Min och Kajsas resa

Ibland sker underverk när man minst anar det. Hela vintern och våren 02 hade Kajsa problem med hälen och tvingades korta ansatsen för att minska belastningen på foten, så hon gick från åtta till sex steg. Detta skulle komma att bli en lyckoträff. Hon hade känt på ansatsen under inomhus-VM i Lisabon och där och då hade det slutat med ett guld. Med den kortare ansatsen blev Kajsa än mer explosiv och fick bättre kontroll över upphoppet. Redan i den tredje tävlingen för säsongen kom beskedet. Kajsa hoppade 2.02 men nöjde sig inte med det och innan den härliga kvällen var över hade hon också skuttat över 2.04. Tävlingen i Lausanne lär jag aldrig glömma. Jag var så glad och lycklig att jag knappt kunde somna... men det skulle komma mera!

Månaderna fram till EM i München var en härlig transportsträcka. Kajsa tycktes tvärsäker på höjder runt 2.00 och på DN-galan var det väldigt nära att bli hela 2.05. Den enda som kunde konkurrera var Hestrie Cloete, men hon var ju från Sydafrika och fick således inte vara med på EM. Vägen till guldet såg spikrak ut...

Kvalet i München tyktes bara understryka Kajsas form. Hon såg grym ut och den enda som var en möjlig konkurrent var vinterns suveräna Marina Kuptsova. Hon var bra också utomhus men hade inte nått samma klass som under vintern. Så läget var perfekt för Kajsa. Hon slapp dessutom en del press eftersom Carolina Klüft och Christian Olsson redan hade blivit mästare, och Stefan Holm och Staffan Strand hade bärgat ett silver och ett brons i det manliga höjdhoppet. Det var redan här Sveriges bästa mästerskap på ett halvt sekel, och så klart ville inte Kajsa vara sämre.

Den här sista söndagen av EM vräkte regnet ner över München. Det var kallt och det var bedrövliga förhållanden för att hoppa högt. Men detta tycktes inte bekomma Kajsa, och hon hoppade lätt över 1.92. Redan här verkade tävlingen få ett hastigt slut. Ingen av konkurrentera lyckades bemästra vädret och till slut var det bara Kuptsova som med darr klarade i tredje försöket. Kajsa replikerade snabbt och gled över 1.94 och här började Kuptsovas sluga taktik, eller rättare sagt var det mer pappa Kuptsova som höll i taktpinnen och noga följde sin dotter från läktaren. Hon behövde klara en högre höjd och stod således över och tvingade upp Kajsa på 1.96. Även där klarade Kajsa men nu var det med darr på ribban. Inte helt oväntat kom första rivningen på 1.98. Där klev Kuptsova in igen men rev klart. Samma visa upprepades i andra försöket för de bägge och nu hade två kryss vardera i protokollet.

Finalen hade blivit nästan onödigt spännande. Kajsa var fullständigt överlägsen men med sin taktik hade Kuptsova hållit sig kvar ända in i slutskedet. I sitt tredje försök på 1.98 tog Kajsa till sist död på tävlingen. I hällande ösregn gled hon över och slog, skulle jag tro, ett inofficiellt världsrekord i ösregn. Kuptsova gjorde ett försök på 2.00 men var aldrig riktigt nära och Kajsa hade till sist vunnit sin första stora titel utomhus. Guld på 1.98, med tvåan på 1.92 och trean på 1.89. Mer överlägsen kan man knappast bli och Kajsa underströk det här ytterligare genom att göra det högsta höjdhoppet på många år ett par veckor senare. I polska Poznan gled hon över 2.05 och hade ett par riktigt hyfsade försök på världsrekordhöjden 2.10. Från att ha varit skadad och uträknad hade Kajsa tagit ett hårt grepp om sina konkurrenter och dominerade fullständigt.

Det var också här jag började en resa. Tjock och tung ville jag ha en förändring. Kajsa var min stora förebild och... jag ville ju också. Jag ville hoppa höjd och känna mig sådär lätt och smidig. Jag var måhända ung och naiv, men jag ville slå rekord och spränga barriärer. Inspirationen efter Kajsas guld i München blev startskottet för mina långa resa... och efter ett år hade jag bantat bort 40 kilo. Och det räcker kanske för att förstå vilken stor plats och betydelse en förebild kan ha. Och självklart har jag kvar drömmen om att en dag själv hoppa 2.00...

Kval i Osaka

Låt oss en stund glömma all nostalgi och raskt bege oss till idag. I natt kvalade Kajsa, Emma och Ebba. Det gick så bra man kunde begära. Ebba klarade 1.88 men hennes teknik och inställning kommer göra henne till vår nästa höjdstjärna. Emma blandade superhopp med mindre lyckade, men hennes sista två hopp i kvalet var bländande. Det räcker måhända inte till ett nytt brons men hoppning uppemot hennes pers på 1.97 är fullt realistiskt.

Och så Kajsa. Felfritt över 1.94 är skönt, men det var lite darrigt och nervöst. Men kval är som de är - direkt kvalfyllda. Det blev ändå final i hennes sjunde raka VM. Utöver henne är det 15 andra kapabla hopperskor och det kommer bli ett riktigt getingbo. Vlasic, Slesarenko, Hellebaut, Chicherova, Beitia, Di Martino... ja, de är med allihopa. Det kommer bli tufft, hårt men också väldigt, väldigt spännande på söndag.

Bekymmer

Det blev en svajig vinter för Kajsa och när dessutom den unga ryskan Marina Kuptsova dominerade så var prognosen inför EM i Wien i början av mars inte så god. Anledningen till varför Kajsa aldrig kom högre än 1.97 i premiären var en inflammerad slemsäck i hälen. Hon hade ont större delen av säsongen och skulle så ha i över två år framöver.

Tävlingen i Wien blev en uppvisning av Marina Kuptsova. Hon var felfri över 2.01 och tog även 2.03 i andra försöket. Kajsa hoppade på toppen av sin nuvarande förmåga och lyckades knipa en delad andraplats på 1.94. Priset var dock högt eftersom Kajsa bedövat sin skada och då lyckats förvärra den. Framtiden såg osäker ut med både skador och en ny generation höjdhopperskor som såg ut att vara kapabla att hoppa på höjder Kajsa bara varit uppe och nosat på.

Hårfint

Sommaren det här VM-året var ungefär lika bra som föregående år för Kajsa. Skillnaden var att hennes 2.01 stod sig och hon lyckades bara hoppa över 2.00 en enda gång. Läget var i princip det samma för de andra i höjdhoppscirkusen. Många klarade två meter men det var ingen som dominerade. VM i Edmonton såg alltså ut att bli en rysare.

När tävlingen skulle avgöras var det de tre stora i topp. Där var så klart Kajsa. Vi hade Inga Babakova som hade chansen att ta ännu en VM-medalj. Sedan fanns där också väderkvarnen från Sydafrika - Hestrie Cloete. Alla tre hade klarat 1.97 men det var bara Kajsa och Hestrie som var felfria. Kajsas första försök på 2.00 var fullt tillräckligt... men ribban ramlade ändå ner. I efterhand diskuterades det om Kajsas frisyr hade strukit ner ribban. Vad som definitivt stod klart var att luften tycktes ha gått ur henne. I andra klarade båda de andra och sedan var det ingen som hoppade högre. Guldet gick alltså till Cloete på 2.00, silvret till Babakova på samma höjd och Kajsa fick med sig ännu ett brons... också den här gången med guldsmak.

Världsmästarinnan

2000 hade varit Kajsas verkliga genombrott och när inomhussäsongen började var hon ett jagat byte. Men likaväl fortsatte Kajsa att vara nummer ett. Hon övertygade alltmer ju fler tävlingar som averkades och till inomhus-VM i Lissabon kom hon som världsetta med 1.99. Men när finalen var inne i slutskedet tycktes guldet gå till Ukraina och den evigt unga Inga Babakova...

Ribban låg på 2.00 och den som sett säkrast ut var tveklöst ukrainskan. Lätt och ledigt flög hon över alla höjder och hade greppet om guldet. Kajsa hade vissa problem med ansatsen och tvingades korta den eftersom ansatsbanan inte var tillräckligt lång, men hon höll sig kvar och ville sin vana trogen inte ge sig så lätt. På just 2.00 skulle det här ge utdelning. Kajsa flög över i första försöket i ett hopp som skulle visa sig räcka hela vägen till guldet och titeln världsmästarinna.

I efterhand skulle det visa sig att ansatsen Kajsa experimenterat här skulle leda hela vägen till ett världsrekord, men här och då var det guldet som glänste mest. Ett halvår senare skulle hon även ha alla möjligheter i världen att bli mästare också utomhus.

Tårar i Osaka

Nej, så här ska det inte gå till. Det som såg så bra ut blev till tårar och en fjärdeplats. 12.51 är fantastiskt och var en hundradel från ett brons och ytterligare en neslig hundradel från ett silver. Men Sannas tid kommer. Nästa år är det OS och Ludmilas 12.47 kommer ligga risigt till. Men just idag känns det mest sorgligt...

Sen har det pratats om guldmedaljösen Michelle Perry var över på Sannas bana och kostade henne en medalj. Jag vet inte. Jag tycker det är onödigt att älta och lämna in protester hit och dit. Perry var överlägsen och möjligen kanske "incidenten" kostade Sanna ett brons, eller också inte. Det kommer vi aldrig få veta. Låt oss istället gå vidare.

Dagen var inte slut. Samtidigt som den dramatiska häckfinalen gick av stapeln hoppade Stefan Holm och Linus Thörnblad för guld, men... nej. Det här var en dag då det mesta gick emot svenskarna. Linus finns det inte mycket att säga om. Han floppade och stannade på löjligt låga 2.16. Stefan hoppade grymt och var högt, högt över 2.33 men sen tog det stopp. Samtidigt skuttade tre andra över 2.35, och så var ytterligare en snörplig fjärdeplats i hamn.

