Jakten på den försvunna formen

Tänk vad lite jag bloggat under juli. Men jag tror det beror på att jag blir så hispig när jag väl är ledig att jag vill hinna med kvalitetstid med Simon, träna, träffa kompisar, ta hand om katterna, spela TV-spel och så vidare… och så vidare. Därför bloggar jag från jobbet idag. Busigt.

Ja, säg denna träning. Tanken var att försöka ta mig under 45 minuter på Midnattsloppet men med några veckor kvar börjar jag inse att det kan bli svårt att nå mitt livs formtopp. Jag hoppas verkligen det ska lossna men tiden börjar rinna ut. Mitt pers är på 49:23 och det skulle kännas bra att slå det. Sen har en viss Kajsa gjort milen på 48:40 i år och det ska inte vara någon omöjlighet. Men jag har valt att sänka mina mål, åtminstone just nu, för det skulle kännas tärande att komma dit och floppa. Då är det bättre att sänka kraven en smula och känna mig nöjd med det jag presterar. Men att inte komma under 50 minuter för tredje gången i år skulle göra mig besviken. Jag vill åtminstone känna att jag stabiliserat mig på den nivån.

Världsrekordet på milen är för övrigt 27:02… nästa år kanske? :P

Ja, jakten på den försvunna formen tycks jag dela med friidrottarna. Till och med jag börjar ge upp hoppet om Sanna. Nu avbröt hon ett träningspass och frågan är om kroppen ska hålla för tre maxlopp i Beijing? Gör den det tar hon guld. Det tror jag. Men jag tror inte den gör det. Jag hoppas jag har fel. Holm kan också ta guld men han har också hoppat tämligen beskedligt i sina två senaste tävlingar. Däremot har jag fått en känsla av att Carro kommer ta guld i längdhopp. Låter det galet? Kanske… men ingen är bäst när det gäller som Klüft och med ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld i bagaget vet hon vad som gäller. Jag tror ta mig fan att hon kommer flyga över 7.00 i Beijing och göra det som hon är bäst på… vinna.

Om en och en halv vecka invigs OS samtidigt som jag jobbar min sista dag på kontoret. Bra tajmat där!

Vill

Det svänger så mycket nu inom mig. Vissa dagar känns livet lätt, rätt och självklart. Men idag känns det svårt, fel och tveksamt. Men jag vill klara det. Jag visste att det kunde bli en prövning att sätta ut medicinerna - och det är det. Just nu är jag så jävla trött på det här att jag vill spy. Jag kämpar med de mörka tankarna och försöker hålla mig flytande. Och jag vill tro att jag kan klara det. Jag vet att den här tiden inte kommer hålla i sig för evigt men när man är mitt uppe i det tär det något enormt.

Jag kanske är en idiot, men jag vill tro att jag räcker. Och att jag kommer klara det. Faktiskt.

Min första DN-gala

Det snurrar på ganska ordentligt nu. Livet alltså. Jag har hunnit med att träna en del (letar fortfarande efter formen), tokstäda lägenheten, varit på kalas, fått tillbaka mina katter samt varit på DN-galan med mor och far. Det var häftigt att vara där. Varje år sedan 2000-talets början har jag suttit som klistrad framför TV:n och att äntligen få se det hela på plats var härligt. Dessvärre verkar svensk friidrotts guldålder vara förbi. Christian Olssons karriär tog troligen slut igår, Sanna ställer in tävling på tävling, Holm lägger av efter OS, Carro letar efter de långa längderna, Wissman är småskadad, Emma Green står stilla i utvecklingen och Musse kommer aldrig kunna slå de bästa från Afrika. Tyvärr. Jag hoppas jag har fel men i OS är det upp till bevis.

Jag skaffade biljetterna till DN-galan med förhoppningar om att få se Kajsa tävla live en allra sista gång. Nu blev det inte så. Men jag fick se det allra sista kapitlet i sagan om höjdhopperskan Kajsa skrivas igår. Det var stort att vara på plats när hon avtackades på ett ärovarv runt om Stockholms stadion - som var hennes tävling. Det är hemmaplan för henne och det var här Kajsa var som närmast 2.10 en kväll sommaren 2006. Och det var här hon hyllades som aldrig förr igår. Jag har bara sett Kajsa gråta en gång förut. När hon vann VM-guldet i Helsingfors 2005 kom tårarna redan sekunderna efter hon klarade 2.02. Men igår var hon gripen. Det var stående ovationer hela vägen runt och jag är så tacksam att jag fick chansen att vara där. Det var jävligt häftigt och så mycket känslor i luften. Det kommer bli ett fint minne.

Vaniljigt vanligt... men bra ändå

Nu har jag tänkt att gå in för att pröva alla smaker av Ben & Jerry's vilket sedemera innebär att jag måste ge mig i kast med de mindre lockande. Vanilla Toffee Crunch har varit en sådan. Det är liksom mest vaniljglass och när jag unnar mig lyxglass vill jag ha... mer liksom. Nu finns det faktiskt chokladöverdragen knäck i burken och det gör den annars förutsägbara smakupplevelsen ett par snäpp trevligare.

Ibland är det enkla ganska gott också. Ben & Jerry's varumärke är mer eller mindre märkliga kombinationer och öser gärna på med hur mycket som helst. Hela tiden. Men less is more i det här fallet. Även om jag kanske inte lär springa och köpa den här sorten igen så var det ganska mumsigt med vaniljglass toppat med ljuvlig chokladöverdragen knäck. Vanilla Toffee Crunch känns som ett säkert kort som kanske inte överraskar men är god ändå.

Det räcker

Man ska inte ropa hej... har jag märkt. De senaste dagarna har mina utsättningssymptom slått tillbaka och jag är återigen fast i ett kaos av känslostormar. Jag hatar det en smula. Men det får gå. Även om jag känner mig fruktansvärt svag just nu så vet jag att när jag ser tillbaka på den här tiden kommer jag förstå hur stark jag var. När det väl gäller är jag som starkast. Det vet jag. Och det räcker.

Jag är så jävla bestämd. Tidigare har jag inte haft så mycket att kämpa för men det har jag nu. Jag har så många anledningar till att inte ge upp. Det räcker att jag ser mig omkring i rummet jag är nu. Det räcker att jag tänker på mitt liv det senaste halvåret. Det räcker att jag tänker på drömmarna jag vill leva de kommande åren. Här och nu är tufft... men framtiden och drömmarna som blivit sanna kan ingen ångest i världen ta ifrån mig.

"Ingen hade väl sagt mig
Att stark kan förvandlas till svag
Över en dag
Längtan är allt jag har"

Och den räcker...

Min nördiga helg

När jag inte spelat Guild Wars, Fire Emblem eller Syberia har jag glott på Thundercats och recenserat Top Spin 3. Sen har jag glott en del på friidrott också. Stefan Holm är en man att lita på. 2.37 är nytt personbästa utomhus och sista försöker på 2.40 var inte helt oävet. Yes, jag är en nörd.

Jag hann också med en runda idag där låret kändes helt men formen var inte speciellt märkvärdig. Nu var det förvisso mitt första morgonpass på ett tag, men jag tycker inte om att det går så mycket upp och ner. Ena dagen är benen pigga och sen känns det motigt. Jag har inte den där tryggheten just nu... men den ska väl komma. Nu gäller det att träna på så kommer det lossna förr eller senare.

Sen börjar jag så smått tro och hoppas att de värsta utsättningssymptomen av mina mediciner har lagt sig. Det har varit omtumlande veckor med ångest, yrsel, massiv aptit, noll aptit, hjärtklappning och ett psyke som pendlat lite väl mycket... men nu har jag varit stabil i flera dagar. Kommer det hålla? Det får vi se. Ångest har jag... över att jag måste jobba i morgon. Usch.

Och världsrekord blev det

Nu blev det inte höjdhopp men väl i stavhopp. Yelena Isinbayeva höjde sitt tre år gamla rekord med två centimeter. Hon var skyhögt över 5.03 och om en och en halv vecka får jag se henne live på DN-galan. Häftigt.

Blanka gjorde däremot säsongens sämsta tävling och hoppade "bara" 2.00. Ändå är hon helt överlägsen och var ruggigt nära på 2.05. Henne får jag också se på DN-galan där hon persade förra året med 2.07. Också häftigt.

Ja, friidrott är bra och roligt, men jag har tappat den där sjukt heta passionen för det. Jag saknar Kajsa. Det kan jag inte förneka. Sen gör det nog sitt att i princip alla svenskar har både den ena och andra skadan. Dock inte Emma Green. Hon är hel och frisk... och för alltid fast på höjder strax över 1.90. Ja, hon gör väl så gott hon kan... men något säger mig att Kajsas 2.06 ute och 2.08 inne nog kommer stå sig... hur lång tid är för alltid?

2.10 ikväll?

Kom ihåg var ni läste det först...

Själv har jag en sträckning i låret, men det gick ändå riktigt, riktigt bra att springa idag. Jag kände av det under gårdagens pass men lite vila i morgon bör göra mig fit for fight för en fin runda på söndag.

