Håller sakta med små, små steg återhämta mig från min senaste panikattack. Jag sticker inte under stolen med att det har varit jobbiga dagar. Allt hopp rann ur mig inom loppet av ett par timmar och de senaste dagarna har förflutit med en malande oro inom mig, små ångestanfall och en stort tomt hål. Hoppet är det sista som överger människan och att förlora det... är det svåraste som finns.
Men hoppet återvänder, även om jag är lite omtumlad och tron på mig själv är naggad i kanten. Jag försöker undvika mina tankefällor som är farligt nära just nu. Jag lyssnar på mitt inre jag och försöker ignorera djävulen i mitt huvud. Troligen klarar jag detta också, men det kommer att ta sin lilla tid att hitta tillbaka. Jag saknar mig själv sådana här dagar, den killen jag stundom tycker om att vara...
Men det får ta tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar