Det värmer i hjärtat att deras mormors bror hette Oskar, och att den ena av dem är väldigt lik min Tussan som försvann för något år sen. Det känns också helt rätt att döpa dem till... Henning och Hope. Tänk att ni är verkliga nu!
Annars har det varit ett par jobbiga dagar. Ett "problem" som jag tryckt undan kom upp till ytan utan förvarning. Jag vet, jag om någon borde veta, att saker man gömmer kommer förr eller senare upp till ytan och slår till hårt och smärtsamt. Jag får lita till att det löser sig till det bästa, det brukar göra det... till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar