1.95, 1.95, 1.95, 1.97 och så 1.98. Det är i alla fall framsteg, och visst värmde det att se Kajsa hoppa live för första gången på två och ett halvt år. Sånt känns. Hon hoppade lite knackigt, men jag tror att Kajsa är på gång nu. 2.10 i sommar ska väl inte var omöjligt...- Jag kände lite inför tredje att tar jag det inte här kan jag lika gärna lägga ner, inomhussäsongen i alla fall. Jag tror det var bra att utsätta mig själv för lite hot.
Det är nog sant. De senaste veckorna har jag varit så nära att lägga ner allt, och bara sticka hem. Jag hade sån goo känsla när jag kom tillbaka från lovet i julas. Allting kändes så enkelt och självklart. Men det är sällan det... Flera gånger har jag velat ta nästa tåg till Borås... och med tanke på vad jag känner för den staden, så säger det en hel del. Men jag har hållit mig kvar... Nu ska det i alla fall bli skönt att komma hem en vecka. Jag behöver fundera på vart mitt liv är på väg, och vad jag egentligen vill. Det känns som jag försöker bevisa massa saker, och denna ständiga press på mig själv och min person har varit nära att knäcka mig... Det är ett kaos av känslor i mitt virriga huvud. Jag vet inte vart jag är på väg... Jag önskar att det var åt rätt håll, men jag tvivlar.
Men det är kanske naturligt när man öppnar en dörr som varit stängd i två år? Det är en bit kvar... trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar