Ny väg

Jag är fortfarande här. Och nu är jag tillbaka. Pausen blev till slut sisådär en månad och det kändes välbehövligt. Jag behövde bli sugen på att blogga igen.

Den psykodynamiska terapin, som trevligt nog ligger i huset bredvid, börjar ta form och jag börjar förstå den. Det är stor skillnad mot KBT och på många sätt betydligt mer påfrestande. Men jag tror att jag behöver bearbeta det svåraste för att bli helt frisk och stark i mig själv. Jag har kommit en lång väg men jag känner mig ofta otrygg i mig själv... den jag var och den jag är. Men jag vill hemskt gärna bli trygg i den jag strävar efter att bli. Det är mitt mål, och har så länge varit det... att finna styrkan i att vara jag.

Dagens :( ... att det är ett grått och trist november med en grå och trist vardag.

Dagens :) ... måste tillägnas min söta DS med gulliga Chocobo Tales som jag spelar just nu.

"Jag vågar ta steget ut och gro
och jag önskar att jag funnit min tro
att jag klarar allt
som den långsamma blomman
som äntligen slagit ut"

Dagens Shirley blev en klassiker jag finner styrkan i... alltid.

18 000 anledningar att jubla!

Ska det va, ska det va, ska det va... brukar jag ju säga. Och nu är det läge igen. Sedan några veckor har jag jobbat som säljare på com hem för student consulting. Det har varit ett knatande i trappuppgångar, sena kvällar och blandat med utfallet på försäljningen. I onsdags fick jag dock veta att jag behövdes inne på kontoret, och det var en ära att få chansen. Nu har jag i tre dagar bokat upp oss hos olika bostadsföreningar, vilket är mer spännande än det låter. Det är att göra hela tiden och jag känner mig verkligen behövd och produktiv. Sen skadar det inte att det hela känns rätt flashigt. Kalla mig ytlig men jag får en kick av att sitta på ett kontor inne i Stockholm i en snygg skjorta och känna mig stilig. Men historien slutar inte här...

Idag skulle jag prata med en överordnad om framtiden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hela mötet överträffade mina vildaste förväntningar. Nu sitter jag här några timmar senare och försöker hämta mig från den omtumlande upplevelsen. Jag är anställd som personalassistent på student consulting och dessutom på heltid med en månadslön på 18 000. Det kanske inte låter så mycket, men för en ung kille vars enda anställningar räknats i timmar är det häftigt. Det här är så sjukt något kan bli... men också jävligt roligt!

Dagens :( ... så var det med all min egna tid...

Dagens :) ... men... heltid, 18 000 i månaden, kontor inne i Stockholm, tjänstemobil, dator... ja, listan kan göras lååång!

Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.

Kändes rätt

Jag kortade det förra inlägget. Det kändes inte bra att publicera det, även om det var så jag upplevde situationen som förstörde så mycket. Men jag var uppriven och allmänt jävla ledsen. Jag är väl fortfarande det, men jag måste tro på förlåtelsens väg... jag måste det.

Ensam

"Du förstod aldrig riktigt
Hur illa det var
Du lät mig va ensam
När jag slöt mig i mitt skal
Jag kan fortsätta ångra
Jag kan fortsätta le
Men min allra högsta önskan
Är att ha dig bredvid mig

Men jag är ensam
Här utan dig
Du kommer aldrig tillbaka
Se vad du gjort med mig
Men jag är ensam
Jag vill så gärna förstå
Du lova på hedersord
Det finns tid för oss två"

"Var det värt att se mitt hjärtas blod?"

En udda trio

Jag, Micke och Bitte på ett billigt hak var en riktigt lyckad kombination. Egentligen är vi en rätt udda trio som av några lyckliga slumpar blev vänner. Men trevligt var det med gott sällskap, billig öl och timmarna flög iväg. Fler sådana kvällar tack!

Det har varit riktigt trevliga dagar också, även om jag i vanlig ordning saknar min egna tid. Det är svårt att peka på varför jag behöver den så innerligt. Jag vet faktiskt inte. Men det är väl ingen idé att ta reda på det. Jag kan väl istället vara glad att jag trivs i mitt eget sällskap. ;)

Utbytt

Jag har blivit utbytt. Och det är klart att det gör ont. Det gör ont ända in i själen. Att bli av med den som betyder mest av allt är något man aldrig riktigt kommer över. Men man lär sig leva med det.

"Om du vill
Får du gärna se åt ett annat håll
Om du vill
Får du gärna gå
Om du vill
Så förneka allt utan förbehåll
Om du vill
Kan du leva så"

Idag är jag glad och tacksam för mina vänner jag har... om än inte nära... så åtminstone nära mitt hjärta. Ni är ovärderliga för mig. Lova att aldrig byta bort mig.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig"

Själsfränder?

Småsjuk, småstressad och smånojig...

Usch, lite förkyld håller jag minsann på att bli. Det kunde jag vara utan, speciellt som jag idag ska vara lite av en "vikarierande coach" på jobbet. Oj, oj, oj! Hur hamnade jag här egentligen? ... Och så lite stressad också! Gibbe kommer i morgon. Det blir trevligt, för det är ju liksom över två år sen vi sågs ju! Men jag måste hinna tvätta lite innan tror jag minsann... oj, oj, oj...!

Och så denna abstinens... men jag har klarat mig sex dagar nu... sex hela dagar!

Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"

Mitt liv som försäljare

Jo, men visst... jag har ju ett nytt jobb! Numera är jag säljare på Com hem och knatar runt över heeela stooora Stockholm (vilket hittills innebär mest Upplands Väsby...). Hur går det då? Ja, det går faktiskt sjukt bra vad gäller försäljningen. Den här veckan har jag sålt tolv tjänster, vilket motsvarar 2400 i provision. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera så bra, men det kommer bli bäst att få lön i november också... Sen är inte allting guld på jobbet eftersom jag tenderar att hänga upp mig på småsaker mest hela tiden. Allting är ju inte på liv och död, även om jag ofta lyckas vrida och vända verkligheten till min sanning.

Men sån är ju jag... men jag vill må bättre...
och jag SKA bli stark och frisk.

"So I found a reason to let it go
Tell you that I'm smiling
But I still need to grow
Will I find salvation in the arms of love?
Will it stop me searching, will it be enough?

I don't want your sympathy
Sometimes I don't know who to be
Hey what you're looking for
No one has the answer but you just want more
Hey who's gonna make it right
This could be the first day of my life

The first time to really feel alive
The first time to break the chain
The first time to walk away from pain"

Vidriga ångest

Varför... varför lämnar den mig aldrig? På riktigt...? Den tryckte sig över mig, fantasin skenade iväg... och det som var för längesen kändes som idag... Jag vill ju lämna det som var och jag vill bli stark i mig själv. Men jag måste minnas... att när det blåser snålt... jag är på väg.

Idag är det tre månader sen jag skar mig senast.

Så var det över, och konstigt är det... på alla de sätt

Slut liksom... ja, då var sommaren på Gröna Lund över. Det känns konstigt och jag fattar det inte riktigt. Det är ju där jag ska vara. Nästan fyra och en halv månad har det blivit men det skulle lika gärna kunnat vara fyra och ett halvt år. Grönan har blivit mitt liv och att bara säga hej då till det känns en smula bisarrt. Det blev i alla fall en trevlig pubkväll som ett bra avslut på det hela. Trots att det blivit lite väl mycket ibland kommer jag sakna det. Visst har det varit långtråkigt och mentalt påfrestande många gånger men jag är samtidigt tacksam för tryggheten mitt jobb och de vänner jag träffat där har gett mig när det stormat som värst i mitt liv. Det kommer jag alltid vara tacksam för.

"Please lock me away
And don't allow the day
Here inside, where I hide with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love

Birds sing out of tune
And rain clouds hide the moon
I'm OK, here I stay with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love"

Men jag går runt med en konstig känsla... som jag i och för sig är rätt van vid. Den handlar inte om att jag känner mig ledsen eller nere. Jag känner mig bara utanför. Det känns som det finns en verklighet nånstans som jag försöker nå, och jag vet inte riktigt varför. Vill jag nå den? Bli en del av den? Är den för mig? Det känns som jag tappar greppet om den ibland och flyr in i min egna drömvärld. Alla suddas ut och blir till konturer. Ändå trivs jag bättre där - åtminstone ibland. Jag sluter mig i mig själv och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag försöker ta mig ur bubblan men när jag själv inte vill är det svårt. Antingen är jag för bra för världen eller också är den för bra för mig - men den räcker inte till.

Hoppas verkligheten är lite mer närvarande i morgon och att jag känner mig lite mindre konstig...

81 av 82

Märkligt känsla... men i morgon jobbar jag sommarens sista pass på Grönan. Det känns både bra och dåligt, men det känns skönt att få ett brejk. Faktum är att de senaste månaderna har jag levt för samlingen, rasten och att lämna in kassorna. Lite småtrött är jag alltså på mitt kära tivoli. Men kul ska det bli med en sista pubkväll! Yäää!

Och på söndag ska jag bli com hem-säljare. Jag ligger inte på latsidan...

X-ning

Wheeew... vilka dagar det har varit! X-ning med Grönanfolk är icke att underskatta. Så mkt mat, så mkt öl, så mkt nice folk. Himla trevligt var det och jag låter min skörd från tax free tala för sig själv!

Idag har jag tagit en välbehövlig dag med massor av egen tid. Men jag har också promenerat och joggat en timme vardera. Snart ska jag sjunka ner framför Idol med lite glass. Mums! I morgon väntar ett möte på mitt nya jobb (!) och något så kulturellt som ett besök Liljevalch.

Over and out!

Från "lotteryboy" till "qruiserboy"

Då var ytterligare två dagar på Grönan avklarade och det har bara varit "lott, lott och lott" men ändå helt okej. I morgon blir det kryssning med några av mina kollegor. Me like!

Det bästa jag har

Livet är som det är och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Anton och Sara har varit här ett par dagar. Vi har umgåtts, sett blodig skräck och insett hur sexistiskt Mario Golf verkligen är... Igår hände det dock en hemsk sak när lilla Hope lyckades olyckligt trassla in sig i en sladd till en Wii som Anton precis lyfte upp. Ännu olyckligare var att Hope skadade sig och hennes vänstra bakben ville inte riktigt bära henne. Till en början såg det värre ut än vad det var och Hope låg och skakade, säkerligen efter chocken och Henning var rejält uppstressad. Men vi var kyliga och en gick till datorn, en började ringa runt och en klappade Hope.

Igår insåg jag ännu en gång hur mycket jag älskar mina kattungar. Det har bara gått veckor men de är en stor del av mitt liv och jag skulle gå genom elden för deras skull. Jag fick aldrig någon riktig panik även om jag blev rejät uppskakad. Det enda som fanns i skallen var att se till att Hope fick bästa möjliga hjälp. Jag handlade på ren instinkt och det är på nåt sätt facinerande att se vad så stark och villkorslös kärlek kan göra med mig. Så vi begav oss allihopa till Södra Djursjukhuset där vi blev sittande några timmar. Det gick helt okej att ta sig med två uppskrämda kissar genom stora Stockholms rusningstrafik. Henning var lite gnällig men jag ville ändå ta med honom eftersom han aldrig varit hemma ensam och dessutom har han och Hope aldrig någonsin varit åtskilda. Det här skulle inte bli ett undatag. Ett stort tack till Anton och Sara (och till Frida som dök upp lite senare) som var med hela vägen dit och hela vägen hem. De var verkligen med när det gällde.

Och allt gick bra även om det i slutändan blev lite rastlöst för två lekfulla kattungar i en liten bur. Hope lugnade ner sig snabbt efter olyckan och veterinären trodde inte att det var så farligt. Riktigt säkert hade varit att kolla med röntgen men då kissarna inte är försäkrade hade det kunnat dra iväg uppemot 4000 pix. Nu slutade det på strax över tusenlappen och Hope fick smärtstillande och idag har jag köpt lite medicin till henne. Nu mår hon bra och hon leker och spinner som ett tröskvärk, även om hon kanske inte är på topp riktigt ännu. Benet är lite ömt och hon stödjer inte gärna på det. Men det viktiga är att hon mår bra och att det kommer ordna sig. Sen vore det toppen om Henning slutade leka fullt så våldsamt med sin stackars syster. ;)

"Ni är det bästa jag har

Ni ger mycket mer än ni tar

Ni är mitt rop och mitt svar

Ni är det bästa jag har"

På besök i helvetet... eller Hjul 5

Hade verkligen tänkt slita alla timmar som var kvar men... let's face it. Hjul 5 is hell. Jag skrev upp mig på "gå-hem-tidigare"-listan, som jag och mina kollegor knarkar för tillfället... och jag fick gå hem 18.30 istället för 23.00. Usch för ekonomin, men yay för mig själv. Dessutom har jag sökt fem jobb sen jag kom hem, så jag ligger inte på latsidan... ;)

Och vips så är det bara fem pass kvar! Nedräkningen har börjat...

Jobbångest

Jag är verkligen trött, trött, trött på jobbet just nu. Visserligen är det faktiskt bara sex dagar kvar men de känns alldeles för många och långa. Grönan är tömt på folk och man står mest och hänger hela dagen. Näää... bläää! Jag vill bara hänga här hemma... softa och bara vara. Sen behöver jag städa lite också känner jag, både i mitt rum och i mitt inre. Men det hinns ju inte med riktigt, eftersom jag ska iväg om en halvtimme.

Jag har också märkt att de dagarna jag är ledig oftast är bra dagar, medan jag känner mig lite mer under isen de dagarna jag sliter på jobbet. Då kommer tvånget igång lättare, mina hjärnspöken bråkar, jag hänger upp mig på onödiga småsaker... som alltid känns mindre jobbigt eller inte alls när jag är ledig.

Behöver jag säga att jag är trött på jobbet?

Yay! Mitt liv är sååå bra!

Ja, men det var ju ett väldigt långt tag sen sist jag skrev om lilla mig i min stora och förvirrade värld. Men faktum är att allt är så jävla bra just nu. Livet är på väg mot en riktning jag känner mig helt tillfreds med. Jobbet lugnar ner sig alltmer och jag får tid över till mig själv och det jag vill.

Vad gäller min depression, så tror jag inte den finns kvar. Det må låta helt sanslöst men jag tror det är så. Jag har fortfarande kvar spåren av den och min grundpersonlighet är färgad av hur jag mått de senaste två och ett halvt åren. Jag har gått igenom två depressiva perioder, där den sista var riktigt djup. Det sätter sina spår. Men de värsta tvångstankarna är borta, jag svälter inte längre mig själv och jag undviker att skada mig själv. Därmed är det inte sagt att impulserna finns där. Det gör de och så kommer det nog vara ett bra tag framöver. Det viktiga är vad jag gör av impulserna och för varje gång jag bryter mina destruktiva handlingar, så växer min själ sig lite starkare.

Men som sagt finns spår kvar i mig och jag är mer benägen att kritisera mig själv, känna mig osäker i relationer och hänga upp mig på småsaker. Det är just den biten jag måste jobba med för att göra allt som står i min makt att inte hamna i en tredje depression. Enkelt uträknat är det lättare att trilla dit igen för varje depressiv episod man går igenom. Det är inte kul, men det är verkligheten. Så för att göra upp med allt, hitta till en personlighet jag trivs med så ska jag få börja i psykodynamisk terapi. Min läkare och psykolog tycker jag behöver det och anser att det är viktigt att mina problem tas på största allvar och bearbetas. Det känns bra att ha ett sånt stöd bakom mig. Jag är glad att jag mitt i helvetet haft sådan bra erfarenhet av psykiatrin. Jag vet att det är få förunnat.

"Här står jag med världen i min famn
Och jag flyger över hav och land
För lyckan bär mitt namn"

Nåt som är väldigt sunt är att jag för första gången på väldigt länge börja planera för en långsiktig framtid. Jag har kommit till insikten att jag är värd en sådan. Jag behöver bo själv. Jag längtar ihjäl mig efter det och behöver ha ett eget krypin där jag kan stänga in mig och ta så jävla mycket egen tid jag bara kan. Sen har jag ett jobb jag nog kommer vilja jobba med varje sommar så länge jag pluggar, för trots att jag är mätt på det just nu så älskar jag mitt tivoli! Så till januari planerar jag att hitta en fantastisk studentetta där jag kommer bo i tre år samtidigt som jag utbildar mig till journalist. Bara så jävla bra!

"Men lyckan kom när jag stod still
Vände om, och glömde vad jag vill
För ingen människa rår..."

Men det är ändå här och nu jag fokuserar mitt liv och det är just här och nu som får mig att må jävligt bra. Jag börjar hitta en perfekt balans med egen tid och allt trevligt hängande med mina nya och gamla nära och kära. Idag har jag till exempel umgåtts med Maria och Olivia i Väsby, och kollat på tre sjukt bra filmer. I morgon kommer Anton och Sara hit och vi tänkte nörda oss med TV-spel hela dagen lång. Nästa vecka blir det (äntligen!) ett Sagan om Ringen-marathon. Därefter väntar en kryssning, lite resor neråt landet, ett par utanför och så lär det dyka upp en och annan här och hälsa på. Helt enkelt perfekt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

För så är det (även om jag hellre dricker cola...). Oavsett hur många vänner och hur mycket jag älskar min familj så mår jag som allra bäst när jag bara får vara och rå om mig själv. Så är det och det är jag så himla glad för. De senaste åren har ensamheten tärt på mig och tryckt ner mig men de senaste månaderna är det den jag hämtar styrka i. Då är allt på mina villkor vilket passar mig som handen i handsken. Styrkan i att bara vara jag börjar infinna sig, och när jag bara är jag så spelar det ingen roll vad jag jobbar med, vilka vänner jag har eller vad jag ska plugga till. Det är så det ska vara. Att hitta styrkan i att bara vara Fredrik såg jag länge som en omöjlig dröm men nu har jag den inom mig. Den kanske inte är där varje dag, men tillräckligt ofta!

