Man blir ibland medveten om hur långt man har kvar. När jag sitter på terapin och börjar prata märker jag det. Det finns mycket jag tänker som är fel. Det finns mycket jag gör som är fel. Jag vet att jag aldrig kommer ställa allt till rätta, men jag kan försöka stå för det jag gjort och be om ursäkt. Skillnaden den här gången är att säger precis allt. Ingenting lämnas kvar. Ingenting är tabu.
Men det var oförlåtligt. Förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar