F*ck it!

Näää... den här dagen var verkligen en av de mindre lyckade. Fick dubbla på två skitställen, otrevliga gäster, gäster som fuskade och bara allmänt... bläää! Visst hade jag kunnat ta konflikten med de fuskande gästerna, men jag orkade inte... energin fanns inte där idag. Synd också att jag gärna tar allt personligt för tillfället, vilket inte gör saken bättre... Näää... Det här passet stryker jag från mitt minne...

Nu hoppas jag istället på två sköna, lediga dagar... I need it...

Seeeg... men ändå en helt okej vecka!

Yeah! Nu är jag snart ledig ett par dagar till! Som jag har längtat... för den här veckan har varit seg. Konstigt, för jag har fått stå på rätt roliga ställen. I tisdags blev det en konstig dag. Började två timmar tidigare och jobba över en timme. Då fick jag skutta runt mellan Putten/Longrange, Urkorkat, tillbaks till Putten/Longrange och sen fick jag dela ut flyers till allsångsgästerna från Skansen. Kul med variation! Onsdagen flöt också på rätt bra! 12 timmar i Skjutbanan är nog något av det bästa man kan få. Sen blev det Kentucky i förrgår och igår blev det Vattenpistolen! Bara spel, inget hjul och nu är det evigheter sen jag fick stå i ett lotteri! Woohoo! :)

Obefogat, men ont ändå...

Jag blir så trött på mig själv. Nya hjärnspöken ploppar upp, och jag har inte riktigt någon koll på dem för tillfället. Eller lite kanske... tror jag. Just nu brottas jag med obefogad skuld och skam. Det handlar inte om något speciellt, men det är tärande att älta det... om och om igen... Jag vill bara sätta stopp för tankarna... nu tack! Och om någon tycker jag är skyldig han eller henne något, så är det ju inte bara mitt ansvar...

Annars är det okej. Jag försöker ta hand om mig själv, även om det är svårt när jobbet tar så mycket tid och kraft. Jag är lite less på det just nu, men det är inte konstigt. Grönan har ju varit min vardag i snart tre månader, och det ska bli skönt när det börjar lugna ner sig lite. Och jag har mer och mer börjat gilla tanken på att ta det rätt lugnt i höst. Det skulle vara nice att ägna några månader åt saker jag vill, åka dit jag känner för och bara må bra liksom...

Hoppas jag slipper de här obefogade känslorna då... *suck*

Ödets små knuffar

I lördags hade jag en annorlunda kväll... ja, väldigt annorlunda. På det hela var det en annorlunda dag och små, små tecken knuffade mig hela tiden i en riktning som ödet ville att jag skulle gå. Jag brukar mest tro på slumpen i våra liv men inte ens jag kan blunda för vad den här dagen ledde mig. Jag får se vad som händer, men vad det än blir är det säkert nyttigt för mig... tror jag.

Så har Blonde varit här! Roligt har det varit att träffa henne för första gången på ett halvår. Mario Party, promenader i vår vackra stad, en diet bestående av godis och Simpsons-filmen har avhandlats. Trevligt har det varit. I höst blir det en sväng till London! Det lovar jag. ;)

Sommar, sommar, sommar!

Det var en väldigt god anledning att för en gångs skull sjuka sig från jobbet (shhh.. säg inget!). Igår hade ju de tre "S:en" premiär här i Stockholm med sin "Sommar, sommar, sommar" (världens lamaste namn, jag vet...)! Jag och Marica begav oss dit, och alla möjliga förväntningar överträffades!

Det var så lättsamt och de blandade eget material tillsammas med Povel Ramel, Astrid Lindgren och visor som på något sätt förknippas med deras rötter. Bäst med Shirley var en nyskriven låt från hennes kommande platta. "Som en saga" var... som en saga. Förväntningarna inför den nya skivan skruvades upp en hel del kan man säga. Det var så enkelt, vackert och hjärtknipande.

Sonjas bästa bidrag var "Här står jag". Jag älskar den verkligen. Så många gånger fyller den mina dagar med inspiration och ger mig en extra kick när livet känns motigt. Sen ska jag inte sticka under stolen med att "För att du finns" är det bästa som finns. Men just igår var det "Här står jag" som gav mig mest rysningar.

Men allra, allra bäst var otippat nog "Rör vid min själ" med Sanna. Så bra som hon sjöng där och då har jag sällan hört någon sjunga. Det var en stund av ren och skär magi. Shirley må vara en av mina största idoler och Sonja sjunger innerligt som få, men igår stal Sanna en del av mitt hjärta. Tveklöst Sveriges bästa röst!

... och tveklöst en konsert och kväll värd fem fåtöljer! ;)

2.00... och det här var ju mycket bättre!

Det går upp och ner för Kajsa men läget ser ändå relativt ljust ut. Igår blev det 2.00 hemma i Monaco. Även om Vlasic hoppade felfritt över 2.03 så var den här förlusten helt klart knappare än den förra. Då blev Kajsa slagen med 10 centimeter och den här gången blev det ynka tre.

Annat på höjdhoppsfronten är att Emma Green hoppade 1.90 i samma tävling. Mindre bra. Mer bra är att superlöftet Erika Wiklund tagit JEM-guld! Nej, ingen vet säkert vem det är, men som 16-åring hoppade hon hela 1.86. Visserligen har det inte gått lika bra de senaste åren men nu är hon på gång igen. Varken Kajsa eller Emma har mäktat med några ädla guld på JEM i ungdomsåren (silver för Kajsa, brons för Green) så Erikas triumf är verkligen något att glädjas åt.

Ja, efter Kajsa kommer Emma, Ebba och Erika. Framtiden är tryggad men här och nu är och förblir Kajsa den lysande stjärnan! VM närmar sig...

Från andra reserv till... 49

Nu är jag riktigt, riktigt ledsen och besviken. Det har ju strulat en del med mitt antagningsbesked, ja, jag har inte fått det. Så igår ringde mamma till antagningsenheten åt mig och då fick jag veta att jag var reserv nummer två och att jag skulle få ett nytt besked med posten idag. Fick jag det? Hell no! Så jag ringde dit igen och bekräftade min plats via telefon... och fick veta att jag står som tvåa på folkhögskolekvoten, och där tar de inte in några reserver. Jag står dessutom som nummer 49 på gymnasiekvoten. Borde nästan förstått det med tanke på att det senast krävdes 17,80 att komma in. Med andra ord är det rätt kört... åtminstone för höstterminen. Det kommer ju en vårtermin, där jag har sjukt stora chanser att komma in (krävs ungefär 17,20 och jag har 17,49), men det tar inte bort besvikelsen som svider i mig just nu...

Usch... jobbigt att ha hoppet och sen förlora det så snabbt... :(

Skjutbanan, dodgeball och andra reserv!

Nu är jag en av de "coola i klassen"! Ja, igår fick jag äntligen lära mig skjutbanan. Groovy! De elva timmarna där fullkomligen flög förbi och nu kan jag också gå runt med en sån där sheriffstjärna och skryta. Himla nice!

På kvällen var det pub och dodgeball. Det var så himla galet, nog det mest bisarra jag varit med om. Det kändes som att spela ett riktigt jäkla VM i fotboll, även om jag inte vet hur det känns och jag antar att Zlatan inte lirar med fyra bärs i kroppen. Men fy vad kul! Vi skåpade ut MP games, och jag avgjorde hela matchen! Woohoo! Så himla bra jag är! Sen brändes jag först av alla när vi körde mot Restaurang och den matchen blev onödigt spännande! Men vann gjorde vi och stämningen var på topp. Tävlingsmänniskan i mig glödde och ville bara krossa motståndet i semin! Väl där var stämningen nästan jobbigt infekterad. Spel & Butik mot Teamchefer (dock inte våra, tack och lov!). Det var tätt, mord i blickarna och till slut ledde det ena till det andra och det blev bråk... och så blåstes hela kvällen av! Så jäkla trist. Världens antiklimax! Så jag hade ingen lust att vara kvar och drog hemåt istället.

Idag är jag glad! För idag fick jag veta att jag är andra reserv på Journalistik och Multimedia på Södertörn! Man ska inte ropa hej, men nu har jag verkligen hoppet! Jag är så nära nu! Dessutom pratada jag med jobbet och de ska fixa så att jag kan köra säsongen ut och lösa passen när jag är upptagen med skolan. Det blir väl lite hektiskt, men jag vill hemskt gärna vara med på avslutningsfesten, kryssningen och få komma tillbaka nästa år.

För det vill jag... gud... vad jag vill!
Jag tänker gå min väg, som inte är kort... men väldigt vacker.

1.95... men Vlasic över 2.05!

Nej, det här var inte så mycket att skriva hem om. Felfri hoppning över 1.95 är okej men inte så mycket mer. Kajsa klarade samma höjd i hällregn för någon vecka sedan och om hon vill försvara sitt VM-guld är det verkligen hög tid att slipa formen. Blanka Vlasic studsade över hela 2.05 och hade två grymma försök på 2.10. Stefka Kostadinovas 2.09 ska fylla tjugo i sommar men fortsätter Blanka såhär finns det all anledning för bulgariskan att oroa sig...

Vlasic är storfavorit men vad som talar emot henne är att hon aldrig varit som bäst när det gäller. Förutom två guld från Junior-VM har hon aldrig tagit en enda medalj på ett utomhusmästerskap. Kajsa har däremot ett OS-brons, ett VM-guld, två VM-brons, ett EM-guld och ett EM-brons. Dessutom ligger VM en månad bort och mycket kan ju hända innan dess...

Det var ett tag sen nu

Jag bestämde mig för att vara offline under mina lediga dagar. Det var ett klokt beslut och det var skönt att sätta det hektiska storstadslivet på "hold" ett par dagar. Vad har jag haft för mig? Förutom att umgås och äta (jag rullar fram just nu...) med mina föräldrar så har jag sett Harry Potter and the Order of the Phoenix med Bonette i Göteborg. Underbar film med ännu bättre sällskap! 2010 blir det du, jag och Harry Potter-landet i England! :)

Så har jag självklart spenderat massa tid med Henning och Hope! De växer så det knakar och vad bilden inte talar om är att de är busigare än nånsin. Jag älskade dem redan innan jag kramat om dem, och kärleken blir bara starkare för varje dag. Jag ser fram emot att ha dem här hos mig och göra allt för att ge de två små liven ett bra liv. Bara fyra veckor kvar...

