Jakten på den försvunna formen

Tänk vad lite jag bloggat under juli. Men jag tror det beror på att jag blir så hispig när jag väl är ledig att jag vill hinna med kvalitetstid med Simon, träna, träffa kompisar, ta hand om katterna, spela TV-spel och så vidare… och så vidare. Därför bloggar jag från jobbet idag. Busigt.

Ja, säg denna träning. Tanken var att försöka ta mig under 45 minuter på Midnattsloppet men med några veckor kvar börjar jag inse att det kan bli svårt att nå mitt livs formtopp. Jag hoppas verkligen det ska lossna men tiden börjar rinna ut. Mitt pers är på 49:23 och det skulle kännas bra att slå det. Sen har en viss Kajsa gjort milen på 48:40 i år och det ska inte vara någon omöjlighet. Men jag har valt att sänka mina mål, åtminstone just nu, för det skulle kännas tärande att komma dit och floppa. Då är det bättre att sänka kraven en smula och känna mig nöjd med det jag presterar. Men att inte komma under 50 minuter för tredje gången i år skulle göra mig besviken. Jag vill åtminstone känna att jag stabiliserat mig på den nivån.

Världsrekordet på milen är för övrigt 27:02… nästa år kanske? :P

Ja, jakten på den försvunna formen tycks jag dela med friidrottarna. Till och med jag börjar ge upp hoppet om Sanna. Nu avbröt hon ett träningspass och frågan är om kroppen ska hålla för tre maxlopp i Beijing? Gör den det tar hon guld. Det tror jag. Men jag tror inte den gör det. Jag hoppas jag har fel. Holm kan också ta guld men han har också hoppat tämligen beskedligt i sina två senaste tävlingar. Däremot har jag fått en känsla av att Carro kommer ta guld i längdhopp. Låter det galet? Kanske… men ingen är bäst när det gäller som Klüft och med ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld i bagaget vet hon vad som gäller. Jag tror ta mig fan att hon kommer flyga över 7.00 i Beijing och göra det som hon är bäst på… vinna.

Om en och en halv vecka invigs OS samtidigt som jag jobbar min sista dag på kontoret. Bra tajmat där!