2.20.22 blev 1.50.50

Målet? Jag skulle under två timmar. Mitt personliga rekord var 2.20.22. Med mig i bagaget hade jag en vinter och en vår med grym träning och frånsett en förkylning har formen stigit sen december. Sen kom praktiken i vägen. Jävla praktik. Det har varit lite obalanserat med sömn, mat och träning i den där staden. Första veckan kändes kroppen tokseg och jag var hungrig och trött mest hela tiden. Förra veckan skärpte jag till mig en smula och hittade tillbaka till mina gamla takter precis när det behövdes som mest.

När jag stod på startlinjen var det perfekta förutsättningar. Kroppen kändes pigg, jag hade druckit massa vatten, ätit mycket pasta och det var lagom varmt och lagom soligt. Dagen innan var jag nervös, rädd... men minuterna innan start var jag bara beredd, inspirerad och motiverad. Det skulle bli mitt livs urladdning.

2.20.22 blev 1.50.50. Det var en kapning med en halvtimme. Sjukt, galet, gütt. Jag var pigg och fräsch hela vägen och det var så himla skönt att kunna springa om folk i parti och minut. I början snittade jag en kilometer på fem minuter men farten mattades en aning en bit in i loppet. Hade jag hållit inledningen så skulle 1.45 varit inom räckhåll, men det kommer fler chanser. 1.45 kommer i september och nästa år ska jag under 1.40. Nu är jag näst bäst i familjen (brorsan har gjort 1.53, pappa 1.42). Nästa år ska jag vara bäst. Tävlingsmänniskan jag så länge försökte döda av olika anledningar har återuppstått. Han blir kvar.

Ja, det är konstigt. Jag har nått toppen. Jag slog mitt personliga rekord med en halvtimme. Egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara njuta. Jag borde göra det. Men jag har mentalt börjat ladda för nästa mål, nästa lopp och nästa berg att bestiga. Jag märkte när jag nådde ett av mina största mål så väntar nästa. Nej, jag borde ta en liten paus från träningen och smälta mitt bragdlopp. Jag slaktade mitt pers med en halvtimme. Det händer bara en gång i livet.

Men... det är samtidigt skönt att jag har motivationen. Utan den skulle jag inte kunna springa. Den dagen jag inte vill förbättra mig och spränga gränser är den dagen jag snörar av mig skorna för gott. Men har jag bara en uns av den glädjen i löpningen jag hade igår så kommer jag fortsätta springa i minst 50 år till. Och kanske ännu längre... pappa är ju en bit över 60 och bättre än någonsin.