VM för Sverige så här långt har varit lite halvknackigt. Klüft levde upp till alla förväntningar och satte ett nytt fantastiskt Europarekord i stor stil, men sen har det varit stolpe ut. Musse slog hela världen... förutom Kenya. Sanna gjorde karriärens bästa lopp... men tre var bättre. Holm hoppade på topp... men ribban ville inte ligga kvar. Nu har vi en realistisk medaljchans kvar. Jag talar inte om Johan Wissman. Han krossar det svenska rekordet gång på gång... men att han blir bättre än sexa vore en sensation. Så bra är motståndet.

Nej, den andra medaljen kommer på söndag. På något sätt lyckas hon alltid krångla sig till en medalj. Annars skulle inte hon vara just Kajsa.

Första medaljen utomhus

2000 var ett speciellt år eftersom OS skulle gå av stapeln. Spelen var dessutom belägna i Sydney och i slutet av september. Förutom en liten skada i början av säsongen fortsatte Kajsa att övertyga som aldrig förr. När de olympiska spelen skulle starta hade hon höjt sitt personliga rekord till 2.01 och hade vid ett par tillfällen varit ytterst nära att hoppa ännu högre. Från en lovande talang hade Kajsa blommat upp till ett stort guldhopp.

Redan innan tävlingarna drog igång stod det klart att Kajsa var i sitt livs form. För första gången klarade hon 2.00 på träningen och kvalet gick lekande lätt. När hon gled över 1.94 såg det ut att finnas en decimeter till godo...

Det var också här jag fick upp ögonen för tjejen som skulle komma att bli min inspiration under så många år framöver. Det var nånting med Kajsa jag beundrade från första stund. Hon var tuff och envis men ändå väldigt ödmjuk. Jag tog henne till mitt hjärta och bestämde mig för att hon skulle ta guld i finalen... men det fanns ett par hinder i vägen.

Finalen gick till en början lekande lätt för Kajsa. Hon hoppade enkelt över 1.85, 1.90, 1.93 och 1.96. Den enda som såg lika säker ut var den rutinerade och iskalla ryskan Yelena Jelesina. När Kajsa rev knappt på 1.99 fortsatte ryskan att ta tillsammans med den unga sydafrikanskan Hestrie Cloete, vilken jag kommer få anledning att återkomma till flera gånger framöver...

Kajsa redde upp i andra men på 2.01 var hon inte riktigt nära i sitt första försök. Yelesina fortsatte att ta, och verkade tämligen oberörd. Cloete gjorde det samma och var däremot överlycklig när hon satte nytt årsbästa och var väldigt nära en ädel medalj. Med i beräkningen måste vi ta att året innan hade Cloete hoppat fenomenala 2.04 men ändå floppat totalt i VM.

Tävlingen var nu inne i ett kritiskt skede och Kajsa hade greppet om bronset men behövde ta 2.03 för att lyckas bärga guldet. Så hon sparade sina två sista försök till 2.03 trots att rumänskan Oana Pantelimon sensationellt klarat 1.99 och i nuläget var på delad bronsplats med Kajsa och kunde sno bronset till sig själv om hon tog en höjd till. Men Pantelimon rev en, två och tre gånger och Kajsa hade tagit ett OS-brons. Men hon var inte nöjd...

2.03 låg ribban på och den höjden skulle ingen komma att klara den här dagen även om det gjordes två riktigt vassa försök. Bägge stod Kajsa för. Hennes första var nära och hade troligen räckt till 2.01. Det andra och sista var så retligt nära att ribban lika gärna kunde ha legat kvar. Men det blev ett härligt brons och Kajsa fick vänta fyra år innan hon skulle få chansen att vinna ett OS-guld... vilket i verkligheten blev åtta år.

Men det är en annan historia där Kajsa gjorde en resa från himmel till helvete och tillbaka igen...

Sagan om Kajsa

Kajsa Bergqvist har tagit medalj i varenda mästerskap hon ställt upp i på den här sidan milleniumskiftet. Det är ingen underdrift att hon genom åren vuxit till min största idol och personliga förebild. Nu när det bara är knappt en vecka till finalen går av stapeln i Osaka tänkte jag beta av viktiga moment i Kajsas karriär det här årtusendet. Det har varit många lyckliga och sorgliga stunder. Stundtals har det handlat om en resa mellan himmel och helvete, men intressant har det åtminstone varit - och ibland lite väl dramatiskt.

Sagan började på inomhus-EM i Gent 2000. Då hade jag ännu inte fått ögonen för vår nya stjärna (och inte för sport heller, om jag ska vara ärlig). Kajsa var ung och hungrig på framgångar. Hon hade sensationellt slutat fyra respektive femma i VM 97 i Aten och VM 99 i Sevilla. Vintern 2000 skulle komma att bli hennes definitiva genombrott. Den 15 februari skuttade hon över 2.00 för första gången, och den bedriften upprepade hon på EM ett par veckor senare vilket räckte till guld. Hittills har hon passerat drömgränsen vid ytterligare ett 50-tal tillfällen. Det kunde ingen ana. Och vad ingen heller visste var att det här var det verkliga startskottet på svensk friidrotts största guldålder, som hittills har sträckt sig i sju fantastiska år... och vi anar ännu inget slut.

De 7032 underverken

VM i Osaka är i full gång och läget är som vanligt. Två dagar har gått och Klüft har ordnat sitt sjätte raka guld i sjukamp. EM-guld i München, VM-guld i Paris, OS-guld i Athen, VM-guld i Helsingfors, EM-guld i Göteborg och nu VM-guld i Osaka. Oavsett hur mycket mitt hjärta bultar för Kajsa så kan varken jag eller någon annan blunda för att Carolina Klüft är vår bästa friidrottare genom tiderna. Kanske den största idrottaren överhuvudtaget?

100 meter häck

Det började med ett tangerat personbästa med 13.15. Ändå kändes det som om det fanns mer att ta av. Loppet var säkert och vackert men den där riktiga attacken saknades. Så innan karriären är slut hoppas jag att få se Klüft under 13.00.

Höjdhopp

Det här var min personliga höjdpunkt. Nytt personligt rekord på 1.95 med bländande hoppning. Hade ribban legat på två meter när Klüft klarade 1.92 så undrar jag om inte ribban legat kvar? När Carro är i den här formen mäktar hon med gudomliga resultat.

Kula

Det började oroväckande med en stöt som inte ens nådde 13 meter, men i andra visade hon klassen och klämde i med 14.81. Om jag inte har helt fel så var det Carros tredje längsta stöt och hittills hade hon satt års- och personbästa i alla tre grenar.

200 meter

När Klüft satte svenskt rekord i Paris 2003 sprang hon på osannolika 22.98. Med det är hon tvåa i Sverige genom alla tider, och det perset lär hon få svårt att överträffa. Men 23.38 var en rejäl kapning av årsbästat och ett stort steg mot Europarekordet.

Längdhopp

Carro hoppar 6.85 och man tycker sig kunna vara nöjd, men det kändes ändå som att det fanns mer att ta av. Att sista räckte till 6.84 skvallrar om att inget hopp var en fullträff. Hade Klüft fått på hela skiten så tror jag inte att sju meter varit långt borta.

Spjut

Det enda riktiga orosmomentet var spjut där Klüft varit allt annat än säker. Tekniken är svajig och ibland kommer hon knappt över 40 meter. Men 47.98 var ett lugnande. Att vara bäst när det gäller är en underdrift när det gäller Carolina Klüft.

800 meter

Här var det enda grenen där hon inte noterades för ett person- eller årsbästa men 2.12.56 gav istället Klüft ett Europarrekord med 7032 poäng. 24 år gammal har hon vunnit allt och det enda som egentligen saknas är det "omöjliga" världsrekordet på 7293 poäng.

Och nu väntar en het vecka med Holm, Sanna, Linus, Wissman, Musse... och så klart Kajsa... som gör sitt sjunde raka VM! Showen har bara börjat. :)

Så lyckligt lottad...

Nu är dagen kommen! I morgon kommer mor och far hit med Henning och Hope som faktiskt är över två månader gamla nu. Det känns både fantastiskt, spännande och skrämmande. Vilket ansvar jag fått på mina axlar som ska ge dessa små knytten all min kärlek. Då passar det ypperligt att jag är ledig i fyra dagar - pappaledig. ;)

Det har gått några dagar sen det där nerviga uppropet, och jag börjar känna mig mer och mer nöjd med den förmodade utgången. Väl där och då mådde jag extremt dåligt. Minuterna innan det blev klart bultade mitt hjärta som aldrig förr och när besvikelsen lade sig över mig, så kändes livet en smula hopplöst om jag ska vara helt ärlig. Där och då kände jag mig bara oerhört tom och... ja... det var riktigt jävligt tag där helt enkelt!

"I will live forever

If you always keep me in your mind

And it doesn't matter

How far I am

If I ever leave you

I'm gonna be there by your side

If you ever need me

Well, here I am"

Men nu börjar jag ana att det här kanske är precis vad jag behöver. Jag vill ta det lugnt, och hämta mig efter det helvete jag varit med om. Jag vill ägna ett halvår åt att bara... ja, leva. På måndag ska jag till exempel ta upp min träning på Sats igen med en kompis från Grönan. Jag har tänkt att bli så vältränad som möjligt för nästa år ska jag springa Göteborgsvarvet under två timmar och dessutom vill jag att kroppen ska orka med Stockholm Marathon... men livet är ju mer än träning. Så på tisdag kommer två andra från Grönan och vi ska bara lira TV-spel hela dagen, och njuta! Sen har jag flera andra grejer som jag ska... och vill... planera in. Venedig, filmkvällar, kryssning, avslutningsfest och mycket annat...Gemenskapen och de människor jag träffat på mitt jobb betyder väldigt mycket för mig.

Men det finns såklart mer i livet än mina kollegor, för vi har ju mina andra vänner och min älskade familj som jag alltid håller nära mitt hjärta. Många har fått stå tillbaka när jag ägnat mitt år åt en utbildning där jag mest mådde dåligt och utvecklade panikångest. Det är slut med det nu. Från och med nu vill jag och tänker jag ägna mig åt de som betyder något, och det innebär... mest mig själv. Så hösten ska innehålla en trip till London, Växjö, Malmö hoppas jag på och så kommer alltid Borås med i bilden. Man kan aldrig fly från den man var, men man kan sluta fred med sig själv.

"I'm gonna live forever

Don't you ever forget

That all the stars in heaven

Will shine for me

I'm gonna live forever

No never forget

That no one's lost in heaven's

Eternity"

Så framtiden som ensamstående och arbetslös tvåbarnspappa till Henning och Hope känns ganska ljus... speciellt när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är!

Där är jag just nu

Jag tänkte försöka så ingående beskriva var nånstans jag är just nu... i min process, i min strävan att bli frisk och stark... att hitta hem. Jag är fortfarande sjukt beroende av fasta rutiner med åtta timmars sömn, tre ordentliga mål mat och jogging med frisk luft varannan dag. Ibland är det svårt att hålla fast vid mina livsregler och då är det lätt att obalansen snabbt eskalerar och får mig att lyssna till djävulen i mitt huvud. För visst finns han kvar, och det kommer han alltid att göra. Vi har alla våra demoner att tampas med men eftersom jag själv skapat mina hjärnspöken så ska jag också kunna dräpa dem.

Just nu har jag problem med, ja, nästan tvångsmässiga handlingar. Jag försöker hitta nya tankemönster och bryta de snedvridna tankarna som sätter igång känslor och handlingar... men det är inte lätt. Jag tror problemet ligger i perfektionisten i mig. Har man en gång haft problem med tvångstankar så är det lätt att se kopplingarna. Sen finns det tankar också, som plågar mig och sätter igång ångesten i mig... men tack och lov ingen panikångest. Ännu. Men får jag det så klarar jag mig. Panikångest i sig är inte farligt men det är ett helvete att "veta att man kommer dö". Hittade jag sätt att sätta stopp för mina tankar i tid skulle det bespara mig mycket lidande... och jag hoppas den dagen är närmare än vad jag anar.

Vardagen just nu är lite svår, vilket inte är så konstigt att förstå när man ser vad jag går igenom. Idag har det varit en rätt svår dag. Dels hade jag besvikelsen efter att inte ha kommit in på högskolan, och sen skulle ännu en jobbvecka sätta igång, den längsta av alla. Hela mitt inre gjorde uppror samtidigt som de plågsamma tankarna attackerade mig... men det blev bättre än vad jag trodde. Alla på mitt jobb var så förstående och peppande att jag ville ta allihopa i min famn. Jag är så glad att jag fått chansen att komma dit! Jag fick gå hem redan efter två timmar idag och kvällen tillbringades hos Maria i Väsby där vi kollade på Narnia. Det var en väldigt bra film och koncentrationen var såpass bra att det gick helt okej att se hela, vilket gläder mig. Och... eftersom Grönan hade för mycket folk så fick jag en extra ledig dag i morgon. Med det i åtanke så jobbar jag åtta timmar på torsdag och fredag samt sex timmar på lördag. Sen är jag faktiskt ledig i fyra dagar... Visst blir det kanske lite mindre pengar, men min hälsa måste gå först. Och jag ska göra mitt bästa för att komma i balans med mig själv och min själ.

Så där är jag just nu. Tänkte bara säga det... ;)

Bryt ihop och kom igen...

"Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt."

Vilken tortyr uppropet var. Hjärtat bultade genom tröjan och det var en bragd i sig att orka sitta kvar och se vad som skulle hända... men det blev ingen journalistik och multimedia för mig. Jag var femte reserv, och de tog in blott två. Chansen finns väl fortfarande att folk kan tacka nej så här sista veckan innan skolan drar igång, men det ser dystert ut. Trist... för jag hade verkligen hoppet. Jag trodde verkligen att det skulle gå vägen. Men nu är det väl bara att... bryta ihop och komma igen.

Annars har det varit rätt lugna och rätt så trevliga dagar, som tillbringades med Richard och Mickey. Igår blev det en liten "reunion" med min psykoklass från Kulturama, och nu väntar ännu en arbetsvecka... den längsta hittills... men sen är jag faktiskt ledig fyra dagar... så livet går vidare, även om jag inte tycker om det just nu. Inte alls, om jag ska vara ärlig...

... men en dag kanske det blir bra... men just nu är jag lite... tom.

Jobb, jobb, jobb... men längtar till helgen!

Jag jobbar typ hela tiden, men den här veckan har jag ändå hunnit med en avskedsöl med Tomas och en runda Skansen med Maria! Två gånger Skansen på en vecka har det blivit, eftersom jag var där med Marica med syster med barn och glodde på Barnens Allsång i helgen också! Trevligt med lite avbrott i jobbhetsen! :)

Och efter den här veckan går vi faktiskt in i sjätte och sista perioden. Shit, jag har jobbat på Grönan i tre månader men det känns som för alltid. Heltid från 15 maj sliter rejält på kropp och knopp, men jag är lite stolt över att jag nog är en av dem som jobbat mest. Nästa år har jag dock bestämt att det inte alls ska bli lika mycket. Fick jag råda då skulle jag vara ledig första och sista perioden, eftersom jag troligen pluggar och vill satsa allt på det. Sen skulle jag nog ta ledigt en period mitt i sommaren och ha ett litet sommarlov. Så är det klart jag hoppas på att få bli rastavlösare och lära mig butik också. Men innan ska jag väl förhoppningsvis hinna med en julmarknad också!

Meeen det är ju långt till allt det här inträffar! Just nu ser jag fram emot söndagen och måndagen som ska tillbringas på hemlig ort med käre bror med fru! Ja, nu har de flyttat till moder Svea och blir nog kvar här några år eftersom de båda ska utbilda sig, och Mickey ska ju lära sig svenska också. Det känns helt underbart kul. Bror min flyttade ju till Sydkorea i april 2002, och det är ju liksom över fem år sedan. Ja, helgen ska verkligen bli kanon!

Framtiden hägrar

Om precis en vecka ska jag gå till Södertörns Högskola och vara med på uppropet till Journalistik och Multimedia. Det finns 45 platser och jag står som 5:e reserv på gymnasiekvoten. Sen finns det ju andra kvoter, men där ser det rätt mörkt ut. Men på "min" kvot är det hela 23 antagna, så jag hoppas att några av de antagna inte dyker upp samtidigt som några av reserverna före mig uteblir. Så det blir en spännande och nervös dag. Jooo, mina nerver kommer vara utanpå kroppen. Skulle jag komma in så har jag tagit ett stort steg på vägen mot en framtid som journalist. Och ett litet steg på vägen mot en... framtid.

Nu börjar jobbet också lugna ner sig lite. Nu är det en vecka kvar av den femte perioden innan vi går in i den sjätte och sista. Då börjar schemat lugna ner sig smula och det ska bli väldigt skönt. Jag är tacksam för mitt jobb och glad att jag fått komma dit. På Kulturama mådde jag skit, utvecklade panikångest och ville stundtals bara kasta in handduken. Men jag kom därifrån, trasig och skadad, men med livet i behåll. Sommaren har stundtals varit tuff, och riktigt frisk är jag inte ännu, men jag har kommit en bit på väg. Trots allt. De mörka dagarna kommer då och då, och där och då är det svårt att orka kämpa vidare. Men jag gör det alltid... och landar alltid med fötterna på jorden. Hur mörkt och hopplöst det än ser ut... så överlever jag... för jag vill en dag börja leva. På riktigt.

Nu ser jag fram emot en bra och lycklig höst. Antingen börjar jag plugga till journalist och trivs med det, eller också tar jag det lugnt och gör sånt jag vill och mår bra av. Helst vill jag se en kombination. Jag ser fram emot att utveckla min jogging, ge Henning och Hope ett bra liv som 08:or, träffa mina underbara vänner oftare och se vart psykodynamisk terapi kan föra mig... Det är dags för min tid nu.

"Am I living in an illusion?
Wanting something I can't see
If I compromise, I'd be living lies
Pretending love's not meant to be
'Cause I know my heart's worth saving
And I know that he'll be waiting
So I'll hold on and I'll stay strong 'till then"

Men för att kunna gå vidare måste jag vara ärlig mot mig själv och mitt hjärta. Jag har inte glömt dig ännu, även om jag skulle vilja att det skulle vara så. Det är dig jag ofta dagdrömmer om och en del av mig önskar så att det kunde bli vi två. Så blir det aldrig. Men jag har lärt mig hur starka känslor kan vara, och jag vet att det är så det ska kännas. Jag nöjer mig aldrig med det näst bästa. Men jag måste gå vidare, för att nån gång i en avlägsen framtid våga släppa in någon annan i mitt hjärta. Därför måste jag göra upp med det här - en gång för alla.

Idag behöver jag styrkan att våga säga mitt hjärtas mening.

Än lever drömmen

Idag hade jag min första terapisession efter "sommarlovet" och det var mer än välkommet. Jag hade kunnat sitta där i timme efter timme efter timme... Vi pratade lite om mitt kärleksliv (som för en gångs skull existerar), den ständiga boendefrågan och min benägenghet att sparka på mig själv för minsta lilla. Sen diskuterade vi den ovissa framtiden, men nu står det klart att det blir psykodynamisk terapi i Flempan hädanefter. Det känns sorgligt att jag bara har några få samtal kvar med Elin. Hon har blivit en stor del i mitt liv, och det känns konstigt att det snart är tack och hej.

Men livet måste ju gå vidare. Idag är jag glad och tacksam att jag från 49 reserv blivit 5 reserv. Så än lever drömmen vidare om att jag kan börja plugga redan i höst... hoppas, hoppas...

"Dreams come true, not free."