Idag är det ingen vanlig dag, för det är Maricas födelesedag! Hurra, hurra, hurra! Hon är så jävla härlig, jag älskar henne en smula och vi ser fram emot ännu ett år med mycket kärlek, kramar och Jann, och mindre depressioner, körtelfeber och allt sånt där man klarar sig bra utan! Lite lugn och ro skulle inte sitta fel. ;)

Ikväll hoppar Kajsa! Madrid och bra motstånd borde bädda för ett bra resultat, men man vet ju aldrig med Kajsa. I morgon blir det... mycket! Jobb i elva timmar, turnering i dodgeball (jag är med i laget! Spel och butik tjalalalalala!) och massa alkohol på det! Fatta att det ska bli kul! Och fatta att det ska bli guld att vara ledig på måndag. Då blir det till att luska i varför jag inte fått besked från högskolan och så lär jag nog plöja igenom ett antal kapitel i Harry Potter and the Deathly Hallows. Tänk att det tar slut nu...

Ja, livet är åtminstone okej just nu. Det är kämpigt vissa dagar, lätt att leva andra, men det får gå. Jag tar inget för givet men inget skulle göra mig gladare än om det kunde räcka hela vägen den här gången. Jag var nästan i mål förra gången, innan jag fick ett skoningslöst bakslag. Men nån gång ska jag väl resa mig för gott... hoppas jag.

1.95... but the best is yet to come!

Med tanke på kyla och regn så är 1.95 klart godkänt. Visserligen hoppade Kajsa 2.03 på samma ställe för ett par år sedan, men då var det idealliska förhållanden. Överlägsen seger blev det och Kajsa är verkligen på gång igen.

Och nu ska jag snabba mig till tåget... hem, hem, hem! :)

Trött, trött... så trött!

Med tanke på att herr ångest knackat på lite väl ofta den senaste tiden och jag har jobbat allt för mycket (som vanligt) känns det skönt att fara hem en sväng till föräldrarna i morgon. Idag jobbar jag 11 timmar, men det känns okej. Jag vet att när jag slutar ikväll så väntar fyra lediga dagar och jag har inte haft det sedan i påskas. Jag ser fram emot att sätta mig på tåget i morgon... läsa lite, testa min sprillans nya (och rosa, I'm so gay...) PSP, äta gott-gott från alldeles för dyra Pressbyrån, sooova och bara få vara. Sen får jag se vad som händer i Borran de här dagarna. Ska se nya Harry Potter med lillasyster, pysslas om av mor och försöka knyta an till mina "små ungar" så gott det går.

Längtar... låt den här dagen gå fort!

2.00... och vi är på rätt väg

Efter att ha börjat med grymma 2.02 har Kajsa fortsatt med 1.93, 1.92 och så 1.90 innan hon tog timeout. Det var nog det bästa hon kunde gjort för igår var det den gamla Kajsa på banan. Visserligen var många hopp osäkra och slarviga, men det viktiga är att hon är på rätt väg. Hoppet på 1.98 var grymt! Sedan var det en härlig bonus att hon tog 2.00 av bara farten. Nu behöver hon lite mer säkerhet och kanske ett riktigt högt hopp i kroppen för att det ska lossna helt och hållet.

Men det blir bra, på nåt sätt löser det sig alltid...

Jobb om en stund...

6 timmar så det ska nog fungera. Det är klart jag önskar att jag hade mått lite bättre men det är ju så här... jag ramlar, reser mig, ramlar och reser mig... gång på gång. En gång kanske jag reser mig en gång för alla. Så säger i alla fall min kloka mamma. Mammor brukar ju ha rätt...

Help me...

"And I keep thinking, what am I so afraid of?
I wish I could escape the pain,
but these thoughts invade my head.
Bound to my memory they're like shackles of guilt.
Oh, God, please set me free.
Free from this pain and this guilt,
so that I may face
tomorrow."

Inte klackarna i taket direkt

Inte bra med mig just nu. Skit. Orkade inte ens jobba idag, så jag sa att jag mådde dåligt och fick gå hem tidigare. Har faktiskt aldrig sjukskrivit mig och jag försöker säga åt mig att psykisk skörhet också är en sjukdom... och det går sådär

Alla möjliga demoner bråkar med mig idag, och just nu känns livet inte speciellt kul att leva. Jag känner mig konstig och bara fel. Det där med att inte höra hemma nånstans känns lite värre idag. Tyvärr. Ett tag funderade jag på att åka hem redan i morgon, men det bästa för min självbevarelsedrift är väl att ta mig i kragen och jobba de sista dagarna. Och den här ständiga konflikten om vem eller vad ska bo här får mig att rasa omkull. Ibland tror jag det är bättre att jag flyttar... men jag måste tro att det finns nån annan lösning... Men det är så sjukt tärande att ångesten jagar mig varje gång och trycker ner mig... det är en underdrift att jag hatar det en smula...

Vad säger psykologen? "Allt är inte ditt fel Fredrik." Nä, nä... "Acceptera dina tankar utan att döma dig själv." Jo, ja, lättare sagt än gjort... "Be om ursäkt och tänk inte mer på saken." Eh, ja, går sådär... "Du har kommit en bra bit på väg." Va? "Det är såhär. Det går upp och ner." Kan man lugnt säga... "Det är okej att vara rädd och ledsen." Mmm... hela tiden? "Hur hjälper sådana tankar dig?" Inte särskilt, jag vet...

Nu försöker jag se framåt... hoppas på att jag kan resa mig... orka jobba... nyfiken på om jag kommer in på Södertörn... längtar efter mamma, pappa, Henning och Hope... vill lösa boendekaoset... mysa istället för att bråka... och bara... få må bra...

Är det för mycket begärt?

Vilse... men...

Finns det någon väg ut, på riktigt...? Försöker kämpa, men jag tappar taget, och just nu ser jag inte riktigt hur något ska ordna sig. Men... det är väl bara att fortsätta... genom helvetet... genom allt...

Hoppet

Håller sakta med små, små steg återhämta mig från min senaste panikattack. Jag sticker inte under stolen med att det har varit jobbiga dagar. Allt hopp rann ur mig inom loppet av ett par timmar och de senaste dagarna har förflutit med en malande oro inom mig, små ångestanfall och en stort tomt hål. Hoppet är det sista som överger människan och att förlora det... är det svåraste som finns.

Men hoppet återvänder, även om jag är lite omtumlad och tron på mig själv är naggad i kanten. Jag försöker undvika mina tankefällor som är farligt nära just nu. Jag lyssnar på mitt inre jag och försöker ignorera djävulen i mitt huvud. Troligen klarar jag detta också, men det kommer att ta sin lilla tid att hitta tillbaka. Jag saknar mig själv sådana här dagar, den killen jag stundom tycker om att vara...

Men det får ta tid.

12 timmar

Känns fruktansvärt motigt att jobba idag, särskilt som att jag mår sämre än på flera månader... men det ska gå. Det här är ett tungt bakslag, men jag vill så gärna... resa mig...

Den här gången också

"You're born, you die and you make a lot of mistakes in between."

Jag ska göra mitt bästa, mer kan jag knappast göra. Det kniper i hjärtat när jag mått så bra och kastats ner så hårt igen... men jag har varit här förut. Jag har klättrat upp. Det är ju som så att det måste gå den här gången också. Det här med att leva är svårt, för jag är inte så bra på det. Jag tror mig veta svaret men så trillar jag dit igen, igen... och igen.

"I've stumbled and picked myself up, and stumbled and picked myself up … over and over again with no safety net."

Mitt hjärtas blod

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, hur länge jag kämpar och hur mycket jag lovar mig själv... för vägen leder aldrig hem. Jag trodde verkligen den här gången. På riktigt. Men ångesten kommer alltid tillbaka. Den ger sig aldrig. Den ger sig inte förrän den får se mitt hjärtas blod, förrän det enda som finns kvar av mig är ett tomt skal...

"Life's so fragile and love's so pure
We can't hold on but we try
We watch how quickly it disappears
And we never know why"

Dags för själarnas tidsfördriv

Ja, inte mycket nytt har hänt. Jobbat ett kort pass idag, joggat en halv mil och bara tuffat på. Nu är jag ledig ett par dagar, och det ska bli skönt med lite "själarnas tidsfördriv" samtidigt som jag ska ta tag i en del "bör" och "ska". Jag ska vara en del för mig själv, jobba med mitt inre och skräpet i mitt förflutna. Den enda som kan riva de sista barriärerna... är ju bara jag.

"If you think that anything of any value in this world comes at an easier price, you're wrong."

Och jag ska bli pappa!

Jag har vetat om det någon vecka, men idag har jag fått se de första bilderna. Det är officiellt! Jag ska bli "pappa" till två små knytten! Det är Sofie, som bor hos min moster som fixat fram de här underverken. Är de inte söta och gulliga så att man bara dånar? Det ska bli sjukt mysigt att ta det stora uppdraget att ge de små liven ett tryggt och bra liv. Det är ett stort ansvar, men jag tror jag är mogen!

Det värmer i hjärtat att deras mormors bror hette Oskar, och att den ena av dem är väldigt lik min Tussan som försvann för något år sen. Det känns också helt rätt att döpa dem till... Henning och Hope. Tänk att ni är verkliga nu!

Annars har det varit ett par jobbiga dagar. Ett "problem" som jag tryckt undan kom upp till ytan utan förvarning. Jag vet, jag om någon borde veta, att saker man gömmer kommer förr eller senare upp till ytan och slår till hårt och smärtsamt. Jag får lita till att det löser sig till det bästa, det brukar göra det... till slut.

Osäker

Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill, och det klarnar inte direkt... och hur vet man om man är vek eller förstående? Svar önskas...

Ont...

Jag försöker hänga med, och härda ut... men... vad gör man... när det bara gör ont?

"Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind"

De sista poängen

I arla morgonstund blev det till att sätta sig på pendeln och fara till Märsta och terapi. Idag lämnade jag in min skattning för tredje gången, och vilka framsteg jag gjort! För en oinsatt är en skattning där man mäter hur pass deprimerad man är. Eftersom jag är siffernörd så älskar jag den uppgiften. I februari hade jag 30 poäng, i april hade det sjunkit till 22 och idag så hade jag futtiga 9 poäng! Det är nästan så jag blir rädd.

Nu handlar det om att pressa ner skattningen till 0! Det primära målet för veckan är att lyckas fokusera och koncentrera tankarna, trösta mig själv istället för att trycka ner mig och lyckas hitta mina livsregler och grundantaganden. Sen ska det bli lite orostid igen. Ja, det krävs mycket arbete för att nå hela vägen, men jag har nått längre än vad jag nånsin trott. Det går fortfarande rätt mycket upp och ner. Just idag och igår har jag mått lite sämre, men det är så med depressioner. Det är sällan en spikrak kurva, och man får hänga med så gott man kan.

Nu ska jag strax iväg till jobbet, och jag håller tummarna för något roligare idag! :)

1.90... tronskifte på gång?

Nej, formen vill inte infinna sig för Kajsa och jag är glad att jag valde soffan istället för ett regnigt Sollentuna. 1.90 är inte så värst bra för en tjej som har skuttat över 2.00 eller mer femtio gånger i karriären. En lustig detalj i sammanhanget är att Emma Green studsade över 1.93 och slog både Kajsa och Antonietta di Martino, som tog 2.03 i helgen. Emma är på gång, och det ska bli spännande att se om hon nosat på två meter innan sommaren är slut.

Men guldet i Osaka rör hon inte!

Och så blev det Hjul 5...

Det verkar inte vara min vecka på jobbet. Igår fick jag torterar i Hjul 6 och idag blev det Hjul 5 i ösregnet. Lite ironiskt... att det kan vara så deppigt att gå till ett nöjesfält och ställa sig i ett lyckohjul. Nåja, jag fick i alla fall gå hem tidigare för första gången, och det är skönt. Jag hann med ett medarbetarsamtal också, där det blev mycket ros och inget ris. Det känns skönt att man gör ett bra jobb åtminstone.

Så det blev inget Sollentuna. Det regnar och regnar... så nu hoppas jag på sol och femkamp i morgon!

Och Hjul 6 blev det

Ryktet säger att man får stå där högst sju timmar åt gången, eftersom Hjul 6 ligger så isolerad och det är tufft mentalt att stå ensam med sig själv så länge. Där stod jag 11 timmar igår. Nej, lyckans lotteri spelade mig ett elakt spratt den här gången.

Idag ser det ljusare ut! Kajsa hoppar i Sollentuna och jag frågade lite snällt igår om jag kunde få gå tidigare idag så jag har chansen att se det på plats. Jag drog väl en liten vit lögn om att jag hade biljetter, men det var bara för att de skulle tycka lite synd om mig. Men nu ser det ut som att jag får gå redan vid 17 idag, istället för 23! Det är jag värd tycker jag! Jag har försökt att få gå hem tidigare så många gånger, men det har aldrig lyckats...

Fast det regnar ute idag, och så hima kul är det inte att se friidrott ensam OCH i ösregn. Hmmm... är jag en dålig människa om jag ser tävlingen hemma istället? Ja, Bror Duktig är jag. Jag får dåligt samvete av att dra en sån liten vit lögn, och jag får dåligt samvete att jag förlorar lite pengar... Ja, borde verkligen bli lite snällare mot mig själv.

Jag är ju inte mer än människa.

Lyckans lotteri

Nu tar jag ett djupt andetag och ger mig in i det igen. Nu väntar två dagar med totalt 22 timmars jobb. Förra veckan hade jag flyt med två roliga spel. Håller det i sig den här veckan också? Vill så gärna ha Grodan, Pilen eller Can-Alley... och inte Lott 3, Hjul 6 eller nåt i den stilen.

Vem vet? Det här lyckans lotteri...

Girlpower!

Ja, Spice Girls gör comeback! Det blir 25 spelningar och en skiva med nytt och gammalt material. Äntligen kanske gruppen får den slutpunkten den förtjänat? Det vore på tiden. Mel B, Geri, Emma, Victoria och Melanie C var mina största idoler som finnig tonårsgosse och de har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

En pojkdröm blir sann!

1.92... but I will always believe

Nej, det är som det brukar vara. Kajsa öppnar säsongen svajigt, kanske till och med svajigare än nånsin? Igår blev det 1.92, med en rivning redan på 1.89. Är jag orolig? Nej... inte direkt. Jag är van. Kajsa är till åren kommen och så här brukar det se ut ibland. Det är lång, lång tid kvar tills VM i Osaka går av stapeln. Jag tror stenhårt på en ädel medalj, annars hade inte Kajsa varit Kajsa och jag hade inte varit jag.

Sollentuna på onsdag. 2.04 i fjol. 1.94 i år?

HA!

Polisen ringde till mig nyss, och de har lyckats gripa en person som försökte använda mitt spärrade kort! Åh... jag blir så himla skadeglad! Det får man bli. De vet ju inte ännu om han har kvar min plånbok, men det gör inte så mycket. Det bästa är att den där lilla grisen fick sitta bakom lås och bom en natt, istället för att tömma mitt kort!

Yay, rättvisa!

Tur i oturen

Livet tuffar på. Balansen inom mig känns mer stabil nu när lägenheten är tömd. Jag jobbar väldigt mycket, men det är kul (åtminstone ibland...). Midsommar betydde ännu mer jobb, men också ännu mer pengar! Ja, det är så mitt liv är just nu. När jag inte jobbar, så sover jag eller glor på Lost. Lovely! Tänk att jag missat den serien.

Igår skulle det dock smälla till ordentligt! Pubkväll på Grönan! Förra gången var suverän, och det mesta talade för att det skulle bli ännu bättre igår - vilket det också blev. Vädret var toppen och kvällen blev sådär härligt lyckad det sällan blir. Mötte upp med några vid 17. Vi tog några cider på Kryddhyllan, åkte några attraktioner, åt lite nachos (lika gott som doften vid hjul tvåan skvallrar om) och hade det bara trevligt till parken stängde och pubkvällen drog igång.

Alltså... så himla kul! Så ofta i mitt liv har jag känt mig utanför och bara så felplacerad i sådana här sammanhang. Men jag hade verkligen så kul och sammanhållningen med mina kollegor växer för varje dag. Man tror man träffat alla, men så dyker det upp något nytt och trevligt ansikte man missat! Älskar mitt jobb, och vad det gjort med mig. Senare skulle det bli After i Gamla Stan, men vi vände i dörren. En av oss hade glömt sitt leg, så det blev nattamat! Och det var här det gick utför...

Min plånbok blev stulen. Vet inte hur, men det var inte lite panik som kom över mig. Jag var stressad till min sista pendel och mitt i alltihopa tog alltså nån jävla idiot min plånbok (HAHA, jag hade bara trettio spänn där!). Det blev till att panikringa och spärra kortet, och hålla tummarna för att inte något hade hänt... Sen visade det sig att min pendel hade gått. Det blev nattbuss istället, och seg som jag var missade jag min hållplats och fick vänta en extra halvtimme för att åka tillbaka. Det här var en prövning och ingen särskild lyckad slutpunkt på en lyckad dag, men... jag hade enorm tur i oturen.

• Mitt SL-kort blev inte stulet - 620 spänn!
• Grönankortet klarade sig - 500 spänn!
• Cashen jag fick av mor när jag fyllde år låg hemma - 1000 spänn!
• Kortet var inte tömt - 4500 spänn!
• Jag hade spenderat mina kontanter - 300 spänn!
• Nycklarna var också välbehållna - x antal spänn!

Mitt frikort är jag av med, Satskortet likaså, kortet på Åhlens, mitt leg och en gnutta tro och hopp på mänskligheten är också naggad i kanten... men det kunde blivit så mycket värre!

För mycket av allt

Inte på topp just nu tyvärr. Alldeles för mycket jobb, och även om jag älskar mitt jobb så är passen alldeles för långa. Jag hamnar helt enkelt i en slags obalans. I tisdags blev det 11 timmar i Woody. Dunkande, fulla femkampare och ingen luft räckte gott och väl för att slita ut kropp och knopp. Dagen efter blev det 11 timmar i Can-alley. Fulla femkampare, en röst som försvann och ben som blev segare och segare. Sen mötte jag upp med två kompisar från Malmö, och jag har hängt med dem idag. Kul, men jag behöver en paus från människor just nu. Likadant i helgen, när föräldrarna var här. Det är roligt att umgås med mina nära, men jag behöver få tid för mig själv nån gång...

"Det är lätt att fly ibland
Finns lyckan i ett annat land?
Där är bara okänd mark
Och ensam är jag inte stark"

Trött... kommer jag nånsin vakna?

Sköna dagar... men nu är det slut!

Det har det varit nu. Päronen har varit här och vi har firat mig lite grann! Vi har ätit gott, haft det trevligt och varit en runda på Ikea (love it! Jag är Ikeakåt!). Nu börjar lägenheten ta form och bli hur fin och mysig som helst. Skulle gärna vilja vara kvar här hela dagen, men...

Jag ska ju jobba 11 timmar! Yay!

24

Vi klarade det. Du och jag, Fredrik. Nu är jag 24 och jag vet inte hur många gånger jag tvivlat på att jag skulle få uppleva den här dagen. Men nu är jag bara glad. Jag är så lycklig att jag får vara med i leken ett tag till. Det går verkligen inte att ta något för givet i den här världen, men jag ska verkligen göra allt för att mitt tjugofjärde år ska bli ett av de bästa. Och det tror jag att det kommer att bli.

"Jag kan äntligen andas
Mitt liv har långsamt förvandlats
En stig som leder till oändlighet
En värld som väntar på mig"

Jobbigt jubileum

Ja, i morgon fyller jag 24. Det känns faktiskt bra, även om jag inte är så mycket för det här med min födelsedag. Jag och Marica tjuvstartade igår med tacos, tårta, Golden Leauge, Lost och en väldigt fin present. Hur mysigt som helst.

Men det här med att fylla 24 väcker också gamla minnen till liv. Det är nästan exakt ett år sedan jag gick in i min svåra depression. Det känns. Ja, jag mår mycket bättre nu för tiden men riktigt i mål är jag inte ännu. Jag är på god väg, och jag hoppas att det blir trevligare att vara 24 än vad det var att vara 23.

Jaaa, nu ska jag snart iväg och jobba. Känns lite segt, men sen är jag ledig ett par dagar i alla fall.

1.93... and this sucks!

Nej, Kajsa och Oslo går inte ihop. 2001 hoppade hon 1.93, 2003 mäktade hon med 1.95, 2006 blev det ännu en gång 1.93 och igår blev det favorit i repris med 1.93. Precis som i fjol tog hon höjden i tredje försöket med darr. Nej, gör om och gör rätt! Det här är vi inte nöjda med. Speciellt med tanke på att Slesarenko hoppade mer övertygande än hon gjort på tre år.

Men... det kommer mera.

Sååå sliten

Har jobbat 11 timmar både tisdag och onsdag, så nu är jag sliten, både psykiskt och fysiskt. Nu ser det lite lugnare ut några dagar, och det känns skönt. 5 timmar idag, i morgon och så 6 timmar på lördag. Sen är jag ledig ett par dagar igen. Nice! Behöver lite lugna dagar nu för att komma i form igen!

Nya jag

Just det ja! Jag har klippt mig, och kort blev det! Kortare än på... hmm... typ hela mitt liv kanske? Ja, jag gillar det i alla fall! Det är "summer Fredde 2007"! ... Men det där med att le på kort kan jag aldrig lära mig...

Jag ler inombords istället.

Livet på landet

Livet är bra just nu. Idag har jag bara softat, precis som jag planerade. Det känns skönt med tanke på att i morgon och på onsdag väntar två lååånga pass på jobbet. Vi snackar elva timmar. Igen. Ja, men det känns helt okej faktiskt. Det ska bli skönt att ha de här passen avklarade, för resten av veckan ser helt klart bättre ut! Trevligt!

Och ikväll kommer Marica hem! Det känns jättekul, för jag älskar henne mest ju! Men jag är ändå glad för den veckan jag fått i ensamhet. Den var nog precis vad jag behövde just nu. Under det senaste året har jag ofta kunnat vara mig själv när jag varit bland vänner och där och då mått rätt bra. När jag hamnat för mig själv har jag börjat grubbla, deppa och oroa mig. Men de senaste dagarna har jag mått bättre än på många, många år i min ensamhet. Det känns helt underbart... även om det ska bli skönt att slippa vara ensam hela tiden! ;)

Om det nu undgått någon så älskar jag min lilla DS. Just nu lirar jag Harvest Moon och som jag diggar det! Det går helt enkelt ut på att bygga upp en bondgård, träffa en fru och skaffa ungar! Inte mycket action där inte, men när det är så mysigt kan jag inte klaga. Idag har jag mött min första sommar på gården! Jag planterar som aldrig förr, klappar min katt, uppvaktar flickorna (har inte bestämt mig ännu för vem jag ska snärja...) och börjat planera för att skaffa höns lagom till hösten! Livet på landet leker...

Livet i verkligheten är inte mycket sämre.

D'oh!

Så kan det gå. I morse råkade jag missa min terapi. Märkligt. Var himla säker på att den skulle vara klockan 9.00. Ändå fick jag för mig igår kväll att jag skulle upp klockan 7.30 och gå ut på promenad. Sen skulle jag gå hemifrån vid 8.45... hmm... när det nu tar en timme att åka all the way to Märsta är det märkligt att jag tänkte gå hemifrån en kvart tidigare. Nånstans igår fick jag för mig att terapin skulle vara klockan 10.00...

Synd! Jag hade verkligen sett fram emot terapin när jag mådde så bra och kände mig så himla klok. Nåja, det här får inte upprepas. Jag hade ju ingen session förra veckan heller eftersom det inte fanns tid. Nu får jag vänta en vecka, men det känns okej, för jag mår väldigt bra just nu... och nu jag får ju vara hemma och softa en hel dag till liksom! :)

En ny stjärna!

Stefan Holm över 2.30, Emma Green över 1.94 och... Ebba Jungmark över 1.92! Helt plötsligt har vi en ny stjärna på vår höjdhoppshimmel. Att höja sitt pers med åtta centimeter är... ja... osannolikt bra! Sen är hon bara 20 också, och redan femma genom alla tider i Sverige. Framför sig har hon Carolina Klüft och Susanne Lorentzon på 1.94, Emma Green på 1.97 och en viss Kajsa Bergqvist på 2.06... Jag vet, jag är en sportnörd.

Det blir en höjdarsommar!

Äntligen... nu händer det verkligen

"Med hjärtat fyllt av ensamhet
Så tystna varje sång
En natt blev till en evighet
Så oändligt lång
Men tårar kan sina
Och jag står här trots allt
Med huvet högt och blicken klar
Så möter jag en helt ny dag"

Det har varit på gång ett tag nu. Jag har känt det i själ och hjärta. Jag mår bättre än vad jag gjort på många år. Nu händer det verkligen. Till sist... äntligen... jag har hoppats så många gånger, och fallit tillbaka. Men nu... nu... händer det verkligen.

"Äntligen, känns det som om livet börjar om igen
Sakta fylls mitt inre utav ljus igen"

Vad som än händer i framtiden så tar jag med mig tankarna och glöden jag hittat inom mig den senaste tiden. De senaste dagarna. Jag är inte naiv. Troligen har jag några svackor till att överleva innan jag är i mål... men... nu händer det verkligen.

Och alldeles strax är jag ledig!

Livet tuffar på. Trots att måendet går lite upp och ner känns själen lugnare än på mycket länge. Jag är låg ibland, men jag vet att det alltid går över. Och jag har hittat verktyg för att tänka mig gladare och peppa mig själv. Sen är det rätt naturligt att man känner sig mentalt trött efter att ha jobbat 22 timmar de senaste två dagarna. Så är det för vem som helst. Idag är jag glad över att det bara blir sex timmar, och under dessa timmar blir det Sommarkrysset, och det är alltid skoj!

I morgon och på måndag är jag ledig, och det ska bli himla skönt! Jag tänkte inte göra något speciellt, mest ta det lugnt och bara vara... Promenera, tvätta lite, spela lite TV-spel, vara ute i solen, jogga och bara... ja... bara vara Fredrik.

2.02... AND she's back!

Nu är det igång på riktigt! Igår klarade Kajsa hela 2.02 i Turin. Med tanke på att hon hade problem med att ta 1.91 för drygt en vecka sedan är det här så sjukt kul! Ibland lossnar det och man fattar inte riktigt hur det går till. Men sådan är Kajsa! Hon smäller till när man minst anar det, och jag har börjat lära mig det nu. När det blev 1.91 i Sollentuna var jag inte ett dugg orolig. Visst, jag trodde verkligen inte att det skulle bli felfri hoppning över 2.02 idag, men det ser jag bara som en enorm bonus.

Nu väntar Golden Leauge i Oslo om en vecka, och då ställs Kajsa mot Tia Hellebaut och Blanka Vlasic. Den senare har redan tagit 2.04 i år och Tia snodde så när Kajsas världsrekord i vintras.

Nu kör vi!

Orka!?

Elva timmar idag, elva timmar i morgon... vill inte!

"Jag gör mitt jobb, jag tar mig hem
Vet knappast hur det går till
Jag somnar, jag vaknar
För alltid, för evigt
Jag ber en liten bön"

Bit för bit, dag för dag

Det tuffar på... tankarna är tunga ibland... men en dag i taget, och ett steg i taget...

"So I found a reason to stay alive,
Try a little harder, see the other side
Talking to myself -
Too many sleepless nights
Trying to find a meaning to this stupid life
I don’t want your sympathy,
Sometimes I don’t know who to be"

Hetta och kyla

Det här var nog de fem längsta timmarna i mitt liv. Jag blev placerad i ett lyckohjul som mer eller mindre förvandlades till rena rama bastun. Nä, med ett redan lite darrigt psyke räckte det här för att sänka mig lite till. Typiskt... :( ... Det kanske låter konstigt att sommar, sol och värme kan göra mig så obekväm. Men i sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att jag de senaste två somrarna genomgått ett riktigt helvete. Sommarsolens värme får mig att komma ihåg kylan i min själ...

Roligt (och så sjukt märkligt!) att springa rakt in i min "minigris" Mini på vägen hem. Konstigt, eftersom hon bor i Borås, och oddsen att träffa varandra i stora Stockholm är inte så där himla höga. Men roligt var det, och gav mig lite mer energi.

Så nu ska jag göra en liten lista tänkte jag, med saker jag ser fram emot i sommar. Jag vill hemskt gärna att det här åtminstone ska bli en okej sommar, ja, rentav en riktigt bra sommar!

• Galna och roliga pubkvällar med mina sköna kollegor på Grönan!
• Många mysiga och underbara kvällar med Marica.
• Adoptera en (två?) liten kisse från Majken.
• Jogga många, många mil och fila formen inför Lidingöloppet.
• Komma in på min drömutbildning.
• Följa Kajsa hela vägen till VM-guld och 2.10 i Osaka.
• Återuppta arbetet på GAMEcore och börja spela lite mer igen.
• Få det riktigt mysigt i vår fantastiska lägenhet.
• Förlåta mig själv för allt som hänt det här obehagliga året.
• Lära känna nytt och trevligt folk på Grönan!
• Få lite mer tid över till andra vänner som kommit bort lite.
• ... en liten romans kanske?

