Tuffa tider

Formen börjar infinna sig. Benen känns rappa, och kroppen är lätt och smidig. Att springa gata upp och gata ner, det är frihet för mig. Där och då springer jag från alla sorger som drabbat mitt hjärta. För det har varit mycket på sista tiden. För mycket.

Det kommer säkert vara tufft ett tag nu, men det är naturligt. Jag kan bara försöka fokusera, ta varje dag som den kommer och göra mitt bästa. Och jag är trots allt lite positiv. Jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag har världens bästa vän, som tar emot mig när jag faller. Jag går än så länge i världens mest psykade klass, där man får vara hur konstig som helst. Jag har min familj i ryggen, som alltid stöttar och älskar mig... Det har tagit tid att inse det här. Och det kommer ta tid att nå ända fram... men jag vill hemskt gärna gå den vägen. Hela vägen...

"För att du finns
För att du förstår..."

Tack för att jag har dig...