Inte klackarna i taket direkt

Inte bra med mig just nu. Skit. Orkade inte ens jobba idag, så jag sa att jag mådde dåligt och fick gå hem tidigare. Har faktiskt aldrig sjukskrivit mig och jag försöker säga åt mig att psykisk skörhet också är en sjukdom... och det går sådär

Alla möjliga demoner bråkar med mig idag, och just nu känns livet inte speciellt kul att leva. Jag känner mig konstig och bara fel. Det där med att inte höra hemma nånstans känns lite värre idag. Tyvärr. Ett tag funderade jag på att åka hem redan i morgon, men det bästa för min självbevarelsedrift är väl att ta mig i kragen och jobba de sista dagarna. Och den här ständiga konflikten om vem eller vad ska bo här får mig att rasa omkull. Ibland tror jag det är bättre att jag flyttar... men jag måste tro att det finns nån annan lösning... Men det är så sjukt tärande att ångesten jagar mig varje gång och trycker ner mig... det är en underdrift att jag hatar det en smula...

Vad säger psykologen? "Allt är inte ditt fel Fredrik." Nä, nä... "Acceptera dina tankar utan att döma dig själv." Jo, ja, lättare sagt än gjort... "Be om ursäkt och tänk inte mer på saken." Eh, ja, går sådär... "Du har kommit en bra bit på väg." Va? "Det är såhär. Det går upp och ner." Kan man lugnt säga... "Det är okej att vara rädd och ledsen." Mmm... hela tiden? "Hur hjälper sådana tankar dig?" Inte särskilt, jag vet...

Nu försöker jag se framåt... hoppas på att jag kan resa mig... orka jobba... nyfiken på om jag kommer in på Södertörn... längtar efter mamma, pappa, Henning och Hope... vill lösa boendekaoset... mysa istället för att bråka... och bara... få må bra...

Är det för mycket begärt?