Här står jag

Tiden går. Den gör alltid det. När livet är lätt så går livet fort. När det är svårt så står det stilla. I mitten av augusti flyttade jag och Marica in här i lägenheten. Året som gått har varit omtumlande. Men när jag ser tillbaka på alla saker jag gjort, alla tankar jag tänkt och alla de mörka dagarna som passerat förbi så skulle jag inte ändra nånting. Jag har lärt mig saker om mig själv och alla misstag jag gjort har i slutändan gjort mig starkare. Jag har lärt mig att jag är en bräcklig person. Men jag har också lärt mig att oavsett hur hårda smällar jag får eller hur djupt jag faller, så reser jag mig och går vidare. Varje gång jag tacklar en ny motgång växer jag mig starkare. Jag har lärt mig att inte leva för någon eller något. Jag har istället bestämt mig för att leva för min skull.

Nu ser jag fram emot att se ett nytt kapitel ta vid. Äntligen. Gröna Lund ger mig en positiv och pirrande magkänsla och till hösten börjar jag en helt ny bana. Någon skådespelare blir jag nog aldrig. Jag har säkert talangen för att gå långt, men jag vet inte om jag har psyket eller viljan att orka hela vägen. Dessutom vill jag hellre bli journalist. Ska jag vara ärlig så hade jag mina tvivel innan jag började på Kulturama. Jag gjorde egentligen det för att det förväntades av mig. Numera gör jag saker för att jag själv vill. Vad vill jag bli för slags journalist? Jag vet inte. Det är okej att inte veta. Men det skulle vara fantastiskt kul att referera friidrott från stora mästerskap. Jag skulle älska att skriva om TV-spel och verkligen få ha en hobby som brödföda. Hur kul skulle det inte vara att bevaka Melodifestivalen? Sen så är det många som skulle kunna se mig som programledare. Vi får se vad det blir. Det enda jag vet är att det blir bra, på något sätt.

I helgen går flyttlasset till Flemingsberg. Det är första steget och jag anar en doft av en bra och lycklig framtid. Sen vet jag att det inte finns några garantier på att jag aldrig kommer bli deprimerad igen. Men jag är inte så rädd längre. Jag vet att det går att bli frisk och med tanke på hur mycket jag klarar av så skulle jag inte bli förvånad om jag kanske klarar mig från återfall. Jag har jobbat mycket med mig själv och med facit i hand är jag glad att jag genomgått mitt helvete. Jag har en annorlunda syn på livet och uppskattar alla de bra dagarna jag får. Jag har också lärt mig att tycka om mig själv på riktigt. Och det har jag inte gjort på 24 år. Ibland kan jag avsky känslan av att inte känna tillhörighet, men ändå tycker jag om att det inte går att placera mig i ett fack. Det finns bara en som jag. Det finns bara en Fredrik. Och det är jag så tacksam för.

Sen så ska jag inte glömma bort att det faktiskt finns nånstans där jag hör hemma. Marica är min trygga hamn och hon kommer alltid vara min bästa vän och själsfrände. Hade jag inte haft hennes stöd genom det här året så kan jag inte garantera att jag orkat leva vidare. Men hon räddade mig på alla sätt man kan rädda en människa. Marica fick min trasiga själ att bli hel igen. Jag kan aldrig ge tillbaka allt det hon gett mig, men jag kan lova att hon har min kärlek och stöd genom våra liv. Oavsett var vi är, vilka vi är med och hur olika våra liv än blir så tror jag fullt ut på att vi alltid kommer älska varandra. Blir jag någon gång pappa så är det självskrivet vem som blir gudmor. Likaväl vet jag att jag skulle bli gudfar till hennes barn. Vår vänskap har inte varit lika självklar alla gånger, men jag tror att alla svackor kommer få den att växa sig starkare. Vi var naiva som trodde att vi aldrig skulle bråka, men det vi varit med om på ett och ett halvt år är mer än vad som ofta ryms under en livstid.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa
Så mångar år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förrän idag
Så ser jag..."

Det är dags nu. Jag är beredd. Jag ser fram emot att bo i den där urmysiga fyran i Flemingsberg, jag ser fram emot att dela den med min själsfrände, jag ser fram emot att sätta punkt för Kulturama på ett bra sätt, jag ser fram emot att jobba på Gröna Lund i sommar, jag ser fram emot att börja studera till journalist, jag ser fram emot att springa många mil och många lopp, jag ser fram emot möta många nya och spännande människor som kommer berika den väg jag går och jag ser fram emot...
ja, jag ser fram emot att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

Panikångest

Jag är alltid på min vakt. Det måste jag vara, men när man får panikångest kommer det alltid oväntat och trasar sönder hela min själ. I förrgår när jag satt på pendeln fick jag en attack. Man tror att man ska dö, men man kan inte dö. Men jag klarade mig, också den här gången. Dessutom har jag återhämtat mig relativt fort. Jag känner mig lite skörare än vanligt, och humöret är inte på topp, men jag kan åtminstone säga att jag klarade av den här panikångesten bättre än på länge, även om jag gärna skulle hitta verktyg att lyckas bemästra den ännu bättre. Så jag tror fortfarande fullt ut på att jag kommer bli helt frisk, bli fri från min panikångest och leva ett bra och lyckligt liv.

Det måste jag tro. Och så kommer det bli.

Ångest... men en strimma hopp

Det håller till en viss punkt. Det gör alltid det. Idag fick jag en dos rejäl ångest och ännu en gång var jag säker på att jag skulle dö... men man gör aldrig det. Det var en kombination av ett krossat hjärta, för mycket Kulturama och mina envisa hjärnspöken. Så nu börjar jag om igen. Nu ska jag klättra upp igen... för det är det värt. Jag vet hur grymt härligt det är att må bra och för varje gång jag överlever sådana här attacker... desto starkare blir jag. Så nu blir det mycket sömn, bra mat, en del motion och en och annan kram från Marica. :)

"Alla dessa hjärnspöken
Som bor i mitt hjärta
En dag ska de dräpas
Och jag ska tro igen"

Idag är jag tacksam för att vi har en fin lägenhet, att Marica får fortsätta leva sin dröm och att hon höll i mig när jag trodde ångesten skulle slita mig itu... Så jag ser på framtiden med viss förtröstan. Trots allt.

Fallen ängel

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat
ens vingar och smutsat
ner ens vita särk
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Nu är det gjort. Nu har jag slitit upp ett sår som aldrig riktigt läkt. Just nu känns det åt helvete (rent ut sagt) vilket är naturligt.

Men jag klarar mig.

Kick för själen

Jag var ute och gick nyss med regnet strilande. Det var så skönt och en riktig kick för själen. Ja, det har varit en skön kväll. Det är mycket i skolan nu och jag behöver lite egentid... Nu tror jag att jag minsann ska gå och lägga mig. Jag vet att klockan bara är barnet, men jag ligger efter med lite sömn... och det är så skönt att sova!

"I'm ready now to start a new beginning
With all my hopes and all my dreams
And I know the stars will shine for me
From the moment I believe"

Jag har pms!

Tredje bloggan på typ tre minuter... Jag vet! Men ändå... Jag har pms! Jag läste en artikel att män också kan ha pms, och jag är så beredd att hålla med om den teorin. Jag gick flera år tillbaka i min blogga och runt samma tid varje månad är jag... skörare. Jösses, när det är en grej som är upprepas gång på gång så kan det inte vara en slump. De senaste månaderna har jag kraschat rejält runt den femtonde, och nu är jag inte på topp heller. I december kraschade jag, i oktober brakde jag samman och annars har jag varit rätt låg så här dags... Saker som jag inte bryr mig om påverkar mig mer, saker som är lite jobbiga blir ännu jobbigare. Ingen tycker om mig, jag är fet, jag lyckas aldrig med något...

Ja, alla kvinnor förstår säkert! ;)

En vecka kvar!

Små saker jag göra mig löjligt lycklig, som att Sonja Aldén släpper sin debutskiva om en vecka. Jag har löjliga förväntningar, men jag räknar med att de blir uppfyllda. Flera av titlarna känns magiska, och kryddat med en duett med Shirley kan det inte bli bättre. Längtar!

1. Här står jag
2. För att du finns
3. Två dagar på en öde strand
4. Egen tid
5. Hjälte utan mod
6. Där kärleken bor
7. Om du vill
8. Det är inte regn som faller
9. Skratt genom tårar
10. Vila tryggt
11. Till en ängel
12. Du är allt - duett med Shirley Clamp
13. För att du finns - akustisk version

Då, idag och sen

"För det som jag saknar... är att älska mig som jag älskar dig."

Så skrev jag för ett år sedan... Pratade med en kompis om alla mina problem jag verkligen kan älta dag ut och dag in. Hon påminde mig om att tänka ett år tillbaka, varpå jag konstaterade att "livet var så mycket bättre då!" Nja... sanningen ligger nånstans mittemellan. Då satt jag och hoppades på att komma in på Kulturama, hade gömt allt det mörka i mitt hjärta och ville bara åka iväg till Marica för jag var trött på påsklov och mina föräldrar... :)

Idag är mina problem större, men helt klart möjliga att lösa. Ja, jag är deprimerad. Ja, jag har haft en destruktiv sida jag gjort slut med. Mitt mål är att aldrig mer krascha. Jag kommer deppa, jag kommer tvivla och jag kommer ha svåra och jobbiga dagar. Idag har det varit en sådan. Tyvärr. Det tar tid att lära sig att bli konstruktiv och stark i sig själv, men jag kommer klara av det också. Men nu är jag öppen med vem jag är och hur jag mår. Ärlighet måste vara längst... för det kommer alltid en morgondag som inte gör lika ont som dagen innan... Det säger i alla fall Grams i Dawson's Creek, och visst är jag fortfarande en "Dawson's geek". Det var jag för ett år sedan, och det är jag idag.

Och om ett år... man ska aldrig planera men man kan hoppas. Då bor jag i en fyra i Flemingsberg med Marica och en inneboende vi båda trivs med. Marica gör kanske sista delprovet på Artisten? Vår vänskap är stark, äkta och jag tvivlar inte det minsta på den. :) Jag har avslutat mitt första år på min drömutbildning och stormtrivs. Jag ska börja mina andra sommar på Grönan och kanske har jag till och med en liten pojkvän på ett hörn? I bakhuvudet har jag börjat planera ett år som utbytesstudent i USA. Jag är frisk, mår bra och livet leker... men sanningen ligger nog nånstans mittemellan. Men det är en resa jag verkligen vill göra, och visst är jag lite nyfiken på vart livet tar mig. Kanske... ja, kanske blir det bättre än jag väntar mig. Vem vet vad livet är om ett år?

"Men då älskar jag mig precis som jag älskar dig."

En lägenhet, men...

Yay, vi har fått en lägenhet! En fyra! Och en billig sådan också! Dessutom ligger den sjukt bra till om jag lyckas komma in på Södertörn. Allt borde vara toppen och klackarna borde vara i taket, men... jag har en tendens att lyckas vända det positiva som händer till något negativt. Jag blir så trött på mig själv, och mina tankar. Det handlar ju om saker vi inte behöver lösa förrän om fyra månader. Vem vet vad jag gör då? Vem vet hur jag mår då? Tiden gör att tankar kan ändras.

Så nu ber jag dig om ursäkt för att jag förstörde lite av glädjen med mitt ältande, men samtidigt måste jag be mig själv om ursäkt som inte tillåter mig att vara sann och ärlig mot mig själv... men, men... nu ska jag sova! Det löser inte allt, men ganska mycket ändå.

Och nu har VI en lägenhet. Och jag är så glad för det! :)

Nytt, annorlunda... men bra!

Att ge sig ut och jogga 22.00 på kvällen hör inte till vanligheterna, speciellt inte när man haft en ätaredag fullproppad med godsaker. Men det gick bra, och min kropp och knopp mår bra av löpning. Det enda jag saknar just nu är ett mål, men rätt som det är trillar det nog ner något lopp jag kan ta mig an. Känner mig nog inte riktigt redo för London Marathon ännu bara...

I morgon ska jag iväg på ett spännande möte och kanske få möjligheten att spela in en kortfilm. Ja, livet är ironiskt. När jag väl bestämmer mig för att lägga den här karriären på hyllan... då händer det grejer! Men jag klagar inte. Jag vill inte hålla på med skådespeleriet på heltid, så känns det just nu i alla fall. Men livet förändras, och gör det ofta... Vem vet vad jag vill nästa månad?

"En sekund är evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever
Lika fullt som någon annan"

Det enda jag vet är att jag trivs med livet just nu, ja, ibland känns det nästan som det gjorde förr... innan jag hamnade i djävulens spel. Men ändå inte... Det blir aldrig som förut. Det inser jag, och det accepterar jag. Jag kommer aldrig vara lika sorglös och naiv, men jag har mer att ge än förut, och... Jag är på rätt väg, men jag måste ta det med varsamma och försiktiga steg. En del av mig vill vara redo för allt vad livet har att erbjuda, men jag är inte där... inte ännu. Men...
nu är jag verkligen på väg.

Ett "intressant" sätt att fördriva sex timmar

I vanliga fall flyger jag fram och tillbaka till Stockholm, men idag tänkte jag mig en budgetvariant och vad passar då bättre än pålitliga gamla Swebus express. Men jag har förberett mig med massa schlager, en ny bok, min trogna DS och sen finns det några repliker att trycka in i skallen och en del uppgifter att göra till terapin.

Så jag har nog att göra. Trots allt.

Lovely lov... men nu är det slut!

Ja, det här har varit sjukt härligt. Det här med lov är verkligen något man aldrig kan få nog av, men nu lär det dröja himla länge innan det blir dags igen. Hilfe! Nu är det sju veckor kvar av Kulturama och mitt i denna härva kommer jag börja slava på Grönan. Sen håller jag alla tummar och tår för att jag kommer in på den utbildningen jag så gärna vill gå! Jag vill så gärna! Så visst ska det bli nice att komma hem till Stockholm igen. Hem. Ja, det känns faktiskt som mitt hem och vill det sig väl så blir jag nog kvar där framöver. Jo, jag vet att jag tjatar men jag vill hemskt gärna komma in på den där utbildningen. Jag vill bli journalist. Jag vill skriva. Så rätt har inte något känts på länge...

Mot ljusare tider

Det känns faktiskt så. Trots att jag oroar mig en del över hur saker och ting kommer bli, så tror jag och hoppas på att det kommer bli bra. För det är faktiskt så att jag här och nu skapar min framtid. Några frågetecken börjar rätas ut och jag tror nog att mitt liv kommer bli rätt okej - trots allt. Det känns som en livstid sen den där sommarveckan i juni, då hela min tillvaro krossades... men nu kanske jag till sist är redo att gå vidare. Och visst är jag nyfiken på vart livets knepiga vägar kommer bära mig. Jag ser fram emot min resa. Och jag ser fram emot att uppfylla några av de hundra drömmar jag listat upp.

Äntligen... kanske livet börjar om igen?

En drömlista

Varje vecka sätter jag upp tre mål för mig själv, och den här veckan var ett av målen en drömlista. Jag har funderat hit och dit och ikväll så blev jag klar med en lista bestående av hundra mer eller mindre osannolika drömmar. Jag har låtit fantasin skena iväg och här är ett litet smakprov:

• Hitta tryggheten i mig själv och trivas bra i ensamhet.
• Springa Göteborgsvarvet under två timmar.
• Sjunga duett med Shirley Clamp.
• Komma in på Journalistik och multimedia på Södertörns högskola.
• Se hur glad mamma blir över sin födelsedagspresent.
• Gifta mig i solnedgången på en strand.
• Göra en resa till Paris med Marica.
• Bo närmare Stockholm.
• Plugga som utbytesstudent i USA något år.
• Alltid bevara Oskar som min skyddsängel.

En märklig dag annars. Jag var ute och sprang en mil och det tog för ovanlighetens skull knäcken på både kropp och knopp. Därför kändes det välbehövligt att färdisgställa den här listan. Så vad har ni för drömmar?

Bara en väg att gå

Jag är nog rätt konstig. Jag har ofta ett osannolikt självförtroende, men ändå ger jag aldrig upp. När livet ger mig smällar tar jag det fruktansvärt hårt, men jag reser mig alltid och försöker igen. När jag tar mig an nya projekt är jag innerst inne alltid en obotlig optimist. Och det om något tyder väl på självförtroende? Jo, jag är nog rätt konstig.

Det är trevligt med lov. Jag sov tio timmar i natt, och det behövde min kropp och knopp. Visserligen är det svårt att koppla bort alla problem som måste nystas upp men jag försöker ta en paus ifrån dem. Ibland går det. Ibland går det inte alls. Just nu mår jag rätt bra och jag är tacksam för det. Jag mår nog som jag gjorde för ett år sedan, och det känns skönt. Den gången hann jag inte bli frisk förrän jag trillade rätt ner i helvetet igen, men jag kan bara hoppas att jag denna gång kommer nå hela vägen. Faktum är att jag har betydligt bättre förutsättningar den här gången.

Det kommer ta tid att återfå förtroende från min familj och mina vänner. Jag har gjort dumma saker. Sagt dumma saker. Jag skulle kunna ångra det men jag kan ändå inte göra det ogjort. Saker händer av en anledning och det har funnits svarta dagar i mitt liv där jag inte sett någon ljusning. Men gryningen har kommit också till mig. Det enda rätta jag kan göra nu är att fortsätta gå min väg och skriva min historia. Enda sättet att återfå allas förtroenden är att göra mitt bästa och ta mig vidare. Då gäller det att stå på mina egna darriga ben. Då snackar vi Bambi på hal is... men jag vill så hemskt gärna klara av det här. Och det är den viljan som kan försätta berg.

Och på måndag kommer du hit... det ser jag verkligen fram emot! BA, Bonette och Ben & Jerry. Det blir kanon. :)

Och jag är på väg...

"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"

Ja, om några timmar åker jag hemåt. Det ska bli så skönt. Nog är jag lite mer stabil än inför sportlovet, och det är jag glad och tacksam för. Men även om jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa av livet här och nu är det svårt att inte tänka och längta till framtiden. Och för ovanlighetens skull känns det bra. Jag har nya planer, nya drömmar och nya mål... Men det målet jag satte upp i somras glömmer jag aldrig och det är just det jag strävar mot, varje dag, varje minut... att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

"Not the snow, not the rain
Can change my mind
The sun will come out, wait and see
And the feeling of the wind in your face
Can lift your heart
Oh there's nowhere I would rather be"

Det är en omtumlande tid. Det vill jag lova. Ibland är jag lätt och glad i själ och hjärta, och ibland misströstar jag och förtvivlar som aldrig förr... Men jag kommer klara mig. Jag ska ta allt i min takt och ta små steg i taget. Men en sak måste jag tro på, och det är att vår vänskap och den kärlek jag känner till dig kommer överleva vad som än händer. Vad vi än gör och var vi än bor så kommer du alltid ha en stor del av mitt hjärta. Ibland tvivlar jag, men jag är en kille som haft otur med vänner och blivit sviken så många gånger... Men ditt namn och vår kärlek finns inristat längst in i mitt hjärta. Vi har gått igenom tuffa tider, men jag måste tro att vi har de bästa vägarna kvar... för jag älskar dig så mycket.

"'Cause there's nothing like seeing
each other again
No matter what the distance between
And the stories that we tellwill make you smile
Oh it really lifts my heart"

Du är inte min Jen.
Du är inte min Grace heller.
Du är min Marica.

En sorg och en del glädjeämnen

I söndags sprang jag Premiärmilen och det gick över förväntan. Hälsenan störde mig och hade loppet varit mycket längre hade jag nog inte slutfört det. Men jag bet ihop och sprang i mål på 54:30. Drömmen och målet var att komma under en timme och det uppnådde jag med god marginal. Så nu är jag på gång. Nästa år ska jag under två timmar på Göteborgsvarvet, och jag ger mig tusan på att jag till slut kommer springa London Marathon också. Det är stora drömmar och stora mål... men det är bara det här livet jag fått. Och jag tänker göra det mesta av det.

Så livet tuffar på. Det händer bra och dåliga saker. Idag fick jag veta att jag inte får ett rum jag var och kikade på. Lite trist. Det var så löjligt mycket som stämde och jag hade verkligen hoppet... men det är bara att ta nya friska tag. Bostadsfrågan hänger över mig som ett svart moln, men jag är ändå glad att jag hoppades den här gången. Ja, det låter kanske fånigt, men för mig är det viktigt... Så hur jag kommer bo och var jag kommer bo är fortfarande en gåta... en jobbig sådan. Och jag hatar blocket.se. ;)

Idag besökte jag i alla fall Södertörns högskola och vibbarna var positiva. Journalistik och multimedia är det tänkt att jag ska söka och det känns rätt. Kanske är jag fånig som ger upp teatern så här lätt, men jag ser det inte. Jag är mätt nu. Jag har prövat mina vingar och jag känner mig rätt nöjd. Jag har spelat många roller de senaste åren, men nu är jag sugen på att spela rollen som mig själv.

Oavsett hur hård jag vill vara, så ska jag komma ihåg, att livet är ett spel och inte ett krig, om jag inte själv vill. Det här är min historia, och den liknar ingen annans... och det är jag glad för. Jag har en bit kvar, och kommer säkerligen tvivla och misströsta många gånger... men jag vill hemskt gärna gå min väg.

Hela vägen.

Då och sen

"I'm sad and horribly messed up. Terrified of the future and haunted by the past. But other than that, I feel really good about things."

Nä, nu är det snart inte roligt längre. Livet kan vara grymt ironiskt ibland men det här börjar växa till löjligt stora proportioner. För ett par veckor sen sprang jag på D, och det sjuka med det hela var att han tycktes dyka upp överallt dagen efteråt också. Redan då var det något av det märkligaste jag varit med om. Och nu dyker M upp, visserligen är det inte jag som träffat honom, men att bara se honom på bild och förnimma känslor från 2004 är smått bisarrt... Nä, nu är det inte ens roligt längre!

Annars? Ja, lite lagom ångest inför framtiden men det var kanon på Grönan igår. Det var en liten doft av framtiden, som kanske kan bli något bra - trots allt. I morgon ska jag springa det loppet jag tränat för de senaste månaderna, men en gammal känning i hälsenan oroar mig lite... Nåja, jag har sett en hälsena gå av och så illa lär det inte bli. Formen är perfekt och håller foten tror jag det kommer gå undan. Watch out!

But... it was like... a blast from the past.

"Du är på väg"

Det var en speciell känsla i luften och jag rös över hela kroppen. "Du är på väg." Olga är min idol. När denna öststatsdam säger något så stannar min klocka. Idag började vi för första gången tala om livet utan mina mediciner. Ja, det är en bit kvar och det kommer inte vara en spikrak kurva. Men för varje dag som går och jag lyckas hålla mig ifrån mina destruktiva handlingar växer jag mig starkare. Jag har gjort min resa från skymning och börjar ana gryningen... jag är på väg. På riktigt.

Livet utan Kulturama är ett bra liv. Jag börjar se kopplingarna och trots att jag träffat många härliga människor ska det bli skönt att sätta punkt för den här tiden. Kanske är det dags att sätta punkt för kapitlet om skådspelaren Fredrik Eriksson? Och låta ett nytt ta vid? Jag vet inte men vad jag vet är att jag behöver en paus från teatern. Det är dags för något nytt.

"Ser du ljuset?
Mörkret skingras nu
Livet börjar om igen
Alla drömmar får sin andra chans
När jag möter gryningen"

Jag vill lämna det som var.

En lååång dag

Ja, nu ska jag strax iväg till skolan... 9-21 gäller idag! Det känns inte direkt upplyftande, men det ska väl gå det också. Just nu skulle jag vilja sätta mig själv på autopilot - men det är inte så enkelt. Så det är väl bara att ta sig genom dagen så gott jag kan. Förhoppningsvis blir det bättre än vad jag anar...

"All of the happiness you seek
All of the joy for which you pray
Is closer than you think
It's just 100 tears away"

En dag kanske jag kan se tillbaka på den här tiden och säga till den osäkre killen att det kommer ordna sig, att det kommer bli bra... men jag är inte där ännu... men en dag... en dag...

Kämpigt... men det går

Det är lite kämpigt med psyket just nu, men jag kämpar på med bravur och nånstans känner jag att jag kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Det är mycket som rör sig i knoppen helt enkelt... men min inställning är det inget fel på. Jag ser fram emot att få träffa min psykolog på torsdag, jag ser fram emot utbildningen på Grönan på fredag och jag ser fram emot en lugn och skön helg. Jag gör så gott jag kan just nu, och även om jag skulle vilja må bättre än vad jag gör just nu, så försöker jag acceptera att det är som det är. Det kommer nog att ordna sig. Det gör alltid det.

Jag försöker... och det räcker.

Att förlåta sig själv

Idag har jag ett konstant dåligt samvete hängande över mig. Det är hemskt att det är så, att man i sina svartaste stunder gör illa de man älskar som mest. Mamma. Marica. Jag är välsignad som fått deras förlåtelse gång på gång, och jag försöker verkligen göra allt för att den destruktiva sidan inte ska hoppa fram igen. De här relationerna är ovärderliga, och sakta men säkert tar jag mig framåt... Och jag har varit himla duktig den senaste veckan. Jag går vidare, tar en dag i taget och hoppas att tiden och min inre styrka ska lösa det här. För jag vill hemskt gärna förlåta mig själv. Och när allt kommer omkring kan jag inte hjälpa att jag blev sjuk. Nej, jag har gjort framsteg, även om det är en bit kvar... men sånt här tar tid.
Och det som inte dödar. Det härdar. Är det inte så?

"All I need is time
A moment that is mine"

Igår var det mysigt, även om det blev lite väl sent. Därför tog jag en liten sovmorgon... Nu ska jag strax iväg till skolan. Det blir sent ikväll, tidigt i morgon och så ser det ut ett tag nu... Men jag vet att jag klarar det mesta, om jag bara ger mig tusan på det. Jag hoppas allt löser sig. På något sätt.

Sann mot mig själv

Skönt att vara hemma... skönt att sova, äta, jogga, promenera och bara umgås med min familj...

Och det blir min nya målsättning - att vara sann mot mig själv. Det låter kanske självklart men jag märker att jag ibland gör saker för att bevisa något för mig själv och alla andra. Nej, de kommande veckorna tänker jag vässa formen, göra saker jag vill, planera för den spännande och skrämmande framtiden och göra just det jag behöver göra för att må bra. Jag har alla verktygen så nu ska jag bara se till att använda dem också. Det som ligger framför mig är osäkert men det är å andra sidan helt nytt. Och jag behöver en nystart.

Något som dock ger mig en klump i magen är skolan... och så ska det inte behöva vara. Nej, situationen kan inte bli värre nu. Men det har jag å andra sidan sagt i tre veckor... Men ska man se det från den ljusa sidan så är det två månader kvar nu... bara två månader...

Sen blir det en sommar på Gröna Lund! Och det ser jag verkligen fram emot. :)

65 000... bye bye

Nej, man kommer till en gräns då man inte pallar mer. Att vara packad under en repetition är helt oacceptabelt. Idag fick jag nog. Må vara att jag blir ovän med några stycken, men man kan inte vara älskade av allt och alla. Det är trots allt länge sen jag gjorde slut med den konflikträdde veklingen jag en gång var. Tack och lov finns det lika många "kindred spirits" i min klass, så det fungerar trots allt. Dessutom har jag pratat med Emelie i x antal timmar och det är alltid upplyftande... kan behövas efter en sådan här kaotisk dag.

Så det går framåt. Man ska aldrig ångra något man gjort och visst har jag fått ut en del av Kulturama, men jag ska inte sticka under stolen med att jag längtar ihjäl mig tills det är över. 65 000 spänn har jag fått betala för att må dåligt och få mina skådisdrömmar krossade... men det fick det faktiskt vara värt. I morgon blir det i alla fall hemfärd och ett par lugna dagar med familjen. DET kan verkligen behövas.

Men vilken dag... puh...

Hem, hem, hem!

På fredag ska jag hem! Det ska bli så himla skönt... Träffa min bror, mina föräldrar och bara vara ett par dagar. För det är tufft just nu i min lilla värld. Det är så mycket som ska fixas, kollas upp och tänkas igenom... Ja, det ska bli nice att komma hem igen. Men att komma hem på riktigt är inte lika lätt...

"Sometimes I wonder if I'm ever gonna make it home again
It's so far and out of sight"

Vill så gärna!

Jag undrar jag... Jag har äntligen hittat en utbildning jag är sjukt intresserad av, men det är svårt att komma in och jag kan inte söka med mina folkhögskolebetyg. Usch, jag sätter så mycket press på mig. Men om jag kom in där skulle så mycket falla på plats. Jag skulle ha lägenhet, en trygghet tre år framöver och få utbilda mig till något jag verkligen vill bli... Nåja, det blir aldrig som man tänkt sig. Undrar hur det blir? Blir det egen lägenhet? Delad? Jobb? Utbildning? Önskar jag hade svaren, men det är tyvärr svårt i dagsläget... Men jag tror nog det kommer ordna sig det här också. Det är ju bara så att det måste gå.

"Att tveka
Att tänka
Att tvivla
Att vara jag
Att fundera
Att förvirras
Att förundras
Att vara mig
Att längta
Att lockas
Att leva
Att vara just jag"

Dylan, you and me are... history

"Did you think you'd stop my heart the day you said goodbye?
Did you think I'd crumble inside?
Well I hate to tell you
But I'm doing just fine
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on

Touch me now
Sing with me that nevermore refrain somehow
Time has come to give my very last goodbye
I'm running out of tears
I've been facing all my fears
Mr. Memory, you and me are... history"

Ja, där går man mitt i Stockholm och så upptäcker man... Dylan på andra sidan gatan. Världen är fruktansvärt liten. Livet är löjligt ironiskt. Jag blev mest chockad och apatisk av mötet, och saknar verkligen inte den tiden av mitt liv... men man upphör aldrig att förvånas. Jag hade kanske inte så fel ändå...

"Not that I forgot the nights of endless, aching pain
I didn't think I'd ever find my strength again
But look who's still standing with eyes out of tears
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on

Now that I know who you are
Tomorrow belongs to me, and now
I'm free to live my life"

Mina fem kraschar

Pratade med mamma alldeles nyss, och det var ett bra samtal. De senaste månaderna har jag för första gången börjat känna deras stöd fullt ut genom mitt helvete. Jag berättade om min senaste krasch, och det är klart hon blir orolig. Men hon förstår. Jag betedde mig på ett sätt jag inte gjort sen i somras, och fram till i förrgår var det bara min mamma som sett den destruktiva sidan av mig. Men nu vet alla om den. Marica. Min klass. Jag har kraschat fem gånger det senaste halvåret. I somras. I oktober. Strax innan jul. För en månad sen. Och i förrgår... Mina kraschar är på väg att knäcka mig, men jag kämpar på... så gott jag kan. Jag vill ju bli den kille jag är... innerst inne... Fan, vad jag vill...

Men rent praktiskt sett börjar saker ljusna. Jag har ett sommarjobb på Gröna Lund, funderar på en utbildning vilket i sig skulle leda till att jag fick ta över en studentlägenhet av en kompis, vilken ligger i ett kanonläge! Ja, jag vet inte hur saker och ting kommer bli... men jag vill verkligen en gång för alla göra slut med min destruktiva sida. Det vore på tiden. Men jag kan inte garantera något... Jag kan bara göra så gott jag kan.

"The game is on
And I know the way it'll end
The battle lives on
No need to pretend"

Och vad jag älskar dig. Jag ska göra allt jag kan för att du ska återfå förtroendet för mig. För du är det finaste jag har. Jag kan inte säga det nog ofta. En dag ska du vara lika stolt över att ha mig i ditt liv som jag är över att ha dig. DET kan jag garantera.

Ångest...

Som jag hatar den. Jag vet att jag inte är min ångest, men det känns som att den ödelägger mitt liv... och förstör allt jag byggt upp. Den förändrar mig. Den förstör hela mig... Jag vet ju vad som får mig att må sämre, och ändå fortsätter jag... Önskar jag var starkare... Nåja, jag ska ta mig samman och gå till skolan. Här och nu kan jag ändå inte lösa nånting... Läget är jävligt, men man måste gilla det också...

"And if you keep falling down
Don’t you dare give in
You will arise safe and sound
So keep pressing on

Step fastly
And you’ll find what you need
To prepare
What you say

I can make it through the rain
I can stand up once again
On my own and I know
That I’m strong enough to mend
And every time I feel afraid
I hold tighter to my faith
And I live one more day
And I make it through the rain"

En resa till det som var

Märkligt... Norrköping. Senast jag var där var läget annorlunda. Livet var annorlunda. Svårt att säga om det var till det bättre? ... Jo, det var det nog. Men problemet var att jag aldrig kände efter då, och... ja... saker blev som de blev. Blir det bättre? Jag hoppas det...

"Bortom alla berg
Finns det ett land
Bortom alla hav
Ser jag en strand
I min fantasi
Ser jag en bro
Som leder fram
Dit jag vill nå"

Undrar bara hur...?

Svårt

Jag vill ju så gärna hjälpa, räcka till. Jag vet... Jag vet att jag i första hand ska se till mig själv. Men jag känner mig så maktlös. Och när jag känner så här, då vill jag bara fly... till världens ände. Men det är aldrig så enkelt. Så jag möter problemen istället. Men jag tycker ändå... nån gång kan det väl vara lite lättare för mig också? Nej, jag tycker inte synd om mig själv, men jag tycker ändå att det snart är min tur att få lite vind i segeln...
Det skulle inte vara mer än rättvist.

"Rör vid min själ mitt frusna hjärta ropar
av längtan till en lust som föder liv
Rör min själ jag väntar i den tystnad
som tusen läten gömmer sig uti"

Det är inte så lätt att hjälpa andra i mörkret när man kämpar med sitt eget.

Kaos i klassen

"Life's so fragile and love's so pure
We can't hold on but we try
We watch how quickly it disappears
And we never know why"

Vad säger man? Flera i min klass är på väg att krascha, och jag vill i vanlig ordning gärna räcka till för allt och alla, men jag har lärt mig att det är fel att sätta andra i första hand. Jag gör så gott jag kan och försöker ta hand om mig själv. Relationen man har till sina vänner är viktig, men den viktigaste relationen har man till sig själv. Det kanske låter egoistiskt men lyckas jag tycka om mig själv så har jag mycket mer att ge.

Och idag är det ett halvår sen jag gjorde slut med mina tvångstankar...

Sonja och Sanna IRL

Är jag ytlig? Jag blev till exempel smått lycklig idag av att besöka en skivsignering med Sonja Aldén och Sanna Nielsen. Den senare har jag lyssnat på i tio år, och Sonja var verkligen hur trevlig och söt som helst så det är ett faktum att jag fått en ny idol. I slutet av april kommer hennes skiva. Jag längtar! Kändiskåt? Hell yeah!

Och sagt av en annan idol... "Jaha, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt." Jag önskar det var så enkelt, men det är sällan det. Kan det inte bara sluta göra så förbaskat ont? Allra helst vill jag lägga mig ner och gråta, men det är snarare destruktivt än konstruktivt... Ja, den där terapin kommer förändra mig, för gott... Det finns ju bara en väg, och den känns rätt snårig för tillfället... men det kommer alltid en morgondag, som inte gör lika ont som dagen innan.

Problemet är att ta sig dit välbehållen.

15 röster senare

Jag är nog inte riktigt frisk, men det struntar jag i. Jag tänkte rösta tre gånger på Sonja. Det blev 15. För att du finns är det bästa jag hört på många år och det står jag för. Hon kom sexa och det tycker jag är en besvikelse. Men jag är så lycklig att jag fått chansen att ta del av den här låten. Den kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och jag har fått en ny idol. Det är inte så illa.

Och rätt låt vann. The Ark är grymma och deras framträdande lyfter bidraget flera snäpp. När sedan låten handlar om något så speciellt som panikångest kan jag bara kapitulera. Svenska folket sa sitt. Juryn sa sitt. The Ark kommer vara enastående i Helsingfors och jag skulle inte bli förvånade om de ror hem hela kalaset.

Marie Lindberg fick inga juryröster. Ändå blir hon femma. Svenska folket fattar ännu en gång sympatier och tokröstade på kvinnan som gör för sången vad Lasse Brandeby gör för dansen. Sedan måste jag ge mig en klapp på axeln när jag förutsåg att Tommy Nilsson skulle bli sist med noll poäng. Det känns lite oförtjänt när Anna Book lyckades med konststycket att få till en kråka i sitt nummer. Nej, Anna ville alldeles för mycket och Samba Sambero borde aldrig gått till final. Den enda som sjöng sämre borde aldrig lämnat skolbänken.

Annars är jag rätt nöjd. För första gången började jag fatta lite tycke för A little bit of love. Måns Cara Mia är en ruskig adrenalinkick. Sanna Nielsen har Sveriges bästa röst. Med de små intrycken sätter jag punkt för mitt bloggande om Melodifestivalen 2007. Nästa år ser jag gärna att Sonja kommer tillbaka, men en viss fröken Clamp borde lämpligen återkomma. Att älska dig har trots allt ett par år på nacken nu. Vad sägs om en duett? Shirley och Sonja? Den som lever får se.

1. Sonja Aldén - För att du finns


2. The Ark - The worrying kind


3. Måns Zelmerlöw - Cara Mia


4. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag


5. Sarah Dawn Finer - I remember love


6. Andreas Johnson - A little bit of Love


7. Sebastian - When the night comes falling


8. Tommy Nilsson - Jag tror på människan


9. Anna Book - Samba Sambero


10. Marie Lindberg - Trying to recall

Men det är det jag drömmer om. En strand. En solnedgång. Jag. Du. Min bästa vän sjunger. Det är en dröm jag tänker hålla vid liv tills den dag den kanske blir sann.

"För att du finns... nånstans"

Finaldags

Hela veckan har gått åt till att lyssna sönder skivan, och igår såg jag och Marica genrepet på plats. Finalfältet är jäkligt starkt men Sonja Aldén är outstanding. Jag vill verkligen stanna klockan när hon sjunger För att du finns. Det är tre minuter ren lycka. Men det vet ni redan. Jag har kommit till en punkt där superlativen tar slut. Jag tror kanske inte att den kommer ta hem hela kalaset, men att komma topp tre ska inte vara omöjligt. Vad som är ännu mer troligt är att Sonja får det genombrott hennes bästis fröken Clamp fick 2004 med Min kärlek.

Ikväll kommer en ny stjärna födas.

Och räkna med att jag återkommer med mina sista tankar och funderingar kring årets festival inom kort. Vinner någon av Sonja, Måns, The Ark, Sanna eller Sarah kommer jag vara nöjd... så jag kommer bli nöjd. ;)

You can dream...

Yay! Genrepet blir det ikväll! Skoj! Jag har typ lyssnat på skivan hela veckan, och jag är faktiskt rätt nöjd med finalfältet. Men man kan drömma och då hade jag nog hellre sett dessa tio i Globen, men att få med hälften av dem är inte så fel heller.

• Money - Elin Lanto
• Move - Andreas Lundstedt
• Rainbow Star - Regina Lund
• The worrying kind - The Ark
• Cara Mia - Måns Zelmerlöw
• Live Forever - Magnus Carlsson
• För att du finns - Sonja Aldén
• Vågar du, vågar jag - Sanna Nielsen
• (Åh) när ni tar saken i egna händer - After Dark
• I remember love - Sarah Dawn Finer

Annars är det helt okej. Jag tar mig framåt, fokuserar och tar varje dag som den kommer. Det fungerar bra just nu och jag är tacksam för det. Jag har börjat lära mig vad som sätter igång mina destruktiva handlingar och jag gör allt för att bryta mina mönster. Det är inte lätt, men det går bättre än väntat.

I'm on my way...

En orolig sort

Ja, jag kan bli så himla trött på mig själv. Vi skriver den 7 mars 2007, men jag oroar mig istället för allt som kommer - om en timme, om en vecka, om en månad, om ett år... Jag önskar jag kunde bryta med de här tankarna, men de är trots allt en del av mig. Och jag accepterar dem. Så oroa er inte, för det gör jag själv så det räcker och blir över! ;)

"Words, I like to break 'em
Words, I like to shake 'em
Shake 'em from my troublesome mind
'Cause sometimes you'll find that I'm out of my mind
But baby, I'm the worrying kind"

Mot mitt livs formtopp?

Totalt psykat! Jag var ute och sprang alldeles nyss, och så bra har det inte känts på två år. Jag hittade tillbaka till mitt tävlingstempo och kunde springa länge, länge... Lättheten, styrkan, viljan... ja... allt finns där! Jag påbörjade min satsning vid nyår (det brukar ju vara så...) men aldrig hade jag kunnat ana att det skulle gå så fort och bra. Ny kropp, ny form...

Nytt liv?

Oj, så bra

"Lätta spår i sanden
Åh en vind som smeker lätt
Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid sökt
Så kom närmre mig
Låt mig värma dig

För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Du lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen
För att du älskar"

Oj, vad bra den är. Oj. Igår var jag självklart och införskaffade årets mest självklara köp - Melodifestivalen 2007. Sonja är min solklara favorit. Ingen kommer ens i närheten att rubba hennes position. Nej, den här veckan känns helig. Melodifestivalen är något av min religion, och det ska bli sjukt kul att se genrepet på plats.

Annars? Ja, det är lite knasigt nu, men det får gå. Min sömn är rubbad. Jag har inte sovit ordentligt på en vecka, och det stör mig. Killar är konstiga, och trots att jag är en själv kommer jag aldrig förstå mig på dem. När jag nu förstår mig på tjejer, varför kunde jag då inte bli straight? Nej, så enkelt ska det inte vara. Uppenbarligen. Det stör mig. Trots att jag älskar min klass, så är jag inte peppad på teater just nu. Jo, det stör mig. Så kom våren av sig också och, ja, det stör mig. Och just det, det är tisdag.

Det stör mig alltid.

Tuffa tider

Formen börjar infinna sig. Benen känns rappa, och kroppen är lätt och smidig. Att springa gata upp och gata ner, det är frihet för mig. Där och då springer jag från alla sorger som drabbat mitt hjärta. För det har varit mycket på sista tiden. För mycket.

Det kommer säkert vara tufft ett tag nu, men det är naturligt. Jag kan bara försöka fokusera, ta varje dag som den kommer och göra mitt bästa. Och jag är trots allt lite positiv. Jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag har världens bästa vän, som tar emot mig när jag faller. Jag går än så länge i världens mest psykade klass, där man får vara hur konstig som helst. Jag har min familj i ryggen, som alltid stöttar och älskar mig... Det har tagit tid att inse det här. Och det kommer ta tid att nå ända fram... men jag vill hemskt gärna gå den vägen. Hela vägen...

"För att du finns
För att du förstår..."

Tack för att jag har dig...

Rätt låtar vann!

Ja! Äntligen gick det precis som jag ville. Rätt låtar gick vidare till finalen. Sanna Nielsens Vågar du, vågar jag är möjligen ingen blivande klassiker, men hennes röst lyfter låten till oanade höjder. Sonya däremot! Oj, oj, oj! För att du finns är det bästa som hänt festivalen. Det trillade faktiskt några tårar när Sonya tog ton. Det var så rent, så äkta - och så mycket Shirley!

Sällan eller aldrig går Melodifestivalen precis som jag vill. Men den här kvällen kändes det som allt rullade min väg. Därmed inte sagt att de andra bidragen var dåliga. Nej, tvärtom! Jessicas Kom tycker jag fortfarande förtjänar en plats i finalen, årets första favorit Money höll fortfarande klass - och till slut hände det otänkbara. Jag blev rätt förtjust i Magnus Ugglas trallvänliga slagdänga. Ingenting är omöjligt.

1. Sonya Aldén - För att du finns
2. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
3. Jessica Andersson - Kom
4. Elin Lanto - Money
5. Magnus Uggla - För kung och fosterland
6. Nanne - Jag måste kyssa dig
7. Jimmy Jansson - Amanda
8. Uno Svenningsson och Irma Schutz - God morgon

Nästa vecka smäller det. Sonya, The Ark, Sanna eller Måns är de fyra jag just nu håller som mina favoriter. Men saker kan ändra sig. De brukar ha en tendens att göra det. Och ärligt talat kommer jag bli en smula besviken om inte För att du finns tar hem hela skiten. Nu kör vi!

...nej

Nej, det här gick inte.
Det var en chansning som inte höll...

Jag och verkligheten

Det är ett citat jag återkommer till årligen, men det brukar alltid stämma. "Ja, här står jag. Offer för alla mina misstag. Och jag har bara börjat..." Det är mycket känslor i mitt hjärta för tillfället. Jag är förväntansfull, rädd, förvirrad och lite allmänt galen. Det är som det brukar vara. På vissa plan är jag en vanlig 23-åring, men i andra avseende är jag som en bångstyrig kalv på grönbete. Det finns känslor i mig jag aldrig riktigt vågat möta.

Men jag är hoppfull. Med tanke på hur många personer som tycker om mig så måste jag besitta en del goda egenskaper. Det ska bli nice att komma tillbaka till Stockholm. Nog blir det full fart men det ska bli lite spännande att möta verkligheten. Vi är nog redo för varandra. Till slut.

Men först blir det till att blåsa liv i våran förstelnade vänskap... "what can't we face if we're toghether?"

I'm here.
I'm queer.
Get used to it.

Ville bara ha det sagt... Och jag står för allt jag gjort. ;)

Vi syns till sommaren!

Jaha, det verkar inte riktigt vilja sig med Kajsa och inomhusmästerskap. Nu har hon inte varit med sedan IVM i Birmingham 2003. Då blev det guld med felfri hoppning. Sen har hälsenor, vrickade fötter och sviktande form kommit i vägen. Det är lite synd att hon lägger ner säsongen bara så här, men jag förstår henne. Har man hoppat 2.08 så är det inte så värst kul att riva ut sig på höjder en decimeter lägre. Jag ser istället med tillförsikt fram emot sommaren och att hon både har möjlighet att slå världsrekord och försvara sitt VM-guld. Sista kapitlet i sagan om Kajsa Bergqvist har ännu inte skrivits...

Och det samma gäller mig. Nu har jag städat upp i mitt inre och det känns skönt. Måhända kanske det inte blir som jag trott och hoppats på, men jag ser med tillförsikt fram emot mars. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Nu kör jag!

"Ödet blir min väg... den tar mig överallt... tillbaka till mitt liv"

Lugnt och tryggt

Jag har svårt att förstå det, men jag kan ändå inte blunda för en så fin komplimang. Tydligen besitter jag den egenskapen att jag kan få mina vänner att känna sig lugna och trygga. Jag vet inte hur jag gör, men då måste det ändå betyda att jag gör något rätt. En dag kanske jag även kan hitta det lugnet och den tryggheten inom mig själv. Jag hoppas det. För inom mig är det mest kaos och hysteri... livet är bra ironiskt ibland.

Vi har varit med om så mycket. Det senaste året har innehållit mer än en hel livstid, för oss båda. Jag har sagt och gjort saker jag ångrar. Du har säkert sagt och gjort saker du ångrar. Vi kan inte ändra på någonting, och det enda vi kan göra är att blicka framåt och se vart den nya vägen tar oss. Jag hoppas det blir bra.

"Inget kan gå fel, inget kan gå fel, nej, inget kan gå fel om vi tror på varann"

Och nu har jag tagit tag i det hela... men hellre att det blir så här än att det går som för två år sen. Nu får jag åtminstone veta.

"I'd rather hear the truth and have to say goodbye... I'd rather take a blow, at least then I would know... But baby dont you break my heart slow..."

Lov och lopp

Yay! Formen är på gång! På riktigt! Jag var ute och kutade i sörjan (hata snö!) alldeles nyss och kroppen svarade precis som jag ville. Benen var rappa och den enda smolken i bägaren var att jag fick håll ett par gånger. Men annars kändes det kanon. Åtta kilo lättare, massa spinning och flera pass i benen har gett resultat. Om drygt en månad ska jag springa mitt första riktiga lopp på evigheter. Mitt lilla mål är att vara i mitt livs formtopp! ;)

Jag och Stockholm behövde en paus från varandra. Jag gillar den staden, men alla frestelser lilla jag utsätts för blir för mycket. Ibland tappar jag bort mig själv. När jag återvänder tänker jag försöka styra upp en del. Jag ska försöka banka in i min tjocka skalle att jag inte behöver ändra hela mitt jag för att duga i andras ögon. Det var längesen jag lovade mig själv att sluta upp med att bekräfta mig genom andra. Ändå faller jag hela tiden tillbaka i mina gamla vanor. Är ju inte mer än människa. Jag ska göra allt för att släppa kontrollen på saker jag ändå inte kan rå över... och så klart kommer jag göra tusen misstag. Men det viktiga är att jag lär mig av dem.

Ingenting är som det en gång var, men det är det å andra sidan nästan aldrig.

Om jag bara kunde hitta pusselbiten... jag saknar dig så mycket... jag saknar det vi hade så mycket... kommer vi nånsin hitta tillbaka?

Skandal!

Nu är jag förbannad. Igen. Enligt mitt tycke och smak fanns det bara två låtar värda namnet ikväll, och dessa stod Sanna Nielsen och After Dark för. Att Sanna kom till andra chansen var i och för sig helt okej, men hur After Dark kunde komma femma begriper jag inte. Usch!

Min enda svårighet var att utmejsla vem som var min favorit i kväll. Sanna stod för den där klassiska schlagern jag är så löjligt förtjust i. Dessutom har hon lätt Sveriges bästa röst. Hon brukar alltid vara min favorit när hon äntrar festivalen och vore det inte för en viss Sonja Aldén är det inte omöjligt att Sanna blivit min favorit i år igen. Vågar du, vågar jag var en bra fortsättning på Igår, idag, Världen för mig och Du och jag mot världen. Kikar man på titlarna märker man slående likheter men lyssnar man på materialet så står det klart att Sanna alltid bjuder på nytt material. Hon kopierar inte gammal skåpmat och trycker ut en dålig kopia. Eller vad säger du, Andreas Johnson?

La dolce vita var min favorit 2004 och jag föll som en fura för årets bidrag. Det är så skönt att se några få som vågar gå mot normerna och chocka publiken med något annorlunda. Visserligen fanns det fler som chockade mig, men det är skillnad på att förvånas och förfäras. Emile Azar förfärade mig genom att sjunga en slibbig och smörig svensk version av Westlifes World of our own. Caroline af Ugglas chockade mig bara genom att vara sig själv. Jag tycker kvinnan är störtskön men det finns gränser...

Sen måste jag erkänna att jag inte tokhatade Magnus Ugglas För kung och fosterland. Då ska vi komma ihåg att jag avskyr allt gubben står för. Detsamma gällde med Verona. Här kom en platinablond och bröstförstorad pinuppa men jag tyckte ändå att hennes La musica inte var helt omöjlig att lyssna på. Jag hade förhoppningar på Sara Dawn Finer men till en början var jag besviken. Jag gav dock låten en andra chans när den skrällde hela vägen till Globen och upptäckte till min förvåning att jag blev rätt betagen. Kvinnan sjunger grymt och låten växer sig allt starkare hos mig. Men det går ändå inte att komma ifrån tomrummet After Dark lämnar efter sig…

1. After Dark – (Åh) när ni tar saken i egna händer
2. Sanna Nielsen – Vågar du, vågar jag
3. Sarah Dawn Finer – I remember love
4. Magnus Uggla – För kung och fosterland
5. Verona – La musica
6. Andreas Johnson – A little bit of love
7. Caroline af Ugglas – Tror på dig
8. Emile Azar – Vi hade nåt

Nu håller jag alla tummar för att Sonja Aldén och Sanna Nielsen går hela vägen till Globen. Det blir i tuffaste laget för Sanna men jag tror fortfarande Stenhårt på att För att du finns mycket väl kan sopa hem hela kalaset. Det är det bästa jag hört sen Att älska dig. Det säger en del.

En olycka kommer sällan ensam

Som alla säkert märkt har det varit en jobbig tid i mitt liv den senaste månaden. Det skulle vara lätt att försöka skylla på en omständighet, men det är sällan så enkelt. Jag kan inte radera den här tiden ur mitt liv, men jag ska göra mitt bästa för att lära mig av mina misstag. Det har blivit en del av den varan.

• Jag har tappat ruskigt mycket i vikt. Och väldigt fort. Visserligen ville jag få bort några kilon men går det så här fort hänger psyket inte riktigt med.
• Jag har slarvat med mina mediciner ett par gånger. Dels har jag missat dem och sen så har jag lärt mig att alkohol och antidepressiva inte är en bra kombination.
• Sömnen har varit dålig, och för att jag ska fungera hyggligt normalt behöver jag mina åtta timmar. Dels har jag stressat och sen har det blivit en del grubblerier om nätterna.
• Det är trots allt början av ett år, och den perioden har aldrig varit bra för min del. Just i år blir det ännu mer påtagligt med mörkret och kylan, vilket inte är konstigt.
• Samtliga scenskolor gick åt skogen. Jag vet att det är något av det svåraste man kan söka, men det är klart att självförtroendet får sig en törn. Sen sliter det att åka runt hela Sverige.
• Jag har av naturliga skäl tvingats spendera mycket tid för mig själv. När psyket är som det är så känns det rätt jobbigt.
• Jag har, på eget bevåg, tvingats möta min största rädsla. Vet inte hur det kommer sluta, men det är tufft att möta den delen av livet som skickade mig rätt i helvetet.
• Allt jag varit med om har jag tagit ut på min bästa vän, och under några veckor har jag sagt oförklarliga och oförlåtliga saker. Hon kan förlåta, men jag har svårt att förlåta mig själv.

Så nu ska det bli skönt med lov. Jag ska verkligen försöka vila upp mig, äta bra och unna mig av livets goda. Jag behöver fundera på hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden. En glasklar plan kommer jag aldrig kunna skapa, för jag vet aldrig vad som händer. Jag ska försöka förlåta mig själv för det som varit, och verkligen banka in i min tjocka skalle att jag duger som jag är. Vad som händer, vad jag kommer jobba med och hur jag kommer bo... det är ett stort blankt blad. Framtiden är för tillfället skrämmande, spännande och fruktansvärt oviss.

Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända. Men det är okej att inte veta.

The word is... TERAPI!

Min psykolog är min gud. Så enkelt är det. Det gick alldeles utmärkt på terapin idag. Visserligen kommer det ta tid att banka in alla dessa rena och friska tankar i min tjocka skalle, men det får ta tid. Det kommer krävas sjukt mycket arbete, men ärligt talat är det mer motiverande att jobba med mig själv än att plugga monologer till scenskolan. Man får lite nya perspektiv... Idag fick jag veta att jag är ett kontrolfreak... bland mycket annat. Jag har lärt mig att inte hänga ut mig själv till allmänt åtlöje. Från och med idag är jag lite mystisk, och har dessutom en ny tuff stil... ;)

Nej, nu ska det bli skönt med lov. Stockholm och jag behöver en paus ifrån varandra. Marica behöver en paus från mig. Det skulle i och för sig jag också behöva, men så enkelt är inte livet. Tyvärr. Jag hoppas i alla fall livet blir lite lättare efter lovet... det vore på tiden! Nej, nu ska jag minsann ringa Emelie och få lite uppföljningsterapi... det behövs alltid! :)

Men alla dessa självgoda gifta människor... ibland vill jag bara skrika... högt!

Tårar om natten

Vrider och vänder mig. Tårarna trillar sakta. Sömnlöshet.

"Why does my heart go on beating?
Why do these eyes of mine cry?"

... Men tro inte för en sekund att jag inte unnar dig det här. Du är värd det. Och mer därtill. Jag håller alla mina tummar för att du ska få den kärlek du förtjänar. Jag älskar dig. Go for it! ;)

Det rör på sig

1.95, 1.95, 1.95, 1.97 och så 1.98. Det är i alla fall framsteg, och visst värmde det att se Kajsa hoppa live för första gången på två och ett halvt år. Sånt känns. Hon hoppade lite knackigt, men jag tror att Kajsa är på gång nu. 2.10 i sommar ska väl inte var omöjligt...

- Jag kände lite inför tredje att tar jag det inte här kan jag lika gärna lägga ner, inomhussäsongen i alla fall. Jag tror det var bra att utsätta mig själv för lite hot.

Det är nog sant. De senaste veckorna har jag varit så nära att lägga ner allt, och bara sticka hem. Jag hade sån goo känsla när jag kom tillbaka från lovet i julas. Allting kändes så enkelt och självklart. Men det är sällan det... Flera gånger har jag velat ta nästa tåg till Borås... och med tanke på vad jag känner för den staden, så säger det en hel del. Men jag har hållit mig kvar... Nu ska det i alla fall bli skönt att komma hem en vecka. Jag behöver fundera på vart mitt liv är på väg, och vad jag egentligen vill. Det känns som jag försöker bevisa massa saker, och denna ständiga press på mig själv och min person har varit nära att knäcka mig... Det är ett kaos av känslor i mitt virriga huvud. Jag vet inte vart jag är på väg... Jag önskar att det var åt rätt håll, men jag tvivlar.

Men det är kanske naturligt när man öppnar en dörr som varit stängd i två år? Det är en bit kvar... trots allt.

Tack för festen!

Ja, jag tippade guld i super-g, guld i kombination, guld i störtlopp och brons i storslalom. Nu kom ju bronset i slalom istället, och dessutom glömde jag bort lagtävlingen. Så fem medaljer, tre guld, ett silver och ett brons är ett sjukt facit. Lägg där till ett silver till Maria P-H och ett brons till Patrik "Go Borås!" Järbyn. Det var ett fantastiskt VM, men ingen kan förneka att det var Anjas show.

Nu hoppas jag mest på att Kajsa ska hitta rätt i Globen i morgon. Det ska bli lite speciellt. Det är första gången jag ser min stora förebild hoppa sen den 18 juli 2004. Det var då hälsenan brast och drömmen om ett OS-guld i Aten rann ut i sanden. Nej, när jag får se Kajsa hoppa igen kommer det kännas i hjärtat... Annars är jag schlagerberoende, tvivlande på vart livet är på väg och sugen på en ny tuff stil... som vanligt alltså! :)

Men allra mest tacksam är jag över att få gå till Globen med dig. Tack. Jag älskar dig.

Ett mål

Jag älskar att sätta upp mål för mig själv. Just därför har den senaste tiden varit rätt så omtumlande. Mitt liv är på väg nånstans, och jag har ingen riktig kontroll längre. Och ja... jag älskar ju att ha kontroll. Så nu har jag tagit upp löpningen på allvar. Jag blev lite besviken när det visade sig att Göteborgsvarvet krockar med mina föreställningar, så jag har varit ambitiös och leta upp nåt annat. Den 1 april ska jag springa Premiärmilen på Djurgården... och det är inget skämt. ;)

Annars är det som det är. Jag accepterar det, men jag behöver inte gilla det...

En ny slags resa

Jag kikar mig omkring. Världen är så stor och skrämmande. Jag ryggar tillbaka, men viljan står fast. Jag tar steget ut. För att finna styrkan i att bara vara jag, så måste jag påbörja en ny resa. En dag kommer jag vara den killen jag vet att jag innerst inne är. En dag är alla sjuka tankar brutna. Jag tar ett djupt andetag, och tar ett steg i taget. En dag i taget. Ett andetag i taget.

Det är inte frågan om längre... det är frågan om när.

