Slätstruket

Det var en rätt slätstruken historia, den här tredje deltävlingen. Det fanns några ljusglimtar men jag har svårt att se hur någon härifrån ska kunna vinna hela kalaset. Jag hade vissa förväntningar på BWO men "Lay your love on me" var inte så spännande. Jag har ärligt talat aldrig fastnat för deras tidigare bidrag men förhandssnacket handlade om att den här minsann skulle knäcka. Det gjorde den inte. Jag blev besviken och tycker både "Gone" och framför allt "Temple of Love" håller mycket högre klass. Att det här skulle vara ett hot mot Sanna har jag väldigt svårt att tro.

Sen hade vi Frida som dunkade vidare med "Upp o hoppa". Det värmde i hjärtat när man såg glädjen i henne som var så ren och oförfalskad. Men att hon skulle ha den minsta lilla chans i Globen finns inte. Det var sött och gulligt att hon gick vidare men hiphop räcker knappast särskilt långt. Möjligen kommer kidsen tokrösta men de har ju Amy Diamond också.

Caracola gick till Andra chansen och de där tjejerna var mest skrämmande. Ja, tre livs levande barbies vandrade runt i en stel koriografi som luktade plast lång väg. Nej, låten var inte fruktansvärd men skyltdockorna tog bort allt som var äkta och levererade en platt historia som inte lämnade minsta lilla avtryck. Det lyckades däremot Thérèse Andersson göra. Jag hade relativt låga förväntningar men ändå en liten förhoppning att en tredjedel av underbara Pay TV kunde göra något extra. Det gjorde hon. Det var en sällsam kombination av olika stilar som jag fastnade för. Nu tippade jag ändå att den skulle hamna långt nere i fältet men svenska folket fattade tycke för de originella kombinationerna och skickade Thérèse till Kiruna. Där väntar en oviss duell mot Suzzie Tapper.

Ett bidrag jag gärna sett gå hela vägen till final var Ainbusk med "Jag saknar dig ibland". Orosmomentet var Josefin Nilsson lite speciella (för att vara snäll) sångröst som har en förmåga att vara lite för mycket. Men Ainbusk levererade en vemodig ballad som gick in i mitt hjärta. Den var värd ett bättre öde än sjätteplatsen. Däremot var de andra killarna, som hamnade utanför toppstriden, väl förtjänta av de blygsamma placeringarna. Herr Isaksson var skrämmande kvällen till ära och växlade mellan att åma sig med gitarrsladden och se så obehaglig ut som möjligt. Fel. Eskobar lyckades med konststycket att döda festivalstämningen på tre minuter. Mer fel. Mickey Huskic försökte klämma fram en smäktande ballad med en relativt bra pipa. Men låten var sanna mina ord tråkigare än, ja, allt. Väldigt mycket fel.

• Ainbusk: "Jag saknar dig ibland"
• Thérèse Andersson: "When you need me"
• BWO: "Lay your love on me"
• Frida feat. Headline: "Upp o hoppa"
• Caracola: "Smiling in love"
• Patrik Isaksson & Bandet: "Under mitt tunna skinn"
• Eskobar: "Hallelujah new world"
• Mickey Huskic: "Izdajice"

Sista delfinalen ser högintressant ut. Linda Bengtzing följer upp "Alla flickor" och "Jag ljuger så bra" med "Hur svårt kan d va". Charlotte Perrelli tar ton i festivalen för första gången sen segern 99. Det återstår att se om "Hero" håller måttet eller om Charlotte gör en Carola. Sen undrar jag vad Idoldivan Sibel ska klämma ur sig (och om hon fortfarande är lika irriterande), jag funderar på om Sverige kommer ihåg Nordman och jag siar att Nicklas Strömstedt blir ett sömnpiller. Som vanligt.

7.74... och nu väntar VM

Sanna gör sin tredje bästa tid någonsin, bara sex hundradelar från världsrekordet. Det märks hur vana vi börjar bli nu när kvällens största nyheter var att Holm hånade Sjöberg, Wissman tog en meriterande seger och Klüft tråkigt nog missar VM. Det ska inte Sanna göra och då hon känner sig lite sliten så står hon över SM och laddar för VM.

Jo, jo... lite sliten och så springer hon på 7.74...

Första tentan

Då var den gjord... så skönt! Hur det gick? Den som lever får se... men jag är fortfarande lycklig av ölen efteråt. Jag gillar de här människorna, de får mig att må bra... men kvällens roligaste måste vara när en klasskompis frågade (och jag har inte ens pratat med killen särskilt mycket)... "var det Bergqvist du hette?" ... hihi, det värmde! Tack. :)

Dagens :( ... en obehaglig dröm, som tog mig tillbaka till mitt helvete... usch.

Dagens :) ... tentaöl med klassen var helt enkelt så jävla bra!

"För den som älskar
Kommer kärleken på nytt
En längtan kommer växa
När bitterheten flytt"

Då var då... och nu är nu. Ibland är bara gränsen så hårfin...

Onsdagar is the shit

Åh, nu har jag pluggat riktigt bra inför tentan tycker jag... även om jag kunde varit än mer flitig. Men det sitter helt okej i skallen och i morgon får det bära eller brista. Oavsett utgången så blir det tentaöl med klassen. Me like!

Onsdagsglass är också något jag infört! Så om en stund ska jag njuta av Lost och glass. Mer me like! Jag har kommit fram till att jag måste unna mig mer av livets goda, även om det är en svår balansgång. Jag har vägt allt från 125 till 78 och pendlat mellan tröstätning och självsvält. Att för första gången i mitt liv hitta en balans är inte lätt... men det går om man vill. Jag vill.

Dagens :( ... jag sätter alltför höga krav på mig själv.

Dagens :) ... gissar jag blir Lost toppat med Ben & Jerry!

"Allting finns framför mig
Ser en dörr öppnar sig
Där ute så finns, där ute så är
Hela världen för mig"

Men... många tankar går ändå till igår... till det som var. Kommer jag nånsin lämna det?

Aj

Det gick verkligen super att springa idag. Jag gav mig ut tidigt, tidigt eftersom jag ville springa en lång sträcka. Trots att det var innan frukosten flöt det på riktigt bra. Jag hann precis tänka "shit, vilken form jag är i" när jag snubblade på en trädrot och stöp i backen. Men det gick faktiskt bra, trots att jag tog emot fallet med händerna fick jag inte det minsta lilla skrubbsår. Nice! Mindre nice var att hälsenan gjorde sig påmind efter sju kilometer. Jag hade problem med den förra våren och det enda loppet jag sprang i fjol genomfördes med en ömmande häl och lindad fot. Hoppas inte det blir en likadan inledning på den här säsongen... för jag har stora planer... ;)

Dagens :( ... nytt tvång på gång?

Dagens :) ... tentapluggandet går över förväntan! Ibland... :P

"Och det finns en tid när själen får vingar
Och flyger fri, som var den besatt
Det finns en plats för hjärtan som brinner
Så kom ta min hand, det är dårarnas natt"

Jag är väl ingen sån kille? Eller? Är jag...? Oj...

Två alkisars bekännelser #1

Sara var här för någon vecka sedan och vi spenderade en kväll med vaniljvodka, cider och fyllesnack upp till öronen. Det här är den ocensurerade versionen av vår kväll och den lämpar sig inte för känsliga eller barn under 18 år... eller någon annan mer än mig och Sara egentligen. Men... enjoy!

Sara: jadu Fredrik... Den här kvällen blev ju inte så pjåkig endå.. du och jag och en massa alkohol.. vad mer kan man begära???

Fredrik: Jag hittar inte orden... mina psykologer säger att alkohol inte löser nåt... jag håller SÅÅÅ inte med... jag är så lycklig!

Sara: Alkohol är värdens bästa drog! Att säga något annat är bara bullshit!!!! För en stund är man lycklig, komma bort från all ångest... Alkohol är bra!!!!

Fredrik: Så jävla sant! Det känns som att du och jag kommer spendera många fantastiskt (fulla) kvällar här... men vad säger vi om... killar egentligen?

Sara: Tänkte just på det, vi borde umås mera (fyllesnack) och dricka mängder med alkohol! ocg ja, killar... hmm.. vad kan man säga.. jag har en hat-kärlek till killar, men mest är det hat! Dom är ju så besvärliga!!!!!!

Fredrik: Vi är ju det... och jag är så trött på att dejta... och nu ska du ta min oskuld... i vattenpipa alltså... jag tycker fantastiskt mycket om dig, men tjejer har inte det där du vet... som tänder mig. Haha... och inte lol! :P ... Mmm...

Sara:hahah nej inte lol! och nu blir det ingen vattenpipa, som du dsa, vi får nöja oss med sprit... eller som man säger i skottlans, spirits! Men, ahhh, jag gillar dej FRedrik (som vän) jag är så trött på alla kill-kompisar som blir kära :(

Fredrik: Mmm... jag kommer inte bli kär i dig, men skulle jag BLI kär i en tjej, så blir det lätt dig. Men ah... I'm a man... I have certain needs... ;) ... Åh, du får ta min oskuld nån annan gång... snart... Lova!!!

Sara: haha, ja lätt, jag ska ta din Irlänska oskuld, åhh hva jag älskar skottska män alltså, det är den där dialekten alltså!!! grrrrr! suck... -_-' Mitt skottska bär är i skottland och jag är här... killar bara ställer till det för en! VARÖR???

Fredrik: Ååååh, för att dom är... killar! Haha, men jag ska bli asexuell... en asexuell alkis. Du och jag... och en parkbänk. Och en Nintendo 64. Icke att förglömma. Haha... åh, jag blir glad av cider och vaniljvodka. Mmmmmmm... mer sånt!

Sara: haha, ja mer spsriiiiit!!!! och tv-spel.. killar är killar och vi gör bäst i att skita i dom, dricka vaniljvodka och vara glada istället! egentligen är som inte mycket att ängna en tankeåt ens :p
Vi har varandra och vi är bra vänner och jag är så glad att jag började på Grönan i sommras! Nu ska vi svepa varsin cider :)

Fredrik: Woooow! Nice on! Och... ah... nu gör vi det tycker jag. För jag får ingen ångest av alkohol. Inte med dig... för... ah, du är så jäääävla bra. Innan du skriver nästa inlägg MÅSTE vi svepa varsin ciiiiiiiiider. Och stänga av våra känslor... lova!

Sara:hahhaha, nu har vi sveeept och jag är full som en kastrull!!!! Ahhh, jag älskkar att ha fyllesnack med dej, när vi pratar om killar som vi kommer över (inte) det är jobbigt, men vi känner endå ingen ångest, innerst inne, så vet vi att vi kan snärja våra kärlekar och inte dejta dom som vill dejta oss! jag älaksra min kälek, och jag är arg att han inte inser att han vill gifta sej med mej! skriv nu fredrik så röker jag en fyllecigg!!!