Längtan efter ledighet

Jag vill vara ledig! Ja, jag vet... jag var ledig igår men en dag räcker inte för att jag ska känna mig utvilad. Den sista tiden i skolan varvades teaterångesten med jobbet, och även om det känns superskönt att skolan är över så saknade jag en liten paus innan jobbet tog vid. Jaaa... jag jobbar bara fem timmar idag, men jag vill bara sitta i soffan och softa... men det blir väl tid för det också. Antar jag. Ikväll kanske? Och det är nog nyttigt för mig att jobba, för det är lätt att sätta igång och grubbla. Alltid nåt jag är bra på! ;)

"Om jag fick leva om
Mitt liv när du kom
Så vände jag om"

Och hur är det med psyket just nu? Jaaa, okej antar jag. Ångesten har inte gjort sig påmind på en vecka och jag är tacksam för varje dag jag får. Att slippa Kulturama var nog precis vad jag behövde. Samtidigt har jag börjat hoppas så många gånger, att det kommer ta tid att tro fullt ut på att jag kommer kunna klättra upp ur mitt svarta hål, och stanna där... Men livet börjar kännas mer hanterbart, även om jag vet att det är en bit kvar. Jag behöver tid, lära mig att lita på mig själv och... ja, på något sätt riva den där sista och svåraste barriären. Undrar om jag är stark nog...?

"Men jag följde mitt hjärta
Jag lydde vartenda slag
Ingen hade väl sagt mig
Att stark kan förvandlas till svag
Över en dag
Längtan är allt jag har"

Men nu ska jag väl ta mig iväg till mitt kära jobb, och hoppas att timmarna flyger förbi! Sen blir det antingen soffan, eller Betty... kanske bägge delarna?

Och jag saknar dig minsann, även om det nog är bra med en liten paus...
men jag älskar dig... mest! :)

En alldeles vanlig dag

Skönt med ledighet, skönt att ha fått en del gjort och skönt att ha lite tid till avkoppling. Mer behöver inte sägas. En alldeles vanlig dag. Helt enkelt.

"Time to face what you are hiding from
Don't have to do this on your own"

"I samma liga" säger du? Hmm... tål att tänka på.

Slutet och början

Livet är konstigt. Livet går upp och ner. För ett år sedan ville jag stanna klockan och aldrig nånsin lämna Markaryd och AMP. Då satt jag med en sorglig klump i magen. Nu är livet annorlunda. Jag är så glad att det här året äntligen är över. Jag lämnar Kulturama lite trasigare än innan, men ändå med vetskapen att jag är en oerhört stark människa som klarar av precis vad som helst. Ärren i mig börjar blekna, men min vilja står fast.

Avslutningen igår var trevlig. Det kändes skönt att få ett bra avslut på det hela. Det känns skönt att inte längre känna sig som den konstigaste i rummet. Jag tycker fortfarande det känns en smula ytligt med fester och alkohol, men jag har bestämt mig för att då och då göra ett inhopp i den världen. Håller jag det på en lagom nivå mår jag bra av det. Men jag kommer alltid känna mig mer levande när jag lyssnar på Sonja Aldén, ser Kajsa hoppa högt, kramar Marica eller joggar för mig själv. Sån är jag. Det är jag glad för.

"Som en väg utan mål
Och ingen där som förstår
När man tappat allt man någonsin trodde på
Då kan det öppnas upp en dörr
Som du inte såg där förr
Och solen lyser åter vägen där du går"

De längsta resorna görs i våra inre. Det är så. Jag har börjat skriva dagbok. På riktigt. Det är alltid en kick att blogga med vetskapen om att ens ord når ut till andra. Men jag behöver ett ställe dit ingen riktigt kan nå. Jag känner mig mer och mer trygg i mig själv, men riktigt där är jag inte ännu. Därför avslutar jag varje dag med att sammanfatta dagen, hur den känts och vad som rör sig i mitt inre. Det är nyttigt och läkande.

Framtiden är här nu, och det känns bra och... konstigt! Jag trivs på mitt jobb, och jag håller verkligen tummarna för att jag ska komma in på den utbildningen jag sökt till hösten. Gör jag inte det, så... Ja, till en början tänkte jag ta mitt andrahandsval. Men jag är inte mycket för sånt. Kommer jag inte in där i år, så... tar jag världen i min famn och flyger över hav och land... Det ni! ;)

Näää... nu ska jag äta skamlösa mängder choklad, käka massa glass och dricka kopiöst mycket cola. Mums!

Och dagen är här

Helt ärligt så har jag många gånger tvivlat på att den här dagen skulle komma. Men nu är den här. Vi skriver den första juni 2007 och Kulturama är över. Allt har inte varit åt skogen med den skolan men så många gånger har jag vaknat upp den här våren och känt att hela mitt inre gjort revolt och mer än allt önskat att inte gå till det där stället.

Nu är jag inte naiv som tror att alla mina problem försvinner per automatik när jag lämnar teatern och Kulturama bakom mig. Mina stora problem finns fortfarande kvar där. Men jag är rätt säker på att de kommer vara lättare att möta och lösa om jag befinner på platser där jag mår bra och utvecklas. Jag tror Grönan är ett sånt ställe. Jag har bara börjat där, men jag trivs riktigt bra.

Många har sagt åt mig under det här året att jag är stark, och att jag om någon klarar av att bli frisk. Men det är inte så lätt. För att kunna bli frisk så måste jag förstå vad som är sjukt, vad som får mig att så ofta misshandla mig själv både fysiskt och psykiskt. Jag tror jag inser problemet nu. Man ska aldrig skylla på en ensam orsak, men när jag tänker tillbaka på de senaste åren så kan jag se en gemensam nämnare för alla problem. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Det finns ingen enkel väg. Men jag vill hemskt gärna försona mig med min livshistoria. Ingen tjänar på att jag stundom hatar och sparkar på mig själv. Nej, jag vill hemskt gärna förlåta mig själv. Det måste jag göra för att orka vidare... och skapa en meningsfull och lycklig framtid.

"Jag kan se hur det som var leder till något mer
Jag kan känna hur min rädsla flyr"

Egen tid

"När allt jag ser, utan undantag
Är kalendern bredvid, fylld av "bör" och "ska"
Då är det dags för själarnas tidsfördriv
Då tar jag min egen tid"

Det är viktigt med sådana här dagar. Idag och delvis igår har jag slappat och gjort saker för min egen skull. Men jag har inte legat på latsidan för det. Mycket har jag fixat och det känns skönt att ligga steget före för en gångs skull. Det är så nice att livet börjar lugna ner sig lite. Bara den vetskapen att jag ska iväg i morgon, och komma till ett ställe där jag inte mår dåligt... det är viktigt för mig. Så just nu känns det som om jag är på rätt väg igen. Jag håller tummarna för att det ska hålla i sig den här gången, men magkänslan är... bra! Jag slipper snart Kulturama, älskar mitt jobb och börjar få egen tid för att göra saker för mig själv. Att känna sig trygg i mig själv är nog det största som finns! Så... allt är inte super, men det är på väg däråt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

Ännu ett magiskt ögonblick

Alltså... Sonja Aldén! Jag lyssnar på skivan flera gånger om dagen och jag får gåshud så fort jag ser henne i verkligheten. Ta fredagen på Grönan till exempel... Jag stod och höll på att tråkas ihjäl i mitt sjukt tråkiga lotteri jag tilldelats för dagen. Men då...

"För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen
För att du älskar"

Flera gånger om repade Sonja sin fantastiska "För att du finns" och trots att jag lyssnat på låten i flera månader så rör den mig fortfarande till tårar. Dagen efter fick jag se henne live, och ja... hon är så himla vacker och sjunger med en sådan innerlighet att jag aldrig slutar beröras. Shirley har fått konkurrens.

Igår var det pubkväll på jobbet, och det var sjukt trevligt! Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och det är skönt att ha kommit nånstans där ingen känner mig. Det är skönt att träffa nya människor som inte känner mig och min historia. Det är skönt att börja om. Det blir nog en bra sommar. Kanske rentav den bästa sommaren.

Det har varit lite stressigt nu med skola och jobb, men nu verkar det som om jag äntligen får hinna med lite egen tid. Det är bra, för det behöver man. Stress och press leder bara till massiv ångest för min del, så därför känns det guld att bara ha jobbet att fokusera på. Så nu kan jag äntligen få lite pejl på mitt liv igen, skapa nya rutiner och göra det bästa jag kan av mitt lilla liv i den här stora världen.

1.91... but she's back!

Nu är hon igång igen. Lite förvånad är jag allt, eftersom Kajsa inte skulle göra debut förrän i Oslo den 15 juni... men kul är det. Resultatet var inget vidare - tyvärr. 1.91 är inget att skryta med men i sammanhanget måste man komma ihåg att Kajsa är 30 år fyllda och då har guldåldern för höjdhoppare för länge sedan passerad. Men jag tror ändå stenhårt på guld i Osaka till sensommaren. Då är vi båda i toppform.

Nu kör vi!

Självförakt

Det här självförakt jag känner mot mig själv, den här oron som mal konstant... vem vinner på det egentligen? Vad tjänar det till? Okej... jag känner kanske inte alltid så här... men alltför ofta...

"I've been practicing all day
Now the words I meant to say are gone
I promised that I wouldn't cry
Told myself I had to try and hold on
The truth, I lied
I hate myself inside"

Tid för oro

Jo men visst... min senaste uppgift som jag fått av min psykolog är att jag ska ta mig en halvtimme om dagen då jag ska oroa mig rejält. Mitt problem är att jag oroar mig mest hela tiden, men övning ska väl ge färdighet. Typ.

Annars är det inte så bra just nu. Tyvärr. Ska jag aldrig nånsin börja lita på min egen förmåga? Jag har klarat av så många hinder de senaste åren, men varje gång jag står framför ett nytt börjar tvivlet på mig själv mala. Kroppen ställer in sig på flykt, fast jag alltid står kvar och river ytterligare en barriär.

Jobb idag, i morgon, på lördag och på söndag. Den övriga tiden ska jag ägna åt det sista arbetet jag ska göra för Kulturama. Man ska tydligen aldrig ropa hej. På lördag ska jag på ett seminarium innan jag åker iväg och jobbar. Orka! Det låter fånigt, men det är nog den här jäkla redovisningen som sänker mig just nu. Löjligt... men jag tycker verkligen inte om Kulturama. Om det nu undgått någon.

