Det håller till en viss punkt. Det gör alltid det. Idag fick jag en dos rejäl ångest och ännu en gång var jag säker på att jag skulle dö... men man gör aldrig det. Det var en kombination av ett krossat hjärta, för mycket Kulturama och mina envisa hjärnspöken. Så nu börjar jag om igen. Nu ska jag klättra upp igen... för det är det värt. Jag vet hur grymt härligt det är att må bra och för varje gång jag överlever sådana här attacker... desto starkare blir jag. Så nu blir det mycket sömn, bra mat, en del motion och en och annan kram från Marica. :)
"Alla dessa hjärnspöken
Som bor i mitt hjärta
En dag ska de dräpas
Och jag ska tro igen"
Idag är jag tacksam för att vi har en fin lägenhet, att Marica får fortsätta leva sin dröm och att hon höll i mig när jag trodde ångesten skulle slita mig itu... Så jag ser på framtiden med viss förtröstan. Trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar