Var och hämtade kort som mor min skickat på bror mins bröllop i Sydkorea. Lite synd att jag inte kunde vara där, men det hade blivit lite för mycket med en sån resa. Fina kort i alla fall!---
Ångest... Det är många som haft det, men för de lyckliga som sluppit det är det svårt att förklara. Det lägger sig som ett svart täcke över mig. Allt jag lyckats med, allt som jag byggt upp, försvinner. Där och då vet jag att det aldrig blir bra igen. Där och då är livet slut. Men... det går alltid över. Även om man inte kan tro det. En dag hoppas jag slippa det. Det kommer mer sällan nu för tiden. Men jag är alltid på min vakt...
"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat ens vingar?
Kanske för att man
en gång kunde flyga"
Ja, vi måste klara det här. Det gör så ont när du får uppleva ångestens svarta klor på så nära håll. Jag förstår hur maktlös du känner dig. Och jag förstår hur ont det gör. Men du är det bästa som hänt mig. Hellre ett år med dig än en livstid ensam.
Och jag vill ju att du ska sjunga på MITT bröllop...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar