Idag har jag ett konstant dåligt samvete hängande över mig. Det är hemskt att det är så, att man i sina svartaste stunder gör illa de man älskar som mest. Mamma. Marica. Jag är välsignad som fått deras förlåtelse gång på gång, och jag försöker verkligen göra allt för att den destruktiva sidan inte ska hoppa fram igen. De här relationerna är ovärderliga, och sakta men säkert tar jag mig framåt... Och jag har varit himla duktig den senaste veckan. Jag går vidare, tar en dag i taget och hoppas att tiden och min inre styrka ska lösa det här. För jag vill hemskt gärna förlåta mig själv. Och när allt kommer omkring kan jag inte hjälpa att jag blev sjuk. Nej, jag har gjort framsteg, även om det är en bit kvar... men sånt här tar tid.
Och det som inte dödar. Det härdar. Är det inte så?
"All I need is time
A moment that is mine"
Igår var det mysigt, även om det blev lite väl sent. Därför tog jag en liten sovmorgon... Nu ska jag strax iväg till skolan. Det blir sent ikväll, tidigt i morgon och så ser det ut ett tag nu... Men jag vet att jag klarar det mesta, om jag bara ger mig tusan på det. Jag hoppas allt löser sig. På något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar