Försoning

Jag och Maria såg den idag. Det var svårt att förvänta mig nåt speciellt för det enda jag visste var att den fått fantastiska recensioner. Den var... bra men inte fantastiskt. Det fanns bitar som berörde och särskilt slutet gick rätt in i hjärtat. Men mer än så var det inte riktigt.

Men ordet får mig att tänka... försoning. Det är mycket av mitt liv som handlat om det de senaste åren. Idag hade jag ett läkarsamtal och det kändes bra. Den senaste månaden har det nya tvånget tärt något enormt på mig. Igår och idag har varit tuffa... men jag bestämde mig för att inte justera mina mediciner. När målet är att bli fri från dem så kan jag inte hålla på att gömma mig bakom dess falska trygghet. Något mer ångestdämpande vägar jag också. Senast igår besökte jag en ny men kär vän som ligger inlagd för just ett sådant beroende. Styrkan finns inte i små piller. Den måste finnas inom mig själv.

Jag vet inte hur jag ska bli frisk. Gång på gång tror jag mig hitta svaret men så kommer tvångets skugga över mig. Var jag än är så hånar tankarna mig. Min psykolog säger att det jag behöver göra är att lära känna mig själv, förstå varför de här tankarna kommer, lita på mig själv... men det är svårt. Jag vet att det handlar om att jag riktar min ångest, jag vrider verkligheten, katastroftankarna mal sönder mig... och jag kämpar på och härdar ut. Jag försöker hitta tankar som lindrar men det är svårt. Till slut brukar det gå... och jag blir lika förvånad varje gång.

Dagens :( ... "tänk om, tänk om, tänk om..."

Dagens :) ... att jag faktiskt vill bli frisk. Viljan måste man ha.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa"

"Ny utbildning, ny lägenhet," började Göran och jag tillade "nytt tvång"... det var faktiskt lite komiskt mitt i allt det tragiska. En dag kanske jag kan skratta åt hela den här historien... eller åtminstone ha försonats med den.