Så lyckligt lottad...

Nu är dagen kommen! I morgon kommer mor och far hit med Henning och Hope som faktiskt är över två månader gamla nu. Det känns både fantastiskt, spännande och skrämmande. Vilket ansvar jag fått på mina axlar som ska ge dessa små knytten all min kärlek. Då passar det ypperligt att jag är ledig i fyra dagar - pappaledig. ;)

Det har gått några dagar sen det där nerviga uppropet, och jag börjar känna mig mer och mer nöjd med den förmodade utgången. Väl där och då mådde jag extremt dåligt. Minuterna innan det blev klart bultade mitt hjärta som aldrig förr och när besvikelsen lade sig över mig, så kändes livet en smula hopplöst om jag ska vara helt ärlig. Där och då kände jag mig bara oerhört tom och... ja... det var riktigt jävligt tag där helt enkelt!

"I will live forever

If you always keep me in your mind

And it doesn't matter

How far I am

If I ever leave you

I'm gonna be there by your side

If you ever need me

Well, here I am"

Men nu börjar jag ana att det här kanske är precis vad jag behöver. Jag vill ta det lugnt, och hämta mig efter det helvete jag varit med om. Jag vill ägna ett halvår åt att bara... ja, leva. På måndag ska jag till exempel ta upp min träning på Sats igen med en kompis från Grönan. Jag har tänkt att bli så vältränad som möjligt för nästa år ska jag springa Göteborgsvarvet under två timmar och dessutom vill jag att kroppen ska orka med Stockholm Marathon... men livet är ju mer än träning. Så på tisdag kommer två andra från Grönan och vi ska bara lira TV-spel hela dagen, och njuta! Sen har jag flera andra grejer som jag ska... och vill... planera in. Venedig, filmkvällar, kryssning, avslutningsfest och mycket annat...Gemenskapen och de människor jag träffat på mitt jobb betyder väldigt mycket för mig.

Men det finns såklart mer i livet än mina kollegor, för vi har ju mina andra vänner och min älskade familj som jag alltid håller nära mitt hjärta. Många har fått stå tillbaka när jag ägnat mitt år åt en utbildning där jag mest mådde dåligt och utvecklade panikångest. Det är slut med det nu. Från och med nu vill jag och tänker jag ägna mig åt de som betyder något, och det innebär... mest mig själv. Så hösten ska innehålla en trip till London, Växjö, Malmö hoppas jag på och så kommer alltid Borås med i bilden. Man kan aldrig fly från den man var, men man kan sluta fred med sig själv.

"I'm gonna live forever

Don't you ever forget

That all the stars in heaven

Will shine for me

I'm gonna live forever

No never forget

That no one's lost in heaven's

Eternity"

Så framtiden som ensamstående och arbetslös tvåbarnspappa till Henning och Hope känns ganska ljus... speciellt när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är!