Fredrik: Du röker... jag skriver. Men... ah, jag är så jävla lycklig med dig. Att börja på Grönan var det bästa jag kunde göra... som när vi pratade om att vi bara ville skära oss själva... det låter sjukt, men det var ångestdämpande för mig. Jag var så sur, ledsen och förtvivlad... och... näää, det är klart vi inte är det minsta kära i våra... ehhh... kärlekar? Eller? Jag dejtar som... aldrig förr... Åhhhh............... yay! Vi har mer vodka... åh, jag är så lycklig! På riktigt! Mmmmmmmm...

Sara: hahah nu börjar jag bli riktigt full här.. men iaf, skit samma.., jag gillar verkligen dej fredrik, och jag önskar du träffar en kille osm gör dej lycklig, detsamma till mej (barry) vi måste ha fler sånna här kvällar!!! Jag är lycklig just nu, för mannen i mitt liv skrev just till mej,, ahhhh jävla bra alktså, för mej... jag gillar honom så mkt mer än vad jag vill erkänna !

Fredrik: mmmm... hoppas att mannen i mitt liv just skrev till mig, men det vet man aldrig... hoppas det. För jag måste... bryta ihop och gå vidare, jag vill det... (I think) ... Ah, ah, vi kommer ha så många fyllor här, jag bara vet det. Och 2008 is the year of Sara and (och) Fredrik. Det är vårat år. Sex, alkohol och sex... och kanske lite kärlek... men... ah, oj... ah, hihihihihi... mmm... vi måste supa Anton full snart... okej? mmmmmmm... alla flickor utom jag... hihi...

Sara: hahahah! ja absolt, anotn ska bli full, lika full som du och jag är nu... det kommer att bli kul... åhh jag är så lycklig just nu.. och det är alkoholen :p men åhhh! min skotte skrev till mej, idag för inte alls så länge sen, jag kan inte sluta tänka på det.. jag är bara så glad!!!! nu är fredrik så full så han måste spy.. hahahahah, ahh en riktig fylla indeed... jag måste inte spy (än) men ge det lite tid så kommer jag också att göra det.. hahahhaahah! fredril.. jag gillar dej,.. fast du inte tål sprit hahahahahahahaha, åhhh..mer fylla vill vi ha! när du spytt klart så blt det en shot på det tykcer jag!!!! Ska fundera på vad jag ska skåla för hmmm...

Fredrik: Haha... jag behövde inte spy alls, min kropp tyckte inte det i allla fall.... knepigt............... det vi skålade om just nu lämnar vi utanför det här samtalet, men låt oss säga att vi tyckte väldigt bra om det... det är nåt för oss. Och... we like! Men... Mmm... alkohol är bra för mig. Det är en jävligt bra... en bra grej för oss. Det kommer mera... hihihihi! Mmmm... oh, ja!

Sara:hahahaha--... gud vilket fyllenack det här börjar bli... men dte är bara trevligt! åhh... vi skålade för bra saker 1, för flera sånna här kvällar... och för att jag ska få min kärlek att inse att han inte kan leva utan mej!!!! men det är väll fantastiskt det är ett senare problem hur jag ska få ihop det.. men jag kommer nog på en bra plan i fyllan och villan!!!! ahhh.... alkohol är så bra! jag vill vara alkis föralltid!!!

Fredrik: Oh, yeah! Haha! Jag är så lycklig nu, min lägenhet är sååå... JAG! Alla mina nördiga saker ska vara där dom är. Och min utbildning... är gryyyym! Och cigaretter... det här stannar mellan oss... men, det är sjukt trevligt... och... jag vill... vad vill jag? ... vet inte... men det här är ett alkoholhaltigt samtal. Guuuuuuuudars... en klassiker redan! Haha! Och jag tror det kommer mera såna här samtal i min blogg... åååååh, jag är frustrerad. Jag vill.... så mkt. På en gång. Knas.
Sara:hahaha, ja man vill så mycket fredrik.... kärlek och en massa annat tjaffs som allrig blir till... men man ska inte leta... för att kärlekenmn den kommer.. när man minst anar det och man hra get upp... då står han där framför dej... men jsaag tror att jag redan hittat min... men mne.. det ååterstår att seee...! jävla skotte.. kan han inte bara inse att han gillar mej?!?!?!?!?! hahahahah.. den spriten den spriten!

Fredrik: Åh, han är nog rätt för dig, men jag tror inte jag hittat min ännu, faktiskt... :P ... Mmmm... han var inte rätt för mig i alla fall, är det säkert för nån annan, men... ah, vill bara... kunna stava... och hitta rätt. Kille. Allt handlar om det... när jag är full... hihihihi... i morgon börjar mitt nya liv! Faktiskt.

Sara:jah imorrn är en ny dag meed nya problem att löasa..., men just nu så bryr nan sej´inte om det, för man är full och lycklig och alla problem är som bortblåsta! hha,...m men... imorrn så börjar alla lärleksproblem igen och allt är sej likt... men.... yes min kärlek han skrev tillm mej så jag kommer att vara lycklig e *här råkade Frredrik radera en massa om hur lycklig Sara var. Han gjorde det av misstag. På riktigt*

Fredrik: ååååååå, jag är så lycklig att jag fann dig, Sara! Den där dagen på bussen. Jag var så arg på hon-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Vi var så lika... bittra, arga, sura... och Du hade mig vid det första... Mario. Mmmm... du kommer få dina guld och gröna skogar, även om jag just nu var full, tarvlig... och råkade radera. Dumt. Men jag borde resa... och jag kommer hitta H-A-N. Men... ah, hihihihi... snart blir det inflyttningsfest. Då blir det mer vodka! ... Åh, jag gillar att vara full. Faktiskt. Vi kommer skratta åt det här... men... ah... jag är lite... rolig just nu.

Sara: hahha vi kommem rsbsolut att skratta åt det här! hahhaha, jag är också glad åt dewn där dagen på bussen när vi var så sura.. men det är det så binder oss tillsammns.. att vi är så sura och bittra! men det är därför jag gillat dej fredrik, även om du råkar radera mitt fyllensnack , hahahahahhahaha (inte lol) jag hatar LOL!

Fredrik: LOL ... åh, åt helvete med det där. Men vi ska ha våra bröllop. Du med dina kiltar, skottar... och jag ska ha min jävla solnedgång på min strand. DU är bjuden. Inte många är det. Meeen... vem jag gifter mig med, ja, jag ska bara göra det EN gång. Det vet jag. Du, Anton och några fler är bjudna... Mmmmmmmm... Schlager is the shit. Erkänn att du gillar det lite också?

Sara: hahah egentligen inte... men här med dej... s¨å jaaah.. det har sin charm.. du är deffenetift bjuden på mitt bröllop om skotten vågar fria! då ska cvvi dansa skottsk dans , med kiltar och glimten i ögat hahahha! hjälp, jag känner att stavningen inte funkar alls här ! ni får ursäkta alla stavfel, mne jag skyller på alkoholen ... hahahahha! gud va kul att vara full.. det borde jag vara oftare mecd dej fredrik... många fler sånna här kvällar! ja tack!

Freddrik: Yes indeeedio! Det här är bara början! Vi kommer så ha många fyllekvällar här i min loevely etta i Kungshamra... åh, kan man inte alltid vara full? It's a state of mind, a perferct stade... state... ja, stavningen ja... hihihihi... Åh, ja. Jag vill bara njuta av livet just nu, utbildning, boende... så perfekt. EN sak skulle göra det ännu bättre... du vet säkert va?

Sara:ja... hahah.. vafan nu är jag full så jag bryr mej inte... vi vill ah massa analsex.. inyte med varandra men,... med heta män som kan sin sak.. oh yes.... sexy scorish guys.. well.. for me anyway! jag älskar den dialékten!!! MM... MMMM! åhhhh... vi vill ha sex så är det.. vi är kåta och vackra!!!!!

Fredrik: Haha... jag är ju lite mer pryd än vad du är, så jag säger att jag vill ha vacker kärlek... för det är som du säger... vi är vackra.................................................................. och kåta! :P ... Mmm... Oj, oj, oj. Ja, oj... Och... ja, vi kommer få allt det där, det är jag så säääker på. Och ja... brunetten i Sarek är heeet, blondinen är... för mkt. Men du är ju brunett! Ni är så mkt sexigare. Indeed! PUUUUSS! :)

Sara: brunetter äger! hahahhaha... åh.. mörkhåriga män är verkligen nått att hänga i julgranen.. MMM! mörka mystiska och vackra precis som di och jag fredrik hahaha! mmm... vi är nog endå rätt heta när vi tänker efter! Jag menar... så många som vii har efter oss :) ahh vi är verkligen eftertraktade när man tänker eftter!!! Men inte för att vi är intresserade av dom.. vi har våra små flörtar ;) som vi älakar så mkt.. men dte vet dom inte ÄN! vi måste få dom att inse det på något sett.. hahaha analsex.. det är verkligen vår grej! det trodde vi inte va???

Fredrik: Haha... och nu kommer hela världen veta det. Oj då... men... ah, vi har ju BEHOV. Så... det här ska vi stå för. Så sant som det är sagt... oj, jag har min gamla frisyr ikväll... weeeeeeeird. Men 2008 is the year of Sara and Fredrik. Oj, oj, oj... jag bara känner det. I lilltån. Hoho... klockan är faktiskt 3 nu. Knas. Men jag är inte trött......... och precis som Lina Hedlund har vi drömmar, och i år når vi dom! Kiiiinkyyyy! ;)

Sara: kinky it is!!! hahaha... men nu ska vi inte prata om våra intima drömmar ;) Du har din gammla frilla. och det är het, det är det verkligen! jag vill dansa, och vara glad! typ nåt med shakira ,eller nån gammal goding från the 60's ! vi vill hångla och inga namn nämda.. är det alkoholen som gör det??? Vi är nog kåta innret inne, men vill inte visa det ytterst ute!

Fredrik: Sååå är det. I mitt yttre visar jag en annan... han, som bara vill bo här, plugga det och ha... H-A-N... men. Ja, när man är full kommer ens innersta känslor fram. Mmmm... jag vill ju dansa med... ja, surprise... Shirley, Sonja eller Sanna... annars hade inte jag varit jag; schlagerbög. Oj, jag är lite kär i Alcazar. Kvällen är ung! Vem vet vart den kommer föra oss... härifrån till evigheten, till lyckan! Åh, ja... jag tycker Kerr Smith är sexigast i hela jävla världen. Och du också så klart!

Sara: hahha, well, Im a hot piece of ass :D and you too! jag känner att vi är sexigast här inne... (vi är dom enda) men det har inte med sáken att göra! :) jag tycker att barry layden och gerard butler är som sexigaste! i would fuck them! hahah all night long.. det blir väldigt mkt engelska när jag är full... det är roligt.. man kan ju verkligen undra varför? :) hhahaha, roligt! äär du glad nu fredrik?? min favorit fredrik???

Fredrik: Jaaaaaa! I am. Ja, jag skulle lätt ta Kerr Smith och... okej, jag erkänner... Rebecca Gayheart, hon är löjligt sexig... eller hur? Åååååå... pizza... nu, klockan är snart 4... jag... troooooor inte att det finns nåt i närheten iaf. Dumt. Fånigt. Bisarrt. Men... ah, mmmmmmm... åh, nu byter jag musik!