1.98... och det var sista tävlingen innan VM

"Och så Kajsa. Ständigt denna Kajsa. Kajsa dansar inte, men hon hoppade som en skadeskjuten längdhoppare på 1.92. Men plötsligt - Gud, så makalöst skönt - var det delar av den gamla Kajsa vi fick se.

Att sen Blanka Vlasic var totalt överlägsen spelar inte så stor roll. Hon kommer att resa till Japan med ett gigantiskt favorittryck över sina späda axlar och stora fötter. Hon är Kroatiens lilla fästmö på ett sätt som får till och med Janica Kostelics ikonskap att verka futtigt.

Blanka har strulat till det för sig i mästerskap tidigare. Faktiskt i alla mästerskap hon deltagit i. Det kan hända igen.

Och Kajsa leder trots allt med 41–12 i inbördes möten."

Jag låter Lasse Anrell föra min talan idag istället. Kajsa oroar och förundrar. När det stämmer blir det så högt och när det strular är hon nära att riva ut sig på 1.92. Hon blev trea på 1.98 efter Anna Chicherova på samma höjd och Blanka Vlasic på fenomenala 2.07. Blanka är nu den tredje bästa kvinnan genom tiderna. Bara Bergqvist (2.08i) och Kostadinova (2.09) har hoppat högre. Nu tävlar varken Kajsa eller Blanka förrän i VM som bara ligger veckor bort...

Räcker inte

Jag vill så gärna att allt ska räcka till. Jag vill att kärleken till allt och alla jag älskar ska räcka för att få mig att orka. Men det gör inte det. Jag känner mig kall, tom och som om jag letar efter en väg jag aldrig riktigt kommer hitta. Varje litet misstag jag gör ser jag som en anledning att sparka på mig själv. Små och onödiga ting blåser jag upp till gigantiska problem. Jag försöker bekämpa det mörka, men det går inte... men jag vill att det ska gå. Jag går upp på morgonen, försöker ta hand om mig själv, äta bra, jogga bra och jobba bra... men... det känns inte som om det räcker till. Ibland är jag så ledsen att jag tror jag ska gå sönder. Ibland förtvivlar jag som aldrig förr. Ibland är jag så arg på allt så jag inte vet ska det ta vägen... Hur ska jag kunna räcka till i en sådan här trasig värld? Hur...?

Men jag vill att det ska räcka...

Vacker text... talande text...

"I was wandering around
So desperate to find something to hold on to
While the pain wouldn't subside
I try to hide the tears of mine
but you saw and heard the fear behind"

Inte mycket nytt... ska jobba idag, i morgon och för alltid... känns det som... trött.

"Just because they haven't seen me cry
It doesn't meen that I
Haven't got the need to feel love"

Osäker... eller egentligen väldigt säker... tror jag...

Du...

... kan du inte bara flytta ut ur min skalle! Du är inte bra för mig... var det aldrig... tror jag.

"There's a photo I've been looking for
It's a picture of the boy next door
And I loved him more than words could say
Never knew it 'til he moved away"

Trygghet

En het sommardag för tre år sedan förlorade jag all min trygghet... Jag ska inte säga att den är tillbaka, men nånting är på väg att hända. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Jag hoppas det blir bra. Men några garantier har jag inte, och jag kan bara hoppas... att mitt hjärta visar mig vägen.

"The truth is in time that's all we'll be to each other anyway, a population of memories, some wonderful and endearing, some less so, but taken together, these memories help make us who we are and who we will be"

F*ck it!

Näää... den här dagen var verkligen en av de mindre lyckade. Fick dubbla på två skitställen, otrevliga gäster, gäster som fuskade och bara allmänt... bläää! Visst hade jag kunnat ta konflikten med de fuskande gästerna, men jag orkade inte... energin fanns inte där idag. Synd också att jag gärna tar allt personligt för tillfället, vilket inte gör saken bättre... Näää... Det här passet stryker jag från mitt minne...

Nu hoppas jag istället på två sköna, lediga dagar... I need it...

Seeeg... men ändå en helt okej vecka!

Yeah! Nu är jag snart ledig ett par dagar till! Som jag har längtat... för den här veckan har varit seg. Konstigt, för jag har fått stå på rätt roliga ställen. I tisdags blev det en konstig dag. Började två timmar tidigare och jobba över en timme. Då fick jag skutta runt mellan Putten/Longrange, Urkorkat, tillbaks till Putten/Longrange och sen fick jag dela ut flyers till allsångsgästerna från Skansen. Kul med variation! Onsdagen flöt också på rätt bra! 12 timmar i Skjutbanan är nog något av det bästa man kan få. Sen blev det Kentucky i förrgår och igår blev det Vattenpistolen! Bara spel, inget hjul och nu är det evigheter sen jag fick stå i ett lotteri! Woohoo! :)

Obefogat, men ont ändå...

Jag blir så trött på mig själv. Nya hjärnspöken ploppar upp, och jag har inte riktigt någon koll på dem för tillfället. Eller lite kanske... tror jag. Just nu brottas jag med obefogad skuld och skam. Det handlar inte om något speciellt, men det är tärande att älta det... om och om igen... Jag vill bara sätta stopp för tankarna... nu tack! Och om någon tycker jag är skyldig han eller henne något, så är det ju inte bara mitt ansvar...

Annars är det okej. Jag försöker ta hand om mig själv, även om det är svårt när jobbet tar så mycket tid och kraft. Jag är lite less på det just nu, men det är inte konstigt. Grönan har ju varit min vardag i snart tre månader, och det ska bli skönt när det börjar lugna ner sig lite. Och jag har mer och mer börjat gilla tanken på att ta det rätt lugnt i höst. Det skulle vara nice att ägna några månader åt saker jag vill, åka dit jag känner för och bara må bra liksom...

Hoppas jag slipper de här obefogade känslorna då... *suck*

Ödets små knuffar

I lördags hade jag en annorlunda kväll... ja, väldigt annorlunda. På det hela var det en annorlunda dag och små, små tecken knuffade mig hela tiden i en riktning som ödet ville att jag skulle gå. Jag brukar mest tro på slumpen i våra liv men inte ens jag kan blunda för vad den här dagen ledde mig. Jag får se vad som händer, men vad det än blir är det säkert nyttigt för mig... tror jag.

Så har Blonde varit här! Roligt har det varit att träffa henne för första gången på ett halvår. Mario Party, promenader i vår vackra stad, en diet bestående av godis och Simpsons-filmen har avhandlats. Trevligt har det varit. I höst blir det en sväng till London! Det lovar jag. ;)

Sommar, sommar, sommar!

Det var en väldigt god anledning att för en gångs skull sjuka sig från jobbet (shhh.. säg inget!). Igår hade ju de tre "S:en" premiär här i Stockholm med sin "Sommar, sommar, sommar" (världens lamaste namn, jag vet...)! Jag och Marica begav oss dit, och alla möjliga förväntningar överträffades!

Det var så lättsamt och de blandade eget material tillsammas med Povel Ramel, Astrid Lindgren och visor som på något sätt förknippas med deras rötter. Bäst med Shirley var en nyskriven låt från hennes kommande platta. "Som en saga" var... som en saga. Förväntningarna inför den nya skivan skruvades upp en hel del kan man säga. Det var så enkelt, vackert och hjärtknipande.

Sonjas bästa bidrag var "Här står jag". Jag älskar den verkligen. Så många gånger fyller den mina dagar med inspiration och ger mig en extra kick när livet känns motigt. Sen ska jag inte sticka under stolen med att "För att du finns" är det bästa som finns. Men just igår var det "Här står jag" som gav mig mest rysningar.

Men allra, allra bäst var otippat nog "Rör vid min själ" med Sanna. Så bra som hon sjöng där och då har jag sällan hört någon sjunga. Det var en stund av ren och skär magi. Shirley må vara en av mina största idoler och Sonja sjunger innerligt som få, men igår stal Sanna en del av mitt hjärta. Tveklöst Sveriges bästa röst!

... och tveklöst en konsert och kväll värd fem fåtöljer! ;)

2.00... och det här var ju mycket bättre!

Det går upp och ner för Kajsa men läget ser ändå relativt ljust ut. Igår blev det 2.00 hemma i Monaco. Även om Vlasic hoppade felfritt över 2.03 så var den här förlusten helt klart knappare än den förra. Då blev Kajsa slagen med 10 centimeter och den här gången blev det ynka tre.

Annat på höjdhoppsfronten är att Emma Green hoppade 1.90 i samma tävling. Mindre bra. Mer bra är att superlöftet Erika Wiklund tagit JEM-guld! Nej, ingen vet säkert vem det är, men som 16-åring hoppade hon hela 1.86. Visserligen har det inte gått lika bra de senaste åren men nu är hon på gång igen. Varken Kajsa eller Emma har mäktat med några ädla guld på JEM i ungdomsåren (silver för Kajsa, brons för Green) så Erikas triumf är verkligen något att glädjas åt.

Ja, efter Kajsa kommer Emma, Ebba och Erika. Framtiden är tryggad men här och nu är och förblir Kajsa den lysande stjärnan! VM närmar sig...

Från andra reserv till... 49

Nu är jag riktigt, riktigt ledsen och besviken. Det har ju strulat en del med mitt antagningsbesked, ja, jag har inte fått det. Så igår ringde mamma till antagningsenheten åt mig och då fick jag veta att jag var reserv nummer två och att jag skulle få ett nytt besked med posten idag. Fick jag det? Hell no! Så jag ringde dit igen och bekräftade min plats via telefon... och fick veta att jag står som tvåa på folkhögskolekvoten, och där tar de inte in några reserver. Jag står dessutom som nummer 49 på gymnasiekvoten. Borde nästan förstått det med tanke på att det senast krävdes 17,80 att komma in. Med andra ord är det rätt kört... åtminstone för höstterminen. Det kommer ju en vårtermin, där jag har sjukt stora chanser att komma in (krävs ungefär 17,20 och jag har 17,49), men det tar inte bort besvikelsen som svider i mig just nu...

Usch... jobbigt att ha hoppet och sen förlora det så snabbt... :(

Skjutbanan, dodgeball och andra reserv!

Nu är jag en av de "coola i klassen"! Ja, igår fick jag äntligen lära mig skjutbanan. Groovy! De elva timmarna där fullkomligen flög förbi och nu kan jag också gå runt med en sån där sheriffstjärna och skryta. Himla nice!

På kvällen var det pub och dodgeball. Det var så himla galet, nog det mest bisarra jag varit med om. Det kändes som att spela ett riktigt jäkla VM i fotboll, även om jag inte vet hur det känns och jag antar att Zlatan inte lirar med fyra bärs i kroppen. Men fy vad kul! Vi skåpade ut MP games, och jag avgjorde hela matchen! Woohoo! Så himla bra jag är! Sen brändes jag först av alla när vi körde mot Restaurang och den matchen blev onödigt spännande! Men vann gjorde vi och stämningen var på topp. Tävlingsmänniskan i mig glödde och ville bara krossa motståndet i semin! Väl där var stämningen nästan jobbigt infekterad. Spel & Butik mot Teamchefer (dock inte våra, tack och lov!). Det var tätt, mord i blickarna och till slut ledde det ena till det andra och det blev bråk... och så blåstes hela kvällen av! Så jäkla trist. Världens antiklimax! Så jag hade ingen lust att vara kvar och drog hemåt istället.

Idag är jag glad! För idag fick jag veta att jag är andra reserv på Journalistik och Multimedia på Södertörn! Man ska inte ropa hej, men nu har jag verkligen hoppet! Jag är så nära nu! Dessutom pratada jag med jobbet och de ska fixa så att jag kan köra säsongen ut och lösa passen när jag är upptagen med skolan. Det blir väl lite hektiskt, men jag vill hemskt gärna vara med på avslutningsfesten, kryssningen och få komma tillbaka nästa år.

För det vill jag... gud... vad jag vill!
Jag tänker gå min väg, som inte är kort... men väldigt vacker.

1.95... men Vlasic över 2.05!

Nej, det här var inte så mycket att skriva hem om. Felfri hoppning över 1.95 är okej men inte så mycket mer. Kajsa klarade samma höjd i hällregn för någon vecka sedan och om hon vill försvara sitt VM-guld är det verkligen hög tid att slipa formen. Blanka Vlasic studsade över hela 2.05 och hade två grymma försök på 2.10. Stefka Kostadinovas 2.09 ska fylla tjugo i sommar men fortsätter Blanka såhär finns det all anledning för bulgariskan att oroa sig...

Vlasic är storfavorit men vad som talar emot henne är att hon aldrig varit som bäst när det gäller. Förutom två guld från Junior-VM har hon aldrig tagit en enda medalj på ett utomhusmästerskap. Kajsa har däremot ett OS-brons, ett VM-guld, två VM-brons, ett EM-guld och ett EM-brons. Dessutom ligger VM en månad bort och mycket kan ju hända innan dess...

Det var ett tag sen nu

Jag bestämde mig för att vara offline under mina lediga dagar. Det var ett klokt beslut och det var skönt att sätta det hektiska storstadslivet på "hold" ett par dagar. Vad har jag haft för mig? Förutom att umgås och äta (jag rullar fram just nu...) med mina föräldrar så har jag sett Harry Potter and the Order of the Phoenix med Bonette i Göteborg. Underbar film med ännu bättre sällskap! 2010 blir det du, jag och Harry Potter-landet i England! :)

Så har jag självklart spenderat massa tid med Henning och Hope! De växer så det knakar och vad bilden inte talar om är att de är busigare än nånsin. Jag älskade dem redan innan jag kramat om dem, och kärleken blir bara starkare för varje dag. Jag ser fram emot att ha dem här hos mig och göra allt för att ge de två små liven ett bra liv. Bara fyra veckor kvar...

Idag är det ingen vanlig dag, för det är Maricas födelesedag! Hurra, hurra, hurra! Hon är så jävla härlig, jag älskar henne en smula och vi ser fram emot ännu ett år med mycket kärlek, kramar och Jann, och mindre depressioner, körtelfeber och allt sånt där man klarar sig bra utan! Lite lugn och ro skulle inte sitta fel. ;)

Ikväll hoppar Kajsa! Madrid och bra motstånd borde bädda för ett bra resultat, men man vet ju aldrig med Kajsa. I morgon blir det... mycket! Jobb i elva timmar, turnering i dodgeball (jag är med i laget! Spel och butik tjalalalalala!) och massa alkohol på det! Fatta att det ska bli kul! Och fatta att det ska bli guld att vara ledig på måndag. Då blir det till att luska i varför jag inte fått besked från högskolan och så lär jag nog plöja igenom ett antal kapitel i Harry Potter and the Deathly Hallows. Tänk att det tar slut nu...

Ja, livet är åtminstone okej just nu. Det är kämpigt vissa dagar, lätt att leva andra, men det får gå. Jag tar inget för givet men inget skulle göra mig gladare än om det kunde räcka hela vägen den här gången. Jag var nästan i mål förra gången, innan jag fick ett skoningslöst bakslag. Men nån gång ska jag väl resa mig för gott... hoppas jag.

1.95... but the best is yet to come!

Med tanke på kyla och regn så är 1.95 klart godkänt. Visserligen hoppade Kajsa 2.03 på samma ställe för ett par år sedan, men då var det idealliska förhållanden. Överlägsen seger blev det och Kajsa är verkligen på gång igen.

Och nu ska jag snabba mig till tåget... hem, hem, hem! :)

Trött, trött... så trött!

Med tanke på att herr ångest knackat på lite väl ofta den senaste tiden och jag har jobbat allt för mycket (som vanligt) känns det skönt att fara hem en sväng till föräldrarna i morgon. Idag jobbar jag 11 timmar, men det känns okej. Jag vet att när jag slutar ikväll så väntar fyra lediga dagar och jag har inte haft det sedan i påskas. Jag ser fram emot att sätta mig på tåget i morgon... läsa lite, testa min sprillans nya (och rosa, I'm so gay...) PSP, äta gott-gott från alldeles för dyra Pressbyrån, sooova och bara få vara. Sen får jag se vad som händer i Borran de här dagarna. Ska se nya Harry Potter med lillasyster, pysslas om av mor och försöka knyta an till mina "små ungar" så gott det går.

Längtar... låt den här dagen gå fort!

2.00... och vi är på rätt väg

Efter att ha börjat med grymma 2.02 har Kajsa fortsatt med 1.93, 1.92 och så 1.90 innan hon tog timeout. Det var nog det bästa hon kunde gjort för igår var det den gamla Kajsa på banan. Visserligen var många hopp osäkra och slarviga, men det viktiga är att hon är på rätt väg. Hoppet på 1.98 var grymt! Sedan var det en härlig bonus att hon tog 2.00 av bara farten. Nu behöver hon lite mer säkerhet och kanske ett riktigt högt hopp i kroppen för att det ska lossna helt och hållet.

Men det blir bra, på nåt sätt löser det sig alltid...

Jobb om en stund...

6 timmar så det ska nog fungera. Det är klart jag önskar att jag hade mått lite bättre men det är ju så här... jag ramlar, reser mig, ramlar och reser mig... gång på gång. En gång kanske jag reser mig en gång för alla. Så säger i alla fall min kloka mamma. Mammor brukar ju ha rätt...

Help me...

"And I keep thinking, what am I so afraid of?
I wish I could escape the pain,
but these thoughts invade my head.
Bound to my memory they're like shackles of guilt.
Oh, God, please set me free.
Free from this pain and this guilt,
so that I may face
tomorrow."

Inte klackarna i taket direkt

Inte bra med mig just nu. Skit. Orkade inte ens jobba idag, så jag sa att jag mådde dåligt och fick gå hem tidigare. Har faktiskt aldrig sjukskrivit mig och jag försöker säga åt mig att psykisk skörhet också är en sjukdom... och det går sådär

Alla möjliga demoner bråkar med mig idag, och just nu känns livet inte speciellt kul att leva. Jag känner mig konstig och bara fel. Det där med att inte höra hemma nånstans känns lite värre idag. Tyvärr. Ett tag funderade jag på att åka hem redan i morgon, men det bästa för min självbevarelsedrift är väl att ta mig i kragen och jobba de sista dagarna. Och den här ständiga konflikten om vem eller vad ska bo här får mig att rasa omkull. Ibland tror jag det är bättre att jag flyttar... men jag måste tro att det finns nån annan lösning... Men det är så sjukt tärande att ångesten jagar mig varje gång och trycker ner mig... det är en underdrift att jag hatar det en smula...

Vad säger psykologen? "Allt är inte ditt fel Fredrik." Nä, nä... "Acceptera dina tankar utan att döma dig själv." Jo, ja, lättare sagt än gjort... "Be om ursäkt och tänk inte mer på saken." Eh, ja, går sådär... "Du har kommit en bra bit på väg." Va? "Det är såhär. Det går upp och ner." Kan man lugnt säga... "Det är okej att vara rädd och ledsen." Mmm... hela tiden? "Hur hjälper sådana tankar dig?" Inte särskilt, jag vet...

Nu försöker jag se framåt... hoppas på att jag kan resa mig... orka jobba... nyfiken på om jag kommer in på Södertörn... längtar efter mamma, pappa, Henning och Hope... vill lösa boendekaoset... mysa istället för att bråka... och bara... få må bra...

Är det för mycket begärt?

Vilse... men...

Finns det någon väg ut, på riktigt...? Försöker kämpa, men jag tappar taget, och just nu ser jag inte riktigt hur något ska ordna sig. Men... det är väl bara att fortsätta... genom helvetet... genom allt...

Hoppet

Håller sakta med små, små steg återhämta mig från min senaste panikattack. Jag sticker inte under stolen med att det har varit jobbiga dagar. Allt hopp rann ur mig inom loppet av ett par timmar och de senaste dagarna har förflutit med en malande oro inom mig, små ångestanfall och en stort tomt hål. Hoppet är det sista som överger människan och att förlora det... är det svåraste som finns.

Men hoppet återvänder, även om jag är lite omtumlad och tron på mig själv är naggad i kanten. Jag försöker undvika mina tankefällor som är farligt nära just nu. Jag lyssnar på mitt inre jag och försöker ignorera djävulen i mitt huvud. Troligen klarar jag detta också, men det kommer att ta sin lilla tid att hitta tillbaka. Jag saknar mig själv sådana här dagar, den killen jag stundom tycker om att vara...

Men det får ta tid.

12 timmar

Känns fruktansvärt motigt att jobba idag, särskilt som att jag mår sämre än på flera månader... men det ska gå. Det här är ett tungt bakslag, men jag vill så gärna... resa mig...

Den här gången också

"You're born, you die and you make a lot of mistakes in between."

Jag ska göra mitt bästa, mer kan jag knappast göra. Det kniper i hjärtat när jag mått så bra och kastats ner så hårt igen... men jag har varit här förut. Jag har klättrat upp. Det är ju som så att det måste gå den här gången också. Det här med att leva är svårt, för jag är inte så bra på det. Jag tror mig veta svaret men så trillar jag dit igen, igen... och igen.

"I've stumbled and picked myself up, and stumbled and picked myself up … over and over again with no safety net."

Mitt hjärtas blod

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, hur länge jag kämpar och hur mycket jag lovar mig själv... för vägen leder aldrig hem. Jag trodde verkligen den här gången. På riktigt. Men ångesten kommer alltid tillbaka. Den ger sig aldrig. Den ger sig inte förrän den får se mitt hjärtas blod, förrän det enda som finns kvar av mig är ett tomt skal...

"Life's so fragile and love's so pure
We can't hold on but we try
We watch how quickly it disappears
And we never know why"

Dags för själarnas tidsfördriv

Ja, inte mycket nytt har hänt. Jobbat ett kort pass idag, joggat en halv mil och bara tuffat på. Nu är jag ledig ett par dagar, och det ska bli skönt med lite "själarnas tidsfördriv" samtidigt som jag ska ta tag i en del "bör" och "ska". Jag ska vara en del för mig själv, jobba med mitt inre och skräpet i mitt förflutna. Den enda som kan riva de sista barriärerna... är ju bara jag.

"If you think that anything of any value in this world comes at an easier price, you're wrong."

Och jag ska bli pappa!

Jag har vetat om det någon vecka, men idag har jag fått se de första bilderna. Det är officiellt! Jag ska bli "pappa" till två små knytten! Det är Sofie, som bor hos min moster som fixat fram de här underverken. Är de inte söta och gulliga så att man bara dånar? Det ska bli sjukt mysigt att ta det stora uppdraget att ge de små liven ett tryggt och bra liv. Det är ett stort ansvar, men jag tror jag är mogen!

Det värmer i hjärtat att deras mormors bror hette Oskar, och att den ena av dem är väldigt lik min Tussan som försvann för något år sen. Det känns också helt rätt att döpa dem till... Henning och Hope. Tänk att ni är verkliga nu!

Annars har det varit ett par jobbiga dagar. Ett "problem" som jag tryckt undan kom upp till ytan utan förvarning. Jag vet, jag om någon borde veta, att saker man gömmer kommer förr eller senare upp till ytan och slår till hårt och smärtsamt. Jag får lita till att det löser sig till det bästa, det brukar göra det... till slut.

Osäker

Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill, och det klarnar inte direkt... och hur vet man om man är vek eller förstående? Svar önskas...

Ont...

Jag försöker hänga med, och härda ut... men... vad gör man... när det bara gör ont?

"Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind"

De sista poängen

I arla morgonstund blev det till att sätta sig på pendeln och fara till Märsta och terapi. Idag lämnade jag in min skattning för tredje gången, och vilka framsteg jag gjort! För en oinsatt är en skattning där man mäter hur pass deprimerad man är. Eftersom jag är siffernörd så älskar jag den uppgiften. I februari hade jag 30 poäng, i april hade det sjunkit till 22 och idag så hade jag futtiga 9 poäng! Det är nästan så jag blir rädd.

Nu handlar det om att pressa ner skattningen till 0! Det primära målet för veckan är att lyckas fokusera och koncentrera tankarna, trösta mig själv istället för att trycka ner mig och lyckas hitta mina livsregler och grundantaganden. Sen ska det bli lite orostid igen. Ja, det krävs mycket arbete för att nå hela vägen, men jag har nått längre än vad jag nånsin trott. Det går fortfarande rätt mycket upp och ner. Just idag och igår har jag mått lite sämre, men det är så med depressioner. Det är sällan en spikrak kurva, och man får hänga med så gott man kan.

Nu ska jag strax iväg till jobbet, och jag håller tummarna för något roligare idag! :)

1.90... tronskifte på gång?

Nej, formen vill inte infinna sig för Kajsa och jag är glad att jag valde soffan istället för ett regnigt Sollentuna. 1.90 är inte så värst bra för en tjej som har skuttat över 2.00 eller mer femtio gånger i karriären. En lustig detalj i sammanhanget är att Emma Green studsade över 1.93 och slog både Kajsa och Antonietta di Martino, som tog 2.03 i helgen. Emma är på gång, och det ska bli spännande att se om hon nosat på två meter innan sommaren är slut.

Men guldet i Osaka rör hon inte!

Och så blev det Hjul 5...

Det verkar inte vara min vecka på jobbet. Igår fick jag torterar i Hjul 6 och idag blev det Hjul 5 i ösregnet. Lite ironiskt... att det kan vara så deppigt att gå till ett nöjesfält och ställa sig i ett lyckohjul. Nåja, jag fick i alla fall gå hem tidigare för första gången, och det är skönt. Jag hann med ett medarbetarsamtal också, där det blev mycket ros och inget ris. Det känns skönt att man gör ett bra jobb åtminstone.

Så det blev inget Sollentuna. Det regnar och regnar... så nu hoppas jag på sol och femkamp i morgon!

Och Hjul 6 blev det

Ryktet säger att man får stå där högst sju timmar åt gången, eftersom Hjul 6 ligger så isolerad och det är tufft mentalt att stå ensam med sig själv så länge. Där stod jag 11 timmar igår. Nej, lyckans lotteri spelade mig ett elakt spratt den här gången.

Idag ser det ljusare ut! Kajsa hoppar i Sollentuna och jag frågade lite snällt igår om jag kunde få gå tidigare idag så jag har chansen att se det på plats. Jag drog väl en liten vit lögn om att jag hade biljetter, men det var bara för att de skulle tycka lite synd om mig. Men nu ser det ut som att jag får gå redan vid 17 idag, istället för 23! Det är jag värd tycker jag! Jag har försökt att få gå hem tidigare så många gånger, men det har aldrig lyckats...

Fast det regnar ute idag, och så hima kul är det inte att se friidrott ensam OCH i ösregn. Hmmm... är jag en dålig människa om jag ser tävlingen hemma istället? Ja, Bror Duktig är jag. Jag får dåligt samvete av att dra en sån liten vit lögn, och jag får dåligt samvete att jag förlorar lite pengar... Ja, borde verkligen bli lite snällare mot mig själv.

Jag är ju inte mer än människa.

Lyckans lotteri

Nu tar jag ett djupt andetag och ger mig in i det igen. Nu väntar två dagar med totalt 22 timmars jobb. Förra veckan hade jag flyt med två roliga spel. Håller det i sig den här veckan också? Vill så gärna ha Grodan, Pilen eller Can-Alley... och inte Lott 3, Hjul 6 eller nåt i den stilen.

Vem vet? Det här lyckans lotteri...

Girlpower!

Ja, Spice Girls gör comeback! Det blir 25 spelningar och en skiva med nytt och gammalt material. Äntligen kanske gruppen får den slutpunkten den förtjänat? Det vore på tiden. Mel B, Geri, Emma, Victoria och Melanie C var mina största idoler som finnig tonårsgosse och de har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

En pojkdröm blir sann!

1.92... but I will always believe

Nej, det är som det brukar vara. Kajsa öppnar säsongen svajigt, kanske till och med svajigare än nånsin? Igår blev det 1.92, med en rivning redan på 1.89. Är jag orolig? Nej... inte direkt. Jag är van. Kajsa är till åren kommen och så här brukar det se ut ibland. Det är lång, lång tid kvar tills VM i Osaka går av stapeln. Jag tror stenhårt på en ädel medalj, annars hade inte Kajsa varit Kajsa och jag hade inte varit jag.

Sollentuna på onsdag. 2.04 i fjol. 1.94 i år?

HA!

Polisen ringde till mig nyss, och de har lyckats gripa en person som försökte använda mitt spärrade kort! Åh... jag blir så himla skadeglad! Det får man bli. De vet ju inte ännu om han har kvar min plånbok, men det gör inte så mycket. Det bästa är att den där lilla grisen fick sitta bakom lås och bom en natt, istället för att tömma mitt kort!

Yay, rättvisa!

Tur i oturen

Livet tuffar på. Balansen inom mig känns mer stabil nu när lägenheten är tömd. Jag jobbar väldigt mycket, men det är kul (åtminstone ibland...). Midsommar betydde ännu mer jobb, men också ännu mer pengar! Ja, det är så mitt liv är just nu. När jag inte jobbar, så sover jag eller glor på Lost. Lovely! Tänk att jag missat den serien.

Igår skulle det dock smälla till ordentligt! Pubkväll på Grönan! Förra gången var suverän, och det mesta talade för att det skulle bli ännu bättre igår - vilket det också blev. Vädret var toppen och kvällen blev sådär härligt lyckad det sällan blir. Mötte upp med några vid 17. Vi tog några cider på Kryddhyllan, åkte några attraktioner, åt lite nachos (lika gott som doften vid hjul tvåan skvallrar om) och hade det bara trevligt till parken stängde och pubkvällen drog igång.

