- Jag har tappat ruskigt mycket i vikt. Och väldigt fort. Visserligen ville jag få bort några kilon men går det så här fort hänger psyket inte riktigt med.
- Jag har slarvat med mina mediciner ett par gånger. Dels har jag missat dem och sen så har jag lärt mig att alkohol och antidepressiva inte är en bra kombination.
- Sömnen har varit dålig, och för att jag ska fungera hyggligt normalt behöver jag mina åtta timmar. Dels har jag stressat och sen har det blivit en del grubblerier om nätterna.
- Det är trots allt början av ett år, och den perioden har aldrig varit bra för min del. Just i år blir det ännu mer påtagligt med mörkret och kylan, vilket inte är konstigt.
- Samtliga scenskolor gick åt skogen. Jag vet att det är något av det svåraste man kan söka, men det är klart att självförtroendet får sig en törn. Sen sliter det att åka runt hela Sverige.
- Jag har av naturliga skäl tvingats spendera mycket tid för mig själv. När psyket är som det är så känns det rätt jobbigt.
- Jag har, på eget bevåg, tvingats möta min största rädsla. Vet inte hur det kommer sluta, men det är tufft att möta den delen av livet som skickade mig rätt i helvetet.
- Allt jag varit med om har jag tagit ut på min bästa vän, och under några veckor har jag sagt oförklarliga och oförlåtliga saker. Hon kan förlåta, men jag har svårt att förlåta mig själv.
Så nu ska det bli skönt med lov. Jag ska verkligen försöka vila upp mig, äta bra och unna mig av livets goda. Jag behöver fundera på hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden. En glasklar plan kommer jag aldrig kunna skapa, för jag vet aldrig vad som händer. Jag ska försöka förlåta mig själv för det som varit, och verkligen banka in i min tjocka skalle att jag duger som jag är. Vad som händer, vad jag kommer jobba med och hur jag kommer bo... det är ett stort blankt blad. Framtiden är för tillfället skrämmande, spännande och fruktansvärt oviss.
Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända. Men det är okej att inte veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar