Det är en annorlunda tid. Jag är på väg att bygga upp ett nytt liv och lämna det som var. Ändå kan jag känna mig så fruktansvärt ensam just nu. Det handlar inte om att jag saknar vänner som jag tycker om. Ändå kan ensamheten krypa på mig - också bland de jag ser som mina vänner. Jag tror jag vet vad det handlar om. Jag har förlorat tilliten och förtroendet för människor. Efter för många hårda smällar de senaste åren orkade jag inte längre. Jag stängde av. Det kommer ta tid att återfå tron på vänskap och våga öppna mig fullt för någon igen. Jag vill ju göra det. Jag vill våga blotta mitt inre och våga tro att mina vänner stannar kvar - oavsett vad som händer. Men jag vågar inte. Jag vill inte bli sviken och lämnad. De signalerna jag fått är att det inte är okej att vara jag. Logiskt sett förstår jag att jag haft en enorm otur, men samtidigt finns det en röst inom mig som säger att jag inte duger. Och... de jag släppt inpå livet... var är de idag?
"Jag sa ingenting
Jag önskade att du inte skulle se
Du log emot mig
Min vilja var stark
Men hjärtat hade ingenting att ge"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
om jag var i stockholm skulle jag komma och ge dig en stor KRAM omedelbums!!!!!
du duger visst som du är och låt aldrig någon få dig att tro något annat!
massor med kramar till dig!
Åh, tack söta du! Du är bäst! :)
Stor bamsekram!
Skicka en kommentar