Festival, utsättningsskit och inspiration

Det är sådär typiskt att man inte hinner blogga när det händer som mest. Men... oh well, sent omsider så kommer min redogörelse för de första dagarna i juli.

Jag var på Arvika. Och överlevde. Det var helt klart en intressant upplevelse. Somlig musik klickade bättre än annat, men överlag kände jag mer för musiken än vad jag trodde. Se där ja! Hygienen skrämde mig ännu mer innan och den var väl sisådär. Usch. Men samtidigt kändes det som alla sunkade ner sig så det gick väl an att inte duscha på några dagar. Sista dagen kom dock värsta grymma åskskuren och hela Arvika höll på att regna bort. Självklart utrymdes festivaltältet vi var i under inte alltför kontrollerade former. Skrik och panik. Bäst på festivalen? Förutom min finaste Simon var det mitt tält från forntiden. När det stormade som värst var det som bäst. Det borde K-märkas.

Däremot har utsättningssymptomen börjat störa mig å det grövsta. Tyvärr satte det igång under festivalen och jag klarar helt enkelt inte av att umgås när jag fastnar i min ångestbubbla. Jag är inte mig själv helt enkelt. Allt jag känner och tänker blir negativt, vilket färgar sig på allt jag häver ur mig, och i slutändan blir jag ännu deppigare. Jag vill ju vara bara jag, men det går inte riktigt med ledsna ögon, en ångestklump i magen, illamående, försvunnen aptit, rastlöshet, oro och... nej, det är inte synd om mig. Detta är något jag måste ta mig igenom. Och någonstans känns det bättre när jag kan möta ångesten på mina villkor.

Men idag är det en bättre dag. Visserligen tråkar jobbet ut mig, men efteråt sprang jag det skönaste passet på sjukt länge. Det längsta också blev det. 10, 5 kilometer avverkades och även om formen är sådär fanns verkligen glädjen där idag. Det var så kul att springa. Mycket kan bero på att Kajsa sommarprat fanns i min MP3 och... ja, Kajsa är Kajsa. Jag kan försöka förklara men jag tror nog aldrig någon kan förstå vidden av vad hennes karriär och prestationer betyder för mig. Hon inspirerar mig till underverk. Och kommer fortsätta göra så. Visst är det jag själv som har tagit mig så här långt, men jag är sjukt tacksam för att jag har en sådan fantastisk förebild. Det inspirerar mig liksom alltid lite extra.

Så där ja! Det var mitt juli så långt. Resten av månaden blir jag kvar i Stockholm och jobbar, joggar och gillar Simon. Det känns fint.