Jag har grubblat en del de senaste timmarna, men för en gångs skull är det inte enbart av ondo. När jag skriver ner svart på vitt vad jag vill uppnå, då blir det verkligt på något sätt. När jag ser mina målsättningar med terapin... ja, då blir jag lite hoppfull. Tanken att nå hela vägen, kanske lämna teatern, all prestationsångest och finna styrkan i att vara Fredrik. Bara Fredrik. Det kittlar mig mer än alla scenskolor nånsin gjort. Det finns många tankar jag måste göra upp med, och hitta ett sätt att bryta, men jag vill hemskt gärna lyckas. Min psykolog ser inga hinder till varför jag skulle misslyckas, och är jag beredd att lägga ner tillräckligt med tid... ja... då kommer jag nå hela vägen. Målet är detsamma som alltid - att hitta styrkan i att bara vara jag.
Du ser på mig. Jag ser på dig. Du pratar med mig, men jag behöver inte lyda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar