Tid för oro

Jo men visst... min senaste uppgift som jag fått av min psykolog är att jag ska ta mig en halvtimme om dagen då jag ska oroa mig rejält. Mitt problem är att jag oroar mig mest hela tiden, men övning ska väl ge färdighet. Typ.

Annars är det inte så bra just nu. Tyvärr. Ska jag aldrig nånsin börja lita på min egen förmåga? Jag har klarat av så många hinder de senaste åren, men varje gång jag står framför ett nytt börjar tvivlet på mig själv mala. Kroppen ställer in sig på flykt, fast jag alltid står kvar och river ytterligare en barriär.

Jobb idag, i morgon, på lördag och på söndag. Den övriga tiden ska jag ägna åt det sista arbetet jag ska göra för Kulturama. Man ska tydligen aldrig ropa hej. På lördag ska jag på ett seminarium innan jag åker iväg och jobbar. Orka! Det låter fånigt, men det är nog den här jäkla redovisningen som sänker mig just nu. Löjligt... men jag tycker verkligen inte om Kulturama. Om det nu undgått någon.

"Förstår inte hur jag orkar
när vägen är så lång
Men hjärtat är precis så starkt
som vad det var en gång
När tårar rinner, hjärtat skriker
och själen aldrig varit så ensam
Då tar jag ett hårt grepp om mig själv
vet att jag är som en blomma långsam
Det kan kännas som en evighet
men också en lång natt har sitt slut
Där står jag starkare än förr
för jag hittar alltid vägen ut"

Men det är ju så att det bara måste gå. Jag har inte härdat ut hela det här året för att bryta ihop nu. Jag tar ett djupt andetag och kämpar mig igenom de sista skälvande dagarna. Om jag bara kunde lite på att jag hade styrkan... men det har jag nog. Jag har en vilja av järn, och den verkar hålla genom allt. Kanske till och med hela vägen hem.