"Förstår inte hur jag orkar
när vägen är så lång
Men hjärtat är precis så starkt
som vad det var en gång
När tårar rinner, hjärtat skriker
och själen aldrig varit så ensam
Då tar jag ett hårt grepp om mig själv
vet att jag är som en blomma långsam
Det kan kännas som en evighet
men också en lång natt har sitt slut
Där står jag starkare än förr
för jag hittar alltid vägen ut"

Men det är ju så att det bara måste gå. Jag har inte härdat ut hela det här året för att bryta ihop nu. Jag tar ett djupt andetag och kämpar mig igenom de sista skälvande dagarna. Om jag bara kunde lite på att jag hade styrkan... men det har jag nog. Jag har en vilja av järn, och den verkar hålla genom allt. Kanske till och med hela vägen hem.

Tvära kast

Nej, man ska aldrig riktigt vänja sig. Jag kan bli så himla trött på att jag är så känslig, och alltid blir så berörd... men det ska komma en dag då jag inte längre blir det. Det ska komma en dag då jag har försonat mig med min historia. Den kanske är närmare än vad jag anar. Trots att jag drabbas av motgångar så löser jag de snabbare. Jo... jag är på rätt väg.

Annars hade jag en superb dag igår. Jobbet flöt på riktigt fort. Jag stod i pilkastningen, vilket var hur kul som helst! Jag hade att göra precis hela tiden och när dagen var slut var benen gelé och rösten var sönderskriken. Men jag gillar Grönan. Det känns hemskt lovande och kollegorna känns super också. Man träffar någon ny varje dag och det ska bli lite kul att se vilka intriger man varit med om när sommaren är till ända.

Sen när jag kom hem väntade världens bästa Marica med mat, levande ljus och jordgubbar till efterrätt. Då var det inte så konstigt att jag med gott samvete sov nästan elva timmar i natt...

Fler sådana dagar... tack!

Working boy

11 timmar igår, 10 timmar idag... Visst sökte jag jobbet, och visst är jag glad att jag fick det. Men nu är det mycket och bara några timmars sömn för att sedan åka tillbaka... ja, då blir jag lite gnällig.

Men det blir ju lite pengar i alla fall! Och bättre än Ellos är det... men det är å andra sidan typ allt!

"I want money, money
I want lots of lovely money
Show me what it takes to be a real rich bitch
I want money, moneyI want lots of lovely money
I deserve every penny
Every penny I can get"

Och ett bra löfte var det. En deal, okay!? ;)

Och det gick bra!

Jo men visst! Grönan kändes riktigt bra. Bitvis var det lite segt, men på det stora hela kändes det kanon. Bra kollegor. Bra stämning. Bra gäster. Mycket bra liksom! Det slår Ellos med hästlängder, likaså Kulturama... Nu är jag inte naiv som tror att varje dag kommer vara sjukt rolig, för i helgen blir det två pass på 11 timmar... Whoopee!

Idag blir det fest hos Majen, och sen väntar två lediga dagar... som jag längtar!

Ut med det gamla, in med det nya

Idag är jag inte fullt så ynklig. Febern har gått över, halsen är mest bara tjock och det enda som stör mig är att nosen är igentäppt. Jag tog dock beslutet att sova ut och hoppa över terapin. Det låter kanske konstigt, men i mitt stressade och nervösa tillstånd tror jag inte att den skulle ge mig så mycket. Dessutom skrek hela min kropp efter sömn och det var behövligt att sova ut. Föreställningen igår gick ändå bra, även om jag trodde att jag skulle tuppa av vid ett par tillfällen...

Men idag är jag nervös. Riktigt nervös. Om en kvart så åker jag iväg på mitt första pass till Grönan. Ja, jag har sett fram emot det här men nu när jag väl är här känns det jätteläskigt. Men jag måste se på framtiden med tillförsikt. Jag vill hemskt gärna att det ska bli bra. Ångesten hälsar inte på lika ofta, psyket är stabilt och jag vet... ja, jag vet... nånstans att det kommer ordna sig. Det kommer vara en omtumlande period, med hemskt mycket nytt. Jag skulle kunna valt något jag känt igen mig i och fortsatt mina gamla vanliga spår. Men det är inte för mig. Jag vill testa mycket under mitt liv...

För jag tar inte den kortaste vägen, jag tar den vackraste...

Taskig tajming

Idag är jag ynlig, för idag är jag snuvig och har ont i halsen... *snyft*... Så tyck synd om mig. Nä, ärligt talat kunde tajmingen varit lite bättre. Om en stund har jag föreställning, i morgon ska jag iväg på terapi, senare på dagen gör jag mitt första pass på Grönan och i övermorgon ska jag prova ut hörapparat och sen är det fest hos Majken! Så nu skulle jag hemskt gärna vara frisk. Nåja, ser fram emot två lediga dagar på torsdag och fredag... Det ska verkligen bli skönt! För i helgen blir det jobb igen! Yay...

Ja, det blir en lång dags färd mot natt...

Med framtiden runt hörnet...

Ja, som jag längtar... I morgon spelar vi den sista föreställningen och nu börjar jag för första gången på länge ana det som väntar runt hörnet. Jag vet knappt hur någonting kommer bli, men jag hoppas att det blir en lycklig framtid. Nej, jag är inte naiv som tror att allt kommer lösa sig bara jag slipper Kulturama, men det ska åtminstone bli skönt att göra saker för min egen skull. Länge har jag gjort saker för att jag trott det förväntats av mig. Nu vill jag leva livet... mitt liv!

Livet handlar inte om att hitta sig själv...
det handlar om att skapa sig själv.

Några konstaterande

• Tycker om mina ben! Sen jag började springa har de blivit riktigt muskulösa. Borta är de taniga spirorna! Dessutom har jag gått från 94 till 85! Så nöjd!
• Föreställningarna har gått kanonbra. Nu är det två kvar och jag riktigt peppad! Man ska sluta när man ligger på topp, och det känns bra att sätta punkt för den här karriären.
• Psyket är stabilt, men så det svänger. Igår var jag superlåg och idag är det bra mycket bättre. Jag försöker hänga med i svängarna, men man vänjer sig aldrig riktigt.
• Vår lägenhet är så himla fin, stor och trevlig! Jag älskar den och ser inga problem med att spendera tre år av mitt liv här.
• Jag har väl lyssnat på Sonja Aldéns debutplatta sådär trettimiljoner gånger. Nu har jag dessutom fått veta att "tre S" kommer turnera i sommar... Sonja, Shirley och Sanna... Gud, vad jag måste se en sån konsert!
• I morgon blir det mysdag! Jag ska se Maricas musikal med en klasskompis och sen blir det pizza, gottgott och Eurovisionmys med några i min särklass! Lovely!

Genom trygghetens grind

"Ge mig en ny chans
Att börja om
En ny chans
Att få andas rent igen
Ge mig en ny chans
Att älska mig själv
Och få ro i min själ"

Flytten är genomförd. Annars är läget som det är. Jag är inte på topp just nu, men på något sätt ska jag nog lösa det här också. Jag har inte haft ångest på snart en vecka, vilket jag är tacksam för. Ångest och panikattacker är det värsta jag vet...

Men nog om det. Vad som har hänt kan jag inte göra något åt. Det finns bara här och nu, och jag försöker fokusera på det. Det kommer ta tid att lösa det här, men jag tänker och kommer att klara av det. Det finns alltför mycket jag vill uppleva för att jag ska lägga av nu. Så jag fortsätter på min snåriga stig och ser fram emot den dagen jag åter vågar ta steget genom trygghetens grind.

Den kan vara närmare än vad jag tror.

Bye, bye Märsta! Hello Flemingsberg!

Hilfe! Idag går flyttlasset. Vi har packat, packat och packat... Det kommer bli en lång dag, men när allt väl är i ordning så lär det väl kännas mkt bättre. Vem vet? Jag kanske blir kvar i den lägenheten några år. Det vore på tiden att få ett mer permanent boende.

Så nu kommer det inte bloggas på ett litet tag. Vet knappt när vi får bredband, men det lär nog dröja någon vecka. Men jag kommer nog ändå vara upptagen med Kulturama och den nya lägenheten. Så mycket att göra, men när jag är i mål kommer det vara värt allt slit.

Det är alltid det.

Skola på lördag...

Yay! Vad roligt! Om tio minuter ska jag åka till Kulturama... Nej, jag är inte så värst peppad men det får väl gå. Den där byggnaden och jag drar inte jämt men nu är det faktiskt bara fem veckor kvar. Bara fem veckor...

Annars är det helt okej, även om jag kanske inte är lika klok som igår. Men jag vet att det kommer ta sin lilla tid att dräpa alla demoner. Men jag vet också att eftersom jag själv skapat dem så har jag också styrkan att göra slut med dem. Allt handlar om tid.

Här står jag

Tiden går. Den gör alltid det. När livet är lätt så går livet fort. När det är svårt så står det stilla. I mitten av augusti flyttade jag och Marica in här i lägenheten. Året som gått har varit omtumlande. Men när jag ser tillbaka på alla saker jag gjort, alla tankar jag tänkt och alla de mörka dagarna som passerat förbi så skulle jag inte ändra nånting. Jag har lärt mig saker om mig själv och alla misstag jag gjort har i slutändan gjort mig starkare. Jag har lärt mig att jag är en bräcklig person. Men jag har också lärt mig att oavsett hur hårda smällar jag får eller hur djupt jag faller, så reser jag mig och går vidare. Varje gång jag tacklar en ny motgång växer jag mig starkare. Jag har lärt mig att inte leva för någon eller något. Jag har istället bestämt mig för att leva för min skull.

Nu ser jag fram emot att se ett nytt kapitel ta vid. Äntligen. Gröna Lund ger mig en positiv och pirrande magkänsla och till hösten börjar jag en helt ny bana. Någon skådespelare blir jag nog aldrig. Jag har säkert talangen för att gå långt, men jag vet inte om jag har psyket eller viljan att orka hela vägen. Dessutom vill jag hellre bli journalist. Ska jag vara ärlig så hade jag mina tvivel innan jag började på Kulturama. Jag gjorde egentligen det för att det förväntades av mig. Numera gör jag saker för att jag själv vill. Vad vill jag bli för slags journalist? Jag vet inte. Det är okej att inte veta. Men det skulle vara fantastiskt kul att referera friidrott från stora mästerskap. Jag skulle älska att skriva om TV-spel och verkligen få ha en hobby som brödföda. Hur kul skulle det inte vara att bevaka Melodifestivalen? Sen så är det många som skulle kunna se mig som programledare. Vi får se vad det blir. Det enda jag vet är att det blir bra, på något sätt.

