Mot snabbare (och ljusare) tider

Det börjar närma sig. Om drygt tre månader ska jag stå på startlinjen till det som jag har tänkt ska bli mitt livs lopp. Kunde jag springa på 2:20:22 med så lite träning 2005 så bör jag kunna krossa den tiden. Formen just nu går lite upp och ner men när jag är som sämst springer jag ändå så pass bra att jag ligger på tider som skulle räcka under två timmar. Det är dit jag siktar och jag tror jag kommer nå det. I mitt huvud har jag ändå högre drömmar och mål, men jag vet hur lätt det är att bli besviken. Jag vill kunna säga att jag är nöjd om jag slår mitt personliga rekord, men jag är inte riktigt nöjd om jag inte når under två timmar.

För att nå ännu längre och en tid en bit under två timmar så behöver jag förbättra mig på fler punkter. Självklart måste jag börja springa oftare men framför allt längre sträckor. Sen är det minst lika viktigt att jag tar tag i maten. Sen vet jag hur svårt det är att balansera just den biten för min del. Att ha en hälsosam kontroll kan lätt gå över till att bli en manisk sådan. Därför ska jag ha en dag i veckan då jag ska unna mig precis vad jag vill. De andra dagarna ska jag verkligen kämpa för att äta hälsosamt, varierat och regelbundet. Självklart kommer jag göra misstag, rucka på reglerna men det får ta den tid det tar.

Utöver varvet den 17 maj är jag anmäld till tre kortare lopp på en mil vardera. Precis som i fjol börjar jag med Premiärmilen den 30 mars. Därefter blir det Kvantumloppet i mitten av april och i slutet samma månad väntar Nackaloppet. Jag skulle vilja lägga in ett lopp veckan innan varvet men eftersom jag är på praktik då vet jag inte var jag kommer vara. Det enda jag vet är att jag kommer vara i mitt livs form lördagen den 17 maj. Nu kör vi!

Dagens :( ... ibland känner jag mig lite... tom.

Dagens :) ... stabiliteten i mitt liv som får mig att må så bra.

"En ny chans
att börja om
En ny chans
att få andas rent igen
En ny chans
att älska mig själv
och få ro i min själ"

Är jag redo? Är jag redo att möta friskheten? Samtidigt som jag längtar efter den... så skrämmer den mig. Det låter konstigt och det är svårt att förklara... men jag är så van vid det kaotiska och brinnande... att den grå vardagen, som kan vara alldeles underbar... skrämmer mig. Nej, jag kommer alltid vara jag och min vardag kommer aldrig bli grå och tråkig. Men den kan sluta trasas sönder och jag kommer sluta skära mig på skärvorna. Men det intensiva... vet inte ens om jag vill släppa taget om det. Varför? Jag vet inte...