Panikångest

Jag är alltid på min vakt. Det måste jag vara, men när man får panikångest kommer det alltid oväntat och trasar sönder hela min själ. I förrgår när jag satt på pendeln fick jag en attack. Man tror att man ska dö, men man kan inte dö. Men jag klarade mig, också den här gången. Dessutom har jag återhämtat mig relativt fort. Jag känner mig lite skörare än vanligt, och humöret är inte på topp, men jag kan åtminstone säga att jag klarade av den här panikångesten bättre än på länge, även om jag gärna skulle hitta verktyg att lyckas bemästra den ännu bättre. Så jag tror fortfarande fullt ut på att jag kommer bli helt frisk, bli fri från min panikångest och leva ett bra och lyckligt liv.

Det måste jag tro. Och så kommer det bli.