I helgen går flyttlasset till Flemingsberg. Det är första steget och jag anar en doft av en bra och lycklig framtid. Sen vet jag att det inte finns några garantier på att jag aldrig kommer bli deprimerad igen. Men jag är inte så rädd längre. Jag vet att det går att bli frisk och med tanke på hur mycket jag klarar av så skulle jag inte bli förvånad om jag kanske klarar mig från återfall. Jag har jobbat mycket med mig själv och med facit i hand är jag glad att jag genomgått mitt helvete. Jag har en annorlunda syn på livet och uppskattar alla de bra dagarna jag får. Jag har också lärt mig att tycka om mig själv på riktigt. Och det har jag inte gjort på 24 år. Ibland kan jag avsky känslan av att inte känna tillhörighet, men ändå tycker jag om att det inte går att placera mig i ett fack. Det finns bara en som jag. Det finns bara en Fredrik. Och det är jag så tacksam för.

Sen så ska jag inte glömma bort att det faktiskt finns nånstans där jag hör hemma. Marica är min trygga hamn och hon kommer alltid vara min bästa vän och själsfrände. Hade jag inte haft hennes stöd genom det här året så kan jag inte garantera att jag orkat leva vidare. Men hon räddade mig på alla sätt man kan rädda en människa. Marica fick min trasiga själ att bli hel igen. Jag kan aldrig ge tillbaka allt det hon gett mig, men jag kan lova att hon har min kärlek och stöd genom våra liv. Oavsett var vi är, vilka vi är med och hur olika våra liv än blir så tror jag fullt ut på att vi alltid kommer älska varandra. Blir jag någon gång pappa så är det självskrivet vem som blir gudmor. Likaväl vet jag att jag skulle bli gudfar till hennes barn. Vår vänskap har inte varit lika självklar alla gånger, men jag tror att alla svackor kommer få den att växa sig starkare. Vi var naiva som trodde att vi aldrig skulle bråka, men det vi varit med om på ett och ett halvt år är mer än vad som ofta ryms under en livstid.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa
Så mångar år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förrän idag
Så ser jag..."

Det är dags nu. Jag är beredd. Jag ser fram emot att bo i den där urmysiga fyran i Flemingsberg, jag ser fram emot att dela den med min själsfrände, jag ser fram emot att sätta punkt för Kulturama på ett bra sätt, jag ser fram emot att jobba på Gröna Lund i sommar, jag ser fram emot att börja studera till journalist, jag ser fram emot att springa många mil och många lopp, jag ser fram emot möta många nya och spännande människor som kommer berika den väg jag går och jag ser fram emot...
ja, jag ser fram emot att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

Panikångest

Jag är alltid på min vakt. Det måste jag vara, men när man får panikångest kommer det alltid oväntat och trasar sönder hela min själ. I förrgår när jag satt på pendeln fick jag en attack. Man tror att man ska dö, men man kan inte dö. Men jag klarade mig, också den här gången. Dessutom har jag återhämtat mig relativt fort. Jag känner mig lite skörare än vanligt, och humöret är inte på topp, men jag kan åtminstone säga att jag klarade av den här panikångesten bättre än på länge, även om jag gärna skulle hitta verktyg att lyckas bemästra den ännu bättre. Så jag tror fortfarande fullt ut på att jag kommer bli helt frisk, bli fri från min panikångest och leva ett bra och lyckligt liv.

Det måste jag tro. Och så kommer det bli.

Ångest... men en strimma hopp

Det håller till en viss punkt. Det gör alltid det. Idag fick jag en dos rejäl ångest och ännu en gång var jag säker på att jag skulle dö... men man gör aldrig det. Det var en kombination av ett krossat hjärta, för mycket Kulturama och mina envisa hjärnspöken. Så nu börjar jag om igen. Nu ska jag klättra upp igen... för det är det värt. Jag vet hur grymt härligt det är att må bra och för varje gång jag överlever sådana här attacker... desto starkare blir jag. Så nu blir det mycket sömn, bra mat, en del motion och en och annan kram från Marica. :)

"Alla dessa hjärnspöken
Som bor i mitt hjärta
En dag ska de dräpas
Och jag ska tro igen"

Idag är jag tacksam för att vi har en fin lägenhet, att Marica får fortsätta leva sin dröm och att hon höll i mig när jag trodde ångesten skulle slita mig itu... Så jag ser på framtiden med viss förtröstan. Trots allt.

Fallen ängel

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat
ens vingar och smutsat
ner ens vita särk
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Nu är det gjort. Nu har jag slitit upp ett sår som aldrig riktigt läkt. Just nu känns det åt helvete (rent ut sagt) vilket är naturligt.

Men jag klarar mig.

Kick för själen

Jag var ute och gick nyss med regnet strilande. Det var så skönt och en riktig kick för själen. Ja, det har varit en skön kväll. Det är mycket i skolan nu och jag behöver lite egentid... Nu tror jag att jag minsann ska gå och lägga mig. Jag vet att klockan bara är barnet, men jag ligger efter med lite sömn... och det är så skönt att sova!

"I'm ready now to start a new beginning
With all my hopes and all my dreams
And I know the stars will shine for me
From the moment I believe"

Jag har pms!

Tredje bloggan på typ tre minuter... Jag vet! Men ändå... Jag har pms! Jag läste en artikel att män också kan ha pms, och jag är så beredd att hålla med om den teorin. Jag gick flera år tillbaka i min blogga och runt samma tid varje månad är jag... skörare. Jösses, när det är en grej som är upprepas gång på gång så kan det inte vara en slump. De senaste månaderna har jag kraschat rejält runt den femtonde, och nu är jag inte på topp heller. I december kraschade jag, i oktober brakde jag samman och annars har jag varit rätt låg så här dags... Saker som jag inte bryr mig om påverkar mig mer, saker som är lite jobbiga blir ännu jobbigare. Ingen tycker om mig, jag är fet, jag lyckas aldrig med något...

Ja, alla kvinnor förstår säkert! ;)

En vecka kvar!

Små saker jag göra mig löjligt lycklig, som att Sonja Aldén släpper sin debutskiva om en vecka. Jag har löjliga förväntningar, men jag räknar med att de blir uppfyllda. Flera av titlarna känns magiska, och kryddat med en duett med Shirley kan det inte bli bättre. Längtar!

1. Här står jag
2. För att du finns
3. Två dagar på en öde strand
4. Egen tid
5. Hjälte utan mod
6. Där kärleken bor
7. Om du vill
8. Det är inte regn som faller
9. Skratt genom tårar
10. Vila tryggt
11. Till en ängel
12. Du är allt - duett med Shirley Clamp
13. För att du finns - akustisk version

Då, idag och sen

"För det som jag saknar... är att älska mig som jag älskar dig."

Så skrev jag för ett år sedan... Pratade med en kompis om alla mina problem jag verkligen kan älta dag ut och dag in. Hon påminde mig om att tänka ett år tillbaka, varpå jag konstaterade att "livet var så mycket bättre då!" Nja... sanningen ligger nånstans mittemellan. Då satt jag och hoppades på att komma in på Kulturama, hade gömt allt det mörka i mitt hjärta och ville bara åka iväg till Marica för jag var trött på påsklov och mina föräldrar... :)

Idag är mina problem större, men helt klart möjliga att lösa. Ja, jag är deprimerad. Ja, jag har haft en destruktiv sida jag gjort slut med. Mitt mål är att aldrig mer krascha. Jag kommer deppa, jag kommer tvivla och jag kommer ha svåra och jobbiga dagar. Idag har det varit en sådan. Tyvärr. Det tar tid att lära sig att bli konstruktiv och stark i sig själv, men jag kommer klara av det också. Men nu är jag öppen med vem jag är och hur jag mår. Ärlighet måste vara längst... för det kommer alltid en morgondag som inte gör lika ont som dagen innan... Det säger i alla fall Grams i Dawson's Creek, och visst är jag fortfarande en "Dawson's geek". Det var jag för ett år sedan, och det är jag idag.

Och om ett år... man ska aldrig planera men man kan hoppas. Då bor jag i en fyra i Flemingsberg med Marica och en inneboende vi båda trivs med. Marica gör kanske sista delprovet på Artisten? Vår vänskap är stark, äkta och jag tvivlar inte det minsta på den. :) Jag har avslutat mitt första år på min drömutbildning och stormtrivs. Jag ska börja mina andra sommar på Grönan och kanske har jag till och med en liten pojkvän på ett hörn? I bakhuvudet har jag börjat planera ett år som utbytesstudent i USA. Jag är frisk, mår bra och livet leker... men sanningen ligger nog nånstans mittemellan. Men det är en resa jag verkligen vill göra, och visst är jag lite nyfiken på vart livet tar mig. Kanske... ja, kanske blir det bättre än jag väntar mig. Vem vet vad livet är om ett år?

"Men då älskar jag mig precis som jag älskar dig."

En lägenhet, men...

Yay, vi har fått en lägenhet! En fyra! Och en billig sådan också! Dessutom ligger den sjukt bra till om jag lyckas komma in på Södertörn. Allt borde vara toppen och klackarna borde vara i taket, men... jag har en tendens att lyckas vända det positiva som händer till något negativt. Jag blir så trött på mig själv, och mina tankar. Det handlar ju om saker vi inte behöver lösa förrän om fyra månader. Vem vet vad jag gör då? Vem vet hur jag mår då? Tiden gör att tankar kan ändras.

Så nu ber jag dig om ursäkt för att jag förstörde lite av glädjen med mitt ältande, men samtidigt måste jag be mig själv om ursäkt som inte tillåter mig att vara sann och ärlig mot mig själv... men, men... nu ska jag sova! Det löser inte allt, men ganska mycket ändå.