Sara: jaaaaaahhh spice gils me likeee ! hahahah , vilka minnen alltså, jag och min kusin nicki brukade sjunga ill dessa låtera!!! hahahah! jag känner att det är dags för en till fyllecigg och, så har jag tänkt att när ska denna blogg ta slut! hhaa.. men nu har du fredrik tagit min blogg-oskuld! ;) känns bra! mmm.. sex... väldigt va mkt man tänker på det när man är full :D:D

Fredrik: Haha... ja, den borde ta slut! Har du några sista klocka ord att säga till läsarna? Synd att du inte tog min vattenpipaoskuld......... snart så!

Sara:ja men det blir nästa fyllekväll ;) haha... klocka ord... hmm... när livet känns trist.. drick lite alkohol så är dina bekymmer som bortblåsta! hahaha :D:D:D det är mina visa ords!

Fredrik: Det är så sanna ord... mina blir... sluta aldrig tro på dig själv, oavsett hur svårt och svart livet känns. För sådana tider kommer, men det gäller att klara av dom... och då är alkohol den rätta medicinen!

Puss och kram,
Sara och Fredrik

Sanna mina ord

Den här kvällen fanns det bara en enda stjärna. Sanna Nielsen levererade ett makalöst nummer som kan räcka hela vägen. Då menar jag inte bara seger i Globen utan också i Eurovision Song Contest. Jag har följt hennes musikaliska resa sen hon var 11 och jag 12. I Melodifestivalen debuterade hon 22 som 16-åring. Redan då skrällde "Igår, idag" med en tredjeplats. Sen tävlingen gick igenom sin makeover har hon varit med fyra gånger. Vid samtliga tillfällen har hon nått final. "Hela världen för mig" följdes av "Du och jag mot världen" och förra året tog hon sig via andra chansen till final med "Vågar du, vågar jag". Men det var inte förrän igår hennes monumentala genombrott kom. Jag känner många som aldrig riktigt fallit för den skånska sångfågeln men när Sanna igår slog ut självaste schlagerdrottningen Carola var succén ett faktum. "Empty room" är tveklöst årets magiska ögonblick för mig. Det är visserligen två delfinaler kvar men inget slår det här. När man begåvats med Sveriges bästa röst behövs ingen kör. En fullfjädrad artist och en smäktande och vemodig ballad är det enda som räknas.

Bröderna Rongedal gick också till final, vilket jag välkomnar. De sjunger så ruggigt snyggt och bjöd på en sån härlig show att de knäckte La Carola av bara farten. Mot min vilja så höll jag dock Ola högre. Jag ville inte tycka om den men jag kunde inte blunda för att låten satt som en smäck och fick mig att gunga med. Nu var inte Ola i sin bästa form och det kanske var skillnaden mellan en finalbiljett och en plats i andra chansen.

Och så denna Carola. Hon tog i från tåspetsarna igår och sjöng för allt vad hon var värd. Andreas såg ut som en statist bredvid den övertända divan. Låten i sig var det inget direkt fel på. Den var okej men en kväll som denna räckte inte det. Tajtar duon till sitt nummer lite mer så ska de nog kunna överleva Kiruna och andra chansen, men å andra sidan undrar jag om ens det kommer räcka för att hålla liv i schlagerdrömmen för Carola och Andreas. Carolas bäst före-datum har gått ut och Andreas skulle må bra av att ta en paus från festivalen.

Övriga fyra artister kändes mest som pausunderhållning. Lasse Lindh var lite söt, Alexander Schöld är fortfarande ett sömnpiller, The Nicole liknar Brittan och kebabpizza passar allra bäst i min mage.

• Sanna Nielsen: "Empty room"
• Ola: "Love in stereo"
• Rongedal: "Just a minute"
• Johnson & Häggkvist: "One love"
• The Nicole: "Razorborka"
• Lasse Lindh: "Du behöver aldrig mer vara rädd"
• Andra Generationen: "Kebabpizza slivivitza"
• Alexander Schöld: "Den första svalan"

Nästa vecka ser ut att bli en mellanvecka. BWO tilltalar inte mig, Ainbusk är i och för sig rätt sköna att lyssna på men mest hoppas jag på Thérèse Andersson från Pay TV, som är favoriter hos mig.

7.75... i en klass för sig

Vad har vi hört det förut?

Jag kan inte låta bli att fortsätta snegla på det kvinnliga höjdhoppet. Mitt hjärta kommer alltid banka lite extra för just den grenen. Huvudpersonen är nu så som i fjol Blanka Vlasic. Hon har börjat säsongen med 2.01, 2.03, 2.04, 2.02 och så 2.01 hemma i Split. Det är enormt bra... men... för det finns ett stort men... nu har Blanka ställt in de kommande tävlingarna. Anledningen är en skada i upphoppsfoten, en slemsäck för att vara exakt. Det var just så problemen började för Kajsa. Jag hoppas Blanka klarar sig ur det här bättre... men det är ett bevis på att det inte går att ta något för givet. Att vara bäst igår behöver inte innebära att man är det idag... det går inte att ta något för givet.

Försoning

Jag och Maria såg den idag. Det var svårt att förvänta mig nåt speciellt för det enda jag visste var att den fått fantastiska recensioner. Den var... bra men inte fantastiskt. Det fanns bitar som berörde och särskilt slutet gick rätt in i hjärtat. Men mer än så var det inte riktigt.

Men ordet får mig att tänka... försoning. Det är mycket av mitt liv som handlat om det de senaste åren. Idag hade jag ett läkarsamtal och det kändes bra. Den senaste månaden har det nya tvånget tärt något enormt på mig. Igår och idag har varit tuffa... men jag bestämde mig för att inte justera mina mediciner. När målet är att bli fri från dem så kan jag inte hålla på att gömma mig bakom dess falska trygghet. Något mer ångestdämpande vägar jag också. Senast igår besökte jag en ny men kär vän som ligger inlagd för just ett sådant beroende. Styrkan finns inte i små piller. Den måste finnas inom mig själv.

Jag vet inte hur jag ska bli frisk. Gång på gång tror jag mig hitta svaret men så kommer tvångets skugga över mig. Var jag än är så hånar tankarna mig. Min psykolog säger att det jag behöver göra är att lära känna mig själv, förstå varför de här tankarna kommer, lita på mig själv... men det är svårt. Jag vet att det handlar om att jag riktar min ångest, jag vrider verkligheten, katastroftankarna mal sönder mig... och jag kämpar på och härdar ut. Jag försöker hitta tankar som lindrar men det är svårt. Till slut brukar det gå... och jag blir lika förvånad varje gång.

Dagens :( ... "tänk om, tänk om, tänk om..."

Dagens :) ... att jag faktiskt vill bli frisk. Viljan måste man ha.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa"

"Ny utbildning, ny lägenhet," började Göran och jag tillade "nytt tvång"... det var faktiskt lite komiskt mitt i allt det tragiska. En dag kanske jag kan skratta åt hela den här historien... eller åtminstone ha försonats med den.

I huvudet på Fredrik

Jag fattar inte hur jag ska lyckas styra upp allt, för det är mycket i min lilla värld. I skolan är det böcker som ska läsas, uppgifter ska in och första tentan är bara en vecka bort. Jobbet (där jag jobbar lite extra nu) är ett mindre kaos. Jag är borta två veckor och hela Com Hem-projektet krisar. Jösses. Sen försöker jag ta tag i GAMEcore, där jag skrivit i fem år... och där jag tänker bli kvar. Sen dejtar jag som aldrig förr och jag är less. Det känns liksom aldrig rätt och jag är trött på jakten... och listan tar väl inte slut där. Jag funderar till exempel på hur man får in 50 pers på 23 kvadrat... hmm... vill jag verkligen ha en inflyttningsfest?

Dagens :( ... åh, gillar icke när ångesten triggar fantasin.

Dagens :) ... jag ligger steget före... det har aldrig hänt förut!

"Touch me now
Sing with me that nevermore refrain somehow
Time has come to give my very last goodbye
I'm running out of tears
I’ve been facing all my fears
Mr Memory, you and me are... history"

En enda önskan har jag... och det måste kännas... så. Det måste vara en Shirleylåt.

Mot snabbare (och ljusare) tider

Det börjar närma sig. Om drygt tre månader ska jag stå på startlinjen till det som jag har tänkt ska bli mitt livs lopp. Kunde jag springa på 2:20:22 med så lite träning 2005 så bör jag kunna krossa den tiden. Formen just nu går lite upp och ner men när jag är som sämst springer jag ändå så pass bra att jag ligger på tider som skulle räcka under två timmar. Det är dit jag siktar och jag tror jag kommer nå det. I mitt huvud har jag ändå högre drömmar och mål, men jag vet hur lätt det är att bli besviken. Jag vill kunna säga att jag är nöjd om jag slår mitt personliga rekord, men jag är inte riktigt nöjd om jag inte når under två timmar.

För att nå ännu längre och en tid en bit under två timmar så behöver jag förbättra mig på fler punkter. Självklart måste jag börja springa oftare men framför allt längre sträckor. Sen är det minst lika viktigt att jag tar tag i maten. Sen vet jag hur svårt det är att balansera just den biten för min del. Att ha en hälsosam kontroll kan lätt gå över till att bli en manisk sådan. Därför ska jag ha en dag i veckan då jag ska unna mig precis vad jag vill. De andra dagarna ska jag verkligen kämpa för att äta hälsosamt, varierat och regelbundet. Självklart kommer jag göra misstag, rucka på reglerna men det får ta den tid det tar.

Utöver varvet den 17 maj är jag anmäld till tre kortare lopp på en mil vardera. Precis som i fjol börjar jag med Premiärmilen den 30 mars. Därefter blir det Kvantumloppet i mitten av april och i slutet samma månad väntar Nackaloppet. Jag skulle vilja lägga in ett lopp veckan innan varvet men eftersom jag är på praktik då vet jag inte var jag kommer vara. Det enda jag vet är att jag kommer vara i mitt livs form lördagen den 17 maj. Nu kör vi!

Dagens :( ... ibland känner jag mig lite... tom.

Dagens :) ... stabiliteten i mitt liv som får mig att må så bra.

"En ny chans
att börja om
En ny chans
att få andas rent igen
En ny chans
att älska mig själv
och få ro i min själ"

Är jag redo? Är jag redo att möta friskheten? Samtidigt som jag längtar efter den... så skrämmer den mig. Det låter konstigt och det är svårt att förklara... men jag är så van vid det kaotiska och brinnande... att den grå vardagen, som kan vara alldeles underbar... skrämmer mig. Nej, jag kommer alltid vara jag och min vardag kommer aldrig bli grå och tråkig. Men den kan sluta trasas sönder och jag kommer sluta skära mig på skärvorna. Men det intensiva... vet inte ens om jag vill släppa taget om det. Varför? Jag vet inte...

