Hemma?

Det är så... osannolikt. Jag bor i världens finaste studentetta. Hela helgen har jag fixat och donat för att sätta min prägel på mitt hem. Kortet på Oskar är uppe, alla självbiografier står i bokhyllan, Kajsas autograf pryder kylskåpsdörren, klassfotot från AMP kommer möta mig varje morgon och äntligen gjorde jag slag i en dröm och ett Shirley-kollage finns ovanför min skivsamling. Nu tänkte jag, när jag för en gångs skull har lite pengar över, beställa ett gäng posters för att göra det ännu mer... jag.

Samtidigt som jag gläder mig över mitt hem, min underbara utbildning, så... finns det en del av mitt liv där jag fortfarande känner mig bräcklig som ett korthus. Jag vet inte vad som hänt, men den senaste månaden har jag... ja, bekräftelsen har rasat över mig. Jag har egentligen aldrig tyckt särskilt bra om mig, stundom har jag hatat mitt eget jag... men jag gör inte det längre. Jag trivs med livet på flera punkter, och vågar möta varje dag, varje tanke och varje sekund med en beslutsamhet. Det finns en styrka i mig, samtidigt som det finns en svag liten kille där inne. Jag är unik och inser det... kanske därför jag fascinerar och attraherar. Ingen är som Fredrik. Frågan är om någon nånsin kan tämja mig?

Dagens :( ... tvångstankarna förvrider och förvränger.

Dagens :) ... mitt alldeles fantastiskt underbara hem.

"First, when there's nothing but a slow glowing dream
That your fear seems to hide deep inside your mind
All alone I have cried silent tears full of pride
In a world made of steel, made of stone"

Terapi i morgon efter tre veckors uppehåll... känns välbehövligt.