Magiskt ögonblick

Så kom det till slut. Också i år fick jag mitt magiska ögonblick. När Shirleys väninna trädde fram och sjöng För att du finns ville jag stanna klockan. Ikväll såg vi faktiskt en ny stjärna tändas. Måhända kom Sonya bara till andra chansen, men den vägen gick också Shirley när hon kom tvåa 2004. Ruggigt vacker låt. Ruggigt vacker text. Och så ruggigt mycket Shirley. Får jag sia tror jag den här låten kommer växa och nå topp tre i den stora finalen.

Annars så kan man lätt säga att det blev en kväll i Idols tecken. Det är trots allt lite lustigt. När Fame Factory härjade som värst trycktes de mupparna in i tävlingen. Nu var det Måns och Sebastians tur. Måns Cara mia var riktigt jäkla bra, även om jag kanske inte delade Maricas (kåta?) entusiasm. Sebastian var dock inte riktigt min stil. Jag och rock går liksom inte ihop. Det kan vara mina schlagergener som säger stopp. Nej, jag tror inte den kommer räcka så långt i Globen. Men jag haft fel förut...

Jag hade väldigt fel vad gällde Nanne. Jag måste kyssa dig var en taskig och tråkig kopia av Håll om mig, men jag var ändå lite rädd att hon skulle gå vidare på gamla meriter och sympati. Men jag hade fel. Det samma gällde Magnus Carlsson. Fan, jag är lite kär i killen. Men ikväll gjorde han fel vad gäller det mesta. Kläderna var en katastrof, frisyren var tråkig och låten var rätt okej - men inte så himla mycket mer. Nej Magnus. Du kan bättre. Ta en paus några år. Det kan både du och festivalen må bra av.

De andra tre var av lite blandad kompott. The Attic med Therese i spetsen var rätt slätstruken. Showen var cool och genomtänkt, men när låten inte var bättre så var det tack och hej. Lite synd med tanke på att artisten och numret var klockrent. Missmatch var inte helt fel. Tjejerna hade attityd och låten var rätt härlig. Dock skrämdes jag av den bisarra kören. Hilfe! Sheida var årets bottennapp. I viss konkurrens med Lustans Lakejer.

1. Sonya - För att du finns
2. Måns Zelmerlöw - Cara mia
3. Magnus Carlsson - Live forever
4. The Attic feat Therese - The arrival
5. Nanne - Kom och kyss mig
6. Sebastian - When the night comes falling
7. Missmatch - Drop dead
8. Sheida - I mina drömmar

Nästa vecka kommer Sveriges största röst, Sanna Nielsen, blåsa mig av stolen. Hon gör alltid det i de här sammanhangen. After Dark kommer vara helt grymma. Möjligen kommer Caroline af Ugglas gå hem hos mig. Jag gillar henne, hon har en egen och unik stil. Annars håller jag tummarna för att Magnus Uggla blir hopplöst sist... you can dream.

Tro?

"Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort"

Jag har tagit ut alldeles för mycket på dig. Jag kommer aldrig förlåta mig, men jag hoppas du förlåter mig... Nu kommer jag gå ensam. Jag kommer behöva mycket stöd och massa kramar, men... den vägen måste jag gå själv.

Varför?

Jag vill så hemskt gärna tro att jag en dag ska bryta med mina tankemönster för gott. Jag vill bli frisk. Jag vill leva i ljuset. Jag vill bemästra min ångest. Jag vill älska mig själv. Jag vill tycka om att leva. Jag vill skratta. Jag vill träffa någon. Jag vill bli pappa. Jag vill tro att jag förtjänar den kärleken. Jag vill tycka om min kropp. Jag vill tycka om den jag är. Jag vill glädjas för mina vänners lycka. Jag vill lyckas med det jag åtar mig... Kommer jag nånsin tycka om mig själv? På riktigt?

Lyckas jag med det här...
då är det större än allt.

VIKTig information

De flesta som känner mig vet att jag en gång i tiden vägde hyfsat mycket, ja, sisådär 125 kg. På nio månader lyckades jag bli av med hela min övervikt, men är jag nöjd? Hell no! Nu har jag tagit tag i det igen. Jag har kommit fram till att målet är 75 kg. I december vägde jag 94 och just nu står vågen på 87. Men det känns inte som det spelar någon roll. Hur mycket jag än går ner så är jag alltid den där tjocka och finniga pojken...

I en värld där ätstörningar och sjuka ideal är vardagsmat måste man passa sig. Jag skulle varmt rekommendera två böcker. Tina Nordlunds Genom helvetet och nyligen avslutade Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin är två fantastiska självbiografier. Läs dem och tänk till. Visst skadar det inte att gå ner i vikt om man är sjukligt fet, men man måste göra det av rätt orsaker.

Hela vägen

Jag har grubblat en del de senaste timmarna, men för en gångs skull är det inte enbart av ondo. När jag skriver ner svart på vitt vad jag vill uppnå, då blir det verkligt på något sätt. När jag ser mina målsättningar med terapin... ja, då blir jag lite hoppfull. Tanken att nå hela vägen, kanske lämna teatern, all prestationsångest och finna styrkan i att vara Fredrik. Bara Fredrik. Det kittlar mig mer än alla scenskolor nånsin gjort. Det finns många tankar jag måste göra upp med, och hitta ett sätt att bryta, men jag vill hemskt gärna lyckas. Min psykolog ser inga hinder till varför jag skulle misslyckas, och är jag beredd att lägga ner tillräckligt med tid... ja... då kommer jag nå hela vägen. Målet är detsamma som alltid - att hitta styrkan i att bara vara jag.

Du ser på mig. Jag ser på dig. Du pratar med mig, men jag behöver inte lyda.

Långt kvar...

Man blir ibland medveten om hur långt man har kvar. När jag sitter på terapin och börjar prata märker jag det. Det finns mycket jag tänker som är fel. Det finns mycket jag gör som är fel. Jag vet att jag aldrig kommer ställa allt till rätta, men jag kan försöka stå för det jag gjort och be om ursäkt. Skillnaden den här gången är att säger precis allt. Ingenting lämnas kvar. Ingenting är tabu.

Men det var oförlåtligt. Förlåt.

Rädd och beredd

Nej, det gick inte i Göteborg heller. Det är knepigt det där med scenskolorna. Nåja, jag hade kul med Bianca och Christoffer. Att bli rejält eftermiddagspackad en vanlig tisdag är inte alltid en dum idé - åtminstone inte där och då. Idag har jag dock mått som jag förtjänat, men ibland måste jag jag leva också.

Vet inte var jag är på väg, vet inte vad som kommer hända. Jag försöker hänga med så gott jag kan och fokusera. Jag vill så gärna tro. Det är märkligt ändå... att det kan göra så förbaskat ont och vara så svårt att hoppas. Jag har rivit så många barriärer, och det tar på min energi... för de svåraste och tuffaste är kvar. Vet inte när de kommer falla. Vet bara att de måste det.

"Att vara rädd innebär inte att jag inte är beredd. Jag har aldrig varit så beredd som jag är nu."

Tankar mitt i en audition

Då var den fjärde sökningen lagd till handlingarna. Ja, nu är jag i Göteborg och i morse var jag allra först ute och framförde min monolog. Det kändes bra. Jag försöker vara nöjd med det. Självklart vill jag gå vidare, men så länge jag är nöjd med min prestation spelar det ingen roll. Troligen gjorde jag min bästa audition på en scenskola någonsin. Om jag kommer tillbaka nästa år vet jag inte. Kanske orkar jag hålla drömmen vid liv? Kanske inte. Just nu sitter jag på ett internetcafé och försöker samla lite tankar. Det var skönt att lämna Stockholm en stund. Också trevligt att träffa min kloka vän Sara. Våra liv har blivit märkligt lika varandra, och trots att vi inte levt sida vid sida har vi formats av liknande upplevelser. Det är lite häftigt.

"Vi visar oss i skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tror oss se
Vi låter det bli sanningen
Och styrs av allt omkring"

Jag försöker släppa kontrollen, men det är svårt. Just nu är det mycket av min trygghet som håller på att blåsa bort. Jag ser det som att jag har tre punkter i tillvaron som är viktiga för mig. Jobb. Boende. Kärlek. Just nu står jag och vacklar på alla tre plattformarna. Teatern är på väg bort och det som väntar efter det är ett nytt oskrivet blad. Gröna Lund blir det, och det känns åtminstone bra. Vad jag kommer leva och hur jag kommer bo är också helt främmande efter den sista maj. Och vad gäller den sista punkten... jag vill bara fly. Till världens ände.

Men jag kommer hem igen.
Jag gör alltid det.

Skör

"Jag är en sån som går vilse varje dag
Av rädsla väjer jag för minsta obehag
Om jag blir trängd väljer jag att fly
Jag flyr från möjligheten att bli fri
På ytan har jag allt som krävs
En säkerhet som aldrig kvävs
Behärskning genom självkontroll
Jag håller fast vid min själ
Och jag ser hur mitt inre dör
Vet att det är så jag alltid gör"

Riktigt fri från dig blir jag aldrig.

Poesi på ett par skidor

Tre starter. Tre guld. Jag säger bara wow. Det finns vissa idrottsstjärnor som ligger mig extra nära om hjärtat, och Anja är definitivt en av dem. Nu har hon sällat sig till de riktigt stora genom att vara den första alpina åkaren någonsin att vinna guld i varje disciplin. Guld i slalom 2001. Guld i storslalom 2003. Guld i super-G 2005. Guld i storslalom 2005. Guld i super-G 2007. Guld i kombination 2007. Guld i störtlopp 2007. Lägg till ytterligare ett par VM-medaljer, fem OS-medaljer och seger i den totala världscupen två gånger.

När Anja åker nedför backen är det som poesi på ett par skidor.

Två chanser kvar. Två guld till?

En trist askungesaga

Nej, nu är jag förbannad. Marie Lindberg. Så här är det. Svenska folket såg chansen att göra hennes liv till en slags askungesaga. Här kommer en okänd liten lågstadielärare som aldrig stått på scen vars själ är ren som snö. Låten är en rätt tråkig historia. Marie plinkar på sin lilla gitarr i tre minuter, och för att låta lite politisk inkorrekt så ser det inte särskilt hett ut när en vindögd människa ska se förförisk ut. Nej, i det här fallet skickades inte den bästa låten vidare. Istället tvingas vi se det här plinkadet i minst tre minuter till. Suck.