7.68... fucking jävla världsrekord!

Jag har hoppats, trott, men inte redan i vinter. Innan säsongen började hade Sanna sprungit på 7.80 en enda gång. I år har hon gjort 7.81, 7.75, 7.72 och nu 7.68. Lägg till tre kvalheat där hon gjort 7.90 och två lopp på 7.78. Det är bisarrt, sjukt och så jävla fantastiskt. Idag slog hon Ludmilas 18 år gamla rekord med en hundradel. Nu har vi två kvinnor som har inomhusvärldsrekord: Susanna Kallur med 7.68 på 60 meter häck och Kajsa Bergqvist med 2.08 i höjdhopp. Grymt, härligt, gütt!

... visst finns mirakel? Eller?

Om nu Christer Sjögren älskar Europa så hatar jag Sverige. Lite i alla fall. Jag tyckte verkligen att de två segrande bidragen var snudd på katastrof. Dansbandstanterna röstade på Christer och deras barnbarn ringde sönder alla telefonväxlar när de skulle heja fram sin idol. Amy Diamonds låt var mest platt, tråkig och jag hade faktiskt vissa förväntningar. Hon är verkligen ingen favorit hos mig, men enligt kritikerna var det här en bra --poplåt. Det var snarare tvärtom. Den försvann ur minnet efter sista tonen. Herr Sjögrens nummer satte sig, visst, men var en ren uppvisning i dålig smak. Jag är tämligen säker på att ingen av de här två har sucken av en chans i Globen. Kvällens enda sämre bidrag var E-Types och Poodles konstiga soppa. Det är visserligen långt från min musiksmak men var det bara jag som tyckte att killarnas röster lät fruktansvärt fel ihop?

Men... visst finns mirakel. Hon var inte min favorit ikväll men hon tog den största delen av mitt hjärta. Jag faller som en fura för varma och innerliga svenska ballader. Att sen Suzzie Tapper skrivit texten själv och gått igenom en del gjorde det ännu mer äkta. Med en säregen djup röst och en text som träffade rätt i hjärtat så blev jag oerhört glad när Suzzie tog sig till andra chansen. Det var hon väl värd Suzzie hade också varit värd att nå ända till Globen, tillsammans med Velvet. Att Velvet blev femma är galet och ytterligare ett bevis på att svenskarna röstar efter artisterna och inte låtarna. Jag gillade "Dejá Vú" som var lite lik Sonjas "Etymon". Velvet var snygg, låten medryckande och en rätt ljummen kväll var den i en klass för sig.

Jag blev också lite småkär i Brandur. Han sjöng väldigt vackert och såg ut att mena varenda ord. Låten i sig var inte fantastisk men här var ett exempel där artisten lyfte en medelmåtta flera snäpp. Den hade jag gärna sett i Andra Chansen. Likadant var det med tjejerna i Face-84. Första lyssningen gav mig inte så mycket men i efterhand kom jag på mig själv med att nynna på den och jag gillade den unikt tokroliga texten. Det var ett kaxigt bidrag. "That's love" var inte långt efter i min bok men då också Michael var tämligen föll han också bort. Det brukar vara så i schlagersammanhang.

1. Velvet: "Dejá vú"
2. Suzzie Tapper: "Visst finns mirakel"
3. Brandur: "Lullaby"
4. Face-84: "Alla gamla x"
5. Michael Michailoff: "That's love"
6. Christer Sjögren: "I love Europe"
7. Amy Diamond: "Thank you"
8. E-Type och The Poodles: "Line of fire"

Efter en ljummen första vecka så ser jag fram emot Sannas alltid lika höga klass, Carolas och Andreas Johnsons samarbete och sen jag såg bröderna Rongedal live i somras har jag insett vilka grymma sångare de är. Utöver de här måste jag nämna att Idol-Ola är rätt snygg. I Västerås blir det en bättre delfinal.

Den sanna glädjen

Tiden går fort och helt plötsligt är det dags för schlager igen. Me like. Självklart handlar allt om låtarna och inte om artisterna... men... näää. Vem försöker jag lura? Sanna Nielsen har Sveriges bästa röst och det ska bli kul att se henne köra en pampig ballad efter hennes mer tempofyllda äventyr. Nästa vecka är det dags och utan en Sonja eller Shirley i festivalen är hon på förhand min favorit. Sanna är blott 23 år men hon är med för femte gången. Bisarrt.

Med vaniljvodka i kroppen

Oj, borde verkligen inte skriva när jag dricker... men vi kör ändå. K och C har varit här, de är roliga! Vaniljvodka är trevligt. Ehm... men... ah, jag saknar mina små... gränslöst. Medan jag ordnar upp mitt liv kom vi fram till att de mådde bäst hemma hos mor och far (mormor och morfar). Men... jag saknar er så, Henning och Hope. Åh, kom tillbaka snart! Ni är en del av mig, Oskar Henning Eriksson och Kajsa Hope Eriksson. Jag skickar en kram till er, för oavsett hur långt borta ni är, så är ni det bästa jag har. Jag älskar er.

Dagens :( ... ångesten, rätt och slätt.

Dagens :) ... det är något som varit med mig i fem år. Hos er stannar jag kvar!

"Och allt som jag har
Är tron som lever kvar
Och som aldrig, aldrig lämnar mig"

Måste är inget bra ord... men jag måste göra det som är rätt för mig.

Tre år och några dagar

Trots allt... min nya lägenhet, utbildningen... livet i sig... så fanns mina tankar hos dig den första februari. Tre år har gått.

"Are you looking down upon me?
Are you proud of who I am?

There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes
And see you looking back"

Du kommer alltid vara min ängel. Min skyddsängel. Tack.

Tankar och drömmar

"Du riktar din ångest." Det är som vanligt. Jag får så mycket ångest att jag inte orkar, och skapar mina absurda tvångstankar. De och jag har ett destruktivt förhållande. När livet är som mest svart tar jag till dem, för det är mitt sätt att hantera ångesten. En gång var de mitt enda sätt att överleva. Ändå blir de stundom så tunga att tankarna i sig kan suga all livskraft ur mig. Med lite distans till alla mina tvångstankar ser jag hur absurda de är, men när jag är mitt uppe i det... så är läget ett annat. Då vågar jag inte lita på det orimliga. Jag vet men kan inte riktigt tro. Ibland vet jag inte om ångesten skapar tankarna eller om det är tvärtom.

Men... mitt i allt är jag ändå stolt över mig själv, över den jag är och den jag är på väg att bli. Igår var det sju månader sen jag senast skar mig. Varje vecka är en seger, varje dag en triumf och tendenserna kommer alltmer sällan. Jag har inte vägt mig på fyra månader. Ett tag var abstinensen outhärdlig men jag insåg att det inte gick att väga mig tio gånger om dagen. Ibland är jag nyfiken men jag är inte längre sjukligt besatt. Att få ett sunt förhållande till min vikt är också en dröm som håller på att bli sann. Många blir det just nu. Ja, jag är stolt över mycket... vissa saker är större som att ta mig hel och stark ur en destruktiv relation som till slut bestod av krossade drömmar och svikna löften eller att på egen hand kämpa ner en panikattack. Det gjorde jag förra veckan. Då var jag stolt. Andra saker är mer triviala som att ha gjort världens finaste Shirley-kollage eller att krama Henning och Hope så att de nästan går sönder. Hur små eller stora drömmar än är... så är de drömmar.

Dagens :( ... dit ångesten riktas.

Dagens :) ... psykodynamisk terapi is the shit!

"Minns att någon sagt till mig
så gå dit hjärtat leder dig
sätt din tro till gudarna
som styr vad som händer
en dag i sänder"

En sak undrar jag... hur blir man fri från ångest?

Hemma?

Det är så... osannolikt. Jag bor i världens finaste studentetta. Hela helgen har jag fixat och donat för att sätta min prägel på mitt hem. Kortet på Oskar är uppe, alla självbiografier står i bokhyllan, Kajsas autograf pryder kylskåpsdörren, klassfotot från AMP kommer möta mig varje morgon och äntligen gjorde jag slag i en dröm och ett Shirley-kollage finns ovanför min skivsamling. Nu tänkte jag, när jag för en gångs skull har lite pengar över, beställa ett gäng posters för att göra det ännu mer... jag.

Samtidigt som jag gläder mig över mitt hem, min underbara utbildning, så... finns det en del av mitt liv där jag fortfarande känner mig bräcklig som ett korthus. Jag vet inte vad som hänt, men den senaste månaden har jag... ja, bekräftelsen har rasat över mig. Jag har egentligen aldrig tyckt särskilt bra om mig, stundom har jag hatat mitt eget jag... men jag gör inte det längre. Jag trivs med livet på flera punkter, och vågar möta varje dag, varje tanke och varje sekund med en beslutsamhet. Det finns en styrka i mig, samtidigt som det finns en svag liten kille där inne. Jag är unik och inser det... kanske därför jag fascinerar och attraherar. Ingen är som Fredrik. Frågan är om någon nånsin kan tämja mig?

Dagens :( ... tvångstankarna förvrider och förvränger.

Dagens :) ... mitt alldeles fantastiskt underbara hem.

"First, when there's nothing but a slow glowing dream
That your fear seems to hide deep inside your mind
All alone I have cried silent tears full of pride
In a world made of steel, made of stone"

Terapi i morgon efter tre veckors uppehåll... känns välbehövligt.

Här nu

Nu är jag här, i min nya lägenhet... och det här har jag väntat på sen i somras, eller kanske ännu längre. Det kommer inte bli lätt, det vet jag, men för att bli riktigt stark i mig själv behöver jag bygga upp den jag är på ett ställe där jag är jag. På mina villkor. Tvångstankarna bråkar... jag försöker lindra dem på mina sätt. De enda sätten jag vet. Jag vet mycket väl hur destruktiva de är. Men jag berättar för mina vänner... låter dem stötta mig. Det är skillnad på att tvinga in dem i tvånget och släppa in dem.

Dagens :( ... det sjuka i mig skapar tankar som kväver mig.

Dagens :) ... Maria, Anton, Sara, Nicci, Christoffer, Lina, Baggis... tack.

"Weak as I am, no tears for you
Weak as I am, no tears for you
Deep as I am, I'm no ones fool
Weak as I am

In this tainted soul
In this weak young heart
Am I too much for you"

Svårt att tänka... tungt att bara vara... men jag blir alltid frisk från tvång. En dag kommer jag också lämna det här bakom mig. Jag vet inte hur... men... jag vinner alla kamper. Till slut.

7.72... tvåa genom alla tider

Inte ens jag hade förväntat mig den här utvecklingen. 7.81 blev 7.75 och nu 7.72. Ludmilas rekord är ynka tre hundradelar bort och hade Sanna fått en bättre start så skulle det 18 år gamla världsrekordet varit historia. Nu får Susanna nöja sig med att vara tvåa genom alla tider. Det är inte så dumt det heller.

7.75... ingen Kajsa men väl en Kallur

Mamma sa "nu har vi Kallur". Jag kan inte riktigt hålla med för ingen kommer nånsin stjäla Kajsas plats i mitt hjärta. Men i hennes frånvaro så är det Sanna Kallur som är min stora favorit. Så i bloggen blir det henne jag kommer lägga energi på framöver. Jag missade att kommentera inledningen som var smått fenomenala 7.81 i Glasgow. Det är bara en hundradel från hennes personbästa, och ikväll var det dags för tävling i Göteborg...

7.75 är ett sjukt, sjukt resultat. Det är blott sex hundradelar från världsrekordet som sattes för arton år sedan. Då var det en ung ryska som sprang på 7.69 men det intressanta är att denna ryska senare blev svensk medborgare. Ludmila Engquist har världsrekordet inomhus men när jag såg Sanna springa ikväll såg jag att det rekordet är fullt möjligt att nå. Jag tror inte det kommer ske i vinter men Sanna har tiden för sig. Bara fem kvinnor har sprungit snabbare och där hittar vi legendarer som den tungt meriterade Gail Devers och bulgariskan Yordanka Donkova, som har rekordet uthomhus. Sanna Kallur är i ett fint sällskap.

Men visst känns saknaden tung ibland... det kan ingen Sanna, Klüft, Green, Holm, Thörnblad, Wissman eller någon annan ta bort.

Tankar mitt i en flytt

För sjätte gången på knappt fyra år flyttar jag. Det börjar kännas lite absurdt, men jag hoppas att jag blir kvar i Solna i tre år. Jag vill bygga upp ett tryggt och bra boende och det känns grymt kul att få bo själv för första gången på över två år. Jag behöver det. Och utöver det...

• Min utbildning är så makalöst rätt för mig. Idag blev jag så berörd av min kurslitteratur att jag grät. Jag har trots min känsliga natur långt till tårarna. Jag tror jag hittat hem.
• Jag har utökat min löparrunda och springer numera en mil åt gången. Formen är sådär. Snabbheten är inte riktigt där och motorn kunde vara bättre. Men min största styrka är viljan och den finns alltid där. Idag anmälde jag mig till Göteborgsvarvet.
• Jag har pengar. Räkningarna är betalda och jag har 14 000 kvar. Dessutom kommer jag få 2100 från Sats, då de fortsatt dra pengar från mig trots att jag trodde mitt medlemsskap gått ut. Pengar kan göra mig lycklig... ibland.
• Grattis Shirley Clamp som ska bli mamma. Det gör mig glad.
• Oh, my... vad jag börjat festa. Men det är roligt. På riktigt. 2004 använde jag festandet och alokoholen för att fly från demonerna... men nu njuter jag av nya och gamla vänner... sen tycker jag det är nice med ölande. ;)

Dagens :( ... när ångesten kommer krypande blir tankarna tunga. Trots att livet är bättre så kan ingen uppfylld dröm ta bort min psykiska sjukdom.

Dagens :) ... fast å andra sidan kan inga hjärnspöken ta bort den drömmen jag lever i nu.

"Ser en framtid som jag tycker om... och det har aldrig hänt mig förut nå'n gång"

Så... mitt liv är bra just nu... och det är inte konstigt. Dessutom pirrar det lite extra i magen ibland, men vad det handlar om håller jag för mig själv... så länge.

Rikt liv

Kanske för alkoholpåverkad för att skriva nu, och klockan är snart fem... men vi kör ändå. Tre härliga dagar är till ända. Jag har njutit, kopplat bort det svåra och verkligen försökt le med själ och hjärta. Öl med min nya härliga klass, återträff med Grönan och så en resa till mitt paradis i världen. Just nu tänker jag mest på Markaryd. Det året tog tillbaka mig till livet. Jag kommer alltid vara så tacksam för det. Det var fantastiskt att träffa Mini, Joffe och Lenni igen. Det är tre av de människor som betyder mest för mig. Samtidigt som det var en resa till det som var... så var det också ett möte med framtiden. Jag njuter av att berätta att jag är journalistikstudent. Det är min comeback och min revansch.

Men jag är så tacksam för... människorna i mitt liv. Utan dem... jag skulle inte vara någon. Det är ett privilegium att äntligen ha kraft och energi att ägna dem tid igen. Många av dem kom bort när jag kämpade mot mitt mörker och demonerna... usch, vad jobbigt det låter... men det är sant. Mitt helvete är en del av mig och har gjort mig till den jag är idag. Det är en anledning till varför jag betyder så mycket för så många. Att bli psykiskt sjuk är inget jag unnar någon, men jag håller med om... det hörde jag en gång... att många som gått igenom sådana saker är fantastiska människor. Jag är en av dem. Och jag är ändå glad och tacksam över det liv jag lever och de människor som berikar min värld. Tack.

Dagens :( ... "tänk om" finns i bakhuvudet... dock inte så ofta.

Dagens :) ... det rika liv med de fina människorna jag lever.

"Lätta spår i sanden
Och en vind som smeker ömt
Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid drömt"

Idag är jag mest tacksam för Mini, Joffe, Lenni och Kerstin. Ni får mig att le. Också längst inne i hjärtat.

Stress + ångest = tvång

Åh, det här är väl en sån där dag... fantasin skenar iväg och förvandlar verkligheten till något helt annat. Jag blir så trött... men jag antar att det är stressen som börjar sätta in. Stress är lika med ångest vilket i sin tur är lika med tvångstankar. Jag har varit med förut, så... då borde de här tankarna lätta också, eller hur? Vad konstigt att jag är lika tvärsäker varje gång på att tankarna alltid kommer mala sönder mig.

Dagens :( ... min absurda fantasi.

Dagens :) ... men jag älskar faktiskt tanken på att jag är en blivande journalist.

"Rejected to the bone I started out on my own
So many disbelievers, I tried to win them over"

Men... nu borde jag ta tag i allt... tankar, saker... och mitt liv. *suck*

Längtar till lördag...

Ni är underbara... det här kommer bli bäst! :)

Nytt liv

Det kändes så rätt, så bra och så himla inspirerande. Idag började mitt nya liv som journalistikstudent och... ja, jag är fortfarande oförskämt lycklig. Klassen kändes bra och skolan likaså. Fan... kommer jag fortsätta att få må så här bra? På riktigt? Det känns som en fantastisk nystart med ny skola, nytt boende... och ett nytt liv.

Men... jag lever fortfarande så intensivt. Stabiliteten känns så bräcklig och jag väntar på att den ska gå sönder. Kanske kommer den inte göra det... men det kommer dröja veckor, månader... ja, kanske år innan mitt förtroende för den här världen har återhämtat sig. Men... jag börjar tro på den. Allt blir alltid precis som det ska vara. Jag tror på det. Ibland är världen så ironiskt liten, men bit för bit lägger jag ihop det pussel som ska bli mitt liv.

Dagens :( ... mitt förflutna är tufft att bära.

Dagens ;) ... överraskade till och med mig.

"Nu är det jag
Det är min tur att hitta hem
Det är mitt äventyr
Och finns där så länge som dagen gryr"

Jag har väntat på det här... och nu händer det verkligen.

Vinden har vänt

Jag är skeptiskt och det känns ovant, men vinden har vänt för mig. De senaste åren har för det mesta handlat om motvind i piskande regn förutom några få vindpustar som fört mig framåt. Men nu har hela mitt liv tagit en ny vändning och allt har skett under några få dagar. Just nu har jag en orkan i ryggen som fullkomligt kastar mig mot nya öden och äventyr. I torsdags kom jag in på min drömutbildning och i förrgår fick jag en lägenhet i Solna. Den kanske är lite dyrare än vad jag tänkt men att bo så centralt med ett förstahandskontrakt känns helt enormt stort. En enkel kille från landet hamnar mitt i Stockholm. Jag har väntat så länge på det här. 2008 skulle bli mitt år och på tre veckor har jag fått min revansch.

Förutom en egen lägenhet och en plats på min drömutbildning har jag varit mitt livs form de senaste veckorna. Sen jag började äta bättre har formen bara stigit och jag springer på tider jag bara fantiserat om. Min lägstanivå är numera lika med mina forna formtoppar. Men nöjd är jag inte, för det har jag svårt att bli, så jag fortsätter sikta högt och siktar på ett flertal kortare lopp innan Göteborgsvarvet. Men målet måste ändå vara att komma under två timmar, även om jag säkerkligen har kapacitet för grymma tider i kroppen. Men jag försöker resonera som så att allt som är bättre än två timmar är en ren bonus. Då blir jag inte besviken, men självklart drömmer jag om stordåd i maj.

I helgen sa jag också tack och hej till StudentConsulting. Men jag skulle inte bli förvånad om jag snart är tillbaka och jobbar lite extra. De vill inte bli av med mig och att få den bekräftelsen känns självklart häftigt och hedrande. Visserligen har jag varit gruvligt trött på jobbet de sista månaderna men får jag lite andra uppgifter och kan hoppa in lite då och då så ser jag inga hinder. Jag lär vara i behov av extra cash och så kommer jag bo bara fem minuter från kontoret. Då blir ju läget ett helt annat.

Ja, just nu njuter jag av mitt liv, men riktigt i mål är jag inte. Jag är fortfarande skeptisk väl medveten om hur många gånger jag kastats tillbaka ner i ångestens klor och mitt helvete. Men jag måste hoppas. Igen och igen tills det går. Jag har gett mig själv det löftet... och då kan jag lika gärna avslöja mitt nyårslöfte. Jag tänkte och grubblade i flera dagar men sen kändes det självklart. Jag lovade att inte skada mig själv och med tanke på all självsvält och ärren på mina armar känns det löftet klart motiverat. Det är över ett halvår sedan jag skar mig och under hela januari har jag ätit riktigt bra. Det är ett stort steg och jag planerar att hålla det löftet. Alla uppmuntrande ord de senaste dagarna har bara stärkt mig ytterligare. Mina vänner och min familj vet hur viktig den här utbildningen var för mig. Jag blir så tacksam över deras ord och visst tycker också jag, att om någon är värd den här lyckan... så är det jag.

Dagens :( ... Luleå gjorde mig lite obalanserad i sömnen och maten.

Dagens :) ... min ljusa och lyckliga framtid.

"Det känns som livet har en mening med allt igen
och säger följ med mig du blir nåt stort
dina färger målar bladen och leder dig
till allt du önskar att du redan har gjort

Kan ett hav fullt av möjligheter
bli en bro som leder mig fram

Jag vågar ta steget ut och gro
och jag önskar att jag funnit min tro
att jag klarar allt,
som den långsamma blomman
som äntligen slagit ut"

Det här är min tid.

En dröm blir verklighet

Som jag väntat på den här dagen... det känns som jag väntat i hela mitt liv. De senaste tre åren har jag förlorat så mycket, det är så otroligt mycket som glidit ur mina händer... men äntligen var det min tur. Människor kommer in på utbildningar varje dag men det som flöt igenom min själ idag var så mycket större än... ja, jag hittar egentligen inga ord. Det var ett nytt kapitel som började skrivas. Det var en historia om en kille som förlorat sig själv, men som mot alla odds lyckats resa sig. Gång på gång. Det här känns nästan som en revansch, som en seger. Vet inte varför, men det känns så.

