Bara en väg att gå

Jag är nog rätt konstig. Jag har ofta ett osannolikt självförtroende, men ändå ger jag aldrig upp. När livet ger mig smällar tar jag det fruktansvärt hårt, men jag reser mig alltid och försöker igen. När jag tar mig an nya projekt är jag innerst inne alltid en obotlig optimist. Och det om något tyder väl på självförtroende? Jo, jag är nog rätt konstig.

Det är trevligt med lov. Jag sov tio timmar i natt, och det behövde min kropp och knopp. Visserligen är det svårt att koppla bort alla problem som måste nystas upp men jag försöker ta en paus ifrån dem. Ibland går det. Ibland går det inte alls. Just nu mår jag rätt bra och jag är tacksam för det. Jag mår nog som jag gjorde för ett år sedan, och det känns skönt. Den gången hann jag inte bli frisk förrän jag trillade rätt ner i helvetet igen, men jag kan bara hoppas att jag denna gång kommer nå hela vägen. Faktum är att jag har betydligt bättre förutsättningar den här gången.

Det kommer ta tid att återfå förtroende från min familj och mina vänner. Jag har gjort dumma saker. Sagt dumma saker. Jag skulle kunna ångra det men jag kan ändå inte göra det ogjort. Saker händer av en anledning och det har funnits svarta dagar i mitt liv där jag inte sett någon ljusning. Men gryningen har kommit också till mig. Det enda rätta jag kan göra nu är att fortsätta gå min väg och skriva min historia. Enda sättet att återfå allas förtroenden är att göra mitt bästa och ta mig vidare. Då gäller det att stå på mina egna darriga ben. Då snackar vi Bambi på hal is... men jag vill så hemskt gärna klara av det här. Och det är den viljan som kan försätta berg.

Och på måndag kommer du hit... det ser jag verkligen fram emot! BA, Bonette och Ben & Jerry. Det blir kanon. :)