På gång igen

Plötsligt var det lite av den gamla Fredrik i spåret... och fasen vilken skön känsla! Nu känns det som att formen är på gång igen och som jag har längtat. Även om det är en bit kvar till benen och kroppen är så rappa som jag vill så vågade jag och kunde trycka på hela vägen idag. Det blev ett nytt pers på min näst kortaste distans (6.6 km) och vägen till 33 minuter har sen februari gått från 38, 36, 40 (här var jag snorig och hostig!), 37, 38, 34, 36 och nu 33. Jag älskar att slå rekord. Det är så befriande underbart. Där och då finns det inga gränser på hur bra jag kan bli. Och med tanke på att kroppen inte kändes helt optimal idag så ser jag inga begränsningar.

Och från det ena till det andra så tog jag igår min sista fluoxetin. Bara en medicin kvar. Oj.

Extas för smaklökarna

Det är fest i min mun och alla är bjudna. Alltså... jisses vad underbar Bohemian Raspberry är. Mumsig vaniljglass och chokladkakor i en oas av hallonsås. Detta är något alldeles fantastiskt och jag tänker inte ens försöka vara kritisk. Det är lönlöst. Smaken är ny för i år och jag tror den är här för att stanna. Sen skadar det inte heller att en krona av varje såld burk går till att bekämpa AIDS. Man är snäll samtidigt som ens smaklökar är i extas. Perfekt. Betyget behöver vi inte ens diskutera.

Festival, utsättningsskit och inspiration

Det är sådär typiskt att man inte hinner blogga när det händer som mest. Men... oh well, sent omsider så kommer min redogörelse för de första dagarna i juli.

Jag var på Arvika. Och överlevde. Det var helt klart en intressant upplevelse. Somlig musik klickade bättre än annat, men överlag kände jag mer för musiken än vad jag trodde. Se där ja! Hygienen skrämde mig ännu mer innan och den var väl sisådär. Usch. Men samtidigt kändes det som alla sunkade ner sig så det gick väl an att inte duscha på några dagar. Sista dagen kom dock värsta grymma åskskuren och hela Arvika höll på att regna bort. Självklart utrymdes festivaltältet vi var i under inte alltför kontrollerade former. Skrik och panik. Bäst på festivalen? Förutom min finaste Simon var det mitt tält från forntiden. När det stormade som värst var det som bäst. Det borde K-märkas.

Däremot har utsättningssymptomen börjat störa mig å det grövsta. Tyvärr satte det igång under festivalen och jag klarar helt enkelt inte av att umgås när jag fastnar i min ångestbubbla. Jag är inte mig själv helt enkelt. Allt jag känner och tänker blir negativt, vilket färgar sig på allt jag häver ur mig, och i slutändan blir jag ännu deppigare. Jag vill ju vara bara jag, men det går inte riktigt med ledsna ögon, en ångestklump i magen, illamående, försvunnen aptit, rastlöshet, oro och... nej, det är inte synd om mig. Detta är något jag måste ta mig igenom. Och någonstans känns det bättre när jag kan möta ångesten på mina villkor.

Men idag är det en bättre dag. Visserligen tråkar jobbet ut mig, men efteråt sprang jag det skönaste passet på sjukt länge. Det längsta också blev det. 10, 5 kilometer avverkades och även om formen är sådär fanns verkligen glädjen där idag. Det var så kul att springa. Mycket kan bero på att Kajsa sommarprat fanns i min MP3 och... ja, Kajsa är Kajsa. Jag kan försöka förklara men jag tror nog aldrig någon kan förstå vidden av vad hennes karriär och prestationer betyder för mig. Hon inspirerar mig till underverk. Och kommer fortsätta göra så. Visst är det jag själv som har tagit mig så här långt, men jag är sjukt tacksam för att jag har en sådan fantastisk förebild. Det inspirerar mig liksom alltid lite extra.

Så där ja! Det var mitt juli så långt. Resten av månaden blir jag kvar i Stockholm och jobbar, joggar och gillar Simon. Det känns fint.

Pic of the day: bildbevis... jag var där!

Pic of the day: en bok som tar mig genom allt

"Mot alla odds" var det ja

Tänk att det äntligen är dags. Från och med i morgon börjar jag trappa ut mina antidepressiva. När 2008 började var det mitt enda konkreta mål, men någonstans på vägen glömde jag bort det. Faktiskt. Mitt liv blev helt enkelt så mycket bättre att jag slutade tänka på mina piller. Men den senaste tiden har jag känt mig beredd. Rädd. Men beredd. Det känns en smula skrämmande - det erkänner jag. Det är nästan på dagen två år sedan jag totalkraschade och vägen tillbaka började. Där och då var de antidepressiva nödvändiga för att jag skulle orka ta mig upp till en någorlunda stabil nivå. Men... nu är jag äntligen redo för att frigöra mig. Min ena medicin kommer jag trappa ut under den kommande veckan. Sen kommer det dröja några månader innan jag ger mig i kast med den andra. Det får ta tid. Det får det verkligen. Sen kan utsättningsperioden bli svajig, men jag klarar av det också. För att jag vill.

Är jag frisk idag? Det är en omöjlig fråga att svara på. Det går inte. Jag är jag och kommer alltid vara det. Vad som är friskt eller sjukt vet jag inte riktigt. Så sorglös som jag var innan 2004 kommer jag aldrig bli igen. Men jag lever på ett annat sätt idag. Jag är mer levande och har så mycket mer att ge. Sen vet jag att alla möjliga odds talar emot mig. Statistiskt sett löper jag en stor risk att bli sjuk igen. Men... "mot alla odds" var det. Och det är lönlöst att oroa sig för framtiden. Och det som har varit. Men jag kommer göra det - då och då. Jag har mina toppar och jag har mina dalar. Men jag måste tro och jag tror verkligen att jag har de bästa vägarna kvar. Fan... jag har underbaraste Simon, min älskade familj, två tokfina katter, goa vänner, pluggar min drömutbildning, fortsätter spränga barriärer i min löpning och bor i världens mysigaste lägenhet kompletterad med nördiga prylar så att det räcker och blir över. Och jag har mig själv. Vad ska jag med antidepressiva till?

I morgon far jag till Arvikafestivalen och kommer inte blogga på några dagar... eller duscha. Oj, jag trodde Melodifestivalen var den enda festival jag skulle besöka, men undrens tid är inte förbi...

Sista dagen

Om en liten stund börjar jag mitt sista pass på Grönan. Tänk att det är över nu. Men det känns rätt att stänga den dörren. Jag är klar med det kapitlet av mitt liv.

I morgon börjar återigen livet på mitt kontor... måndag till fredag, lediga helger, fria kvällar, struktur, rutiner, bättre lön, "noise-team" och... ja, mycket som känns bra. Den dörren öppnar jag gärna igen.

I år igen

Jag var hopplöst sen med mina raster, hade precis plågats med att plocka bollar i Häxträffen för femtielvte gången den här veckan och då hörde jag och såg Sonja sjunga. Trots stressen var jag tvungen att stanna till en stund och njuta. Det var ungefär ett år sedan hon sjöng "För att du finns" på Grönan och i år var hon tillbaka med "Nån som du". Behöver jag säga vilken härlig kick jag fick?

Detta var min 92:a arbetsdag på Grönan. Det var en av de bättre. I morgon är det min allra sista.

Dags att gå

Jag är så glad att jag tog beslutet att lämna Grönan. Det känns så rätt. Det var liksom där och då. Sommaren 07 var det en så befriande känsla att komma dit, men nu är jag mätt. Det är dags att gå.

Ikväll ska jag springa ett långt pass, ett lugnt pass... känns som det är precis vad som behövs just nu. Löpningen är mitt sätt att slappna av, mitt sätt att bara vara och det är en befriande känsla att låta tankarna flyta och... känna att det räcker att bara vara jag.

De nya målen hägrar

Nu är det bara fyra pass kvar innan min karriär på Grönan är över. Nästa vecka blir det struktur och rutiner. Det kanske låter lamt men det är vad jag behöver och vill ha. Jag vet att det kommer göra min träning gott också. Jag är fortfarande så grymt pepp på min löpning och jag ser fram emot att spränga många fler barriärer senare under sommaren och i höst. Det blir Midnattsloppet, Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Och jag blir bättre och bättre. Inför Premiärmilen snittade jag en kilometer på tider strax över fem minuter. Nu ligger jag en bra bit under fem minuter och då jag kunde springa en mil på 49 minuter i vår hoppas jag på något i stil med 46-47 minuter om ett par månader. Kanske ännu bättre. Att nå under 45 minuter redan nu är en dröm, möjligen inte realistisk ännu, men jag vet att jag höjer mig flera nivåer när det gäller som mest. Sen hoppas jag nå under 1:45 på höstens halv mara. På Lidingöloppet väljer jag att inte sätta några mål. Det är tre mil och det längsta jag sprungit. Bara att genomföra det kommer bli en utmaning som heter duga.

Och jag har börjat väga mig igen. Det känns bra och det är under kontroll. Jag känner mig själv ganska bra vid det här laget och en gång i månaden kommer vara fullt tillräckligt. Men som jag anade hade jag tappat en del kilon och för att bli ännu bättre siktar jag på att tappa ett par till inför Midnattsloppet. Vägen via "dröm 45" går via "dröm 75". Och... jag vet att jag måste vara försiktig när det gäller vikten. Men det är en sak att ta ut sina andra problem på mat och en helt annan att tappa onödiga extrakilon för att bli bättre och nå sina mål. Skillnaden är ganska självklar men när man är mitt inne i smeten är den svår att se. Men jag ser den nu.

Och nu är ni ett år

Tänka sig att ni fyller ett idag. Det är ett stolt uppdrag att finnas där för er. Precis som ni finns där för mig. Och nu är det väl hög tid att sluta kalla er för min kattungar. Ni är ju stora nu. Tack för året som gått och för åren som jag hoppas kommer. Jag går genom elden för er skull, Henning och Hoppi.

Simply put... trött

Oj, det var alltså så här trött jag var hela förra sommaren? Att jag orkade. Åh, Grönan tar all min energi just nu. Jag orkar knappt blogga - och då är jag trött. Men ett pass kvar i morgon och sen tre lediga dagar... tack! Det behövs. Sen anar jag slutet på min karriär på Grönan... tänka sig.

25

Jag lovade att jag skulle bli världsbäst på att vara 24. Så enkelt blev det inte. Men det har varit ett viktigt år. Ett år som varken gör mig glad eller ledsen är bortkastat och det har inte mitt tjugofjärde år varit. I juni föddes Henning och Hope. I juli lärde jag mig hur stark jag är. I augusti föll jag på mållinjen till min utbildning jag så gärna ville gå. I september förlorade jag min bästa vän. I oktober gled jag in på ett heltidsjobb med fast lön, kontor, jobbmobil och jobbdator. I november fick jag ett tungt bakslag. I december sprack min illusion av kärleken. I januari kom jag äntligen in på min drömutbildning. I februari flyttade jag till min egna lägenhet. I mars nådde jag mitt livs formtopp. I april träffade jag Simon. I maj blev det vi två och jag slöt min cirkel genom att springa Göteborgsvarvet en haltimme bättre än för tre år sedan. I juni beslöt jag mig för att sluta på Grönan och ta en annan väg. Och idag ställde jag mig på vågen för första gången sen i oktober. Summan är en del dåligt men också väldigt mycket bra. Jag har lärt mig mycket... och fortsätter att lära mig.

Jag tar en annan väg

Det blir bara Grönan i två veckor - för idag sa jag upp mig. Det är ett beslut som har vuxit fram den senaste tiden. Jag har inte motivationen och glöden som krävs längre för att slita så hårt för så lite pengar. Att jobba på Grönan fuckar upp hela ens liv. De lediga dagarna går åt till att komma någorlunda hanterbart skick igen. Det är inte värt det. Jag kommer sakna mina vänner, att få jobba utomhus och dessa härliga pubkvällar. Men å andra sidan hinner man knappt ses under arbetstid, de kommer dra in på pubarna och i Sverige regnar det på sommaren. Valet var inte så svårt. Jag vet dessutom var jag har mina vänner. Vi kommer ses ändå.

Från och med den 30 juni blir det StudentConsulting. Att få jobba måndag till fredag med fast månadslön och ha ett stenkast till jobbet känns lyxigt. När nu träningen blivit så viktigt känns det super att kunna ha lediga kvällar, fasta tider och rutiner som gör att jag kommer kunna och orka satsa vidare. Att sen få se Ali, Nils, Andreas och de andra varenda dag känns också kanon. Det är ju fan mitt "noise team". Ja, sommaren blev inte som jag trodde, men det här känns bättre.

"Jag tar en annan väg
och jag följer min vision
så gott jag kan
jag lever igen
Tar en annan väg
bara kastar av mig allt
jag svävar i härlig ovisshet
om det är så allt jag vet så"

Hemma igen

Då var mitt korta sommarlov till ända och jag är hemma i Stockholm. Hem. Hemma. Jag tycker om det ordet. Jag har nog aldrig känt mig så hemma som nu. Som här i min lilla etta i Kungshamra. Har man flyttat sex gånger de senaste fyra åren blir tillvaron rotlös, men nu har jag äntligen hittat hem. Jag blev nästan löjligt lycklig när tåget rullade in på centralen. Borta bra, men hemma så sjukt bäst.

Jag har varit i Göteborg några dagar med Simon. Det blev Liseberg, konst, bio och lite annat. Det har gått så fort. För två månader sen visste jag inte att Simon fanns. Nu finns han överallt. Jag vet att det inte finns garantier på att det alltid kommer vara vi två. Men jag vet att han förändrat mig. För gott. Och på ett eller annat sätt kommer vi alltid ha varandra. Det vill jag

Jag har alltid haft en naiv syn på kärleken. Jag har byggt mina luftslott, drömmar och levt långt ifrån verkligheten. Min inre värld har alltid varit väldigt rik men jag insåg att jag var tvungen att möta världen. Våga leva i den. Och jag har upptäckt att den kan vara ganska bra också. Jag har märkt att kärlek när det är på riktigt är så mycket större än drömmarna. Och svårare. Men det viktiga i livet är inte enkelt. Det tål att upprepas.

"Solen lyser på oss
Om vi vårdar varann
Det faller ett regn
Som kan kännas tungt ibland
Men så länge vi vill
Så ordnar sig allt
För med viljan kommer känslorna på nytt"

Fortfarande rädd

Var det så klokt egentligen? Vad tjänar jag på att riva upp ett gammalt sår? Ska jag inte bara låta dem vara? Vet inte. Grejen med mig och problem är att när jag inte har några ser jag till att skaffa mig nya. Kanske är jag allergisk mot lycka? Hoppas inte. Det jag vet är att jag varken är arg eller bitter längre för det som varit, men jag erkänner att jag är rädd för mitt förflutna. Jag är rädd för att det alltid ska jaga mig vad jag än gör och vart jag än går. Nåja.

Nu blir det Göteborg några dagar, och det känns mucho bra. Mhm.

En annan nivå

Det är tydligt att jag höjt mig åtminstone en nivå i min löpning det senaste halvåret. I julas sprang jag en runda här hemma som bäst på 41 minuter. Då var det egentligen bättre väder för att uträtta stordåd, så i den här värmen trodde jag det skulle bli tufft att persa. Men 37 minuter senare visade det sig att jag ännu en gång underskattat min förmåga. 4 minuter är kanske inte mycket att skriva hem om, men i den här värmen är jag galet nöjd. I julas var jag totalt slut efter samma runda, men nu hade jag krafter kvar.

Var ska det sluta? Vem vet...

I hjärtat

Du har flyttat in i mitt hjärta, och där vill jag ha dig. För att du är du.

"Jag har drömt så många drömmar
Kan den här nu bli sann
Med nån som du"

Varmt

För varmt. Men jag sov sisådär tio timmar i natt. Det behövdes efter att ha missat en del sömn. Så trots värmen känner jag mig hyggligt pigg. Jag träffade Mini och Joffe i Borås idag. Dom två är typ det enda bra med den staden. Inte undra på att dom vill flytta därifrån.

Nu börjar det bli kväll och jag tänkte ge mig ut och springa. Sen blir det ett rejält styrkepass efter genomköraren. Att vara ledig är fortfarande en smått otäck känsla, men jag ska nog kunna vänja mig. Jag tänkte förresten försöka passa på att vara totalt ledig hela augusti. Det innebär att säga upp mig från Grönan. Men jag är heligt opeppad på det stället... en och en halv månad räcker mer än väl.

Jag ser kanske inte fram emot Grönan, men Liseberg nästa vecka känns bäst. Med Simon så klart. Han är också bäst.

12.71... var en dålig dag på jobbet

Det här gick inte alldeles lysande. Men med i beräkningarna får vi ta att Sanna knappt kört något häckpass i vår och att det är fasligt långt till OS. Det blir bättre. 12.71 är annars en helt okej tid och jag tror det kommer gå ruskigt mycket fortare inom en snar framtid.

För övrigt klarade Blanka 2.04 och försökte på 2.10.

12.54... och sommaren är igång

Åren kommer och går men friidrotten består. Förra veckan smällde det igång rejält med Golden Leauge i Berlin och vår lysande stjärna är otvivelaktigen Sanna nu för tiden. Hon sprang in på 12.54, blev visserligen "bara" tvåa men med tanke på tidigare skadebekymmer och att hon bara var 5 hundradelar från sitt pers ska vi inte klaga. I morgon ryker både det och det svenska rekordet på 12.47. Sanna mina ord.

De andra stjärnorna har knappt kommit igång ännu. Klüft har gjort 6.77, Wissman gjorde en okej insats i Berlin och likaså gjorde Emma Green som hoppade 1.93. Dessvärre tävlar hon mot friidrottens nuvarande leading lady - Blanka Vlasic. Hon har hoppat 2.10 innan sommaren är slut.

Och i morgon är det Golden Leauge i Oslo. Jag tippar på att det blir som vanligt. Pappa surar över att det är för mycket reklam och jag gnäller på att vi inte får se nåt höjdhopp. Det kommer bli kul.

Like summer time baby!

Yay! Visserligen känns det inte som när man var liten och sjöng Idas sommarvisa och grejer, men en kursutvärdering av A-terminen kan också andas sommarlov. Jordgubbar i en park hjälpte också till med att få mig i sommarform. Ah... det har varit en bra första termin och även om det känns välbehövligt med en paus så ser jag fram emot åren som kommer. Jag har hamnat rätt.

I morgon far jag ner till skogarna utanför Borås och får träffa mina nära och kära igen. Så här inför är det alltid sjukt roligt, men efter ett par dagar brukar jag inse hur tokigt skönt det är att bo själv. Men det ska bli yay att få träffa Hoppi och Henning igen. Och alla andra. Och att bara få chilla för en gångs skull.

Sommar indeed. Idag var det 41 grader i solen när jag joggade. Svettigt.

Lärdomar av största vikt

Jag börjar mer och mer bli en löparnörd. Faktiskt. Igår sprang jag min korta runda på strax över en halv mil och jag snittade 4.36 per kilometer. Det är totalt vansinnigt. Det tog 24 minuter att springa 5.2 kilometer och jag har förbättrat mig med 7 minuter på bara några månader. Vad beror det på? Självklart gör det mycket att jag ofta är stabil i kropp och själ. Sen säger det sig självt att hård och regelbunden träning ger resultat. Men en viktigt bit är också vikten.

Ja, under 6 år vägde jag mig dagligen. Eller näst intill. Jag kommer till exempel ihåg när jag sprang Göteborgsvarvet 2005. Dagen efter såg jag att jag hade gått upp i vikt och då försvann all glädje över att jag för första gången sprungit 21 kilometer. Men jag hade fortfarande kontroll och vägandet gick inte överstyr. Det var först förra året min och vågens förhållande blev direkt destruktiv. Jag var ledsen. Vägde mig. Jag var arg. Vägde mig. Jag var orolig. Vägde mig. Siffrorna gjorde inte så mycket men det kunde bli tio gånger om dagen. Detta var i oktober.

Då ingick jag i en pakt med min goda vän Emelie, och det var att inte fick väga mig förrän den dagen jag fyllde 25. Den dagen är snart här. Och det har gått lättare än vad jag kunnat ana. Jag har haft abstinens några gånger, men jag har aldrig varit nära att bryta mitt löfte till mig själv. Det är jag glad för. Jag är jäkligt envis när jag sätter den sidan till. Det är en bra egenskap, men jag måste också erkänna att min tjurskalle varit nära att ta livet av mig. Bokstavligen.

Men... det jag egentligen vill säga med det här är att jag troligen tappat i vikt under våren. Jag har tränat hårt och ätit bra. Och det har gjort underverk med min löpning. När jag ställer mig på vågen vet jag inte vad det kommer stå. Vi får se. Det är inte så noga. Jag kommer väga mig en gång i månaden - varken mer eller mindre. Och jag tänker inte föra massa möjlig och omöjlig statistik. Det har jag också gjort. Men det viktigaste är att jag inte tänker börja banta eller dra ner på maten bara för att bli omtyckt. Det om något är sjukt.

Det är svårt att säga hur mycket jag ska väga för att min löpning ska bli optimal. Jag får nog helt enkelt pröva mig fram. Det jag vet är att jag blir snabbare ju mer jag går ner men samtidigt så har jag gått över den gränsen då jag tappar energi. Det är inte heller kul. Men får jag sia om en optimal vikt är det mellan 75-77 någonstans. Vi får se.

Jag måste dessvärre erkänna att jag är ganska så himla nyfiken på vad vågen kommer visa... men det är å andra sidan inte konstigt. Jag har lärt mig mycket av att våga vägra vågen i mer än ett halvår, och jag tror jag är redo för att hitta en balanserad relation till den.

Glass med Nicole

Det är konstigt så det blir. Jag och Nicci bor i samma stad men ändå har vi inte setts på ett och ett halvt år. Men det är skönt att kunna träffas och förstå att man kan ta vid där man var sist. Och jag och min "Barbie" hade en del att ta igen. Det känns som en evighet sen vi joggade där nere i Markaryd och driftade allt mellan himmel och jord... speciellt bra jogging blev det inte. Men det var bra på ett annat sätt.

Och någon ny bild tog i inte... så vi får nöja oss med den här. Nicole är blondare och min kalufs har kapats ett antal centimeter. Men det är ju vi.

Skåne, Simon och solsken

Hemma igen! Och märker att det är juni och tropisk värme. I morgon ska jag ta mig ett dopp tänkte jag. Känns lite lyxigt att ha en strand bara minuter från min lägenhet. Mindre lyx är alla saker jag måste ta tag i... alla "bör och ska". Usch. Nej, det tar vi i morgon...

Men i helgen (och lite innan) var det skåne och Simons avslutning, bland annat. Det kändes lite konstigt att vara där. Jag menar... jag ville vara där men det kändes underligt. Många minnen gick tillbaka till Markaryd för två år sedan. Det känns bra att minnas den tiden. Jag är lyckligt lottad som fick ett sånt år. Bara de som varit där vet hur det var. På något sätt lär man sig älska allt - det bra, det dåliga och allt mittemellan.

Resten av tiden i skåneland blev det lite gott och blandat. Jag undrar om vi nånsin hittar en vardag? Jag tror det. Nu blir det snart Liseberg och sen Arvika. Vi får ta det bit för bit. Helt enkelt. Här och nu. Det känns som allt ska vara ett sådant jäkla projekt bara... men det är det värt. Det viktiga och stora i livet är aldrig enkelt. Man måste kämpa för det som räknas. Och det här räknas. Tokmycket. Sen är jag som jag är... det ska vara Shirley, Sonja och Sanna. Men det kan inte alltid vara det. Livet kommer i vägen.

Jag trodde nånstans att jag skulle komma ur mina depressioner vis och klok. Men det är inte så enkelt. Jag måste akta mig för mina demoner dagligen. Men skillnaden numera är att jag klarar av att hantera de själv. Jag klarar det. Det har varit på gång ett tag, men... nu kan jag lika gärna göra det officiellt. Inget är hugget i sten men i sommar kommer jag troligen slutföra terapin och börja trappa ned på mina mediciner. Det känns sjukt, härligt och självklart tokigt skrämmande. Men jag är beredd... rädd men beredd. Är jag frisk? Jag vet inte. Hur vet jag om jag är sjuk? Jag vet inte. Man vet aldrig... och det är väl lite av tjusningen med det hela.

Nu har jag varit klok så det räcker och blir över för hela juni.

Ja du Margareta...

Jag trodde Kajsa skulle sluta att förvåna mig nu när hon lagt av. Men nej. Förra veckan snörade hon på sig joggingskorna och sprang en mil på 48:40, under sitt andranamn Margareta. Troligen ville hon inte väcka för stor uppmärksamhet och det skulle det ha blivit om världrekordhållerskan i höjdhopp gjorde tävlingscomeback... men vad roligt att hon börjat satsa på just löpning. Det tycker jag.

Mitt pers ligger på 49:23, så det är en sporre att kapa 43 sekunder av det nästa gång jag springer en mil. Japp, jag vill bli bättre än Kajsa. Och jag tror i ärlighetens namn att jag har större chans att bli bättre än Kajsa i joggingspåret än att hoppa 2.10 i höjdhopp...

Ja, Göteborgsvarvet är över men jag tränar hårdare än någonsin. För att spränga fler barriärer finns det inga genvägar. Idag ska jag köra en ny slags träning, så kallad "springlek". Jag ska varva ruscher med riktigt lugn jogging. Min fart har blivit allt bättre, men det finns mycket mer att förbättra. Och jag är galet motiverad just nu.

Nån som du

Ja, men det blev nog en dag av den här måndagen till slut. Det tog tolv timmar men sen vaknade jag till liv. Det behövdes en dusch så var jag i form igen. Nu sitter jag och lyssnar på Sonjas nya singel. "Nån som du" är allt som jag älskar med Sonjas musik. Vacker, innerlig och varm.

"och aldrig igen blir jag den som jag var"

Nu är det måndag och snart är det torsdag. Då blir det Simon. Och pussar. Yay!

Tacka vet jag miss McBeal

Idag bar det av till tingsrätten. Det kändes lite roligt faktiskt, även om jag blev varse om att den svenska verkligheten är ganska långt ifrån TV-världens Ally McBeal. Tråkigt. Nu ska jag bara skriva en artikel om det. Men jag vill inte. Asch...

Idag känner jag mig för övrigt helt körd. Trött. Sur. Grinig. Jag skyller på allt för mycket alkohol på en väldigt trevlig pubkväll.

Om vi bara hade skickat Christer...

Näää... nästa år skickar vi Christer Sjögren. Punkt. I uppknäppt skjorta får han åma sig runt på golvet och smöra samtidigt som vi låter någon av våra idrottsstjärnor spexa i bakgrunden. Hmm... Annika Sörenstam skulle kunna kasta golfbollar på publiken. Eller också får Zlatan köra lite finter. Det kanske blir lite too much om Ludmila kör ett häcklopp... men nu ska vi vinna! Åt fanders med bra låtar. Det här är Eurovision och då håller det inte med kvalitet.

Grattis min älskade

Du är bäst och finast! Jag toklängtar till allt med dig.

"att ha den äran att få va din vän
få vara nära med kärleken
som ett segel fyllt av vindens sus

minns du själen i ensamhet
vakna nära är allt jag vet att jag vill göra,
tills glasets sand tar slut"

Patriotisk psykos

Wii! Yay! Hurra, hurra! Charlotte är final och Hero är så bra! Whoopie! Haha... alltså, egentligen är jag inget stort fan av Eurovision men av någon anledning blir jag galet patriotisk varje år. Vissa år kanske jag inte är särskilt förtjust i det svenska bidraget men ändå blir jag galen just denna kvällen (eller kvällar sen det beslutades om att vi skulle överdosera Eurovision). Men... Charlotte är grym och Hero är grym! Nej... det är inte Sanna Nielsen och Empty Room, men man kan inte få allt.

På lördag får vi tolvor av Finland, Norge, Danmark och Island. Bara inte öststaterna kompisröstar... för det är fusk!

Gratulerar!

Hurra för lilla mamma som fyller 64 och lilla Henning som har namnsdag!

Nya mål i spåret

Jag vill bli bättre på att kunna stå stilla och njuta av det jag åstadkommit. Men jag vill framåt, spränga nya barriärer och bli ännu bättre. Det är förvisso en bra egenskap men blir jag aldrig nöjd? Ja, jo... jag är nog ganska nöjd och stolt med allt jag lyckats med i löpningen det senaste halvåret. Första december påbörjade jag min stora och seriösa satsning och resultaten har kommit fortare än vad jag vågat drömma om. Jag ville under två timmar, och det blev till och med tio minuter bättre... stört. Men jäkligt kul!

"det händer varje gång
är alltid samma sak
när jag är klar med nå't
så tar jag nya tag
kan inte slappna av
och bara låta tiden gå förbi

att leva i nuet kan va' svårt ibland
jag vill jobba framåt och ro allt i land"

Ja, sån är jag. Göteborgsvarvet är över och nya planer och mål hägrar. Jag har funderat över hur jag vill satsningen till varvet nästa år ska se ut. Då hoppas jag ta mig under 1.40. Vägen dit går via Stockholm halvmarathon (vill under 1.45) och senare samma månad Lidingöloppet. Det är tre mil och således det längsta jag sprungit. Att ta mig under tre timmar är målet men jag tror och hoppas på mer.

Sen är det dags för mitt första marathon och debuten kommer inte ske i Stockholm. Nej, det känns som ett naturligt steg att den ska ta plats i London. Nästa vår vill jag stå på startlinjen och nå en bit under fyra timmar, gärna en halvtimme under. Det känns kittlande, spännande och tokigt inspirerande.

Men... allt ligger så långt framme. Jag tror och hoppas på att nå mina mål men den här veckan har jag bara vilat. Kroppen och mina fötter behövde det. Den smärtan jag känt i höger fot dessa dagar har varit vidrig. Jag har övervägt tanken på att hugga av den, men efter lite resonerande kom jag fram till att det kanske är lite mindre radikalt att köpa nya skor... faktiskt.

Ack, Juliette

Onsdagar är Lost och Ben & Jerry's. Alltid. Jag hoppas på mycket Juliette ikväll. Ingen kan mörda folk så svalt som denna kvinna. Ah, hon är helt klart min favorit i Lost. Gör alltid en konstpaus inför varje replik och kommer undan med det. Respekt.

Värme

"varje gång jag hör din röst
allt omkring stannar till
värmen sprider sig jag ryser"

All over the place

Ja, i fredags var jag i Linköping, sen i Borås, därefter sprang jag genom hela Göteborg, åkte tåg från Alingsås till Stockholm... där borde jag stannat. Men idag var jag i Västerås för Com Hems räkning. Att jag aldrig slutar flänga runt. Nej, nu ska jag bli kvar i Stockholm åtminstone en och en halv vecka, sen blir det skåneland och Simon... mhm... han är bäst.

Idag har jag blivit antastad av en full tant, åkt bild med livet som insats och så när som kvävts i ett rökmoln. Det är inte helt riskfritt att jobba med digital-TV...

Cirkeln sluts... och vilken baksmälla

Idag är kroppen utmattad och knoppen tom. Men det är nog inte så konstigt. Loppet igår var en enorm urladdning. Jag har laddat i tre år för att visa för mig själv vad jag kan och när jag inte bara når drömmen utan också krossar min tidigare notering är det inte konstigt att jag får lite av en baksmälla.

Att springa Göteborgsvarvet på nytt var också som att sluta en cirkel. Allt som hänt mig de senaste tre åren är mer än vad många upplever under en hel livstid. Faktiskt. Bråkdelen har jag inte skrivit om här eller ens berättat för mina nära. Att få sätta punkt för den tiden genom att krossa mitt personliga rekord var en tydlig markering. Jag lämnar det som var och börjar skriva på ett nytt kapitel. Hela våren har varit en stor käftsmäll till tiden som varit.

Men idag är jag helt borta. Jag försöker fokusera på min praktikrapport men det går sådär. Jag har varit mer eller mindre nollställd under hela dagen. Simon är bäst. Han får mig att hoppas när allt annat känns hopplöst.

2.20.22 blev 1.50.50

Målet? Jag skulle under två timmar. Mitt personliga rekord var 2.20.22. Med mig i bagaget hade jag en vinter och en vår med grym träning och frånsett en förkylning har formen stigit sen december. Sen kom praktiken i vägen. Jävla praktik. Det har varit lite obalanserat med sömn, mat och träning i den där staden. Första veckan kändes kroppen tokseg och jag var hungrig och trött mest hela tiden. Förra veckan skärpte jag till mig en smula och hittade tillbaka till mina gamla takter precis när det behövdes som mest.

När jag stod på startlinjen var det perfekta förutsättningar. Kroppen kändes pigg, jag hade druckit massa vatten, ätit mycket pasta och det var lagom varmt och lagom soligt. Dagen innan var jag nervös, rädd... men minuterna innan start var jag bara beredd, inspirerad och motiverad. Det skulle bli mitt livs urladdning.

2.20.22 blev 1.50.50. Det var en kapning med en halvtimme. Sjukt, galet, gütt. Jag var pigg och fräsch hela vägen och det var så himla skönt att kunna springa om folk i parti och minut. I början snittade jag en kilometer på fem minuter men farten mattades en aning en bit in i loppet. Hade jag hållit inledningen så skulle 1.45 varit inom räckhåll, men det kommer fler chanser. 1.45 kommer i september och nästa år ska jag under 1.40. Nu är jag näst bäst i familjen (brorsan har gjort 1.53, pappa 1.42). Nästa år ska jag vara bäst. Tävlingsmänniskan jag så länge försökte döda av olika anledningar har återuppstått. Han blir kvar.

Ja, det är konstigt. Jag har nått toppen. Jag slog mitt personliga rekord med en halvtimme. Egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara njuta. Jag borde göra det. Men jag har mentalt börjat ladda för nästa mål, nästa lopp och nästa berg att bestiga. Jag märkte när jag nådde ett av mina största mål så väntar nästa. Nej, jag borde ta en liten paus från träningen och smälta mitt bragdlopp. Jag slaktade mitt pers med en halvtimme. Det händer bara en gång i livet.

Men... det är samtidigt skönt att jag har motivationen. Utan den skulle jag inte kunna springa. Den dagen jag inte vill förbättra mig och spränga gränser är den dagen jag snörar av mig skorna för gott. Men har jag bara en uns av den glädjen i löpningen jag hade igår så kommer jag fortsätta springa i minst 50 år till. Och kanske ännu längre... pappa är ju en bit över 60 och bättre än någonsin.

... 0!

Kommentarer överflödiga.

... 1...

Faktiskt. En rutten dag kvar. Endast en. Enda. Jag blev färdig med min artikel för säkert någon timme sen och nu sitter jag och softar. Jag vill ju inte att nån ska komma på mig och ge mig mer jobb. Usch nä. Ah, jag vill hem och spela TV-spel nu. Fast först ska jag springa, faktiskt för sista gången innan lördagens drabbning. Det blir något av ett genrep. Jag tänker inte ta i för fullt, det skulle bara vara korkat. Jag kände i förrgår att jag kunde vara aktiv i stegen och då borde jag kunna vara det på lördag också. Bra form. Inga skador. Ätit mycket pasta.

Det skulle vara sjukt ironiskt om jag slet av hälsenan nu...

... 2...

Ja, nu är det två dävna dagar kvar. Två. Like. Two. Men idag var det bättre. Jag fick hastigt och lustigt gå på en konstutställning och intervjua en konstpedagog. Fast det bästa var att Simon gav mig pluspoäng för det. Ah, han är bäst. Så enkelt är det. Han är ju min man.

Åh, torsdag och fredag... sen väntar 21 kilometer som jag laddat för löjligt länge. Dessvärre är min MP3 lite shaky och att springa utan Shirley, Sonja och Sanna känns skrämmande. Men det ska väl ge sig. Jag var ute och sprang igår, vilket kändes bättre än på ett tag. Det blir nog bra det här.

3...

Tiden står stilla i den här staden, men jag har åtminstone slutat gå vilse. Och det är bara tre... bara tre... dagar kvar tills jag får lämna den här hålan och börja leva igen (überdramatisk? Hell yeah!). Oh well, hade jag bara fått softa hos brorsan och Mickey hade det väl gått an, men nu sitter jag fast på den här redaktionen. Idag ska jag skriva om kulturreservat i Östergötland. Småtråkigt. Men det är nog det mest spännande hittills, vilket inte säger så mycket.

Åh, jag håller alla tummar för att Simon får sina foton idag.

Torftig praktik

Då har andra veckan börjat och... nej, det är inte speciellt spännande. Idag sitter jag och skriver en torftig artikel om hur de kommunala bostadsbolagens framtid ska se ut. Vet ni vad? Jag bryr mig inte. Alls. Jag längtar mest till att dagen ska ta slut och jag får snöra på mig löparskorna. Det har blivit kyligare, vilket stavas bättre förhållande. Dessutom ska jag käka betydligt mer pasta i veckan och förhoppningsvis hitta storformen lagom till lördagen.

Oj, jag ska tydligen skriva en praktikrapport på minst sex sidor också... yay...?

Kajsas nya liv

Det var tänkt att hon skulle bli olympisk mästarinna, men till hösten blir hon marknadsförare på en bank istället. Så det kan bli. Det känns lite i hjärtat att jag inte får chansen att se henne hoppa live en sista gång, men jag tror Kajsa kommer lyckas bra med sitt nya liv.

Den långsamma blomman - på riktigt

Ja, jo, så det kan bli. Nu sitter jag på bussen tillbaka till Linköping. En dag senare än beräknat. Jag råkade hastigt och lustigt missa bussen i går. Ack, ja. Men jag sörjer inte speciellt mycket för att jag missade bussen när jag prioriterade att få finaste Simon med planet. Idag hann jag dessutom med en skivsignering med Amanda Jenssen. Nej, inte till mig själv men till en polare i Malmö. Marie är bättre. Punkt. Och lite roligare hade jag förra året på signeringen med Sonja och Sanna. Jaaa, vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Skyller på att jag åker buss och har massa tid över.

På lördag är det den stora dagen - Göteborgsvarvet 2008. Oj, oj, oj. Ja, för tre år sedan var jag djupt nere i min depression, alla mina tvångstankar och massa jävla ångest. Nu, idag, är jag där jag vill vara i livet. Träningen de sista veckorna har gått lite knackigt men jag har tryggheten med en hel vår och vinter med superb träning. Nog ska jag kunna ta mig under två timmar, och gör jag inte det... så gör det inte så mycket. Jag har lite andra perspektiv på tillvaron numera. Dessutom kommer det ett 2009 och massa år efter det.

"Det känns som livet har en mening med allt igen
Och säger följ med mig, du blir nåt stort
Dina färger målar bladen och leder dig
Till att du önskar att du redan har gjort

Kan ett hav fullt av möjligheter
Bli en bro, som leder mig fram

Jag vågar ta steget ut och gro
Jag önskar att jag funnit min tro
Att jag klarar allt
Som den långsamma blomman
Som äntligen slagit ut"

Det var den första låten signerad Shirley jag tog till mig. Tänk att den blev sann.

Hitta hem

Tre veckor går fort. Jag kanske är ensam rent fysiskt men i hjärtat är jag aldrig det. Jag längtar tills jag är hos dig igen. Om det så är en tågresa till good ol' Pia i Malmö, "marathonfotosession" med Toni & Guy, utställning i ett orangeri eller slöspelande med Jak X... bara det är med dig är det bra.

"Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig"

Det känns lite som att hitta hem. Det som har varit har varit och även om jag ibland har svårt att släppa taget måste jag... för det är nu och idag som räknas. Och där är det du och jag. Så enkelt är det.

Första veckan på redaktionen som gud glömde

Första veckan av praktiken är lagd till handlingarna och efter måndagens praoartade upplevelse har det blivit bättre. Summan är tre publicerade artiklar, varav en kom till efter en presskonferens. Det kändes lite coolt att vara med om en sån. Faktiskt. Lokal journalistik är i och sig långt (väldigt långt) från det jag tycker är spännande i tillvaron, men jag måste börja någonstans, eller hur? Vissa av mina kollegor känns dock fortfarande en smula knasiga, men nu börjar jag se det komiska i det hela.

I morgon är det en vecka till Göteborgsvarvet går av stapeln. Shit, en vecka. Dessvärre fick jag en lättare inflammation i hälsenan i helgen men den gav mig sig ganska snabbt. Värre är att kroppen inte alls svarar som jag vill för tillfället. Jag har funderat på vad jag gör för fel och jag tror svaret troligen ligger i att mitt vardagsliv vänts upp och ner. Jag promenerar ibland flera timmar om dagen, prioriterar bort sömnen och äter på tok för lite. Jag får mer eller mindre dra upp byxorna hela tiden för att de inte ska glida av min mer och mer slimmade kropp. Nej, gör om och gör rätt. Nästa vecka ska jag laga min egna mat och försöka få tillbaka energin.

Nu lämnar jag dock den här stan (där jag mest går vilse) och åker hem till Stockholm över helgen. För min finaste älskling i hela världen kommer upp. Woohaay!

Lost ikväll! Wii!

Det här har jag väntat på i fyra veckor. Mot Ica Maxi och en ruggigt god Ben & Jerry's!

Skrämmande underbart

Hur någon på så kort tid kan komma att betyda så mycket? Det är skrämmande. Men underbart. Skrämmande underbart. Och... jag längtar till allt som kommer. För jag vågar lita igen. Jag trodde att fjolåret tog bort allt förtroende, men... nej. Vi kommer snubbla, visst, men vi kommer också ta emot varandra. Jag längtar. Till vardagen, det spännande och allt mitt emellan.

"Jag vill leva här idag
Vågar du, vågar jag"

The return of Hope

Lycka! Hoppi är tillbaka! Jag var inte galen - åtminstone inte mer än vanligt. Jag började på allvar tro att jag hade hallucinationer. Men så igår såg brorsan henne och vi trodde vi hade henne... men Hoppi är en enorm talang i konsten att gömma sig. Hon dök dock upp igen någon halvtimme senare och då blev hon bosatt i en tvättkorg. Ja, det låter grymt... men eftersom hon blir förvildad bara hon ser min bror (de flesta katter blir det) så hade jag att välja på det eller ett hemmagjort koppel. Och... nä, jag ville inte att hon skulle strypa sig själv. Så vi stängde in henne där, knöt massa grejer runt korgen och lade massa tidningar... men klart som fan att hon lyckades sticka ändå. Nåja, nu är hon i tryggt förvar i västra delen av Sverige i sällskap med sin bror... slutet gott, allting gott! :)

I'm losing my mind... eller nåt

Det börjar kännas skruvat. Jag blev självklart überlycklig när jag vaknade inatt av att Hoppi skuttade upp till mig. Även om jag var halvt medvetslös. Men hon var kvar när jag vaknade nästa gång och sen dess... ja, har hon varit borta. Min bror och hans fru bor i en inte alltför stor tvåa. Hur Hoppi kan gå upp i rök övergår mitt förstånd, som jag undrar om jag har något... börjar jag bli galen? I natt lär jag ligga på spänn... men då kanske Henning dyker upp istället? Och han befinner sig på andra sidan Sverige... men varför inte liksom?

Idag började min två veckor långa praktik, och det var något av det lamaste försök till en redaktion jag sett... faktiskt. Måtte de här veckorna gå fort. Eller måtte de åtminstone släppa hem mig tidigt om dagarna, för det kändes som tiden stod stilla innanför de väggarna. Folket där var mest trötta, omotiverade och de som hade lite glöd syntens inte till på hela dagen. I morgon lägger de kanske ner?

Hoppi

Fan, fan, fan... hur kunde det hända? Vad har hänt? Jag kom till min bror med Henning och Hoppi. De hoppade ut ur buren, sen har vi inte sett Hoppi. Ja, hon var under badkaret... men... nu? Borta. Har hon hoppat ut? Har hon gömt sig? Men var... hon saknas mig. Hon är min älskade ögonsten, och hon ska vara hos mig. Jag känner mig så... blank. Tom. Och saknar... de första timmarna kände jag mig mest nollställd, men nu... börjar det göra ont. Jag älskar henne och hon är så liten och rädd. Precis som jag är utan henne... vi har alltid varit ganska lika.

Du och jag

Jag är inte världsbäst på att säga rätt saker. Jag vet. Jag vet precis vad jag känner, men det är så svårt att sätta ord på mina känslor. Hur gör man? Hur hanterar man det faktum att livet förvandlas och förändras till en jäkla Shirley-, Sonja- och Sannalåt på så kort tid? Hur? Orden finns liksom inte. De räcker inte. Men jag ska försöka, ja, jag ska försöka få fram det jag vill säga.

Jag är kär. I dig Simon. Så enkelt är det.

"Allt gick så fort
helt plötsligt fanns du här
Det som var mörkt och kallt
är det som lyser nu överallt"

... och du kommer få stå ut med mina schlagers. Tihi! ;)

Banalt!

Nej, den här tentan kan inte gå så mycket mer än fel. Tror jag. Men vi får se. Jag har ett dygn och lite till för att få ordning på kaoset. Man tycker jag skulle plugga då men jag ska istället på fest. Känns välbehövligt att skingra tankarna från kommuner, landsting och all research. Nej... banalt är vad det är! Lisa har en poäng där...

Igår, idag och i morgon

Allt har gått så fort. På bara några få månader har jag hittat en egen lägenhet, börjat min långa väg som ska leda till mitt drömjobb och är i en fysisk form jag aldrig kunnat drömma om. Ja, på lördag är det två veckor till Göteborgsvarvet och det känns lite som att cirkeln sluts. När jag sprang 2005 befann jag mig i en värld långt bortom den jag lever i idag. Att få ställa mig på startlinjen känns lite som att sätta punkt för det som varit. Men jag ser inte tiden som gått som förlorade år. Jag har lärt mig och fortsätter lära mig. Jag måste fortfarande akta mig för mina hjärnspöken. De besöker mig ibland men jag har slutat ta ut mina problem på andra och genom mat och tvångstankar. Jag möter mina strider som de är. Och jag vinner varje gång.

"Kan du se mina demoner?
Det är rädslan av att lämnas kvar för gott
Ljuset av dina reflexer
Får jag mod att lämna pojken som jag var"

Fredrik tycker om Simon

Mycket.

Where I used to live

Likeable shoes

Även om jag snubblar... ibland

Sol, värme, ledig, lätt i själen... jag älskar när det är så här. Trots att Henning klöser sönder mina armar (så folk i skolan säkerkligen undrar hur det är ställt med mig)... trots att jag har en förmåga att hänga fast mig vid fåniga småsaker... trots att jag måste skriva en tråkig riksartikel... ja, trots allt. Trots allt är livet ganska okej ändå - när allt kommer omkring.

Jag har bestämt mig för att sluta upp med min inrutade tillvaro. Jag vill inte leva med att gå till skolan, hinna träna, fortsätta mitt andra jobb för att sedan tillbringa helgerna på Grönan samtidigt som jag måste skriva ett antal texter till GAMEcore. Det är inte särskilt kul... nej, och det är precis det jag vill ha. Jag vill ha kul och inte krångla till allt. Jag tänker chansa, ramla men ändå ha kul längs min långa men ganska vackra väg.

Formen: Det är få gånger jag känner hur det verkligen studsar i benen innan jag börjar springa, men idag kändes det precis så. Jag flöt fram och det kändes lätt och ledigt hela vägen. Självklart blev det personbästa och det med hela två minuter och samma distans sprang jag fyra minuter sämre för en vecka sen. Självklart är jag vansinnigt nöjd med mig själv.
Tid/Distans: 6.6/34
Låten: "Även om jag snubblar" - ja, titeln talar för sig.

När man minst anar...

Haha, ja, jo... oj. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att det känns bra. Och rätt. Det räcker.

"Följ bara med det är ett råd jag fått
och låt det ske så får du se"

Ja, vågar du så vågar jag.

Tillbaka

Så var årets första pass på Grönan lagt till handlingarna och det kändes tryggt att återvända. För mig är det så mycket mer än en arbetsplats. Den blev en sån härlig nystart efter ett av de värsta åren i mitt liv och jag kommer alltid vara tacksam för den trygga hamn Grönan blivit för mig. Nu blir det ett pass till nästa söndag och sen drar jag igång på allvar den 17 juni... vilket är samma dag jag fyller 25. Så det kan bli.

Nu hann jag med ett kort pass idag också, även om jag blev varse att löpning plus Grönan resulterar i en tokhungrig mage.

Formen: Det kändes ganska bra idag. Jag gick ut knallhårt för jag ville hemskt gärna persa, men det fattades det där lilla extra. Nu blev det ett riktigt bra resultat ändå och det känns som om det kan komma att lossna riktigt ordentligt framöver. Det är faktiskt mindre än en månad till Göteborgsvarvet tillika årets stora mål.
Tid/Distans: 26/5.2
Låten: "Strong" - Sannas nya fortsätter pumpa inspiration med mig och den första låten är en riktigt tung adrenalinkick.

Den jag är, den jag vill bli

Jag känner fortfarande inte igen mig. Jag gör saker som ligger så långt från mig och det jag tror på... men det går aldrig att vrida klockan tillbaka. Även om jag har ett beteende jag inte tycker om, så måste jag försöka... igen och igen tills det går. Kvällen har tillbringats med en ny vän som jag tycker om. Jag behöver mer sånt i mitt liv... istället för alla måsten. Men ett steg i taget och en dag i taget. En dag ska jag se tillbaka och kunna säga till mig själv att "så tänkte jag då och så gjorde jag då, men jag lärde mig och är en annan idag. Jag är mänsklig. Jag gör misstag, ja, ibland gör jag fel... men jag är aldrig fel."

Springer gör jag alltid, för det är mitt bästa knep... mot allt. Och mitt bästa sätt att må bra i kropp och själ.

Formen: Jag öppnade första kilometern på 4:45 och det kanske var att ta i, men jag ville testa och se vad jag klarade. Det var inte max och jag tror det finns en del att kapa. Men det viktiga var att jag sen orkade hålla en bra fart hela vägen och lyckades persa. Målet att göra min snabbaste mil någonsin om drygt en vecka känns klart realistiskt. Nu gäller det att fokusera, träna bra, äta bra, sova bra och... framför allt... försöka må bra.
Tid/Distans: 41/7.9
Låten: "This is my thanks" - Sannas nya skiva ljöd i mina öron idag och den sista känns som en ny favorit. Hon har skrivit den själv och det första gången hon släpper en egen låt. Det ser jag gärna mer av.

Förändringar...

Jag har känt mig oerhört trött och sliten den sista tiden... och det håller inte att bara se fram emot praktiken, för det är här i Stockholm jag lever mitt liv. Och jag vill leva det. Jag vill må bra och ha ro och balans i själen. Jag pluggar på min drömutbildning men när jag har dussin andra saker vid sidan om, ja, då hinner jag inte med att leva och må bra. Jag hinner inte njuta av den drömmen jag egentligen ska leva i. Men jag vill hinna.

Jag fick många viktiga tankeställare igår på terapin. Jag har känt mig irriterad, trött, ledsen, ångestfylld och inte trivts med livet den senaste tiden. Jag hinner inte med de bitarna som är så viktiga för mig. Jag vill ta tag i de sakerna som både får mig att längta och samtidigt känna mig så liten och rädd. Jag vill utforska den biten av livet. Nu. Inte sen.

Jag ska ta mig en rejäl funderare på hur jag vill att saker och ting ska gestalta sig... det får ta den tid det tar.

Segt var ordet

Jag minns hur segt mitt första lopp var efter Premiärmilen, så för att skynda på återhämtningen lite gick jag ut på en rask promenad igår. Men samtidigt måste jag komma ihåg att det är svårt att vara på topp när själen inte är i balans. Det är rätt segt inom mig just nu, tröttsamt, motigt... och alldeles för mycket av allt. Därför skedde inte några under på dagens runda.

Formen: Benen känns sega, den småkyliga morgonen gjorde sitt och underlaget var i lerigaste laget. Idag kändes det inte särskilt inspirerande och jag fick slita för att ens komma under 40. Det jag tar med mig är att jag för ovanlighetens skull kände mig starkast under andra hälften.
Tid/Distans: 38/6.6
Låten: "I'll be there" - Vacker tolkning av en vacker sångerska.

Kvantumjoggen

Nu har har jag sett mitt resultat och 49:47 är jag väldans nöjd med. Det var visserligen en halv minut från mitt nysatta pers men av allt att döma har jag stabiliserat mig på en mycket högre nivå i år. Vädret var kanske inte det bästa. Det var grått, kyligt och regnet hängde i luften men under själva loppet bekom det mig inte så mycket. Värre var efteråt. Då började jag frysa ganska omgående och det tog säkerligen över en timme att ta sig hem... men än känner jag inte av någon förkylning i alla fall! Peppar, peppar...

Formen: Jag gick inte ut lika hårt den här gången men jag var för den sakens skull inte feg. Jag sprang på hela vägen och det kändes bra från start till mål. Speciellt bra kändes andra varvet där jag höll på att tvärdö på Premiärmilen. Det var en stabil insats utan den där riktiga knorren. Förhoppningsvis får jag bra träning fram till nästa lopp om två veckor, för i ärlighetens namn blev det på tok för lite träning förra veckan...
Tid/Distans: 49:47/10
Låten: "Go the distance" - men den korta och explosiva varianten från filmen! En härlig boost för inspirationen. :)

Åter under dröm 50!

Ja, det gick mycket bättre än vad jag trodde! Jag missade mitt pers med ett dussin retliga sekunder, men jag ska göra allt för att det ska ryka om två veckor i Nacka. Jag är verkligen i mitt livs form, men allt kan ju bli bättre... ;)

Mer reflektioner kommer när de officiella resultaten publicerats!

Mycket i mitt liv

Livet snurrar löjligt fort för tillfället. I veckan som kommer ska jag hinna med skola, två jobb och massa andra måsten... usch, jag tycker inte om det där ordet. Men jag får försöka effektivisera min tid och göra mitt allra bästa. Jag ser faktiskt fram emot praktiken i början av maj. Det kommer kännas skönt att lämna Stockholm för ett par veckor och fokusera på min första praktik, samt att ladda för Göteborgsvarvet. Det närmar sig nu, bara en dryg månad bort.

I morgon springer jag årets andra lopp. Eftersom det är en ny bana och jag inte fått så långa lopp i kroppen den här veckan är jag blygsam i mina förväntningar. Det kommer inte vara lika mycket löpare, men jag har på känn att de som ställer upp vet vad de sysslar med. Jag ska försöka göra mitt lopp och inte gå ut för hårt. Fixar jag en tid runt 52-53 är jag nöjd. Det viktiga nu är att träningen fungerar fram till 17 maj. En helt perfekt uppladdning är svår att få till men det skadar inte att försöka.

Livet går vidare

Nu är hon minsann ambassadör för IAAF. Det var ett tag sen vi fick se nåt av henne, men det gläder mig att det verkar gå bra för Kajsa.

Oväntat

Ibland kommer topploppen när man minst anar det. Visst har jag varit i makalöst slag den senaste tiden men efter bara en halv mil nu i veckan, slarv med sömn, käkat lite taskigt samt att jag missade mina mediciner för första gången på evigheter... ja, man kan ju säga att jag var lite skakis inför dagens lopp. Eftersom jag skulle iväg till Anton hade jag lite brådis, så det fick bli en kort runda igen... och det gick snabbare än nånsin.

Formen: Ja, efter att ha legat stabilt på tider mellan 26-28 kom äntligen ett nytt pers. Jag tryckte på från början och pressade fram precis allt jag hade. Benen kändes inte superpigga men jag försökte vara beslutsam och inte tillåta mig att slå av på takten. Det gav utdelning. Jag springer fyra varv och i mina bästa stunder är jag nere på 6 minuter per varv så jag vet att det finns ytterligare tid att plocka. Men jag undrar hur länge den här spikraka kurvan ska hålla i sig? Hoppas inte trenden bryts förrän efter 17 maj i alla fall...
Tid/Distans: 25/5.2
Dagens låt: "Vågar du, vågar jag" - varje gång jag gör en ny MP3-lista lyckas alltid just denna låt få en plats. Den är fortfarande lika självklar och ger mig grym inspiration. Sanna äger.

This is cheesy

Nej, nu är det ingen ordning. Inget Lost och dessutom en Ben & Jerry långt från det bästa de kan klämma ur sig. Gör om. Gör rätt. Problemet när det kommer till Ben & Jerrys fabulösa glass är att man är van vid idel himmelska smakupplevelser. Därför känns de knappt godkända varianterna som gruvliga besvikelser. ONE Cheesecake Brownie är inte en glass jag lär köpa igen. Faktum är att glassen främjar ett välgörande ändamål och det är alltid ädelt. Men är inte ett sådant syfte värt en bättre smak? Jag tyckte först smaken av cheesecake kändes lite knepig, men efter ett par tuggor kändes det bättre. Jag lyckades dock ändra mig igen innan jag nått botten av burken. Cheesecake i längden blir lite cheesy. Bitarna av mumsig brownies räddar glassen från en total flopp, så det blir knappt godkänt.

Vitt, fan, så vitt!?

Nej, vissa dagar ska man inte stiga upp ur sängen. När jag vaknade och såg snöyran utanför fönstret ville jag dra täcket över huvudet och vakna framme i juni (om det nu inte är snö då också...). Men jag gav mig ut i snöhelvetet... trots allt. Jag hade planerat en lång runda men med tanke på vädret kortade jag den rejält. Det är jag glad för.

Formen: Nåja, med tanke på omständigheterna gick det helt okej. Jag hade inte motivationen att trycka på men lyckades ändå pulsa runt på en godkänd tid. Mitt korta uppehåll med kombination av snön gjorde att kroppen kändes lite tung, men efter regn (snö?) kommer solsken (eller ännu mer snö...).
Tid/Distans: 28/5.2
Dagens låt: "Jag kan klara av det" - ja, det hoppas jag i alla fall... och innerst inne tror jag det också.

Grått, oh, så grått

Nej, i morgon hoppas jag på lite mer sol och ljus i min värld och i sinnet. Det blir jogging (i regnet?), lite rotande i Järfälla Kommuns "spännande" handlingar, artikelskrivande och så onsdagsglas... men utan Lost! WTF!? Nej, onsdagar utan Lost är ingen onsdag. Faktiskt. Nej, kan det vara så... att onsdagen blir lika grå som tisdagen? Det är bara att hålla tummarna för torsdagen!

Vågar inte än

Det är en annorlunda tid. Jag är på väg att bygga upp ett nytt liv och lämna det som var. Ändå kan jag känna mig så fruktansvärt ensam just nu. Det handlar inte om att jag saknar vänner som jag tycker om. Ändå kan ensamheten krypa på mig - också bland de jag ser som mina vänner. Jag tror jag vet vad det handlar om. Jag har förlorat tilliten och förtroendet för människor. Efter för många hårda smällar de senaste åren orkade jag inte längre. Jag stängde av. Det kommer ta tid att återfå tron på vänskap och våga öppna mig fullt för någon igen. Jag vill ju göra det. Jag vill våga blotta mitt inre och våga tro att mina vänner stannar kvar - oavsett vad som händer. Men jag vågar inte. Jag vill inte bli sviken och lämnad. De signalerna jag fått är att det inte är okej att vara jag. Logiskt sett förstår jag att jag haft en enorm otur, men samtidigt finns det en röst inom mig som säger att jag inte duger. Och... de jag släppt inpå livet... var är de idag?

"Jag sa ingenting
Jag önskade att du inte skulle se
Du log emot mig
Min vilja var stark
Men hjärtat hade ingenting att ge"

Toppformen håller i sig

Sol, vår, värme och en stigande form. När jag körde ett halvt Göteborgsvarv var det upplagt för ett präktigt pers. När jag sprang just den här distansen senast repade jag mig efter en förkylning och då stannade klockan på 59 minuter. Idag gick det en aning bättre... ;)

Formen: Jag öppnade min vana troget tufft. Men jag lyckades hålla farten genom nästan hela loppet. Benen var rappa, jag kunde trycka på uppför och kroppen återhämtade sig snabbt efter stigningarna. Den sista kilometern tappade jag dock all kraft i benen. Men samtidigt märker jag att jag blir allt bättre på att lägga upp mina lopp. Jag hittar ett bra tempo och kroppen känner liksom hur hårt jag kan springa. När jag sluggade i mål blev det smått fantastiska 54. Jag krossade mitt pers med 5 minuter. Den här tiden gånger två stannar vid 1:48. Därmed säger jag inte att jag kommer kunna springa precis så fort den 17 maj. Det är en sak att springa 10,5 km och en annan att kuta den dubbla distansen. Men målet att nå under två timmar kommer uppnås om allt går som det ska.
Tid/Distans: 54/10,5
Dagens låt: "Winning Streak" - när man har flyt tycks allting gå vägen.

Bättre och bättre

De senaste månaderna har jag verkligen kunnat se tydliga framsteg. I februari sprang jag i genomsnitt en kilometer på 5.33 minuter. Trots en förkylning som höll mig ifrån toppresultat i mars lyckades jag mycket tack vare den andra halvan snitta på 5.30. Efter två lopp i april är jag redan nere på 5.2 och lyckas jag hålla det är jag mer än nöjd. När jag genomförde Premiärmilen snittade jag för övrigt på 4.54. Det är en notering jag aldrig varit i närheten av. Som bäst har jag annars sprungit på prick 5 minuter. 4.54 är helt bisarrt... men det är väl det som myntar uttrycket "bäst när det gäller".

Formen: Idag kändes det alldeles förträffligt. Benen var pigga, jag orkade hålla en hyggligt hög fart och det var kul att springa! Det blev pers med en minut men det kunde lika gärna blivit två om jag hade haft sekunderna på min sida. Nu ser jag fram emot lördagens runda, som blir ett halvt Göteborgsvarv.
Tid/Distans: 42/7.9
Dagens låt: "Hurt" - idag är det nio månader sen den där hemska dagen. Årsdagen närmar sig och då kommer jag vara så stolt.

Fredrik goes bananas

Onsdagar innebär för min del sen en tid tillbaka glass och Lost (som dessvärre inte återkommer förrän sjunde maj. Dumt.). Därför tänkte jag ta tillfället och recensera alla dessa fabulösa Ben & Jerrys jag mumsar i mig. Först ut ikväll är den apgoda (hihi) Chunky Monkey.

Om jag inte har helt fel var detta den första Ben & Jerry jag testade sensommaren 07. Den har tydligen varit borta ur sortimentet en tid men är nu tillbaka. Och den är mer än välkommen. Bananglassen slinker ner och man vill hela tiden ha mer och mer. Chokladbananerna sitter fint men det bästa måste vara de ljuvliga valnötsbitarna. Mumsigt! Sen ska glassen ha en eloge för att man inte tröttnar på smaken. Somliga Ben & Jerrys har en tendens att vara löjligt goda till en början men till slut blir det lite för maffigt. Enda smolken i glassbägaren är att det kanske är för lite choklad för en chokladgalning som mig. Men Chunky Monkey håller hela vägen och får med beröm fyra glasskopor!

Sömnig runda

Ja, jo... höll på att försova mig, så yrvaken hastade jag ut i motionsspåret och den idén var inte direkt en av mina bästa. Faktiskt.

Formen: Benen är lite småsega efter helgens urladdning och idag fick jag verkligen kämpa för att få en hygglig tid. Dessutom var ögonen sömniga och kroppen var inte direkt pigg och alert. Dagens positiva känsla från rundan får bli att våren faktiskt är här. Nu hoppas jag slippa se snörusket på mer än ett halvår.
Tid/Distans: 28/5.2
Dagens låt: "Hero" - "Oh, taking the fight is the life of a hero. Staying alive." Träffande rader.