Alltså... så himla kul! Så ofta i mitt liv har jag känt mig utanför och bara så felplacerad i sådana här sammanhang. Men jag hade verkligen så kul och sammanhållningen med mina kollegor växer för varje dag. Man tror man träffat alla, men så dyker det upp något nytt och trevligt ansikte man missat! Älskar mitt jobb, och vad det gjort med mig. Senare skulle det bli After i Gamla Stan, men vi vände i dörren. En av oss hade glömt sitt leg, så det blev nattamat! Och det var här det gick utför...

Min plånbok blev stulen. Vet inte hur, men det var inte lite panik som kom över mig. Jag var stressad till min sista pendel och mitt i alltihopa tog alltså nån jävla idiot min plånbok (HAHA, jag hade bara trettio spänn där!). Det blev till att panikringa och spärra kortet, och hålla tummarna för att inte något hade hänt... Sen visade det sig att min pendel hade gått. Det blev nattbuss istället, och seg som jag var missade jag min hållplats och fick vänta en extra halvtimme för att åka tillbaka. Det här var en prövning och ingen särskild lyckad slutpunkt på en lyckad dag, men... jag hade enorm tur i oturen.

• Mitt SL-kort blev inte stulet - 620 spänn!
• Grönankortet klarade sig - 500 spänn!
• Cashen jag fick av mor när jag fyllde år låg hemma - 1000 spänn!
• Kortet var inte tömt - 4500 spänn!
• Jag hade spenderat mina kontanter - 300 spänn!
• Nycklarna var också välbehållna - x antal spänn!

Mitt frikort är jag av med, Satskortet likaså, kortet på Åhlens, mitt leg och en gnutta tro och hopp på mänskligheten är också naggad i kanten... men det kunde blivit så mycket värre!

För mycket av allt

Inte på topp just nu tyvärr. Alldeles för mycket jobb, och även om jag älskar mitt jobb så är passen alldeles för långa. Jag hamnar helt enkelt i en slags obalans. I tisdags blev det 11 timmar i Woody. Dunkande, fulla femkampare och ingen luft räckte gott och väl för att slita ut kropp och knopp. Dagen efter blev det 11 timmar i Can-alley. Fulla femkampare, en röst som försvann och ben som blev segare och segare. Sen mötte jag upp med två kompisar från Malmö, och jag har hängt med dem idag. Kul, men jag behöver en paus från människor just nu. Likadant i helgen, när föräldrarna var här. Det är roligt att umgås med mina nära, men jag behöver få tid för mig själv nån gång...

"Det är lätt att fly ibland
Finns lyckan i ett annat land?
Där är bara okänd mark
Och ensam är jag inte stark"

Trött... kommer jag nånsin vakna?

Sköna dagar... men nu är det slut!

Det har det varit nu. Päronen har varit här och vi har firat mig lite grann! Vi har ätit gott, haft det trevligt och varit en runda på Ikea (love it! Jag är Ikeakåt!). Nu börjar lägenheten ta form och bli hur fin och mysig som helst. Skulle gärna vilja vara kvar här hela dagen, men...

Jag ska ju jobba 11 timmar! Yay!

24

Vi klarade det. Du och jag, Fredrik. Nu är jag 24 och jag vet inte hur många gånger jag tvivlat på att jag skulle få uppleva den här dagen. Men nu är jag bara glad. Jag är så lycklig att jag får vara med i leken ett tag till. Det går verkligen inte att ta något för givet i den här världen, men jag ska verkligen göra allt för att mitt tjugofjärde år ska bli ett av de bästa. Och det tror jag att det kommer att bli.

"Jag kan äntligen andas
Mitt liv har långsamt förvandlats
En stig som leder till oändlighet
En värld som väntar på mig"

Jobbigt jubileum

Ja, i morgon fyller jag 24. Det känns faktiskt bra, även om jag inte är så mycket för det här med min födelsedag. Jag och Marica tjuvstartade igår med tacos, tårta, Golden Leauge, Lost och en väldigt fin present. Hur mysigt som helst.

Men det här med att fylla 24 väcker också gamla minnen till liv. Det är nästan exakt ett år sedan jag gick in i min svåra depression. Det känns. Ja, jag mår mycket bättre nu för tiden men riktigt i mål är jag inte ännu. Jag är på god väg, och jag hoppas att det blir trevligare att vara 24 än vad det var att vara 23.

Jaaa, nu ska jag snart iväg och jobba. Känns lite segt, men sen är jag ledig ett par dagar i alla fall.

1.93... and this sucks!

Nej, Kajsa och Oslo går inte ihop. 2001 hoppade hon 1.93, 2003 mäktade hon med 1.95, 2006 blev det ännu en gång 1.93 och igår blev det favorit i repris med 1.93. Precis som i fjol tog hon höjden i tredje försöket med darr. Nej, gör om och gör rätt! Det här är vi inte nöjda med. Speciellt med tanke på att Slesarenko hoppade mer övertygande än hon gjort på tre år.

Men... det kommer mera.

Sååå sliten

Har jobbat 11 timmar både tisdag och onsdag, så nu är jag sliten, både psykiskt och fysiskt. Nu ser det lite lugnare ut några dagar, och det känns skönt. 5 timmar idag, i morgon och så 6 timmar på lördag. Sen är jag ledig ett par dagar igen. Nice! Behöver lite lugna dagar nu för att komma i form igen!

Nya jag

Just det ja! Jag har klippt mig, och kort blev det! Kortare än på... hmm... typ hela mitt liv kanske? Ja, jag gillar det i alla fall! Det är "summer Fredde 2007"! ... Men det där med att le på kort kan jag aldrig lära mig...

Jag ler inombords istället.

Livet på landet

Livet är bra just nu. Idag har jag bara softat, precis som jag planerade. Det känns skönt med tanke på att i morgon och på onsdag väntar två lååånga pass på jobbet. Vi snackar elva timmar. Igen. Ja, men det känns helt okej faktiskt. Det ska bli skönt att ha de här passen avklarade, för resten av veckan ser helt klart bättre ut! Trevligt!

Och ikväll kommer Marica hem! Det känns jättekul, för jag älskar henne mest ju! Men jag är ändå glad för den veckan jag fått i ensamhet. Den var nog precis vad jag behövde just nu. Under det senaste året har jag ofta kunnat vara mig själv när jag varit bland vänner och där och då mått rätt bra. När jag hamnat för mig själv har jag börjat grubbla, deppa och oroa mig. Men de senaste dagarna har jag mått bättre än på många, många år i min ensamhet. Det känns helt underbart... även om det ska bli skönt att slippa vara ensam hela tiden! ;)

Om det nu undgått någon så älskar jag min lilla DS. Just nu lirar jag Harvest Moon och som jag diggar det! Det går helt enkelt ut på att bygga upp en bondgård, träffa en fru och skaffa ungar! Inte mycket action där inte, men när det är så mysigt kan jag inte klaga. Idag har jag mött min första sommar på gården! Jag planterar som aldrig förr, klappar min katt, uppvaktar flickorna (har inte bestämt mig ännu för vem jag ska snärja...) och börjat planera för att skaffa höns lagom till hösten! Livet på landet leker...

Livet i verkligheten är inte mycket sämre.

D'oh!

Så kan det gå. I morse råkade jag missa min terapi. Märkligt. Var himla säker på att den skulle vara klockan 9.00. Ändå fick jag för mig igår kväll att jag skulle upp klockan 7.30 och gå ut på promenad. Sen skulle jag gå hemifrån vid 8.45... hmm... när det nu tar en timme att åka all the way to Märsta är det märkligt att jag tänkte gå hemifrån en kvart tidigare. Nånstans igår fick jag för mig att terapin skulle vara klockan 10.00...

Synd! Jag hade verkligen sett fram emot terapin när jag mådde så bra och kände mig så himla klok. Nåja, det här får inte upprepas. Jag hade ju ingen session förra veckan heller eftersom det inte fanns tid. Nu får jag vänta en vecka, men det känns okej, för jag mår väldigt bra just nu... och nu jag får ju vara hemma och softa en hel dag till liksom! :)

En ny stjärna!

Stefan Holm över 2.30, Emma Green över 1.94 och... Ebba Jungmark över 1.92! Helt plötsligt har vi en ny stjärna på vår höjdhoppshimmel. Att höja sitt pers med åtta centimeter är... ja... osannolikt bra! Sen är hon bara 20 också, och redan femma genom alla tider i Sverige. Framför sig har hon Carolina Klüft och Susanne Lorentzon på 1.94, Emma Green på 1.97 och en viss Kajsa Bergqvist på 2.06... Jag vet, jag är en sportnörd.

Det blir en höjdarsommar!

Äntligen... nu händer det verkligen

"Med hjärtat fyllt av ensamhet
Så tystna varje sång
En natt blev till en evighet
Så oändligt lång
Men tårar kan sina
Och jag står här trots allt
Med huvet högt och blicken klar
Så möter jag en helt ny dag"

Det har varit på gång ett tag nu. Jag har känt det i själ och hjärta. Jag mår bättre än vad jag gjort på många år. Nu händer det verkligen. Till sist... äntligen... jag har hoppats så många gånger, och fallit tillbaka. Men nu... nu... händer det verkligen.

"Äntligen, känns det som om livet börjar om igen
Sakta fylls mitt inre utav ljus igen"

Vad som än händer i framtiden så tar jag med mig tankarna och glöden jag hittat inom mig den senaste tiden. De senaste dagarna. Jag är inte naiv. Troligen har jag några svackor till att överleva innan jag är i mål... men... nu händer det verkligen.

Och alldeles strax är jag ledig!

Livet tuffar på. Trots att måendet går lite upp och ner känns själen lugnare än på mycket länge. Jag är låg ibland, men jag vet att det alltid går över. Och jag har hittat verktyg för att tänka mig gladare och peppa mig själv. Sen är det rätt naturligt att man känner sig mentalt trött efter att ha jobbat 22 timmar de senaste två dagarna. Så är det för vem som helst. Idag är jag glad över att det bara blir sex timmar, och under dessa timmar blir det Sommarkrysset, och det är alltid skoj!

I morgon och på måndag är jag ledig, och det ska bli himla skönt! Jag tänkte inte göra något speciellt, mest ta det lugnt och bara vara... Promenera, tvätta lite, spela lite TV-spel, vara ute i solen, jogga och bara... ja... bara vara Fredrik.

2.02... AND she's back!

Nu är det igång på riktigt! Igår klarade Kajsa hela 2.02 i Turin. Med tanke på att hon hade problem med att ta 1.91 för drygt en vecka sedan är det här så sjukt kul! Ibland lossnar det och man fattar inte riktigt hur det går till. Men sådan är Kajsa! Hon smäller till när man minst anar det, och jag har börjat lära mig det nu. När det blev 1.91 i Sollentuna var jag inte ett dugg orolig. Visst, jag trodde verkligen inte att det skulle bli felfri hoppning över 2.02 idag, men det ser jag bara som en enorm bonus.

Nu väntar Golden Leauge i Oslo om en vecka, och då ställs Kajsa mot Tia Hellebaut och Blanka Vlasic. Den senare har redan tagit 2.04 i år och Tia snodde så när Kajsas världsrekord i vintras.

Nu kör vi!

Orka!?

Elva timmar idag, elva timmar i morgon... vill inte!

"Jag gör mitt jobb, jag tar mig hem
Vet knappast hur det går till
Jag somnar, jag vaknar
För alltid, för evigt
Jag ber en liten bön"

Bit för bit, dag för dag

Det tuffar på... tankarna är tunga ibland... men en dag i taget, och ett steg i taget...

"So I found a reason to stay alive,
Try a little harder, see the other side
Talking to myself -
Too many sleepless nights
Trying to find a meaning to this stupid life
I don’t want your sympathy,
Sometimes I don’t know who to be"

Hetta och kyla

Det här var nog de fem längsta timmarna i mitt liv. Jag blev placerad i ett lyckohjul som mer eller mindre förvandlades till rena rama bastun. Nä, med ett redan lite darrigt psyke räckte det här för att sänka mig lite till. Typiskt... :( ... Det kanske låter konstigt att sommar, sol och värme kan göra mig så obekväm. Men i sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att jag de senaste två somrarna genomgått ett riktigt helvete. Sommarsolens värme får mig att komma ihåg kylan i min själ...

Roligt (och så sjukt märkligt!) att springa rakt in i min "minigris" Mini på vägen hem. Konstigt, eftersom hon bor i Borås, och oddsen att träffa varandra i stora Stockholm är inte så där himla höga. Men roligt var det, och gav mig lite mer energi.

Så nu ska jag göra en liten lista tänkte jag, med saker jag ser fram emot i sommar. Jag vill hemskt gärna att det här åtminstone ska bli en okej sommar, ja, rentav en riktigt bra sommar!

• Galna och roliga pubkvällar med mina sköna kollegor på Grönan!
• Många mysiga och underbara kvällar med Marica.
• Adoptera en (två?) liten kisse från Majken.
• Jogga många, många mil och fila formen inför Lidingöloppet.
• Komma in på min drömutbildning.
• Följa Kajsa hela vägen till VM-guld och 2.10 i Osaka.
• Återuppta arbetet på GAMEcore och börja spela lite mer igen.
• Få det riktigt mysigt i vår fantastiska lägenhet.
• Förlåta mig själv för allt som hänt det här obehagliga året.
• Lära känna nytt och trevligt folk på Grönan!
• Få lite mer tid över till andra vänner som kommit bort lite.
• ... en liten romans kanske?

Längtan efter ledighet

Jag vill vara ledig! Ja, jag vet... jag var ledig igår men en dag räcker inte för att jag ska känna mig utvilad. Den sista tiden i skolan varvades teaterångesten med jobbet, och även om det känns superskönt att skolan är över så saknade jag en liten paus innan jobbet tog vid. Jaaa... jag jobbar bara fem timmar idag, men jag vill bara sitta i soffan och softa... men det blir väl tid för det också. Antar jag. Ikväll kanske? Och det är nog nyttigt för mig att jobba, för det är lätt att sätta igång och grubbla. Alltid nåt jag är bra på! ;)

"Om jag fick leva om
Mitt liv när du kom
Så vände jag om"

Och hur är det med psyket just nu? Jaaa, okej antar jag. Ångesten har inte gjort sig påmind på en vecka och jag är tacksam för varje dag jag får. Att slippa Kulturama var nog precis vad jag behövde. Samtidigt har jag börjat hoppas så många gånger, att det kommer ta tid att tro fullt ut på att jag kommer kunna klättra upp ur mitt svarta hål, och stanna där... Men livet börjar kännas mer hanterbart, även om jag vet att det är en bit kvar. Jag behöver tid, lära mig att lita på mig själv och... ja, på något sätt riva den där sista och svåraste barriären. Undrar om jag är stark nog...?

"Men jag följde mitt hjärta
Jag lydde vartenda slag
Ingen hade väl sagt mig
Att stark kan förvandlas till svag
Över en dag
Längtan är allt jag har"

Men nu ska jag väl ta mig iväg till mitt kära jobb, och hoppas att timmarna flyger förbi! Sen blir det antingen soffan, eller Betty... kanske bägge delarna?

Och jag saknar dig minsann, även om det nog är bra med en liten paus...
men jag älskar dig... mest! :)

En alldeles vanlig dag

Skönt med ledighet, skönt att ha fått en del gjort och skönt att ha lite tid till avkoppling. Mer behöver inte sägas. En alldeles vanlig dag. Helt enkelt.

"Time to face what you are hiding from
Don't have to do this on your own"

"I samma liga" säger du? Hmm... tål att tänka på.

Slutet och början

Livet är konstigt. Livet går upp och ner. För ett år sedan ville jag stanna klockan och aldrig nånsin lämna Markaryd och AMP. Då satt jag med en sorglig klump i magen. Nu är livet annorlunda. Jag är så glad att det här året äntligen är över. Jag lämnar Kulturama lite trasigare än innan, men ändå med vetskapen att jag är en oerhört stark människa som klarar av precis vad som helst. Ärren i mig börjar blekna, men min vilja står fast.

Avslutningen igår var trevlig. Det kändes skönt att få ett bra avslut på det hela. Det känns skönt att inte längre känna sig som den konstigaste i rummet. Jag tycker fortfarande det känns en smula ytligt med fester och alkohol, men jag har bestämt mig för att då och då göra ett inhopp i den världen. Håller jag det på en lagom nivå mår jag bra av det. Men jag kommer alltid känna mig mer levande när jag lyssnar på Sonja Aldén, ser Kajsa hoppa högt, kramar Marica eller joggar för mig själv. Sån är jag. Det är jag glad för.

"Som en väg utan mål
Och ingen där som förstår
När man tappat allt man någonsin trodde på
Då kan det öppnas upp en dörr
Som du inte såg där förr
Och solen lyser åter vägen där du går"

De längsta resorna görs i våra inre. Det är så. Jag har börjat skriva dagbok. På riktigt. Det är alltid en kick att blogga med vetskapen om att ens ord når ut till andra. Men jag behöver ett ställe dit ingen riktigt kan nå. Jag känner mig mer och mer trygg i mig själv, men riktigt där är jag inte ännu. Därför avslutar jag varje dag med att sammanfatta dagen, hur den känts och vad som rör sig i mitt inre. Det är nyttigt och läkande.

Framtiden är här nu, och det känns bra och... konstigt! Jag trivs på mitt jobb, och jag håller verkligen tummarna för att jag ska komma in på den utbildningen jag sökt till hösten. Gör jag inte det, så... Ja, till en början tänkte jag ta mitt andrahandsval. Men jag är inte mycket för sånt. Kommer jag inte in där i år, så... tar jag världen i min famn och flyger över hav och land... Det ni! ;)

Näää... nu ska jag äta skamlösa mängder choklad, käka massa glass och dricka kopiöst mycket cola. Mums!

Och dagen är här

Helt ärligt så har jag många gånger tvivlat på att den här dagen skulle komma. Men nu är den här. Vi skriver den första juni 2007 och Kulturama är över. Allt har inte varit åt skogen med den skolan men så många gånger har jag vaknat upp den här våren och känt att hela mitt inre gjort revolt och mer än allt önskat att inte gå till det där stället.

Nu är jag inte naiv som tror att alla mina problem försvinner per automatik när jag lämnar teatern och Kulturama bakom mig. Mina stora problem finns fortfarande kvar där. Men jag är rätt säker på att de kommer vara lättare att möta och lösa om jag befinner på platser där jag mår bra och utvecklas. Jag tror Grönan är ett sånt ställe. Jag har bara börjat där, men jag trivs riktigt bra.

Många har sagt åt mig under det här året att jag är stark, och att jag om någon klarar av att bli frisk. Men det är inte så lätt. För att kunna bli frisk så måste jag förstå vad som är sjukt, vad som får mig att så ofta misshandla mig själv både fysiskt och psykiskt. Jag tror jag inser problemet nu. Man ska aldrig skylla på en ensam orsak, men när jag tänker tillbaka på de senaste åren så kan jag se en gemensam nämnare för alla problem. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Det finns ingen enkel väg. Men jag vill hemskt gärna försona mig med min livshistoria. Ingen tjänar på att jag stundom hatar och sparkar på mig själv. Nej, jag vill hemskt gärna förlåta mig själv. Det måste jag göra för att orka vidare... och skapa en meningsfull och lycklig framtid.

"Jag kan se hur det som var leder till något mer
Jag kan känna hur min rädsla flyr"