"Mot alla odds" var det ja

Tänk att det äntligen är dags. Från och med i morgon börjar jag trappa ut mina antidepressiva. När 2008 började var det mitt enda konkreta mål, men någonstans på vägen glömde jag bort det. Faktiskt. Mitt liv blev helt enkelt så mycket bättre att jag slutade tänka på mina piller. Men den senaste tiden har jag känt mig beredd. Rädd. Men beredd. Det känns en smula skrämmande - det erkänner jag. Det är nästan på dagen två år sedan jag totalkraschade och vägen tillbaka började. Där och då var de antidepressiva nödvändiga för att jag skulle orka ta mig upp till en någorlunda stabil nivå. Men... nu är jag äntligen redo för att frigöra mig. Min ena medicin kommer jag trappa ut under den kommande veckan. Sen kommer det dröja några månader innan jag ger mig i kast med den andra. Det får ta tid. Det får det verkligen. Sen kan utsättningsperioden bli svajig, men jag klarar av det också. För att jag vill.

Är jag frisk idag? Det är en omöjlig fråga att svara på. Det går inte. Jag är jag och kommer alltid vara det. Vad som är friskt eller sjukt vet jag inte riktigt. Så sorglös som jag var innan 2004 kommer jag aldrig bli igen. Men jag lever på ett annat sätt idag. Jag är mer levande och har så mycket mer att ge. Sen vet jag att alla möjliga odds talar emot mig. Statistiskt sett löper jag en stor risk att bli sjuk igen. Men... "mot alla odds" var det. Och det är lönlöst att oroa sig för framtiden. Och det som har varit. Men jag kommer göra det - då och då. Jag har mina toppar och jag har mina dalar. Men jag måste tro och jag tror verkligen att jag har de bästa vägarna kvar. Fan... jag har underbaraste Simon, min älskade familj, två tokfina katter, goa vänner, pluggar min drömutbildning, fortsätter spränga barriärer i min löpning och bor i världens mysigaste lägenhet kompletterad med nördiga prylar så att det räcker och blir över. Och jag har mig själv. Vad ska jag med antidepressiva till?

I morgon far jag till Arvikafestivalen och kommer inte blogga på några dagar... eller duscha. Oj, jag trodde Melodifestivalen var den enda festival jag skulle besöka, men undrens tid är inte förbi...