Skåne, Simon och solsken

Hemma igen! Och märker att det är juni och tropisk värme. I morgon ska jag ta mig ett dopp tänkte jag. Känns lite lyxigt att ha en strand bara minuter från min lägenhet. Mindre lyx är alla saker jag måste ta tag i... alla "bör och ska". Usch. Nej, det tar vi i morgon...

Men i helgen (och lite innan) var det skåne och Simons avslutning, bland annat. Det kändes lite konstigt att vara där. Jag menar... jag ville vara där men det kändes underligt. Många minnen gick tillbaka till Markaryd för två år sedan. Det känns bra att minnas den tiden. Jag är lyckligt lottad som fick ett sånt år. Bara de som varit där vet hur det var. På något sätt lär man sig älska allt - det bra, det dåliga och allt mittemellan.

Resten av tiden i skåneland blev det lite gott och blandat. Jag undrar om vi nånsin hittar en vardag? Jag tror det. Nu blir det snart Liseberg och sen Arvika. Vi får ta det bit för bit. Helt enkelt. Här och nu. Det känns som allt ska vara ett sådant jäkla projekt bara... men det är det värt. Det viktiga och stora i livet är aldrig enkelt. Man måste kämpa för det som räknas. Och det här räknas. Tokmycket. Sen är jag som jag är... det ska vara Shirley, Sonja och Sanna. Men det kan inte alltid vara det. Livet kommer i vägen.

Jag trodde nånstans att jag skulle komma ur mina depressioner vis och klok. Men det är inte så enkelt. Jag måste akta mig för mina demoner dagligen. Men skillnaden numera är att jag klarar av att hantera de själv. Jag klarar det. Det har varit på gång ett tag, men... nu kan jag lika gärna göra det officiellt. Inget är hugget i sten men i sommar kommer jag troligen slutföra terapin och börja trappa ned på mina mediciner. Det känns sjukt, härligt och självklart tokigt skrämmande. Men jag är beredd... rädd men beredd. Är jag frisk? Jag vet inte. Hur vet jag om jag är sjuk? Jag vet inte. Man vet aldrig... och det är väl lite av tjusningen med det hela.

Nu har jag varit klok så det räcker och blir över för hela juni.