Mot alla odds

När jag sneglar mig över axeln ser jag tillbaka på ett motigt år. Med tanke på den livskraften och den glöden jag kände inför 2007 känns det sorgligt. Men jag ångrar inte att jag hoppades och ville. Där och då var det skönt att känna tro igen. De senaste åren har varit ett helvete och med några få lysande undantag har mitt liv alltsedan juldagen 2004 varit en kamp. Men som jag har kämpat. Oavsett hur den här historien om mig slutar så kan ingen nånsin ta ifrån mig hur ofattbart stark jag varit när det krävts som mest. Hade någon sagt för fem år sedan att jag hade kraften inom mig att vinna alla de här striderna hade jag nog skakat på huvudet. Jag har vuxit som människa genom mitt helvete. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag vägrar bli klassad som en kroniker. Med tanke på alla depressioner, ångest, tvångstankar och annan skit jag utstått så tänker jag ändå inte finna mig i att käka piller hela mitt liv. Det finns en väg ut ur det och jag har insett att jag längtar efter ett liv utan mina antidepressiva. Målet står fast och det är att finna styrkan i att bara vara jag. Just nu står jag fortfarande och faller med svikna löften, krossade drömmar och hjärtesorger. Jag tar fortfarande ut mina problem i tvångstankar och mat. Jag är inte särskilt stark i mig själv. Ändå så är mitt mål att jag vid den här tidpunkten nästa år ska vara fri från alla piller. Förutsättningarna är på många sätt sämre i år men på flera plan bättre. Den tredje januari är det till exempel ett halvår sedan jag skar mig senast.

Mina problem med mat är något nytt – fast ändå inte. Fram till jag var tjugo var jag rejält överviktig och jag tror jag vägde 125 som mest. På ett år gick jag ner 40 kilo men ändå är det här och nu jag känner mig fet och äcklig. Låter inte det konstigt? Jag klämmer på min mage, suckar åt spegelbilden, suger åt mig av komplimangerna jag får när jag gått ner i vikt och är livrädd för att lägga på mig ett extra kilo. Vågen var min värsta fiende men nu har jag inte stått på den sen i oktober. Det är en jäkla skillnad med tanke på att jag till slut stod på den ett tiotal gånger om dagen. Den blev en drog. Jag har bestämt mig för att inte stå på den förrän i juni nästa år – om jag vill. Det allra bästa skulle vara om jag på något sätt blev så nöjd med mig själv att jag gjorde slut med vågen för gott. Vi får se.

Sen jag drabbades av mina depressioner har jag både tröstätit och helt låtit bli att äta. Förra hösten gick jag upp tio kilo när jag försökte fylla hålet i själen med mat och godis. Det håller inte. Sen gick jag ner allt och mer därtill på bara ett par månader. Jag tyckte inte jag dög och till slut ville jag knappt se åt mat. Självklart gjorde det här inte saken bättre. Jag fick mer ångest men någonstans är maten fortfarande någonting jag kan kontrollera när tankarna blir för tunga. Jag har fortfarande problem med maten. Jag klappar mig själv på axeln när jag lägger mig hungrig, myser åt att mina kläder blir för stora och tror fortfarande att jag ska bli mer omtyckt av mig själv och andra om jag väger si och så mycket. Att inte äta på ett dygn är inget man glömmer. Det händer inte en vanlig frisk människa. Det är fel men jag förstår det inte. Det är kanske det som är en ätstörning.

Mina tvångstankar är också ett kapitel som vållat mig ångest genom åren. Jag har bestämt mig för att aldrig berätta om dem. Det skulle bara sätta tankarna i fokus och det är inte själva problemet. Tvånget uppstår när jag får så mycket ångest att jag inte klarar av att hantera den. I dagsläget har jag fortfarande problem men jag hoppas att jag en dag snart ska sluta att ta ut mina problem i tvångstankar. De har inte sett likadana ut men likheten är att de förstör relationen till mig själv, mina nära och hela min identitet ställs upp och ner. Där har vi nog det största problemet.

Det finns inget enkelt svar på varför jag blev sjuk men jag har lärt mig att se en röd tråd. Jakten på mig själv och min identitet har varit på väg att göra slut på mig alltför många gånger. Men jag har kommit en lång bit på väg. Det stora okända skrämmer inte riktigt lika mycket längre och lite spännande tycker jag det är. Jag erkänner att jag längtar efter närhet, ömhet och kärlek. Det fanns en tid då det här skrämde livet ur mig men längtan blev till slut starkare än rädslan.

Så mot alla odds möter jag 2008. Jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag vill först och främst lyckas göra slut på mina tvångstankar. Problemet med maten sitter också i tvånget. Tankarna blir så tunga och så svåra att hantera att jag desperat måste kontrollera något. Där kommer maten in i bilden. Att sitta med ångest framför all julmat och godis som dukats fram de senaste dagarna har varit tufft. Varje kväll har jag lagt mig med en tom mage som skrikit efter näring. Jag har tagit långa promenader, joggat tills jag nästan spytt och pressat min kropp och mitt psyke till max. Det håller inte. Vill jag nå under två timmar på Göteborgsvarvet kan jag inte svälta mig själv. Jag kan inte komma dit utan vare sig fett eller muskler och förvänta mig en topptid. Jag vill springa för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att det är min meditation. De senaste dagarna har jag ätit mig hyggligt mätt och inte tränat innan frukost. Det är alltid en början.

Jag är jag. Mot alla odds lever jag vidare och mot alla odds är min plan och förhoppning att 2008 ska bli ett bra år. Kanske sitter jag här ett år senare med krossade drömmar men då har jag åtminstone försökt. Igen och igen tills det går. Det är min filosofi. Jag måste ändå minnas att många lyckliga och levande dagar har lyst upp också det här året. Det är kanske överraskande med tanke på allt som hänt. Men nu vet jag att det finns en lycklig, varm, kärleksfull och glad kille långt där inne. Det gör mig motiverad att fortsätta. Det sista kapitlet i sagan om Fredrik har ännu inte skrivits. Historien har knappt börjat.

Årets :( … drömmarna som försvann.

Årets :) … endorfiner... wow.

”Min Kärlek ska brinna
så klar som en stjärna i natten
Min Kärlek ska finna
sin väg i det djupaste vatten”

Tack min älskade familj för att ni består genom mina ljusa och mörka dagar. Vi förstår inte alltid varandra men ni finns alltid där. Jag älskar er och att ha hittat tillbaka till er är en dröm som blivit sann. Tack Henning, jag älskar dig som ingen annan. Tack Hope, jag älskar dig lika mycket. Ni gör mig till en stolt pappa och jag ska krama er till tvångstankarna tystnar. Det lovar jag. Tack min ängel för att jag fick ha dig i mitt liv och fortsätta ha dig i mitt hjärta. Jag glömmer dig aldrig. Tack Emelie för att du står ut med mina kriser. Ditt stöd genom det här året har varit ovärderligt. Tack Lenni för den trygga hamn du är för mig. Det du gett mig betyder så mycket. Tack för att du tror på mig. Tack Bonette för att du är lillasystern jag alltid önskat mig. Tack Mini och Joffe för att ni får mig att tro på kärlek. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Tack Blonde för att du lyste upp mörkret. Jag är så glad att resan äntligen blev av. Tack Marica för de fina åren vi fick. De kommer jag alltid bära med mig. Tack Tomas för att du kom tillbaka in i mitt liv. Det känns bra och ibland räcker det så. Tack mina kära vänner på Grönan för att ni fick mig att våga börja om på nytt. Det var en fantastisk sommar. Tack Maria för all kärlek. Vi har något stort på gång. Tack Anton och Sara för alla nördiga, onyttiga och underbara dagar. Nice on! Tack till guldklimparna på Studentconsulting för chansen ni gav mig. Tack Henrik ”Baggis” för att det alltid känns så lätt att umgås med dig. Du är den bästa roomie vi kunde få och det kommer alltid vara du, jag och Marie. Tack GAMEcore för att jag efter fyra år fortfarande är motiverad och utvecklas. Hos er stannar jag kvar. Tack Micke för att du visade dig vara en besläktad själ. Tack Sara för det speciella vi delat i så många år. Vi hörs kanske inte så ofta men du är en speciell vän. Tack Lisa för att ingen är som du. Dina mail lyser alltid upp den grå vardagen. Tack Elin och Olga för den hjälpen jag fick. Det var en ära att ha er med en bit på vägen. Tack Ann och Göran för att inget är tabu eller konstigt nog. Det kommer hålla hela vägen. Tack Teater 2 för att ni fick mig att känna mig mindre ensam och att ni gjorde tiden på dårhuset uthärdlig. Tack mina tre ”S” för obeveklig inspiration och musik som tar mig genom allt. Tack Kajsa för att du fortfarande är du och inspirerar mig att leva mina drömmar. Du kommer alltid vara min största förebild. Tack Tina Nordlund för att din självbiografi fortfarande lyser upp de svartaste dagarna. Min egen är faktiskt på gång. Tack alla ni andra som inte nämns här men som ändå berikar min väg och gör den så spännande att gå.

Och kom ihåg… ta inte den kortaste vägen, ta den vackraste.