Vänder det nu? Jag vet inte. Jag hoppas det. Just nu är jag bara så lycklig, glad och oerhört lättad. När jag föll på mållinjen i höstas bestämde jag mig... och nu är jag där. Nu är journaliststuderande. Eller på måndag. Men jag har kommit in på min drömutbildning. Just idag är jag så jävla lycklig och jag tänker njuta! Som fan. I helgen blir det Luleå med jobbet, och på måndag... jag längtar! Allt kanske inte löser sig nu... men inget kan sudda bort den enorma glädjen jag känner just nu. Det är det enda som räknas. Nu. Idag. Åh... vad är det här jag känner? Jag vill alltid känna så här. Det kan jag helt klart vänja mig vid.

Dagens :( ... i-landsproblem, men jag tappar bort saker!

Dagens :) ... gissa tre gånger!

"Jag visste vad som kunde ske
Ingen tvekan fanns att se
Och nu är sagan sann

Jag står här på en stark och stadig grund
Sluter mina ögon för en stund
Vet att tiden är här"

Idag började ett nytt kapitel i mitt liv.

Viktigt

Mitt i all stress och press över min förmodade utbildning försöker jag ändå säga det till mig som jag ältat i leda på terapin... oavsett var jag bor, vem jag delar mitt liv med och vad jag gör så är målet att bli trygg i mig själv det enda som räknas på riktigt. Det är vansinnigt lätt att glömma ibland. Men det går faktiskt inte att leva för någon eller något. Jag måste leva för mig själv för den enda riktiga garantin jag har är att jag alltid kommer tvingas leva med mig själv. Lever jag för någon annan blir jag bara olycklig. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag just nu... så in i helvete... vill bli journalist.

Dagens :( ... rastlös, uppe i varv och nervös.

Dagens :) ... bio med mina boyz är aldrig fel.

"You and I must make a pact
We must bring salvation back"

Så är det... även om jag glömmer det lite väl ofta just nu.

Stört... sjukt... osannolikt

Jag fullkomligt krossar mina pers, ja, jag springer på ett sätt jag aldrig varit med om. På den långa rundan tänkte jag att 33 minuter var realistiskt. Nu är jag nere på 31. Vad gäller den korta rundan satte jag ett fenomenalt pers med 29 minuter den andra september förra året. Den tiden tangerade jag förra veckan och idag krossade jag mitt rekord. 27 är helt stört och trots att det bara är drygt en månad sen jag började med 40 och 36... dessa tider är sänkta med nio minuter vardera.

Dagens :( ... vissa saker förstår jag aldrig.

Dagens :) ... en ny laptop. Yay! Jag är prylbög!

"Leende spegel med brister och fel
Ser att barnet har blivit en man
Och Gudarna gav dig en underlig själ
Som har svårt att ta för sig ibland
Men idag
Har vi kommit en bit
Du och jag"

Det som ligger framför mig känns så suddigt och osäkert... men väldigt spännande.

Lite, jo, lite lugnare

Åh, oj... ah, det är rätt galet här fortfarande men duktiga jag har faktiskt tagit tag i mitt liv. Jag bestämde mig igår att det fick vara nog. Ödet är bra men man kommer ingenstans om man inte ger det en rejäl knuff. Så... nu har jag kommit in på en kurs på Södertörn. Oavsett vad som händer kommer jag börja plugga. Yay! Jag kommer ta över söta Jeans lägenhet i det här huset inom en snar framtid. Yay igen! Sommaren tillbringas återigen på mitt kära Grönan. Mer yay!

Dagens :( ... själens obotliga ensamhet.

Dagens :) ... men det är lite lugnare där inne. Faktiskt.

"Det händer varje gång
är alltid samma sak
när jag är klar med nå't
så tar jag nya tag
kan inte slappna av
och bara låta tiden gå förbi"

Vill veta... vill ju veta... nuuu!

Tack Kajsa

Jag reagerade inte som jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle gråta ögonen ur mig men i hjärtat känner jag bara en stor tacksamhet. Och det var dags nu. Alla hoppen hade gjorts, medaljerna var vunna och kvar fanns bara en oändlig upprepning. Det jag tar med mig från Kajsas karriär är hennes sätt att alltid komma tillbaka, även när alla hade räknat ut henne. Med en envishet som kunde försätta berg gjorde hon det omöjliga. Efter flera års smärtsamma turer brast hälsenan och i en gren som höjdhopp brukar det innebära slutet. För Kajsa var det en ny början. Ett år senare dominerade hon totalt, vann sitt efterlängtade VM-guld och när hon satte världsrekordet i Arnstadt fanns det inget mer att bevisa. Hon var klar, hade varit i cirkusen längre än någon annan och längtan efter vad som väntade när hon snörade av sig spikskorna blev till slut för stor.

Något jag måste framhålla är också Kajsas intergritet. Hon har aldrig varit folkkär som många andra av våra idrottare men hon har varit unik i sitt sätt att hålla isär höjdhopperskan Kajsa med människan Kajsa. Jag vet inte så mycket om henne och det gör inte något. Det viktiga är att jag alltid kommer beundra höjdhopperskan Kajsa Bergqvist och inspirationen hon gett mig betyder otroligt mycket. Det samma gäller alla fantastiska minnen. Jag fällde några tårar när jag fick se höjdpunkterna men det var mer glädje än sorg. Jag är djupt tacksam för att jag fick möjlighet att följa henne från bronset i Sydney till bronset i Göteborg. Det var en fantastisk resa jag alltid kommer bära med mig.

Tack Kajsa. Tack för den hjälte du blev och har varit för mig. Nu vill jag bli min egen hjälte.

Hysteriskt

Jag hade känslan av att januari skulle bli så här, men det går inte riktigt att förbereda sig på kaos. Det kommer ändå och de senaste dagarna har varit... ja, jag vet inte riktigt. Viktigaste punkten måste bli att jag är andra reserv på min utbildning. Den 17 blir det favorit i repris med ett upprop och bultande hjärta. Jag hade hoppats på att få beskedet i hemmets lugna vrå för jag är rädd att jag bryter ihop vare sig det blir ett ja eller nej. Men just nu bryr jag mig inte så mycket... jag vill bara veta.

Så är jag bostadslös från den första februari också. Jag, Henning och Hope har än så länge ingen framtida adress. Allt skulle förmodligen lossna om jag fick ett antagningsbesked att visa SSSB men... nej, det har jag ju inte. Jag är beredd på det värsta. Mina små kanske får flytta hem till mina föräldrar ett tag så att jag kan styra upp mitt liv. Jag vill inte lämna dem för jag vet hur beroende de är av mig. Men... vad gör man?

Något jag också har insett de senaste veckorna är att jag måste bort från mitt jobb. Jag är fruktansvärt uttråkad, olycklig och jag måste få göra något som får mig levande igen. Det är inget fel på mina kollegor. Jag tycker bra om dem, arbetsplatsen men jobbet som fastighetsbokare 8-17 måndag till fredag är inte... jag. Jag måste vara fri. Jag måste få börja jaga min dröm. Aldrig förr i mitt liv har jag varit så säker på vad jag vill. Aldrig har något känts så rätt som det jag strävar efter just nu. Aldrig.

Och mitt i all hysteri har jag inte ens nämnt hur svårt det är att få läkarbesök (biverkningarna stör mig... major!), att jag är i mitt livs bästa form (sätter personliga rekord trots blixthalka), hur saknaden efter Kajsa känns (fast det känns rätt bra ändå... konstigt), att jag börjar få bukt med tvånget (inte alltid, men ofta!) och så min hemliga plan B som kan sluta precis hur som helst (vänta bara...).

Dagens :( ... jobbet suger just nu.

Dagens :) ... Emelie... du är bäst. Tack.

"Jag tar en annan väg
och jag följer min vision
så gott jag kan
jag lever igen
Tar en annan väg
bara kastar av mig allt
och flyger fram
jag svävar i härlig ovisshet
om det så är allt jag vet så"

Med skräckblandad förtjusning kastar jag mig ut... watch out!

Mot alla odds

När jag sneglar mig över axeln ser jag tillbaka på ett motigt år. Med tanke på den livskraften och den glöden jag kände inför 2007 känns det sorgligt. Men jag ångrar inte att jag hoppades och ville. Där och då var det skönt att känna tro igen. De senaste åren har varit ett helvete och med några få lysande undantag har mitt liv alltsedan juldagen 2004 varit en kamp. Men som jag har kämpat. Oavsett hur den här historien om mig slutar så kan ingen nånsin ta ifrån mig hur ofattbart stark jag varit när det krävts som mest. Hade någon sagt för fem år sedan att jag hade kraften inom mig att vinna alla de här striderna hade jag nog skakat på huvudet. Jag har vuxit som människa genom mitt helvete. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag vägrar bli klassad som en kroniker. Med tanke på alla depressioner, ångest, tvångstankar och annan skit jag utstått så tänker jag ändå inte finna mig i att käka piller hela mitt liv. Det finns en väg ut ur det och jag har insett att jag längtar efter ett liv utan mina antidepressiva. Målet står fast och det är att finna styrkan i att bara vara jag. Just nu står jag fortfarande och faller med svikna löften, krossade drömmar och hjärtesorger. Jag tar fortfarande ut mina problem i tvångstankar och mat. Jag är inte särskilt stark i mig själv. Ändå så är mitt mål att jag vid den här tidpunkten nästa år ska vara fri från alla piller. Förutsättningarna är på många sätt sämre i år men på flera plan bättre. Den tredje januari är det till exempel ett halvår sedan jag skar mig senast.

Mina problem med mat är något nytt – fast ändå inte. Fram till jag var tjugo var jag rejält överviktig och jag tror jag vägde 125 som mest. På ett år gick jag ner 40 kilo men ändå är det här och nu jag känner mig fet och äcklig. Låter inte det konstigt? Jag klämmer på min mage, suckar åt spegelbilden, suger åt mig av komplimangerna jag får när jag gått ner i vikt och är livrädd för att lägga på mig ett extra kilo. Vågen var min värsta fiende men nu har jag inte stått på den sen i oktober. Det är en jäkla skillnad med tanke på att jag till slut stod på den ett tiotal gånger om dagen. Den blev en drog. Jag har bestämt mig för att inte stå på den förrän i juni nästa år – om jag vill. Det allra bästa skulle vara om jag på något sätt blev så nöjd med mig själv att jag gjorde slut med vågen för gott. Vi får se.

Sen jag drabbades av mina depressioner har jag både tröstätit och helt låtit bli att äta. Förra hösten gick jag upp tio kilo när jag försökte fylla hålet i själen med mat och godis. Det håller inte. Sen gick jag ner allt och mer därtill på bara ett par månader. Jag tyckte inte jag dög och till slut ville jag knappt se åt mat. Självklart gjorde det här inte saken bättre. Jag fick mer ångest men någonstans är maten fortfarande någonting jag kan kontrollera när tankarna blir för tunga. Jag har fortfarande problem med maten. Jag klappar mig själv på axeln när jag lägger mig hungrig, myser åt att mina kläder blir för stora och tror fortfarande att jag ska bli mer omtyckt av mig själv och andra om jag väger si och så mycket. Att inte äta på ett dygn är inget man glömmer. Det händer inte en vanlig frisk människa. Det är fel men jag förstår det inte. Det är kanske det som är en ätstörning.

Mina tvångstankar är också ett kapitel som vållat mig ångest genom åren. Jag har bestämt mig för att aldrig berätta om dem. Det skulle bara sätta tankarna i fokus och det är inte själva problemet. Tvånget uppstår när jag får så mycket ångest att jag inte klarar av att hantera den. I dagsläget har jag fortfarande problem men jag hoppas att jag en dag snart ska sluta att ta ut mina problem i tvångstankar. De har inte sett likadana ut men likheten är att de förstör relationen till mig själv, mina nära och hela min identitet ställs upp och ner. Där har vi nog det största problemet.

Det finns inget enkelt svar på varför jag blev sjuk men jag har lärt mig att se en röd tråd. Jakten på mig själv och min identitet har varit på väg att göra slut på mig alltför många gånger. Men jag har kommit en lång bit på väg. Det stora okända skrämmer inte riktigt lika mycket längre och lite spännande tycker jag det är. Jag erkänner att jag längtar efter närhet, ömhet och kärlek. Det fanns en tid då det här skrämde livet ur mig men längtan blev till slut starkare än rädslan.

Så mot alla odds möter jag 2008. Jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag vill först och främst lyckas göra slut på mina tvångstankar. Problemet med maten sitter också i tvånget. Tankarna blir så tunga och så svåra att hantera att jag desperat måste kontrollera något. Där kommer maten in i bilden. Att sitta med ångest framför all julmat och godis som dukats fram de senaste dagarna har varit tufft. Varje kväll har jag lagt mig med en tom mage som skrikit efter näring. Jag har tagit långa promenader, joggat tills jag nästan spytt och pressat min kropp och mitt psyke till max. Det håller inte. Vill jag nå under två timmar på Göteborgsvarvet kan jag inte svälta mig själv. Jag kan inte komma dit utan vare sig fett eller muskler och förvänta mig en topptid. Jag vill springa för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att det är min meditation. De senaste dagarna har jag ätit mig hyggligt mätt och inte tränat innan frukost. Det är alltid en början.

Jag är jag. Mot alla odds lever jag vidare och mot alla odds är min plan och förhoppning att 2008 ska bli ett bra år. Kanske sitter jag här ett år senare med krossade drömmar men då har jag åtminstone försökt. Igen och igen tills det går. Det är min filosofi. Jag måste ändå minnas att många lyckliga och levande dagar har lyst upp också det här året. Det är kanske överraskande med tanke på allt som hänt. Men nu vet jag att det finns en lycklig, varm, kärleksfull och glad kille långt där inne. Det gör mig motiverad att fortsätta. Det sista kapitlet i sagan om Fredrik har ännu inte skrivits. Historien har knappt börjat.

Årets :( … drömmarna som försvann.

Årets :) … endorfiner... wow.

”Min Kärlek ska brinna
så klar som en stjärna i natten
Min Kärlek ska finna
sin väg i det djupaste vatten”

Tack min älskade familj för att ni består genom mina ljusa och mörka dagar. Vi förstår inte alltid varandra men ni finns alltid där. Jag älskar er och att ha hittat tillbaka till er är en dröm som blivit sann. Tack Henning, jag älskar dig som ingen annan. Tack Hope, jag älskar dig lika mycket. Ni gör mig till en stolt pappa och jag ska krama er till tvångstankarna tystnar. Det lovar jag. Tack min ängel för att jag fick ha dig i mitt liv och fortsätta ha dig i mitt hjärta. Jag glömmer dig aldrig. Tack Emelie för att du står ut med mina kriser. Ditt stöd genom det här året har varit ovärderligt. Tack Lenni för den trygga hamn du är för mig. Det du gett mig betyder så mycket. Tack för att du tror på mig. Tack Bonette för att du är lillasystern jag alltid önskat mig. Tack Mini och Joffe för att ni får mig att tro på kärlek. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Tack Blonde för att du lyste upp mörkret. Jag är så glad att resan äntligen blev av. Tack Marica för de fina åren vi fick. De kommer jag alltid bära med mig. Tack Tomas för att du kom tillbaka in i mitt liv. Det känns bra och ibland räcker det så. Tack mina kära vänner på Grönan för att ni fick mig att våga börja om på nytt. Det var en fantastisk sommar. Tack Maria för all kärlek. Vi har något stort på gång. Tack Anton och Sara för alla nördiga, onyttiga och underbara dagar. Nice on! Tack till guldklimparna på Studentconsulting för chansen ni gav mig. Tack Henrik ”Baggis” för att det alltid känns så lätt att umgås med dig. Du är den bästa roomie vi kunde få och det kommer alltid vara du, jag och Marie. Tack GAMEcore för att jag efter fyra år fortfarande är motiverad och utvecklas. Hos er stannar jag kvar. Tack Micke för att du visade dig vara en besläktad själ. Tack Sara för det speciella vi delat i så många år. Vi hörs kanske inte så ofta men du är en speciell vän. Tack Lisa för att ingen är som du. Dina mail lyser alltid upp den grå vardagen. Tack Elin och Olga för den hjälpen jag fick. Det var en ära att ha er med en bit på vägen. Tack Ann och Göran för att inget är tabu eller konstigt nog. Det kommer hålla hela vägen. Tack Teater 2 för att ni fick mig att känna mig mindre ensam och att ni gjorde tiden på dårhuset uthärdlig. Tack mina tre ”S” för obeveklig inspiration och musik som tar mig genom allt. Tack Kajsa för att du fortfarande är du och inspirerar mig att leva mina drömmar. Du kommer alltid vara min största förebild. Tack Tina Nordlund för att din självbiografi fortfarande lyser upp de svartaste dagarna. Min egen är faktiskt på gång. Tack alla ni andra som inte nämns här men som ändå berikar min väg och gör den så spännande att gå.

Och kom ihåg… ta inte den kortaste vägen, ta den vackraste.

Trött på att höra...

Jaaa, vad roligt. Då var man här igen. Seriöst... även om det är så roligt att höra hur jäkla bra man är så undrar man vad som är felet. Nej, jag är så trött på den här jakten. Disney har seriöst förstört min bild av kärlek... och Ally McBeal. Men mest Disney.

Äh... fuck it. 2008 ska bli så jäkla bra. Jag bestämmer det. 2007 har varit mest motigt, jobbigt och allmänt trist. Nästa år vill jag... ja, jag vill lämna mitt tvång bakom mig, depressionerna och alla jäkla piller. Hittills har jag varit mest tacksam för dem, men nu inser jag vad det kostar att vara ett levande apotek. Åt helvete med prozac, benzo och mirtazapin.

Dagens :( ... då var det dags igen!

Dagens :) ... tvångstankarna bleknar... yay!

"Det värsta är den där klappen på axeln
och orden du som är så fin
du borde väl ändå kunna hitta nå'n snart
men håll ut det kommer ta tid"

Det skulle göra mindre ont om du inte var så himla fin...

Övning ger färdighet

Löpningen börjar redan ge resultat. När jag är ute och kutar brukar jag springa två slingor. Den ena är lite längre. Där började jag för några veckor sedan på 40 min, fortsatte med 39 och nu i veckan blev det 37. Jag tror mitt pers ligger på en tid runt 35 där men med den här farten så ligger jag väldigt bra till. Min kortare runda har gått ännu bättre. Jag började med 36, sänkte det veckan efter till 34 och idag smått otroliga 31. Där har jag ett fenomenalt pers på 29 som jag satte en sen kväll den första september. Just den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag flög fram, kunde bara släppa iväg benen - och jag stannade ändå och knöt skorna två gånger.

Jag älskar mål. Därför tänkte jag sätta upp ett par drömresultat jag vill nå och som jag tänker sträva efter. Den långa rundan borde jag kunna komma ner på 33 och vad gäller den korta så skulle inte 27 kunna vara en omöjlighet. Det lär nog dröja ett tag med tanke på årstiden och kylan. Men så länge snön håller sig borta så ser jag inga hinder.

Dagens :( ... tankarna bråkar fortfarande med mig.

Dagens :) ... du är söt.

"Jag vill fly mot horisonten

bara lämna allt ibland

men min allra högsta önskan

är att landa i din hand"

Kanske... ja, kanske kan livet vara en Shirley-låt.

Jul?

Jag har nog missat det mitt i allt kaos men julen är på ingång. Den kom också i år. Ärligt talat så är inte mina tankar riktigt där ännu men julbordet med jobbet igår hjälpte mig en liten bit. Kvällen blev sjukt lyckad och det kan jag tacka mina kära kollegor... Ali, Fredrik, Martin, Jonatan och alla de andra... tusen tack för en väldigt trevlig kväll! Jag är så glad att jag fått den stora chansen att få vara en del av er. Om än bara för ett litet tag.

Måendet i själ och hjärta är bättre. Om jag ska vara uppriktigt så har den senaste månaden varit brutal med ihållande tvångstankar och en malande ångest. Men tankarna lättar. Vissa dagar känns riktigt sköna och jag möter mitt frostiga Stockholm med ett leende. Men så kommer det mörkare dagar då ångesten kommer krypande. Det är svårt att bara vara när jag mår så. Men det händer allt mer sällan. Det är ingen spikrak väg upp ur svackan. Den är krokig och gropig... men det går framåt.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste åren. Mina tvångstankar beror på många saker. Dels så är jag en tänkande människa nära till det ljusa så som det mörka. När ångesten greppar tag i mig skapar jag tankar att plåga mig med. Vi människor vill se en anledning till allt lidande men ångest är just ångest. Jag märker att tankarna blir lättare att släppa när ångesten ger med sig. En annan orsak till tvånget är min konstanta jakt på min identitet, på vem jag är och vad min plats är. Jag verkar aldrig riktigt få ro i mig själv.

Dagens :( ... tvivlet på mig själv.

Dagens :) ... trollmor... du finns alltid i mina tankar.

"Jag tror att meningen
förde mig hit
har inte funnit den men jag
tar det bit för bit
står inför framtiden och
ödets makt
har inte vunnit än men jag
väntar stolt och starkt"

Jag har aldrig varit så redo som jag är nu.

Ökad dos... och 14 reserv!

Jag hade ett läkarbesök förra veckan som var guld. Det kändes som en bit av framtiden. Jag ökade på dosen av en medicin och det har gett effekt, på ett jobbigt vis. Sommaren 2005, när jag satte in medicinerna, var ett rent helvete där jag mer eller mindre låg sönderskavd i min ångest och tvångstankar. Nu känner jag av en liknande effekt. Ångesten ökar, tankarna blir tyngre och dagarna tycks blekna bort i en tjock dimma... men (och det är ett viktigt men!) jag vägrar låta mig lamslås. Jag stretar vidare, joggar, jobbar och lever.

