Min och Kajsas resa

Ibland sker underverk när man minst anar det. Hela vintern och våren 02 hade Kajsa problem med hälen och tvingades korta ansatsen för att minska belastningen på foten, så hon gick från åtta till sex steg. Detta skulle komma att bli en lyckoträff. Hon hade känt på ansatsen under inomhus-VM i Lisabon och där och då hade det slutat med ett guld. Med den kortare ansatsen blev Kajsa än mer explosiv och fick bättre kontroll över upphoppet. Redan i den tredje tävlingen för säsongen kom beskedet. Kajsa hoppade 2.02 men nöjde sig inte med det och innan den härliga kvällen var över hade hon också skuttat över 2.04. Tävlingen i Lausanne lär jag aldrig glömma. Jag var så glad och lycklig att jag knappt kunde somna... men det skulle komma mera!

Månaderna fram till EM i München var en härlig transportsträcka. Kajsa tycktes tvärsäker på höjder runt 2.00 och på DN-galan var det väldigt nära att bli hela 2.05. Den enda som kunde konkurrera var Hestrie Cloete, men hon var ju från Sydafrika och fick således inte vara med på EM. Vägen till guldet såg spikrak ut...

Kvalet i München tyktes bara understryka Kajsas form. Hon såg grym ut och den enda som var en möjlig konkurrent var vinterns suveräna Marina Kuptsova. Hon var bra också utomhus men hade inte nått samma klass som under vintern. Så läget var perfekt för Kajsa. Hon slapp dessutom en del press eftersom Carolina Klüft och Christian Olsson redan hade blivit mästare, och Stefan Holm och Staffan Strand hade bärgat ett silver och ett brons i det manliga höjdhoppet. Det var redan här Sveriges bästa mästerskap på ett halvt sekel, och så klart ville inte Kajsa vara sämre.

Den här sista söndagen av EM vräkte regnet ner över München. Det var kallt och det var bedrövliga förhållanden för att hoppa högt. Men detta tycktes inte bekomma Kajsa, och hon hoppade lätt över 1.92. Redan här verkade tävlingen få ett hastigt slut. Ingen av konkurrentera lyckades bemästra vädret och till slut var det bara Kuptsova som med darr klarade i tredje försöket. Kajsa replikerade snabbt och gled över 1.94 och här började Kuptsovas sluga taktik, eller rättare sagt var det mer pappa Kuptsova som höll i taktpinnen och noga följde sin dotter från läktaren. Hon behövde klara en högre höjd och stod således över och tvingade upp Kajsa på 1.96. Även där klarade Kajsa men nu var det med darr på ribban. Inte helt oväntat kom första rivningen på 1.98. Där klev Kuptsova in igen men rev klart. Samma visa upprepades i andra försöket för de bägge och nu hade två kryss vardera i protokollet.

Finalen hade blivit nästan onödigt spännande. Kajsa var fullständigt överlägsen men med sin taktik hade Kuptsova hållit sig kvar ända in i slutskedet. I sitt tredje försök på 1.98 tog Kajsa till sist död på tävlingen. I hällande ösregn gled hon över och slog, skulle jag tro, ett inofficiellt världsrekord i ösregn. Kuptsova gjorde ett försök på 2.00 men var aldrig riktigt nära och Kajsa hade till sist vunnit sin första stora titel utomhus. Guld på 1.98, med tvåan på 1.92 och trean på 1.89. Mer överlägsen kan man knappast bli och Kajsa underströk det här ytterligare genom att göra det högsta höjdhoppet på många år ett par veckor senare. I polska Poznan gled hon över 2.05 och hade ett par riktigt hyfsade försök på världsrekordhöjden 2.10. Från att ha varit skadad och uträknad hade Kajsa tagit ett hårt grepp om sina konkurrenter och dominerade fullständigt.

Det var också här jag började en resa. Tjock och tung ville jag ha en förändring. Kajsa var min stora förebild och... jag ville ju också. Jag ville hoppa höjd och känna mig sådär lätt och smidig. Jag var måhända ung och naiv, men jag ville slå rekord och spränga barriärer. Inspirationen efter Kajsas guld i München blev startskottet för mina långa resa... och efter ett år hade jag bantat bort 40 kilo. Och det räcker kanske för att förstå vilken stor plats och betydelse en förebild kan ha. Och självklart har jag kvar drömmen om att en dag själv hoppa 2.00...