Bättre var det med The Ark. De är inga personliga favoriter men låten satte sig och var faktiskt en smula fantastisk. The worriyng kind lär säkert med all rätt nå långt i finalen och jag tippar på att den hamnar topp tre. Kvällens personliga favorit var annars Jessica Andersson. Har alltid haft något otalt med Fame, men efter Magnus Bäcklunds underbara In the name of love i fjol så har jag börjat få lite hopp. Kom var en klassisk schlager i alla avseende och borde fått en plats i finalen. Nu får Jessica istället möta min andra favorit, Elin Lanto, och jag vågar inte sia om utgången där.

Det var annars en jämn kamp i mina ögon. Regina Lund hade ett märkligt nummer där hon flummade loss rejält. Budskapet var fint och jag hade gärna sett henne i andra chansen, men jag tror inte svenskarna nånsin blir riktigt redo för Reginas stjärnglans. Cosmo4 blev personliga favoriter hos mig. Låten var trallvänlig och tjejerna fullkomligt lyste på scenen. Ett tag var de mina favoriter men jag sansade mig efter en stund. Anne-Lie Rydé är alltid bra när det kommer till Melodifestivalen och hennes sköna och harmoniska nummer med Svante Thuresson föll jag direkt för. Säkerligen kommer Första gången bli en favorit hos mig i framtiden.

Jimmy Jansson är alltid Jimmy Jansson. Amanda var tråkig och säger mig inte mer än hans femtielva liknande kompositioner. Gör om. Gör Bättre. Marie var, som jag sade, ett vindögt sömnpiller. Sist i finalen? Lustans Lakejer var gräsliga. Övriga fem var överlag jämna och det var svårt för mig att peka ut någon självklar favorit.

1. Jessica Andersson - Kom
   
2. The Arc - The worriyng kind


3. Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången


4. Regina Lund - Rainbow star


5. Cosmo4 - What's your name


6. Jimmy Jansson - Amanda


7. Marie Lindberg - Trying to recall
   
8. Lustans Lakejer - Allt vi en gång trodde på

Nästa vecka kommer jag och Marica bråka om Magnus eller Måns är snyggast (Magnus sjunger i alla fall bäst!). Jag är nyfiken på om Shirleys väninna får sitt stora genombrott. Dessutom bävar jag för att svenska folket röstar vidare Nanne av ren sympati. Missförstå mig inte. Nanne är en fantastisk artist men jag är rätt säker på att hon går vidare om hon så missar varenda ton och faller omkull. Hon har övervunnit en svår sjukdom. Självklart plockar svenskarna fram sina telefoner (och näsdukar).

Coolt!

Fy vad bra hon är. Guld igen. Än så länge har jag tippat rätt, så nu återstår guldet i störtlopp på söndag. Sen får det gärna ramla in ett par medaljer till. Anja har rentav chansen att vinna medalj i allt hon ställer upp i. Kanske till och med guld? Den som lever får se...

Annars då? Ja, det är skönt att helgen är här. Vintern tär på kropp och knopp. Det ska bli nice att ladda batterierna. Jag har i och för sig kommit till en del insikter, och det är inte alltid lika kul. Oavsett vad nån säger kommer jag nog bli den där galne eremitgubben med fem katter. Men värre saker kan väl hända... antar jag. Nåja... nu kan jag se det komiska i det hela. Typ. ;I

Längtan...

Längtar efter sol, vår, att bara få springa, att bara få vara. Längtar efter att lämna scenskolorna bakom mig. Längtar efter att få svar på obesvarade frågor. Längtar efter att hitta hem.

Längtan är allt jag har.

An... JAAA!!!

Oj, nu kom sportnörden fram igen... Ja, men det är ju det jag säger! Alla tvivlar på henne gång på gång. Men så blir det VM och OS. Vad händer? Anja tar guld. Nu har hon fyra heta chanser kvar. Jag tippar på tre medaljer till. Guld i störtlopp. Guld i kombination. Brons i storslalom. Den som lever får se... men fy vad jag hojtade framför TV:n. :)

Så har jag varit på min första terapisession. Det kändes väldigt bra och psykologen Elin var ung och pratade på ett språk jag förstod. Så där kom många fördomar på skam med en gång. Nu ska vi komma fram till vilken typ av terapi jag vill ha, och det kan bli krångligare än vad jag först trodde. Väljer jag kognitiv beteendeterapi får jag fortsätta ha Elin, och det skulle kännas tryggt. Väljer jag å andra sidan psykodynamisk terapi måste jag byta psykolog, men å andra sidan var det mycket som klickade när hon beskrev den terapiformen. Ja, vad den än blir så blir det säkert bra.

Val, val, val... Sitter och funderar på om jag ska softa hemma ikväll eller svettas på ett Aerobics-pass. Det blir nog det senare. Trots att soffan ser skön ut.

Gryning?

"Ständigt på väg
Inget hindrar mig
Så enkelt att se vad som är fel"

Det kan vara gryningen jag anar. Jag vet inte. Men jag måste våga hoppas... det kanske är dags nu?

Ibland står det stilla

Tillbaka i Arnstadt. Tillbaka där hon hoppade 2.08. Vad händer? För tredje gången den här säsongen hoppar Kajsa 1.95. Så är det ibland. Man står stilla. Man stampar på samma ställe. Det är bara att hoppas Kajsa snart hittar rätt och är tillbaka på rätt sida om 2.00. Än är jag inte så värst orolig. Men jag förstår henne... det är inte kul att stå och stampa.

Festivalen är igång

Gütt! Då var Melodifestivalen 2007 igång. Första omgången var faktiskt betydligt bättre än vad jag trodde. Okej, jag hittar inga klassiker här men överlag var det bra klass på bidragen. Jag satt mol allena i TV-soffan och hade det en smula krångligt när jag skulle hitta min favorit. Helt klart var Elin Lanto och Andreas Lundstedt mina två huvudfavoriter. Ganska konstigt när dessa två i vanliga fall inte går hem hos mig. Men låtarna satte sig. Kanske var det de underfundiga koreografierna som fastnade hos mig? Elin Lanto hade en härlig attityd och Andreas är, trots allt, rätt snygg.

Och så Anna Book. Jag vet inte. Kvinnan är lite för mycket. Låten var helt okej men det blev bara... lite för mycket. Okej. Anna Book är storväxt. Hon kan dansa. Hon kan nästan sjunga. Hon är världens bästa mamma. Hon har varit döende. Jag har hört allt det här. Men okej. Låten satte sig faktiskt. Lite lagom pausunderhållning. Det samma kände jag för Sofias Hypnotized. Den var också helt okej, men jag har nog glömt den om en kvart.

Ballader i sådana här sammanhang brukar inte gå hem hos mig (undantaget stavas Sanna Nielsen). Detta gällde också Tommy Nilsson. Visst kan han sjunga men det känns liksom... been there, done that. Bättre tyckte jag om Andersson och Gibson. Det var faktiskt en rätt mysig och väl framförd låt. Addis Black Widow och mupparna som sjöng God morgon vill jag dock säga god natt till...

1. Elin Lanto - Money
2. Andreas Lundstedt - Move
3. Andersson och Gibson - Anything but you
4. Anna Book - Samba sambero
5. Sofia - Hypnotized
6. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
7. Uno Svenningsson och Irma Schutz - God morgon
8. Addis Black Widow - Clubbin

Nästa vecka är jag nyfiken om Jessicas shorts är för korta, jag hoppas att Regina Lund bjuder på något riktigt bra och jag håller tummarna för att Anne-Lie Rydé äntligen får lyckas. Sen är jag rätt spänd på vad The Ark kan ställa till med? Nästa vecka blir det hetare. Var så säkra.

Bröllop och bekymmer

Var och hämtade kort som mor min skickat på bror mins bröllop i Sydkorea. Lite synd att jag inte kunde vara där, men det hade blivit lite för mycket med en sån resa. Fina kort i alla fall!

---

Ångest... Det är många som haft det, men för de lyckliga som sluppit det är det svårt att förklara. Det lägger sig som ett svart täcke över mig. Allt jag lyckats med, allt som jag byggt upp, försvinner. Där och då vet jag att det aldrig blir bra igen. Där och då är livet slut. Men... det går alltid över. Även om man inte kan tro det. En dag hoppas jag slippa det. Det kommer mer sällan nu för tiden. Men jag är alltid på min vakt...

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat ens vingar?
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Ja, vi måste klara det här. Det gör så ont när du får uppleva ångestens svarta klor på så nära håll. Jag förstår hur maktlös du känner dig. Och jag förstår hur ont det gör. Men du är det bästa som hänt mig. Hellre ett år med dig än en livstid ensam.

Och jag vill ju att du ska sjunga på MITT bröllop...

Dubbla känslor

"Cause he is
Drawn to the fire
Some people never learn
And he will
Walk through the fire
and let it
Burn"

Jag tror jag är redo att möta mina värsta rädslor. Jag är sådan som person. Jag väljer de svåraste vägarna och för min del så existerar inga genvägar... Jag tror äntligen jag är redo. Jag befinner mig i en underlig fas som jag både hatar och älskar. Men... det kanske äntligen är min tur nu?

Jag undrar bara en sak...

"Why do all good things come to an end?"

Det kanske är dags att släppa taget?

Min ängel

Idag har det gått två år. Två år av saknad. Men också två år som kantats av ljusa minnen. På dagen för två år sedan försvann en av de jag älskade allra mest från jorden. Men det är också två år sedan jag fick min alldeles egna skyddsängel. Nu kan jag le åt minnena som en gång fick mig att gråta tills jag fick ont. Nu kan jag vända mig till någon när livet gör för ont att leva. Tack Oskar. Det var ett privilegium att få tio år med dig. Du var inte bara en katt. Du var min lillebror. Och du finns inristad innerst i mitt hjärta. Nu. Och för alltid.

"Som en vind i mitt hår
På den väg där jag går
Skall du alltid finnas kvar
Hos mig
Som en våg mot din strand
Och som sol i min hand
Skall jag känna din närhet ibland
Som en vind i mitt hår"