Min första DN-gala

Det snurrar på ganska ordentligt nu. Livet alltså. Jag har hunnit med att träna en del (letar fortfarande efter formen), tokstäda lägenheten, varit på kalas, fått tillbaka mina katter samt varit på DN-galan med mor och far. Det var häftigt att vara där. Varje år sedan 2000-talets början har jag suttit som klistrad framför TV:n och att äntligen få se det hela på plats var härligt. Dessvärre verkar svensk friidrotts guldålder vara förbi. Christian Olssons karriär tog troligen slut igår, Sanna ställer in tävling på tävling, Holm lägger av efter OS, Carro letar efter de långa längderna, Wissman är småskadad, Emma Green står stilla i utvecklingen och Musse kommer aldrig kunna slå de bästa från Afrika. Tyvärr. Jag hoppas jag har fel men i OS är det upp till bevis.

Jag skaffade biljetterna till DN-galan med förhoppningar om att få se Kajsa tävla live en allra sista gång. Nu blev det inte så. Men jag fick se det allra sista kapitlet i sagan om höjdhopperskan Kajsa skrivas igår. Det var stort att vara på plats när hon avtackades på ett ärovarv runt om Stockholms stadion - som var hennes tävling. Det är hemmaplan för henne och det var här Kajsa var som närmast 2.10 en kväll sommaren 2006. Och det var här hon hyllades som aldrig förr igår. Jag har bara sett Kajsa gråta en gång förut. När hon vann VM-guldet i Helsingfors 2005 kom tårarna redan sekunderna efter hon klarade 2.02. Men igår var hon gripen. Det var stående ovationer hela vägen runt och jag är så tacksam att jag fick chansen att vara där. Det var jävligt häftigt och så mycket känslor i luften. Det kommer bli ett fint minne.