Den långsamma blomman - på riktigt

Ja, jo, så det kan bli. Nu sitter jag på bussen tillbaka till Linköping. En dag senare än beräknat. Jag råkade hastigt och lustigt missa bussen i går. Ack, ja. Men jag sörjer inte speciellt mycket för att jag missade bussen när jag prioriterade att få finaste Simon med planet. Idag hann jag dessutom med en skivsignering med Amanda Jenssen. Nej, inte till mig själv men till en polare i Malmö. Marie är bättre. Punkt. Och lite roligare hade jag förra året på signeringen med Sonja och Sanna. Jaaa, vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Skyller på att jag åker buss och har massa tid över.

På lördag är det den stora dagen - Göteborgsvarvet 2008. Oj, oj, oj. Ja, för tre år sedan var jag djupt nere i min depression, alla mina tvångstankar och massa jävla ångest. Nu, idag, är jag där jag vill vara i livet. Träningen de sista veckorna har gått lite knackigt men jag har tryggheten med en hel vår och vinter med superb träning. Nog ska jag kunna ta mig under två timmar, och gör jag inte det... så gör det inte så mycket. Jag har lite andra perspektiv på tillvaron numera. Dessutom kommer det ett 2009 och massa år efter det.

"Det känns som livet har en mening med allt igen
Och säger följ med mig, du blir nåt stort
Dina färger målar bladen och leder dig
Till att du önskar att du redan har gjort

Kan ett hav fullt av möjligheter
Bli en bro, som leder mig fram

Jag vågar ta steget ut och gro
Jag önskar att jag funnit min tro
Att jag klarar allt
Som den långsamma blomman
Som äntligen slagit ut"

Det var den första låten signerad Shirley jag tog till mig. Tänk att den blev sann.