Och nu har VI en lägenhet. Och jag är så glad för det! :)

Nytt, annorlunda... men bra!

Att ge sig ut och jogga 22.00 på kvällen hör inte till vanligheterna, speciellt inte när man haft en ätaredag fullproppad med godsaker. Men det gick bra, och min kropp och knopp mår bra av löpning. Det enda jag saknar just nu är ett mål, men rätt som det är trillar det nog ner något lopp jag kan ta mig an. Känner mig nog inte riktigt redo för London Marathon ännu bara...

I morgon ska jag iväg på ett spännande möte och kanske få möjligheten att spela in en kortfilm. Ja, livet är ironiskt. När jag väl bestämmer mig för att lägga den här karriären på hyllan... då händer det grejer! Men jag klagar inte. Jag vill inte hålla på med skådespeleriet på heltid, så känns det just nu i alla fall. Men livet förändras, och gör det ofta... Vem vet vad jag vill nästa månad?

"En sekund är evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever
Lika fullt som någon annan"

Det enda jag vet är att jag trivs med livet just nu, ja, ibland känns det nästan som det gjorde förr... innan jag hamnade i djävulens spel. Men ändå inte... Det blir aldrig som förut. Det inser jag, och det accepterar jag. Jag kommer aldrig vara lika sorglös och naiv, men jag har mer att ge än förut, och... Jag är på rätt väg, men jag måste ta det med varsamma och försiktiga steg. En del av mig vill vara redo för allt vad livet har att erbjuda, men jag är inte där... inte ännu. Men...
nu är jag verkligen på väg.

Ett "intressant" sätt att fördriva sex timmar

I vanliga fall flyger jag fram och tillbaka till Stockholm, men idag tänkte jag mig en budgetvariant och vad passar då bättre än pålitliga gamla Swebus express. Men jag har förberett mig med massa schlager, en ny bok, min trogna DS och sen finns det några repliker att trycka in i skallen och en del uppgifter att göra till terapin.

Så jag har nog att göra. Trots allt.

Lovely lov... men nu är det slut!

Ja, det här har varit sjukt härligt. Det här med lov är verkligen något man aldrig kan få nog av, men nu lär det dröja himla länge innan det blir dags igen. Hilfe! Nu är det sju veckor kvar av Kulturama och mitt i denna härva kommer jag börja slava på Grönan. Sen håller jag alla tummar och tår för att jag kommer in på den utbildningen jag så gärna vill gå! Jag vill så gärna! Så visst ska det bli nice att komma hem till Stockholm igen. Hem. Ja, det känns faktiskt som mitt hem och vill det sig väl så blir jag nog kvar där framöver. Jo, jag vet att jag tjatar men jag vill hemskt gärna komma in på den där utbildningen. Jag vill bli journalist. Jag vill skriva. Så rätt har inte något känts på länge...

Mot ljusare tider

Det känns faktiskt så. Trots att jag oroar mig en del över hur saker och ting kommer bli, så tror jag och hoppas på att det kommer bli bra. För det är faktiskt så att jag här och nu skapar min framtid. Några frågetecken börjar rätas ut och jag tror nog att mitt liv kommer bli rätt okej - trots allt. Det känns som en livstid sen den där sommarveckan i juni, då hela min tillvaro krossades... men nu kanske jag till sist är redo att gå vidare. Och visst är jag nyfiken på vart livets knepiga vägar kommer bära mig. Jag ser fram emot min resa. Och jag ser fram emot att uppfylla några av de hundra drömmar jag listat upp.

Äntligen... kanske livet börjar om igen?

En drömlista

Varje vecka sätter jag upp tre mål för mig själv, och den här veckan var ett av målen en drömlista. Jag har funderat hit och dit och ikväll så blev jag klar med en lista bestående av hundra mer eller mindre osannolika drömmar. Jag har låtit fantasin skena iväg och här är ett litet smakprov:

• Hitta tryggheten i mig själv och trivas bra i ensamhet.
• Springa Göteborgsvarvet under två timmar.
• Sjunga duett med Shirley Clamp.
• Komma in på Journalistik och multimedia på Södertörns högskola.
• Se hur glad mamma blir över sin födelsedagspresent.
• Gifta mig i solnedgången på en strand.
• Göra en resa till Paris med Marica.
• Bo närmare Stockholm.
• Plugga som utbytesstudent i USA något år.
• Alltid bevara Oskar som min skyddsängel.

En märklig dag annars. Jag var ute och sprang en mil och det tog för ovanlighetens skull knäcken på både kropp och knopp. Därför kändes det välbehövligt att färdisgställa den här listan. Så vad har ni för drömmar?

Bara en väg att gå

Jag är nog rätt konstig. Jag har ofta ett osannolikt självförtroende, men ändå ger jag aldrig upp. När livet ger mig smällar tar jag det fruktansvärt hårt, men jag reser mig alltid och försöker igen. När jag tar mig an nya projekt är jag innerst inne alltid en obotlig optimist. Och det om något tyder väl på självförtroende? Jo, jag är nog rätt konstig.

Det är trevligt med lov. Jag sov tio timmar i natt, och det behövde min kropp och knopp. Visserligen är det svårt att koppla bort alla problem som måste nystas upp men jag försöker ta en paus ifrån dem. Ibland går det. Ibland går det inte alls. Just nu mår jag rätt bra och jag är tacksam för det. Jag mår nog som jag gjorde för ett år sedan, och det känns skönt. Den gången hann jag inte bli frisk förrän jag trillade rätt ner i helvetet igen, men jag kan bara hoppas att jag denna gång kommer nå hela vägen. Faktum är att jag har betydligt bättre förutsättningar den här gången.

Det kommer ta tid att återfå förtroende från min familj och mina vänner. Jag har gjort dumma saker. Sagt dumma saker. Jag skulle kunna ångra det men jag kan ändå inte göra det ogjort. Saker händer av en anledning och det har funnits svarta dagar i mitt liv där jag inte sett någon ljusning. Men gryningen har kommit också till mig. Det enda rätta jag kan göra nu är att fortsätta gå min väg och skriva min historia. Enda sättet att återfå allas förtroenden är att göra mitt bästa och ta mig vidare. Då gäller det att stå på mina egna darriga ben. Då snackar vi Bambi på hal is... men jag vill så hemskt gärna klara av det här. Och det är den viljan som kan försätta berg.

Och på måndag kommer du hit... det ser jag verkligen fram emot! BA, Bonette och Ben & Jerry. Det blir kanon. :)

Och jag är på väg...

"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"

Ja, om några timmar åker jag hemåt. Det ska bli så skönt. Nog är jag lite mer stabil än inför sportlovet, och det är jag glad och tacksam för. Men även om jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa av livet här och nu är det svårt att inte tänka och längta till framtiden. Och för ovanlighetens skull känns det bra. Jag har nya planer, nya drömmar och nya mål... Men det målet jag satte upp i somras glömmer jag aldrig och det är just det jag strävar mot, varje dag, varje minut... att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

"Not the snow, not the rain
Can change my mind
The sun will come out, wait and see
And the feeling of the wind in your face
Can lift your heart
Oh there's nowhere I would rather be"

Det är en omtumlande tid. Det vill jag lova. Ibland är jag lätt och glad i själ och hjärta, och ibland misströstar jag och förtvivlar som aldrig förr... Men jag kommer klara mig. Jag ska ta allt i min takt och ta små steg i taget. Men en sak måste jag tro på, och det är att vår vänskap och den kärlek jag känner till dig kommer överleva vad som än händer. Vad vi än gör och var vi än bor så kommer du alltid ha en stor del av mitt hjärta. Ibland tvivlar jag, men jag är en kille som haft otur med vänner och blivit sviken så många gånger... Men ditt namn och vår kärlek finns inristat längst in i mitt hjärta. Vi har gått igenom tuffa tider, men jag måste tro att vi har de bästa vägarna kvar... för jag älskar dig så mycket.

"'Cause there's nothing like seeing
each other again
No matter what the distance between
And the stories that we tellwill make you smile
Oh it really lifts my heart"

Du är inte min Jen.
Du är inte min Grace heller.
Du är min Marica.

En sorg och en del glädjeämnen

I söndags sprang jag Premiärmilen och det gick över förväntan. Hälsenan störde mig och hade loppet varit mycket längre hade jag nog inte slutfört det. Men jag bet ihop och sprang i mål på 54:30. Drömmen och målet var att komma under en timme och det uppnådde jag med god marginal. Så nu är jag på gång. Nästa år ska jag under två timmar på Göteborgsvarvet, och jag ger mig tusan på att jag till slut kommer springa London Marathon också. Det är stora drömmar och stora mål... men det är bara det här livet jag fått. Och jag tänker göra det mesta av det.

Så livet tuffar på. Det händer bra och dåliga saker. Idag fick jag veta att jag inte får ett rum jag var och kikade på. Lite trist. Det var så löjligt mycket som stämde och jag hade verkligen hoppet... men det är bara att ta nya friska tag. Bostadsfrågan hänger över mig som ett svart moln, men jag är ändå glad att jag hoppades den här gången. Ja, det låter kanske fånigt, men för mig är det viktigt... Så hur jag kommer bo och var jag kommer bo är fortfarande en gåta... en jobbig sådan. Och jag hatar blocket.se. ;)

Idag besökte jag i alla fall Södertörns högskola och vibbarna var positiva. Journalistik och multimedia är det tänkt att jag ska söka och det känns rätt. Kanske är jag fånig som ger upp teatern så här lätt, men jag ser det inte. Jag är mätt nu. Jag har prövat mina vingar och jag känner mig rätt nöjd. Jag har spelat många roller de senaste åren, men nu är jag sugen på att spela rollen som mig själv.

Oavsett hur hård jag vill vara, så ska jag komma ihåg, att livet är ett spel och inte ett krig, om jag inte själv vill. Det här är min historia, och den liknar ingen annans... och det är jag glad för. Jag har en bit kvar, och kommer säkerligen tvivla och misströsta många gånger... men jag vill hemskt gärna gå min väg.

Hela vägen.