"Did you think you'd stop my heart the day you said goodbye?
Did you think I'd crumble inside?
Well I hate to tell you
But I'm doing just fine
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on
Touch me now
Sing with me that nevermore refrain somehow
Time has come to give my very last goodbye
I'm running out of tears
I've been facing all my fears
Mr. Memory, you and me are... history"
Ja, där går man mitt i Stockholm och så upptäcker man... Dylan på andra sidan gatan. Världen är fruktansvärt liten. Livet är löjligt ironiskt. Jag blev mest chockad och apatisk av mötet, och saknar verkligen inte den tiden av mitt liv... men man upphör aldrig att förvånas. Jag hade kanske inte så fel ändå...
"Not that I forgot the nights of endless, aching pain
I didn't think I'd ever find my strength again
But look who's still standing with eyes out of tears
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on
Now that I know who you are
Tomorrow belongs to me, and now
I'm free to live my life"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar