Det känns faktiskt så. Trots att jag oroar mig en del över hur saker och ting kommer bli, så tror jag och hoppas på att det kommer bli bra. För det är faktiskt så att jag här och nu skapar min framtid. Några frågetecken börjar rätas ut och jag tror nog att mitt liv kommer bli rätt okej - trots allt. Det känns som en livstid sen den där sommarveckan i juni, då hela min tillvaro krossades... men nu kanske jag till sist är redo att gå vidare. Och visst är jag nyfiken på vart livets knepiga vägar kommer bära mig. Jag ser fram emot min resa. Och jag ser fram emot att uppfylla några av de hundra drömmar jag listat upp.
Äntligen... kanske livet börjar om igen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej min älskade bror!! Jag vet hur det kan kännas och jag tänker på er allihop varje dag och önskar att jag kan vara hos er hela tiden och det är jag i mina tankar iaf... Älskar dig och hela familjen massor. Håller tummarna för dig och önskar att du får det du önskar av livet... Var rädd om dig vet inte vad jag skulle göra utan dig min lille "luns" Pöss o Kram från syster yster...*L*
Skicka en kommentar