Pratade med mamma alldeles nyss, och det var ett bra samtal. De senaste månaderna har jag för första gången börjat känna deras stöd fullt ut genom mitt helvete. Jag berättade om min senaste krasch, och det är klart hon blir orolig. Men hon förstår. Jag betedde mig på ett sätt jag inte gjort sen i somras, och fram till i förrgår var det bara min mamma som sett den destruktiva sidan av mig. Men nu vet alla om den. Marica. Min klass. Jag har kraschat fem gånger det senaste halvåret. I somras. I oktober. Strax innan jul. För en månad sen. Och i förrgår... Mina kraschar är på väg att knäcka mig, men jag kämpar på... så gott jag kan. Jag vill ju bli den kille jag är... innerst inne... Fan, vad jag vill...
Men rent praktiskt sett börjar saker ljusna. Jag har ett sommarjobb på Gröna Lund, funderar på en utbildning vilket i sig skulle leda till att jag fick ta över en studentlägenhet av en kompis, vilken ligger i ett kanonläge! Ja, jag vet inte hur saker och ting kommer bli... men jag vill verkligen en gång för alla göra slut med min destruktiva sida. Det vore på tiden. Men jag kan inte garantera något... Jag kan bara göra så gott jag kan.
"The game is on
And I know the way it'll end
The battle lives on
No need to pretend"
Och vad jag älskar dig. Jag ska göra allt jag kan för att du ska återfå förtroendet för mig. För du är det finaste jag har. Jag kan inte säga det nog ofta. En dag ska du vara lika stolt över att ha mig i ditt liv som jag är över att ha dig. DET kan jag garantera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar