Tack Kajsa

Jag reagerade inte som jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle gråta ögonen ur mig men i hjärtat känner jag bara en stor tacksamhet. Och det var dags nu. Alla hoppen hade gjorts, medaljerna var vunna och kvar fanns bara en oändlig upprepning. Det jag tar med mig från Kajsas karriär är hennes sätt att alltid komma tillbaka, även när alla hade räknat ut henne. Med en envishet som kunde försätta berg gjorde hon det omöjliga. Efter flera års smärtsamma turer brast hälsenan och i en gren som höjdhopp brukar det innebära slutet. För Kajsa var det en ny början. Ett år senare dominerade hon totalt, vann sitt efterlängtade VM-guld och när hon satte världsrekordet i Arnstadt fanns det inget mer att bevisa. Hon var klar, hade varit i cirkusen längre än någon annan och längtan efter vad som väntade när hon snörade av sig spikskorna blev till slut för stor.

Något jag måste framhålla är också Kajsas intergritet. Hon har aldrig varit folkkär som många andra av våra idrottare men hon har varit unik i sitt sätt att hålla isär höjdhopperskan Kajsa med människan Kajsa. Jag vet inte så mycket om henne och det gör inte något. Det viktiga är att jag alltid kommer beundra höjdhopperskan Kajsa Bergqvist och inspirationen hon gett mig betyder otroligt mycket. Det samma gäller alla fantastiska minnen. Jag fällde några tårar när jag fick se höjdpunkterna men det var mer glädje än sorg. Jag är djupt tacksam för att jag fick möjlighet att följa henne från bronset i Sydney till bronset i Göteborg. Det var en fantastisk resa jag alltid kommer bära med mig.

Tack Kajsa. Tack för den hjälte du blev och har varit för mig. Nu vill jag bli min egen hjälte.