För framtiden känns så nära just nu. Jag kan sträcka ut handen och röra vid den och jag tycker om känslan. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans just nu. I dagarna har jag väntat febrilt på antagningsbeskedet från Södertörn. I somras var jag 49 reserv och nu blev jag... 14 reserv. Det är en rejäl höjning och jag har verkligen hoppet. Men kommer jag inte in nu så blir det någon annan gång, eller också blir det något annat. Det viktigaste är trots allt att må bra och få vara hel och frisk i kropp och själ.

Dagens :( ... benzo? Det skrämmer mig en smula.

Dagens :) ... formen är på gång! Jag kommer bli grym.

"Din blick är sorgsen
Vet vad du känner jag förstår så väl
Att tankarna skrämmer
I en värld full av människor växer vår ensamhet
Och i mörkret inom dig finns vilsenhet

Men i dina blå ögon speglas jag
I dina blå ögon finns havet och himlen
Så var inte rädd att leva här
För dina ögon, dina ögon har fått sin färg
Av förtröstan"

Allt ordnar sig. Det vet jag.

Marie!

Åh, vilken jävla lycka! Marie, Marie, Marie! Jag var där och var så sjukt jäkla tvärsäker att Amanda skulle vinna. Men jag ville inte det. Det är så sjukt kul! Närmare 30, kurvig och med ett sånt fint hjärta. När hon vann studsade jag upp och ner som ett litet barn. Det smög sig också in en och annan tår. Jag skäms inte en sekund för att jag blir så berörd. Idol har alltid, i mina ögon, varit relativt platt och trist. Vinnarna kom, sågs, segrade och... försvann. Men det Marie har gjort i höst har berört mig ända in i hjärtat. Hon sjunger som en gudinna och ger så mycket av sig själv. Som Kishti skulle sagt det: "Go girl!"

Nej, nu ska det julstädas i mitt rum!

Dagens :( ... aj, foten gör ont!

Dagens :) ... peppad på jul och det som komma skall.

"This moment will last"

Kan det bli så?

Tankens kraft

Tankarna de mal i mig och det är svårt att fly... för man kan inte fly från sig själv. Så jag väljer att fylla mitt liv med så mycket vackert jag kan, och med så många vackra människor. Veckan har hittills bestått av en Final Fantasy-konsert med Anton, Hairspray med Maria och i morgon blir det Idol i Globen med Baggis. Jag väljer att säga "ja" istället för "nej". En dag... en dag snart... hoppas jag att de sjuka tankarna lämnar mig. Tankar är tankar... men ibland kan de få en väldigt stor makt över mig.

Dagens :( ... när tankarna mal sönder mig.

Dagens :) ... lätt Hairspray, tack Maria!

"So let me come to you
Close as I wanna be
Close enough for me
To feel your heart beating fast
And stay there as I whisper
How I loved your peaceful eyes on me
Oh, did you ever know
That I had mine on you"

Fick bli lite Final Fantasy veckan till ära. Vacker text... tycker om den. Vill ha det så.

Inte utan min mirtazapin...?

Terapi är bra. Terapi får mig att inse saker. Jag är rädd för att göra någon i min närhet illa, jag anklagar mig själv för minsta lilla, jag vill vara alla till lags, jag har en stark längtan blandad med en lika stark rädsla... men annars är allt faktiskt bara bra. Faktiskt. I morgon ska jag träffa en läkare och diskutera min medicinering. Det har jag faktiskt inte gjort sen jag började med mina piller och jag kan inte komma ifrån all jäkla ångest jag utstått den senaste månaden. Ja, folk får säga vad de vill men jag tycker antidepressiva är bra. De har hjälpt mig mycket och gjort livet lättare att hantera och fått mig att orka lösa min problem istället för att fly från dem.

Dagens :( ... usch, vilken ångestladdad morgon.

Dagens :) ... en vecka med två konserter och en bio känns bra.

"Vem vet rätt och fel
sant eller falskt
kan inte tänka mer men jag
tar mig ändå fram
har inget facit som
leder mig helt rätt
hur jag än gör just nu så
blir det inte lätt"

Jag ska rida ut den här stormen också... jag klarar ju allt!

De första stegen

Jag väljer mina tillfällen. Nollgradigt. Kylande blåst. Piskande regn. Men idag började jag min stora satsning mot Göteborgsvarvet 2008 och en tid under två timmar. Det har varit mitt mål i flera år nu men så har det alltid kommit nåt i vägen. Men inte i år. Jag ska stå där på startlinjen i mitt livs form. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Dagens :( ... känner mig lite ensam.

Dagens :) ... "boom-boom-boom...boom-bom-bo-bom-boom"

"Tror du på livet
eller tar du för givet
att allt det goda alltid kommer av sig själv
Men du kan välja
vi har allt i oss själva
så möt det som vi har
och lämna svikna löften kvar

För denna eviga längtan
och stora förväntan
leder mig tillbaks"

Hur svart det än är så lyckas alltid längtan leda mig tillbaka... också denna gång.

Hon kommer tillbaka

Det var en tung sommar för Kajsa och sen hon lade ner säsongen i förtid har hon inte tränat något alls. Men i december tar hon återigen sats mot OS i Beijing och karriärens sista mål. Hon har allt - utom just ett OS-guld. Med tanke på konkurrensen och hur den senaste tidens hoppning sett ut blir det ingen lätt uppgift. Men kan nån klara det så är det Kajsa.

Dagens :( ... är minnena som förföljer mig.

Dagens :) ... thank god it's friday!

"This is the moment
this is what we've been waiting for
all of our dreams will finally
become reality for sure

No hesitation
fortune will favor all the brave
there is no way of stoppin' us
it's now or never"

Nej... oavsett vad som händer... hon kommer tillbaka. Vi kommer tillbaka.

Tunga kliv... men ändock framåt

London blev ett skönt uppehåll från allt kaos som pågår inom mig just nu. Det var super att träffa Blonde igen, shoppa alldeles för många filmer, glädjas åt en sjukt rolig musikal, uppleva en queer sida av staden jag älskar, fika ett flertal gånger på Starbucks och släppa taget om tvångstankarna.

Nu är jag hemma igen och jag tar mig framåt. Jag har börjat jobba lite smått igen vilket känns bra. Det blir en liten mjukstart den här veckan och jag hoppas jag kommer kunna köra för fullt redan på måndag. Men nu hoppas jag först och främst på en lugn helg i min ensamhet. För jag behöver vara ensam just nu och försöka plocka upp spillorna.

Dagens :( ... dessa småsaker jag vrider och vänder på.

Dagens :) ... är så glad för att de är så förstående på mitt jobb.

"Jag tog mina minnen och gav mig av
Jag reste mot min längtan och jag reser än idag"

Jag undrar om jag nån gång kommer ända fram?

Tvångstankar

När problemen blir för stora så har vi männskor olika sätt att handskas med dem. Somliga tar att ut sina sorger i mat, alkohol och droger. Det finns dem som skadar sig själva för att lindra smärtan. Jag tar ut mina problem i tankar. Jag är sjuk igen. Tvångstankarna mal dag ut och dag in. Jag kämpar mot dem, vet att de inte sanna men minnen som är nästan tio år gamla vill säga mig något annat. Men jag hoppas en dag finna ro i den tanken att det är okej att tänka vad som helst, så länge det inte återspeglar sig i det man gör.

Jag är inte på jobbet just nu, jag har tackat nej till julmarknaden på Grönan och jag orkar inte göra så mycket överhuvudtaget. Det är svårt att ta sig upp ur sängen och det är kämpigt att ens klara av vardagens små bestyr. Där jag just nu. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här igen. Men jag vill tro att när de här tankarna inte stört mig på många, många år så måste det finnas ett sätt att finna ro i dem igen. Ska sanningen fram så har jag aldrig bearbetat just de här tankarna och kanske måste jag slå i botten för att kämpa mig uppåt igen. Jag vet inte. Jag önskar att jag visste. Det enda jag vet är att den här gången tänker jag inte berätta om tankarna. Det skulle bara göra dem mer levande och sätta dem i fokus. Det är inte det riktiga problemet.

Nu kan jag bara ta en dag i taget och göra vad jag kan. Veckan har varit tung på många sätt men jag klarar fan så mycket mer än vad jag tror. Jag har träffat min psykolog två gånger, pratat ut med Emelie och haft ett långt och vackert samtal med världens bästa dramafröken. Nästa vecka blir det ett möte med en ny läkare där min medicinering ska diskuteras. Jag hatar att vara mitt i helvetet igen men... det går att bli frisk.

:( ... vägen tillbaka känns så lång och osäker.

:) ... en resa till London kanske är vad jag behöver.

"Vi visar oss
I skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tro oss se
Vi låter det bli sanningen och styrs av allt omkring
Och vi som ser hur vårat inre dör
Vet att det är så vi alla gör"

Kanske är det så... att jag förvandlar verkligheten till nåt annat.

Så himla vuxen

Min vardag har förändrats radikalt sen jag började heltidsjobba. Jag har nog inte lyckats smälta allt riktigt ännu med fast lön, dator, mobil och så vidare. För mig är det coolt värre. Det känns lite psykat att varje dag åka till sitt kontor, sätta sig vid sitt skrivbord och jobba åtta till sjutton. Det känns vuxet. Håller jag på att bli vuxen? Ja, ännu mer vuxenpoäng lär det bli i januari då jag åker på en konferens i Luleå. Hur det här ska sluta är det ingen som vet...

Dagens :( ... tankarna är ofta tunga.

Dagens :) ... snötäcket piggar upp lite grann.

"Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen
nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld finns det någon tro
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen"

Dagens Shirley är en Marie... men för mig är det Shirley.

Ny väg

Jag är fortfarande här. Och nu är jag tillbaka. Pausen blev till slut sisådär en månad och det kändes välbehövligt. Jag behövde bli sugen på att blogga igen.

Den psykodynamiska terapin, som trevligt nog ligger i huset bredvid, börjar ta form och jag börjar förstå den. Det är stor skillnad mot KBT och på många sätt betydligt mer påfrestande. Men jag tror att jag behöver bearbeta det svåraste för att bli helt frisk och stark i mig själv. Jag har kommit en lång väg men jag känner mig ofta otrygg i mig själv... den jag var och den jag är. Men jag vill hemskt gärna bli trygg i den jag strävar efter att bli. Det är mitt mål, och har så länge varit det... att finna styrkan i att vara jag.

Dagens :( ... att det är ett grått och trist november med en grå och trist vardag.

Dagens :) ... måste tillägnas min söta DS med gulliga Chocobo Tales som jag spelar just nu.

"Jag vågar ta steget ut och gro
och jag önskar att jag funnit min tro
att jag klarar allt
som den långsamma blomman
som äntligen slagit ut"

Dagens Shirley blev en klassiker jag finner styrkan i... alltid.