Jag hittade min väg

Det här är mitt bloggslut. Kanske inte det slut någon väntade sig. Men det är mitt slut. Just nu i alla fall. Man vet ju aldrig.

Och jag är jag. Så är det. Jag har varit förbittrad, förundrad och fascinerad över mitt liv. Jag har älskat det och hatat det. Jag älskar det - och hatar det. Men det är mitt liv. Det kan jag inte ändra på. Inte ens om jag ville kan jag förneka allt dåligt som har hänt, men inte heller allt bra. Det senaste året har varit fantastiskt och jag är så tacksam.

Men (det måste ju alltid finnas ett men) så blir inte allting som man har tänkt sig. Jag har känt det successivt men har levt med den dumstridiga ideologin att "jag som gått igenom så mycket skit är förskonad från depressioner, hjärnspöken och tvångstankar". Det är jag inte. Ofta krävs det ett drastiskt uppvaknande och för min del så har jag fått det. Vad allt innebär skrämmer mig och en del av mig förnekar det. Men jag måste ändå rusta mig för vad som komma skall. Jag är rädd. Så jävla rädd.

Men det är värt att kämpa.

Jag tror stenhårt på att man i slutändan kan bara leva sitt liv för sin egen skull. Och det tänker jag göra. Men jag har det senaste året insett var jag hör hemma. Jag hittade min väg. Just därför vill jag kämpa. För den platsen där jag ska vara. För den personen jag hör hemma hos. För det enkla. För det svåra. För allt. Jag vet vad jag vill kämpa för och på samma gång som det gör ont när det känns så långt borta stärker det mig att allting finns precis här. Kanske närmare än vad jag tror?

Och där ska hjärtat få ro. När man börjar älska slutar man inte. Och jag har en ring på fingret. Och ett namn i hjärtat. För alltid.

"Spöken och spel
tvivel och tvång
Månen går upp
den ser vad du vill
Lyser i natt
och strålarna följer mig
de hör mig viska att

Där du andas
där du älskar
där vill jag leva
min stund på jorden"

Vi syns i januari

Vi tar en paus med bloggandet. Jo, så får det bli. Jag har inte varit så überpepp på att blogga på sistone och eftersom jag snart ska häcka i skogarna nere i Borås känns det som att det är läge för pauseri just nu. Men jag kommer tillbaka. Så klart. Känner bara att det varit kul att prioritera annat just nu. Kanske blir det några skriverier runt nyår om året som varit. Eller så nöjer jag mig med att konstatera att det varit det bästa året i mitt liv. Ja, det räcker ibland med ett konstaterande. Så jag kör en comeback i januari med full kraft istället och blåser omkull hela bloggvärlden. Så gör vi.

Men jag kan i alla fall sammanfatta dagarna som gått. Idolmaskerad i fredags där jag var Kevin och Simon piffade till sig till the blob (också känd som Loulou). Helgen var annars mest chill och lite Väsby. Igår var det opponering i skolan (heligt skoltrött just nu) och sen blev jag och Simon frälsta på Willys. Vi hjärta Willys. Jag tackar den affären för vår halvfabrikerade minijul vid hade idag. Och jag tackar Simon för en vansinnigt fin och skön tröja. Jul är bra. Jag har nog inte haft så mycket christmas spirit på flera år. Minijul med Simon slår julafton. Big time.

I morgon drar vi till Ikea och fönstershoppa hyllor. Och så får vi se till att införskaffa en kattlåda inför Henning och Hoppis återkomst till Stockholm. De har haft nog med semester i södern vid det här laget. På torsdag flyger för övrigt Simon söderut och jag tuffar åt det hållet dagen efteråt. Innan dess ska vi också hinna med vårat första filmmaraton. Eller Piff och Puffs filmkalas #1 som vi kallar det. I morgon kväll blir det Kejsarens nya stil, Dogville, Dawn of the Dead, Lilja 4-ever och Instängd.

Och vi syns i januari. Om jag kan hålla mig från att blogga vill säga. Förmodligen skriver jag i morgon.

Datastrul, Stureplan, pistolskott och sånt

Sju gånger hängde den sig igår. Fy farao. Och så var det dumt eftersom jag skrivit ett personporträtt om just Farao. Inte Egyptenvarianten men en annan. Sen brann tunnelbanor och jag tror jag hörde ett pistolskott i närheten. Sen hanns det med en creddig überklassfest på Stureplan mitt i alltihopa. Ja, säg detta liv.

Idag skolkade jag en smula. Men jag ville faktiskt. Var helt risig när jag vaknade och valde att sova vidare istället. Sen fortsatte jag med att persa på min träningsmil. Inte så pjåkigt.

Hunk

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Eller vad säger ni? Tack tack min älskade fotolergök för min nya profilbild. Jag är alldeles betagen av min hunkighet.