"Jag vill alltid ha er nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår"

Något som tar upp väldigt mycket av min egen tid i mitt liv är mina små. Henning och Hope har ju flyttat in här nu, och allra längst in i mitt hjärta. Ibland irriterar de mig till vanvett men jag kan inte blunda för att jag älskar de så mycket att jag nästan går sönder. De är mina små ungar som jag skulle gå genom elden för. Oskar Henning Eriksson och Kajsa Hope Eriksson är nåt av det bästa som hänt mig och att ha de nära är det finaste och renaste jag tänka mig. Villkorslös kärlek är den bästa.

"För ni är där när ingen ser mig
Ni är där när stormen yr
Ni är där när natten skrämmer
Och ni är där när dagen gryr"

Som avslutning på mitt långa inlägg (får bli lite oftare och kortare i fortsättningen...) vill jag delge med er ett meddelande jag fick från en jag håller väldigt nära mitt hjärta, och som är en stor trygghet i livet oavsett om jag mår toppen eller är på botten.

"Du är en bra människa, glöm ALDRIG det! Du duger precis som Du är. Det räcker att Du gör Ditt bästa. Du har modet att våga kliva upp varje dag o se livet i vitögat med alla kamper som finns. Du har kärleken i Dig att kunna se att livet är underbart. Du har glädjen att kunna vara stolt över Dig själv. För Du duger precis som Du är. Du är bra! Så tycker i alla fall jag att Du ska se på Dig själv."

Tack. Dagen då jag fullt ut kommer tro på de orden väntar runt hörnet.

Tack för i år!

Ja, om jag ska blogga blir jag mer eller mindre tvungen att göra det om mig själv och mitt liv i fortsättningen. För nu har Kajsa lagt ner den här säsongen och satsar på att vara i gott slag till nästa år istället. Vi tackar för en svajig säsong där mästerskapen blev stora besvikelser (ja, det inomhus åkte hon inte ens på...) men med ett årsbästa på 2.02 kan Kajsa ändå glädja sig över att vara över den magiska gränsen för sjunde året i rad.

Alltid nåt! ;)

1.90... men vi ser framåt!

1.90 i Golden Leauge låter som en smärre katastrof, speciellt när Vlasic vann på 2.04 och Slesarenko blev tvåa med 2.01. Men faktum är att Kajsa blev delad fyra med bland andra de två övriga VM-medaljöserna. Höjningsschemat var dessutom i tuffaste laget så lite ursäktad är Kajsa trots allt. Det har inte varit hennes år men också Kajsa har rätt till ett mellanår. Nu ser vi framåt mot OS och höga hopp. Jag vet inte vad Kajsa behöver, men jag tror att en tränare som har tid att för henne skulle hjälpa en del. Sen måste hon också hitta tillbaka till glädjen och förstå varför hon hoppar höjd. Finns inte glädjen så kan man lika gärna lägga av. Men Kajsa kommer hitta den igen, för hon vill hemskt gärna kröna sin långa karriär med ett OS-guld. Bättre sporre kan man knappast få...

***

Ja, jag vet. Det var hemskt längesen jag bloggade om mig och mitt liv... för det har ju hänt en del. Men behovet har inte riktigt funnits där. Jag blev väl lite mätt efter mitt konstanta bloggande om Kajsa hit och dit... men jag ska snart vara tillbaka med full kraft. Jag lovar! :)

1.94... och nu var Kajsa i tårar

Njaaaäää... det här blev väl inte så bra. Det blev 1.94 och en delad sjundeplats vilket var en stor besvikelse. Men säsongen har sett ut så här. Varje tävling har varit fruktansvärt osäker och de höga hoppen har kommit alltför sällan. Visst har det funnits ljuspunkter med några hopp över 2.00 men emellanåt har det sett motigt och besvärligt ut. Kajsa kan inte hoppa höjd just nu. Punkt.

Men alla har mindre lyckade år i karriären och trots att Kajsa snart är 31 år gammal så tror jag inte att vi sett det sista av henne. OS nästa år har sedan hon slet av hälsenan varit den största sporren och får Kajsa ordning på maskineriet så kommer hon att komma dit i sitt livs form. Visst... det kanske inte blir så, men jag måste ju hoppas. När jag såg Kajsa slet av hälsenan bestämde jag att det där OS-guldet var menat för henne. Så ska det bli också.

Annars var höjdfinalen riktigt högklassig med smått otroliga fem tjejer över 2.00. Blanka Vlasic fick ordning på nerverna och vann med ett fenomenalt hopp på 2.05. Sen överraskade di Martino alla med att greja silvret på det tangerade personbästat 2.03. Samma höjd fixade Anna Chicherova som snuvade sina landsmaninnor på bronset. Både Slesarenko och Savchenko stannade på 2.00. Vem var det som varnade för Ryssland?

Men jag är faktiskt väldigt, väldigt glad att Blanka vann. Hon var grym och hade hon fått på 2.05-hoppet på 2.10 så hade Stefka Kostadinovas tjugo år gamla världsrekord inte blivit äldre, men nu får det hänga med ett tag till. Kajsa har varit nära, Cloete var nära, Slesarenko likaså men tro mig när jag säger att det är Blanka som tar det...

... men OS-guldet i Beijing tillhör Kajsa. Och hör sen!

Men nu är nu

Jag återkommer till VM i Helsingfors, världsrekordet i Arnstadt och EM i Göteborg lite senare... för här och nu är det trots allt finalen i Osaka i morgon vid 11.30 som gäller. Galet nog är hela 16 tjejer med i finalen, men sätter man kvalgränsen till måttliga 1.94 så får arrangörerna skylla sig själva. Finalen kommer med andra ord bli lång och riktigt spännande hoppas jag. Kajsa gör sin sjätte raka final i sitt sjunde VM, och nerverna lär vara helt hysteriska med mig i morgon. Men jag tycker om det... tror jag. ;)

Så här 10 timmar innan finalen drar igång tänkte jag kolla av vilka konkurrenter jag tror blir tuffast. Hur jag än vill se på det så finns det faktiskt fler stjärnor än Kajsa.

Vita Palamar - Hon är bra och har varit med i cirkusen sen början av 2000-talet. Personbästat är bra med 2.01 och i år har Vita hoppat 1.98 och varit hyggligt stabil. Men medalj tror jag inte på. Hon kommer vara med där uppe men blir aldrig bättre än sisådär femma. Det är precis den placeringen Palamar haft i de senaste mästerskapen.

Blanka Vlasic - Favorit är bara förnamnet. Blanka har fullkomligen dominerat och har de fyra högsta hoppet i världen i år. 2.07 är grymt men lika grymt är alla hennes medaljmissar i mästerskapen hon ställt upp i. Nerverna och vädret avgör om det blir en guldmedalj för den långa och unga kroatiskan.

Jelena Slesarenko - Varning, varning och väldigt mycket varning. Slesarenko är mitt hetaste guldtips. Hennes personbästa som är 2.06 sattes när hon vann OS i Athen och i år har hon hoppat över 2.02 två gånger. Dessutom mörkar hon formen eftersom hon inte tävlat sedan början av juli. Se upp för Slesarenko!

Tia Hellebaut - Hade Tia varit i samma form som i fjol när hon tog EM-guld eller i vintras när hon hoppade 2.05 hade jag varit tvärsäker. Nu har formen varit väldigt tveksam och ibland har hon knappt orkat med ens 1.80. Med en tejpad fot och ett stukat självförtroende får Hellebaut det svårt, och var dessutom rätt darrig i kvalet.

Anna Chicherova - Här har vi en tjej som kommit starkt på slutet. 2.01 hemma i Ryssland är respektabelt och lika angenäm var hennes stabila hoppning i kvalet. Efter ett par mindre lyckade säsonger kanske Chicherova äntligen kan göra sitt fenomenala personbästa på 2.04 rättvisa. Så är också Ryssland lika med en röd varningsflagga!

Ruth Beitia - Usch, jag tycker inte om Ruth. Kalla mig ytlig men jag tycker hon är så jäkla ful och jobbig att titta på. Man kan dock inte blunda för hennes 2.02 och ett par medaljer inomhus är inte heller helt oävet. Får Ruth till det i finalen kan hennes första medalj utomhus vara inom räckhåll. Men det vill jag inte... usch.

Emma Green - Så måste jag så klart nämna vår andra svenska i finalen. När Emma tog brons i Helsingfors på 1.96 var det en enorm skräll, men här kommer inte den höjden räcka långt. I år har Emma hoppat 1.95 och kikar man på startfältet måste hon höja sig flera snäpp för att kunna återupprepa triumfen.

Antonietta di Martino - Visserligen har hon hoppat 2.03 men hennes form har sviktat en del och blir det regn har jag svårt att tro på di Martino. Emma lyckades till exempel slå henne (och Kajsa!) i ett regnigt Sollentuna vilket tyvärr säger mer om Antoniettas hoppning än Emma. Nej, jag tror inte på italienskan.

Jekaterina Savchenko - Och här har vi Ryssland igen vilket är väldigt mycket varning, varning! Savchenko har hoppat 2.00 för första gången i år och kan smyga med i finalen. I kvalet var hon visserligen inte felfri men hennes hoppning såg ändå riktigt imponerande ut. Här vill jag annonsera om en möjlig skräll.

---
Jag var ute och joggade nyss. Formen var fantastisk. Jag kunde veckla ut mina långa ben och det kändes som jag kunde springa i all evighet. Jag vet inte vad det betyder, men jag minns att jag bestämde att både jag och Kajsa skulle vara i toppform just här och nu.

18 juli 2004

Kajsa försökte gå till botten med sina problem, men när hon tyckte hon var på rätt väg började problemen alltid om. Dessutom bytte hon tränare mitt i allt kaos. Bengt Jönsson hade tränat henne i halva hennes liv, men något brast under säsongen 03 och numera var Yannick Tregaro hennes tränare, mest känd som mannen bakom Christian Olssons framgångar.

Men problemen fortsatte trots operationer och tränarbyte. Kajsa avbröt inomhussäsongen efter tre tävlingar och hon sköt fram utomhuspremiären. När det var dags för tävlingen i Båstad den 18 juli var det en nervös Kajsa som stod på ansatsbanan. Jag var också där.

Det första hoppet på beskedliga 1.80 var briljant. Kajsa strålade ikapp med publiken efter hoppet och Yannick knöt näven. Hon var tillbaka på riktigt! OS i Athen låg bara någon månad bort och det var ju den tävlingen inriktat hela sin karriär på. Det var där hon skulle vara som bäst och vinna en olympisk guldmedalj... men ödet ville annorlunda.

I nästa hopp hände det otänkbara. Hälsenan släppte från sitt fäste redan i ansatsen och Kajsa ramlade ihop på mattan i smärtor. Publiken tystnade ögonblickligen. Yannick skyndade sig ner och började bära ut Kajsa från allt folk och all uppmärksamhet, men Kajsa ville annorlunda. Hon slet sig från Yannick och svingade sig över staketet, på ett ben. Det säger en del om vilken slags människa Kajsa är. Jag satt bara nån meter från allt det här. Vad som rörde sig i Kajsas huvud vet ingen, men en gränslös besvikelse var det alldeles säkert. Hennes stora dröm gick i kras och nu väntade en lång och oviss rehabilitering. Kanske kunde hon vara tillbaka till EM i Göteborg 2006? VM i Helsingfors 2005 låg alltför nära i tiden... om hon ens orkade komma tillbaka överhuvudtaget.

Så mycket som jag grät de här dagarna har jag aldrig gråtit. Det kanske tycks lite patetiskt att jag brydde (och bryr) mig om en tjej jag inte ens känner, och säkert inte har så mycket gemensamt med. Men det jag fick se av Kajsa den här dagen och det kommande året skulle bara göra henne till en än större förebild. Kajsa besitter alla de egenskaperna jag beundrar och jag jobbar varje dag för att bli en så stark och envis människa, som jag tycker hon verkar vara. Att slita av hälsenan är varje höjdhoppares mardröm men Kajsa... "Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt." Sagt och gjort. Kajsa skulle tillbaka. Hon skulle vinna OS i Beijing 2008. Guldet var inte inställt, det var bara uppskjutet.

"Häl"vetet börjar

Allt sedan vintern 2002 hade Kajsa haft både det ena och andra problemet med hälen. Det handlade om att kontrollera smärtan och det hade gått riktigt bra, men sommaren 2003 gick det inte längre. Tekniken brast och till slut hade Kajsa problem med att ens hoppa höjdhopp. Säsongen började annars lovande. 2.01 i Ostrava var ett härligt besked och en bra värdemätare på vad hennes nya ansats skulle betyda för framtiden. Men efter den här tävlingen gick det utför. Kajsa tog timeout och försökte komma tillbaka till Golden Leauge i Rom, men här blev hon bara elva och den forna och dominerande Kajsa hade numera problem med att ens ta sig över 1.90 och fick kämpa för höjderna kring 1.95. Alltså tog Kajsa ännu en timeout och när det var dags för den klassiska i tävlingen i Eberstadt ville hon ha ett besked på att hon åtminstone var på rätt väg...

2.06. Den 26 juli 2003 gjorde Kajsa den största bragd jag nånsin sett. Hon kom från den djupaste formsvackan i sin karriär och hoppade det högsta hoppet på nästan femton år. Hon hoppade höjd som aldrig förr. Lekande lätt tog hon 1.98, 2.00 och 2.02 innan hon med lite darr klarade 2.06 i sitt andra försök. Kajsa var med i matchen igen och här och då var ett VM-guld i Paris fullt realistiskt men... vad ingen visste var den enorma smärta Kajsa kände i hälsenan dagen efter rekordhoppet. Hon kunde knappt gå. 1.86 på SM någon vecka senare. På DN-galan mäktade hon med 1.95 och eftersom Hestrie Cloete totalt dominerade med en oerhört jämn hoppning med en topp på 2.05 i Berlin så var läget dämpat. Kunde Kajsa bemästra smärtan? Skulle hon vinna kampen mot klockan? Kunde hon ens klara av kvalet i Paris? Frågetecknen blev bara fler och fler och sagan om Kajsa Bergqvist tycktes vara på väg in i ett svart kapitel.

Kajsa överlevde kvalet i VM och i början av finalen hoppade hon riktigt lovande. Emellan hoppen fick hon dock kyla ner sin hälsena med is och smärtan var stor. Detta visade sig på 1.98. Där rev Kajsa grovt två gånger innan hon klarade med mycket luft till ribban i tredje. I det här läget var Kajsa fyra. Hestrie Cloete såg helt omöjlig ut och även Marina Kuptsova hoppade bättre än på ett bra tag. Sen lurade den bulgariska Venelina Veneva som Kajsa snuvat bronset på ett par år tidigare i Edmonton, men... också i Paris blev Veneva fyra. I sitt andra försök på 2.00 ville ribban ligga kvar. Kajsa var i med hela kroppen och ribban darrade länge, länge... men den låg kvar. Kuptsova fick en liten revanch från München och blev tvåa på samma höjd. Åt Cloete fanns inget att göra. Hon dominerade fullständigt och var felfri över 2.06.

Och Kajsa var glad och lättad över medaljen. En Kajsa i normal form hade kanske varit besviken men med tanke på förutsättningarna var brons på 2.00 ett fantastiskt facit. I både Sydney och Edmonton hade hon varit i toppform men hoppade ändå högre nu. Det säger en hel del. Det säger en del om Kajsa Bergqvist. De gångerna förlorade hon också guldet, men den här gången vann hon ett brons.

Kvalfyllt

Så blev det vinter och Kajsa fortsatte hålla samma höga klass. Det blev 2.00 i parti och minut och allra bäst hoppade hon i Globen där det blev hela 2.03. Sagan fortsatte således, men den röda armén hotade från öst. Ryssland tycktes få fram nya kapabla hopperskor minst en gång i veckan. Bland andra imponerade den nya unga stjärnan Anna Chicherova stort som slog till med hela 2.04, efter att ha höjt sig över en decimeter. I början av säsongen blev Kajsa slagen ett par gånger av de ryska stjärnorna, men det var trots allt Kajsa som var stjärnan och den alla ville slå.

Det var dags för inomhus-VM igen som den här gången skulle gå i Birmingham. Kajsa var regerande mästarinna men insåg att det kunde kräva riktigt höga höjder för att vinna. Ryssland skickade Anna Chicherova och den gamla räven Yelena Jelesina, som hade hittat tillbaka till sin OS-form. Mer tjejer fick inte ryssarna skicka, trots att hela fyra stjärnor studsat över 2.00 på de ryska mästerskapen. Det säger en del om vilken stormakt det forna Sovjet fortfarande är.

Kajsas största motståndare skulle komma att bli henne själv. Kvalet lär varken jag eller Kajsa nånsin glömma. Efter att ha övertygat upp till och med 1.93 så rev hon klart två gånger på 1.95. Inför sista försöket var förutsättningarna glasklara. För att komma till final var Kajsa tvungen att klara. Det var vinna eller försvinna som gällde. Kajsa sprintade fram, hoppade och var högt, högt över, men... på nedvägen var hon i ribban riktigt grovt. Ribban studsade, dallrade och Kajsa satt andlöst och livrädd, men... den låg kvar.

Och finalen? Kajsa var helt felfri och vann guld på 2.01. Fler hopp gjorde hon inte och lite stolt kunde hon lägga ännu ett VM-guld till handlingarna, även om det den här gången var farligt nära platt fall...

Min och Kajsas resa

Ibland sker underverk när man minst anar det. Hela vintern och våren 02 hade Kajsa problem med hälen och tvingades korta ansatsen för att minska belastningen på foten, så hon gick från åtta till sex steg. Detta skulle komma att bli en lyckoträff. Hon hade känt på ansatsen under inomhus-VM i Lisabon och där och då hade det slutat med ett guld. Med den kortare ansatsen blev Kajsa än mer explosiv och fick bättre kontroll över upphoppet. Redan i den tredje tävlingen för säsongen kom beskedet. Kajsa hoppade 2.02 men nöjde sig inte med det och innan den härliga kvällen var över hade hon också skuttat över 2.04. Tävlingen i Lausanne lär jag aldrig glömma. Jag var så glad och lycklig att jag knappt kunde somna... men det skulle komma mera!

Månaderna fram till EM i München var en härlig transportsträcka. Kajsa tycktes tvärsäker på höjder runt 2.00 och på DN-galan var det väldigt nära att bli hela 2.05. Den enda som kunde konkurrera var Hestrie Cloete, men hon var ju från Sydafrika och fick således inte vara med på EM. Vägen till guldet såg spikrak ut...

Kvalet i München tyktes bara understryka Kajsas form. Hon såg grym ut och den enda som var en möjlig konkurrent var vinterns suveräna Marina Kuptsova. Hon var bra också utomhus men hade inte nått samma klass som under vintern. Så läget var perfekt för Kajsa. Hon slapp dessutom en del press eftersom Carolina Klüft och Christian Olsson redan hade blivit mästare, och Stefan Holm och Staffan Strand hade bärgat ett silver och ett brons i det manliga höjdhoppet. Det var redan här Sveriges bästa mästerskap på ett halvt sekel, och så klart ville inte Kajsa vara sämre.

Den här sista söndagen av EM vräkte regnet ner över München. Det var kallt och det var bedrövliga förhållanden för att hoppa högt. Men detta tycktes inte bekomma Kajsa, och hon hoppade lätt över 1.92. Redan här verkade tävlingen få ett hastigt slut. Ingen av konkurrentera lyckades bemästra vädret och till slut var det bara Kuptsova som med darr klarade i tredje försöket. Kajsa replikerade snabbt och gled över 1.94 och här började Kuptsovas sluga taktik, eller rättare sagt var det mer pappa Kuptsova som höll i taktpinnen och noga följde sin dotter från läktaren. Hon behövde klara en högre höjd och stod således över och tvingade upp Kajsa på 1.96. Även där klarade Kajsa men nu var det med darr på ribban. Inte helt oväntat kom första rivningen på 1.98. Där klev Kuptsova in igen men rev klart. Samma visa upprepades i andra försöket för de bägge och nu hade två kryss vardera i protokollet.

Finalen hade blivit nästan onödigt spännande. Kajsa var fullständigt överlägsen men med sin taktik hade Kuptsova hållit sig kvar ända in i slutskedet. I sitt tredje försök på 1.98 tog Kajsa till sist död på tävlingen. I hällande ösregn gled hon över och slog, skulle jag tro, ett inofficiellt världsrekord i ösregn. Kuptsova gjorde ett försök på 2.00 men var aldrig riktigt nära och Kajsa hade till sist vunnit sin första stora titel utomhus. Guld på 1.98, med tvåan på 1.92 och trean på 1.89. Mer överlägsen kan man knappast bli och Kajsa underströk det här ytterligare genom att göra det högsta höjdhoppet på många år ett par veckor senare. I polska Poznan gled hon över 2.05 och hade ett par riktigt hyfsade försök på världsrekordhöjden 2.10. Från att ha varit skadad och uträknad hade Kajsa tagit ett hårt grepp om sina konkurrenter och dominerade fullständigt.

Det var också här jag började en resa. Tjock och tung ville jag ha en förändring. Kajsa var min stora förebild och... jag ville ju också. Jag ville hoppa höjd och känna mig sådär lätt och smidig. Jag var måhända ung och naiv, men jag ville slå rekord och spränga barriärer. Inspirationen efter Kajsas guld i München blev startskottet för mina långa resa... och efter ett år hade jag bantat bort 40 kilo. Och det räcker kanske för att förstå vilken stor plats och betydelse en förebild kan ha. Och självklart har jag kvar drömmen om att en dag själv hoppa 2.00...

Kval i Osaka

Låt oss en stund glömma all nostalgi och raskt bege oss till idag. I natt kvalade Kajsa, Emma och Ebba. Det gick så bra man kunde begära. Ebba klarade 1.88 men hennes teknik och inställning kommer göra henne till vår nästa höjdstjärna. Emma blandade superhopp med mindre lyckade, men hennes sista två hopp i kvalet var bländande. Det räcker måhända inte till ett nytt brons men hoppning uppemot hennes pers på 1.97 är fullt realistiskt.

Och så Kajsa. Felfritt över 1.94 är skönt, men det var lite darrigt och nervöst. Men kval är som de är - direkt kvalfyllda. Det blev ändå final i hennes sjunde raka VM. Utöver henne är det 15 andra kapabla hopperskor och det kommer bli ett riktigt getingbo. Vlasic, Slesarenko, Hellebaut, Chicherova, Beitia, Di Martino... ja, de är med allihopa. Det kommer bli tufft, hårt men också väldigt, väldigt spännande på söndag.

Bekymmer

Det blev en svajig vinter för Kajsa och när dessutom den unga ryskan Marina Kuptsova dominerade så var prognosen inför EM i Wien i början av mars inte så god. Anledningen till varför Kajsa aldrig kom högre än 1.97 i premiären var en inflammerad slemsäck i hälen. Hon hade ont större delen av säsongen och skulle så ha i över två år framöver.

Tävlingen i Wien blev en uppvisning av Marina Kuptsova. Hon var felfri över 2.01 och tog även 2.03 i andra försöket. Kajsa hoppade på toppen av sin nuvarande förmåga och lyckades knipa en delad andraplats på 1.94. Priset var dock högt eftersom Kajsa bedövat sin skada och då lyckats förvärra den. Framtiden såg osäker ut med både skador och en ny generation höjdhopperskor som såg ut att vara kapabla att hoppa på höjder Kajsa bara varit uppe och nosat på.

Hårfint

Sommaren det här VM-året var ungefär lika bra som föregående år för Kajsa. Skillnaden var att hennes 2.01 stod sig och hon lyckades bara hoppa över 2.00 en enda gång. Läget var i princip det samma för de andra i höjdhoppscirkusen. Många klarade två meter men det var ingen som dominerade. VM i Edmonton såg alltså ut att bli en rysare.

När tävlingen skulle avgöras var det de tre stora i topp. Där var så klart Kajsa. Vi hade Inga Babakova som hade chansen att ta ännu en VM-medalj. Sedan fanns där också väderkvarnen från Sydafrika - Hestrie Cloete. Alla tre hade klarat 1.97 men det var bara Kajsa och Hestrie som var felfria. Kajsas första försök på 2.00 var fullt tillräckligt... men ribban ramlade ändå ner. I efterhand diskuterades det om Kajsas frisyr hade strukit ner ribban. Vad som definitivt stod klart var att luften tycktes ha gått ur henne. I andra klarade båda de andra och sedan var det ingen som hoppade högre. Guldet gick alltså till Cloete på 2.00, silvret till Babakova på samma höjd och Kajsa fick med sig ännu ett brons... också den här gången med guldsmak.

Världsmästarinnan

2000 hade varit Kajsas verkliga genombrott och när inomhussäsongen började var hon ett jagat byte. Men likaväl fortsatte Kajsa att vara nummer ett. Hon övertygade alltmer ju fler tävlingar som averkades och till inomhus-VM i Lissabon kom hon som världsetta med 1.99. Men när finalen var inne i slutskedet tycktes guldet gå till Ukraina och den evigt unga Inga Babakova...

Ribban låg på 2.00 och den som sett säkrast ut var tveklöst ukrainskan. Lätt och ledigt flög hon över alla höjder och hade greppet om guldet. Kajsa hade vissa problem med ansatsen och tvingades korta den eftersom ansatsbanan inte var tillräckligt lång, men hon höll sig kvar och ville sin vana trogen inte ge sig så lätt. På just 2.00 skulle det här ge utdelning. Kajsa flög över i första försöket i ett hopp som skulle visa sig räcka hela vägen till guldet och titeln världsmästarinna.

I efterhand skulle det visa sig att ansatsen Kajsa experimenterat här skulle leda hela vägen till ett världsrekord, men här och då var det guldet som glänste mest. Ett halvår senare skulle hon även ha alla möjligheter i världen att bli mästare också utomhus.

Tårar i Osaka

Nej, så här ska det inte gå till. Det som såg så bra ut blev till tårar och en fjärdeplats. 12.51 är fantastiskt och var en hundradel från ett brons och ytterligare en neslig hundradel från ett silver. Men Sannas tid kommer. Nästa år är det OS och Ludmilas 12.47 kommer ligga risigt till. Men just idag känns det mest sorgligt...

Sen har det pratats om guldmedaljösen Michelle Perry var över på Sannas bana och kostade henne en medalj. Jag vet inte. Jag tycker det är onödigt att älta och lämna in protester hit och dit. Perry var överlägsen och möjligen kanske "incidenten" kostade Sanna ett brons, eller också inte. Det kommer vi aldrig få veta. Låt oss istället gå vidare.

Dagen var inte slut. Samtidigt som den dramatiska häckfinalen gick av stapeln hoppade Stefan Holm och Linus Thörnblad för guld, men... nej. Det här var en dag då det mesta gick emot svenskarna. Linus finns det inte mycket att säga om. Han floppade och stannade på löjligt låga 2.16. Stefan hoppade grymt och var högt, högt över 2.33 men sen tog det stopp. Samtidigt skuttade tre andra över 2.35, och så var ytterligare en snörplig fjärdeplats i hamn.

VM för Sverige så här långt har varit lite halvknackigt. Klüft levde upp till alla förväntningar och satte ett nytt fantastiskt Europarekord i stor stil, men sen har det varit stolpe ut. Musse slog hela världen... förutom Kenya. Sanna gjorde karriärens bästa lopp... men tre var bättre. Holm hoppade på topp... men ribban ville inte ligga kvar. Nu har vi en realistisk medaljchans kvar. Jag talar inte om Johan Wissman. Han krossar det svenska rekordet gång på gång... men att han blir bättre än sexa vore en sensation. Så bra är motståndet.

Nej, den andra medaljen kommer på söndag. På något sätt lyckas hon alltid krångla sig till en medalj. Annars skulle inte hon vara just Kajsa.

Första medaljen utomhus

2000 var ett speciellt år eftersom OS skulle gå av stapeln. Spelen var dessutom belägna i Sydney och i slutet av september. Förutom en liten skada i början av säsongen fortsatte Kajsa att övertyga som aldrig förr. När de olympiska spelen skulle starta hade hon höjt sitt personliga rekord till 2.01 och hade vid ett par tillfällen varit ytterst nära att hoppa ännu högre. Från en lovande talang hade Kajsa blommat upp till ett stort guldhopp.

Redan innan tävlingarna drog igång stod det klart att Kajsa var i sitt livs form. För första gången klarade hon 2.00 på träningen och kvalet gick lekande lätt. När hon gled över 1.94 såg det ut att finnas en decimeter till godo...

Det var också här jag fick upp ögonen för tjejen som skulle komma att bli min inspiration under så många år framöver. Det var nånting med Kajsa jag beundrade från första stund. Hon var tuff och envis men ändå väldigt ödmjuk. Jag tog henne till mitt hjärta och bestämde mig för att hon skulle ta guld i finalen... men det fanns ett par hinder i vägen.

Finalen gick till en början lekande lätt för Kajsa. Hon hoppade enkelt över 1.85, 1.90, 1.93 och 1.96. Den enda som såg lika säker ut var den rutinerade och iskalla ryskan Yelena Jelesina. När Kajsa rev knappt på 1.99 fortsatte ryskan att ta tillsammans med den unga sydafrikanskan Hestrie Cloete, vilken jag kommer få anledning att återkomma till flera gånger framöver...

Kajsa redde upp i andra men på 2.01 var hon inte riktigt nära i sitt första försök. Yelesina fortsatte att ta, och verkade tämligen oberörd. Cloete gjorde det samma och var däremot överlycklig när hon satte nytt årsbästa och var väldigt nära en ädel medalj. Med i beräkningen måste vi ta att året innan hade Cloete hoppat fenomenala 2.04 men ändå floppat totalt i VM.

Tävlingen var nu inne i ett kritiskt skede och Kajsa hade greppet om bronset men behövde ta 2.03 för att lyckas bärga guldet. Så hon sparade sina två sista försök till 2.03 trots att rumänskan Oana Pantelimon sensationellt klarat 1.99 och i nuläget var på delad bronsplats med Kajsa och kunde sno bronset till sig själv om hon tog en höjd till. Men Pantelimon rev en, två och tre gånger och Kajsa hade tagit ett OS-brons. Men hon var inte nöjd...

2.03 låg ribban på och den höjden skulle ingen komma att klara den här dagen även om det gjordes två riktigt vassa försök. Bägge stod Kajsa för. Hennes första var nära och hade troligen räckt till 2.01. Det andra och sista var så retligt nära att ribban lika gärna kunde ha legat kvar. Men det blev ett härligt brons och Kajsa fick vänta fyra år innan hon skulle få chansen att vinna ett OS-guld... vilket i verkligheten blev åtta år.

Men det är en annan historia där Kajsa gjorde en resa från himmel till helvete och tillbaka igen...

Sagan om Kajsa

Kajsa Bergqvist har tagit medalj i varenda mästerskap hon ställt upp i på den här sidan milleniumskiftet. Det är ingen underdrift att hon genom åren vuxit till min största idol och personliga förebild. Nu när det bara är knappt en vecka till finalen går av stapeln i Osaka tänkte jag beta av viktiga moment i Kajsas karriär det här årtusendet. Det har varit många lyckliga och sorgliga stunder. Stundtals har det handlat om en resa mellan himmel och helvete, men intressant har det åtminstone varit - och ibland lite väl dramatiskt.

Sagan började på inomhus-EM i Gent 2000. Då hade jag ännu inte fått ögonen för vår nya stjärna (och inte för sport heller, om jag ska vara ärlig). Kajsa var ung och hungrig på framgångar. Hon hade sensationellt slutat fyra respektive femma i VM 97 i Aten och VM 99 i Sevilla. Vintern 2000 skulle komma att bli hennes definitiva genombrott. Den 15 februari skuttade hon över 2.00 för första gången, och den bedriften upprepade hon på EM ett par veckor senare vilket räckte till guld. Hittills har hon passerat drömgränsen vid ytterligare ett 50-tal tillfällen. Det kunde ingen ana. Och vad ingen heller visste var att det här var det verkliga startskottet på svensk friidrotts största guldålder, som hittills har sträckt sig i sju fantastiska år... och vi anar ännu inget slut.

De 7032 underverken

VM i Osaka är i full gång och läget är som vanligt. Två dagar har gått och Klüft har ordnat sitt sjätte raka guld i sjukamp. EM-guld i München, VM-guld i Paris, OS-guld i Athen, VM-guld i Helsingfors, EM-guld i Göteborg och nu VM-guld i Osaka. Oavsett hur mycket mitt hjärta bultar för Kajsa så kan varken jag eller någon annan blunda för att Carolina Klüft är vår bästa friidrottare genom tiderna. Kanske den största idrottaren överhuvudtaget?

100 meter häck

Det började med ett tangerat personbästa med 13.15. Ändå kändes det som om det fanns mer att ta av. Loppet var säkert och vackert men den där riktiga attacken saknades. Så innan karriären är slut hoppas jag att få se Klüft under 13.00.

Höjdhopp

Det här var min personliga höjdpunkt. Nytt personligt rekord på 1.95 med bländande hoppning. Hade ribban legat på två meter när Klüft klarade 1.92 så undrar jag om inte ribban legat kvar? När Carro är i den här formen mäktar hon med gudomliga resultat.

Kula

Det började oroväckande med en stöt som inte ens nådde 13 meter, men i andra visade hon klassen och klämde i med 14.81. Om jag inte har helt fel så var det Carros tredje längsta stöt och hittills hade hon satt års- och personbästa i alla tre grenar.

200 meter

När Klüft satte svenskt rekord i Paris 2003 sprang hon på osannolika 22.98. Med det är hon tvåa i Sverige genom alla tider, och det perset lär hon få svårt att överträffa. Men 23.38 var en rejäl kapning av årsbästat och ett stort steg mot Europarekordet.

Längdhopp

Carro hoppar 6.85 och man tycker sig kunna vara nöjd, men det kändes ändå som att det fanns mer att ta av. Att sista räckte till 6.84 skvallrar om att inget hopp var en fullträff. Hade Klüft fått på hela skiten så tror jag inte att sju meter varit långt borta.

Spjut

Det enda riktiga orosmomentet var spjut där Klüft varit allt annat än säker. Tekniken är svajig och ibland kommer hon knappt över 40 meter. Men 47.98 var ett lugnande. Att vara bäst när det gäller är en underdrift när det gäller Carolina Klüft.

800 meter

Här var det enda grenen där hon inte noterades för ett person- eller årsbästa men 2.12.56 gav istället Klüft ett Europarrekord med 7032 poäng. 24 år gammal har hon vunnit allt och det enda som egentligen saknas är det "omöjliga" världsrekordet på 7293 poäng.

Och nu väntar en het vecka med Holm, Sanna, Linus, Wissman, Musse... och så klart Kajsa... som gör sitt sjunde raka VM! Showen har bara börjat. :)

Så lyckligt lottad...

Nu är dagen kommen! I morgon kommer mor och far hit med Henning och Hope som faktiskt är över två månader gamla nu. Det känns både fantastiskt, spännande och skrämmande. Vilket ansvar jag fått på mina axlar som ska ge dessa små knytten all min kärlek. Då passar det ypperligt att jag är ledig i fyra dagar - pappaledig. ;)

Det har gått några dagar sen det där nerviga uppropet, och jag börjar känna mig mer och mer nöjd med den förmodade utgången. Väl där och då mådde jag extremt dåligt. Minuterna innan det blev klart bultade mitt hjärta som aldrig förr och när besvikelsen lade sig över mig, så kändes livet en smula hopplöst om jag ska vara helt ärlig. Där och då kände jag mig bara oerhört tom och... ja... det var riktigt jävligt tag där helt enkelt!

"I will live forever

If you always keep me in your mind

And it doesn't matter

How far I am

If I ever leave you

I'm gonna be there by your side

If you ever need me

Well, here I am"

Men nu börjar jag ana att det här kanske är precis vad jag behöver. Jag vill ta det lugnt, och hämta mig efter det helvete jag varit med om. Jag vill ägna ett halvår åt att bara... ja, leva. På måndag ska jag till exempel ta upp min träning på Sats igen med en kompis från Grönan. Jag har tänkt att bli så vältränad som möjligt för nästa år ska jag springa Göteborgsvarvet under två timmar och dessutom vill jag att kroppen ska orka med Stockholm Marathon... men livet är ju mer än träning. Så på tisdag kommer två andra från Grönan och vi ska bara lira TV-spel hela dagen, och njuta! Sen har jag flera andra grejer som jag ska... och vill... planera in. Venedig, filmkvällar, kryssning, avslutningsfest och mycket annat...Gemenskapen och de människor jag träffat på mitt jobb betyder väldigt mycket för mig.

Men det finns såklart mer i livet än mina kollegor, för vi har ju mina andra vänner och min älskade familj som jag alltid håller nära mitt hjärta. Många har fått stå tillbaka när jag ägnat mitt år åt en utbildning där jag mest mådde dåligt och utvecklade panikångest. Det är slut med det nu. Från och med nu vill jag och tänker jag ägna mig åt de som betyder något, och det innebär... mest mig själv. Så hösten ska innehålla en trip till London, Växjö, Malmö hoppas jag på och så kommer alltid Borås med i bilden. Man kan aldrig fly från den man var, men man kan sluta fred med sig själv.

"I'm gonna live forever

Don't you ever forget

That all the stars in heaven

Will shine for me

I'm gonna live forever

No never forget

That no one's lost in heaven's

Eternity"

Så framtiden som ensamstående och arbetslös tvåbarnspappa till Henning och Hope känns ganska ljus... speciellt när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är!

Där är jag just nu

Jag tänkte försöka så ingående beskriva var nånstans jag är just nu... i min process, i min strävan att bli frisk och stark... att hitta hem. Jag är fortfarande sjukt beroende av fasta rutiner med åtta timmars sömn, tre ordentliga mål mat och jogging med frisk luft varannan dag. Ibland är det svårt att hålla fast vid mina livsregler och då är det lätt att obalansen snabbt eskalerar och får mig att lyssna till djävulen i mitt huvud. För visst finns han kvar, och det kommer han alltid att göra. Vi har alla våra demoner att tampas med men eftersom jag själv skapat mina hjärnspöken så ska jag också kunna dräpa dem.

Just nu har jag problem med, ja, nästan tvångsmässiga handlingar. Jag försöker hitta nya tankemönster och bryta de snedvridna tankarna som sätter igång känslor och handlingar... men det är inte lätt. Jag tror problemet ligger i perfektionisten i mig. Har man en gång haft problem med tvångstankar så är det lätt att se kopplingarna. Sen finns det tankar också, som plågar mig och sätter igång ångesten i mig... men tack och lov ingen panikångest. Ännu. Men får jag det så klarar jag mig. Panikångest i sig är inte farligt men det är ett helvete att "veta att man kommer dö". Hittade jag sätt att sätta stopp för mina tankar i tid skulle det bespara mig mycket lidande... och jag hoppas den dagen är närmare än vad jag anar.

Vardagen just nu är lite svår, vilket inte är så konstigt att förstå när man ser vad jag går igenom. Idag har det varit en rätt svår dag. Dels hade jag besvikelsen efter att inte ha kommit in på högskolan, och sen skulle ännu en jobbvecka sätta igång, den längsta av alla. Hela mitt inre gjorde uppror samtidigt som de plågsamma tankarna attackerade mig... men det blev bättre än vad jag trodde. Alla på mitt jobb var så förstående och peppande att jag ville ta allihopa i min famn. Jag är så glad att jag fått chansen att komma dit! Jag fick gå hem redan efter två timmar idag och kvällen tillbringades hos Maria i Väsby där vi kollade på Narnia. Det var en väldigt bra film och koncentrationen var såpass bra att det gick helt okej att se hela, vilket gläder mig. Och... eftersom Grönan hade för mycket folk så fick jag en extra ledig dag i morgon. Med det i åtanke så jobbar jag åtta timmar på torsdag och fredag samt sex timmar på lördag. Sen är jag faktiskt ledig i fyra dagar... Visst blir det kanske lite mindre pengar, men min hälsa måste gå först. Och jag ska göra mitt bästa för att komma i balans med mig själv och min själ.

Så där är jag just nu. Tänkte bara säga det... ;)

Bryt ihop och kom igen...

"Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt."

Vilken tortyr uppropet var. Hjärtat bultade genom tröjan och det var en bragd i sig att orka sitta kvar och se vad som skulle hända... men det blev ingen journalistik och multimedia för mig. Jag var femte reserv, och de tog in blott två. Chansen finns väl fortfarande att folk kan tacka nej så här sista veckan innan skolan drar igång, men det ser dystert ut. Trist... för jag hade verkligen hoppet. Jag trodde verkligen att det skulle gå vägen. Men nu är det väl bara att... bryta ihop och komma igen.

Annars har det varit rätt lugna och rätt så trevliga dagar, som tillbringades med Richard och Mickey. Igår blev det en liten "reunion" med min psykoklass från Kulturama, och nu väntar ännu en arbetsvecka... den längsta hittills... men sen är jag faktiskt ledig fyra dagar... så livet går vidare, även om jag inte tycker om det just nu. Inte alls, om jag ska vara ärlig...

... men en dag kanske det blir bra... men just nu är jag lite... tom.

Jobb, jobb, jobb... men längtar till helgen!

Jag jobbar typ hela tiden, men den här veckan har jag ändå hunnit med en avskedsöl med Tomas och en runda Skansen med Maria! Två gånger Skansen på en vecka har det blivit, eftersom jag var där med Marica med syster med barn och glodde på Barnens Allsång i helgen också! Trevligt med lite avbrott i jobbhetsen! :)

Och efter den här veckan går vi faktiskt in i sjätte och sista perioden. Shit, jag har jobbat på Grönan i tre månader men det känns som för alltid. Heltid från 15 maj sliter rejält på kropp och knopp, men jag är lite stolt över att jag nog är en av dem som jobbat mest. Nästa år har jag dock bestämt att det inte alls ska bli lika mycket. Fick jag råda då skulle jag vara ledig första och sista perioden, eftersom jag troligen pluggar och vill satsa allt på det. Sen skulle jag nog ta ledigt en period mitt i sommaren och ha ett litet sommarlov. Så är det klart jag hoppas på att få bli rastavlösare och lära mig butik också. Men innan ska jag väl förhoppningsvis hinna med en julmarknad också!

Meeen det är ju långt till allt det här inträffar! Just nu ser jag fram emot söndagen och måndagen som ska tillbringas på hemlig ort med käre bror med fru! Ja, nu har de flyttat till moder Svea och blir nog kvar här några år eftersom de båda ska utbilda sig, och Mickey ska ju lära sig svenska också. Det känns helt underbart kul. Bror min flyttade ju till Sydkorea i april 2002, och det är ju liksom över fem år sedan. Ja, helgen ska verkligen bli kanon!

Framtiden hägrar

Om precis en vecka ska jag gå till Södertörns Högskola och vara med på uppropet till Journalistik och Multimedia. Det finns 45 platser och jag står som 5:e reserv på gymnasiekvoten. Sen finns det ju andra kvoter, men där ser det rätt mörkt ut. Men på "min" kvot är det hela 23 antagna, så jag hoppas att några av de antagna inte dyker upp samtidigt som några av reserverna före mig uteblir. Så det blir en spännande och nervös dag. Jooo, mina nerver kommer vara utanpå kroppen. Skulle jag komma in så har jag tagit ett stort steg på vägen mot en framtid som journalist. Och ett litet steg på vägen mot en... framtid.

Nu börjar jobbet också lugna ner sig lite. Nu är det en vecka kvar av den femte perioden innan vi går in i den sjätte och sista. Då börjar schemat lugna ner sig smula och det ska bli väldigt skönt. Jag är tacksam för mitt jobb och glad att jag fått komma dit. På Kulturama mådde jag skit, utvecklade panikångest och ville stundtals bara kasta in handduken. Men jag kom därifrån, trasig och skadad, men med livet i behåll. Sommaren har stundtals varit tuff, och riktigt frisk är jag inte ännu, men jag har kommit en bit på väg. Trots allt. De mörka dagarna kommer då och då, och där och då är det svårt att orka kämpa vidare. Men jag gör det alltid... och landar alltid med fötterna på jorden. Hur mörkt och hopplöst det än ser ut... så överlever jag... för jag vill en dag börja leva. På riktigt.

Nu ser jag fram emot en bra och lycklig höst. Antingen börjar jag plugga till journalist och trivs med det, eller också tar jag det lugnt och gör sånt jag vill och mår bra av. Helst vill jag se en kombination. Jag ser fram emot att utveckla min jogging, ge Henning och Hope ett bra liv som 08:or, träffa mina underbara vänner oftare och se vart psykodynamisk terapi kan föra mig... Det är dags för min tid nu.

"Am I living in an illusion?
Wanting something I can't see
If I compromise, I'd be living lies
Pretending love's not meant to be
'Cause I know my heart's worth saving
And I know that he'll be waiting
So I'll hold on and I'll stay strong 'till then"

Men för att kunna gå vidare måste jag vara ärlig mot mig själv och mitt hjärta. Jag har inte glömt dig ännu, även om jag skulle vilja att det skulle vara så. Det är dig jag ofta dagdrömmer om och en del av mig önskar så att det kunde bli vi två. Så blir det aldrig. Men jag har lärt mig hur starka känslor kan vara, och jag vet att det är så det ska kännas. Jag nöjer mig aldrig med det näst bästa. Men jag måste gå vidare, för att nån gång i en avlägsen framtid våga släppa in någon annan i mitt hjärta. Därför måste jag göra upp med det här - en gång för alla.

Idag behöver jag styrkan att våga säga mitt hjärtas mening.

Än lever drömmen

Idag hade jag min första terapisession efter "sommarlovet" och det var mer än välkommet. Jag hade kunnat sitta där i timme efter timme efter timme... Vi pratade lite om mitt kärleksliv (som för en gångs skull existerar), den ständiga boendefrågan och min benägenghet att sparka på mig själv för minsta lilla. Sen diskuterade vi den ovissa framtiden, men nu står det klart att det blir psykodynamisk terapi i Flempan hädanefter. Det känns sorgligt att jag bara har några få samtal kvar med Elin. Hon har blivit en stor del i mitt liv, och det känns konstigt att det snart är tack och hej.

Men livet måste ju gå vidare. Idag är jag glad och tacksam att jag från 49 reserv blivit 5 reserv. Så än lever drömmen vidare om att jag kan börja plugga redan i höst... hoppas, hoppas...

"Dreams come true, not free."

1.98... och det var sista tävlingen innan VM

"Och så Kajsa. Ständigt denna Kajsa. Kajsa dansar inte, men hon hoppade som en skadeskjuten längdhoppare på 1.92. Men plötsligt - Gud, så makalöst skönt - var det delar av den gamla Kajsa vi fick se.

Att sen Blanka Vlasic var totalt överlägsen spelar inte så stor roll. Hon kommer att resa till Japan med ett gigantiskt favorittryck över sina späda axlar och stora fötter. Hon är Kroatiens lilla fästmö på ett sätt som får till och med Janica Kostelics ikonskap att verka futtigt.

Blanka har strulat till det för sig i mästerskap tidigare. Faktiskt i alla mästerskap hon deltagit i. Det kan hända igen.

Och Kajsa leder trots allt med 41–12 i inbördes möten."

Jag låter Lasse Anrell föra min talan idag istället. Kajsa oroar och förundrar. När det stämmer blir det så högt och när det strular är hon nära att riva ut sig på 1.92. Hon blev trea på 1.98 efter Anna Chicherova på samma höjd och Blanka Vlasic på fenomenala 2.07. Blanka är nu den tredje bästa kvinnan genom tiderna. Bara Bergqvist (2.08i) och Kostadinova (2.09) har hoppat högre. Nu tävlar varken Kajsa eller Blanka förrän i VM som bara ligger veckor bort...

Räcker inte

Jag vill så gärna att allt ska räcka till. Jag vill att kärleken till allt och alla jag älskar ska räcka för att få mig att orka. Men det gör inte det. Jag känner mig kall, tom och som om jag letar efter en väg jag aldrig riktigt kommer hitta. Varje litet misstag jag gör ser jag som en anledning att sparka på mig själv. Små och onödiga ting blåser jag upp till gigantiska problem. Jag försöker bekämpa det mörka, men det går inte... men jag vill att det ska gå. Jag går upp på morgonen, försöker ta hand om mig själv, äta bra, jogga bra och jobba bra... men... det känns inte som om det räcker till. Ibland är jag så ledsen att jag tror jag ska gå sönder. Ibland förtvivlar jag som aldrig förr. Ibland är jag så arg på allt så jag inte vet ska det ta vägen... Hur ska jag kunna räcka till i en sådan här trasig värld? Hur...?

Men jag vill att det ska räcka...

Vacker text... talande text...

"I was wandering around
So desperate to find something to hold on to
While the pain wouldn't subside
I try to hide the tears of mine
but you saw and heard the fear behind"

Inte mycket nytt... ska jobba idag, i morgon och för alltid... känns det som... trött.

"Just because they haven't seen me cry
It doesn't meen that I
Haven't got the need to feel love"

Osäker... eller egentligen väldigt säker... tror jag...

Du...

... kan du inte bara flytta ut ur min skalle! Du är inte bra för mig... var det aldrig... tror jag.

"There's a photo I've been looking for
It's a picture of the boy next door
And I loved him more than words could say
Never knew it 'til he moved away"

Trygghet

En het sommardag för tre år sedan förlorade jag all min trygghet... Jag ska inte säga att den är tillbaka, men nånting är på väg att hända. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Jag hoppas det blir bra. Men några garantier har jag inte, och jag kan bara hoppas... att mitt hjärta visar mig vägen.

"The truth is in time that's all we'll be to each other anyway, a population of memories, some wonderful and endearing, some less so, but taken together, these memories help make us who we are and who we will be"

F*ck it!

Näää... den här dagen var verkligen en av de mindre lyckade. Fick dubbla på två skitställen, otrevliga gäster, gäster som fuskade och bara allmänt... bläää! Visst hade jag kunnat ta konflikten med de fuskande gästerna, men jag orkade inte... energin fanns inte där idag. Synd också att jag gärna tar allt personligt för tillfället, vilket inte gör saken bättre... Näää... Det här passet stryker jag från mitt minne...

Nu hoppas jag istället på två sköna, lediga dagar... I need it...

Seeeg... men ändå en helt okej vecka!

Yeah! Nu är jag snart ledig ett par dagar till! Som jag har längtat... för den här veckan har varit seg. Konstigt, för jag har fått stå på rätt roliga ställen. I tisdags blev det en konstig dag. Började två timmar tidigare och jobba över en timme. Då fick jag skutta runt mellan Putten/Longrange, Urkorkat, tillbaks till Putten/Longrange och sen fick jag dela ut flyers till allsångsgästerna från Skansen. Kul med variation! Onsdagen flöt också på rätt bra! 12 timmar i Skjutbanan är nog något av det bästa man kan få. Sen blev det Kentucky i förrgår och igår blev det Vattenpistolen! Bara spel, inget hjul och nu är det evigheter sen jag fick stå i ett lotteri! Woohoo! :)

Obefogat, men ont ändå...

Jag blir så trött på mig själv. Nya hjärnspöken ploppar upp, och jag har inte riktigt någon koll på dem för tillfället. Eller lite kanske... tror jag. Just nu brottas jag med obefogad skuld och skam. Det handlar inte om något speciellt, men det är tärande att älta det... om och om igen... Jag vill bara sätta stopp för tankarna... nu tack! Och om någon tycker jag är skyldig han eller henne något, så är det ju inte bara mitt ansvar...

Annars är det okej. Jag försöker ta hand om mig själv, även om det är svårt när jobbet tar så mycket tid och kraft. Jag är lite less på det just nu, men det är inte konstigt. Grönan har ju varit min vardag i snart tre månader, och det ska bli skönt när det börjar lugna ner sig lite. Och jag har mer och mer börjat gilla tanken på att ta det rätt lugnt i höst. Det skulle vara nice att ägna några månader åt saker jag vill, åka dit jag känner för och bara må bra liksom...

Hoppas jag slipper de här obefogade känslorna då... *suck*

Ödets små knuffar

I lördags hade jag en annorlunda kväll... ja, väldigt annorlunda. På det hela var det en annorlunda dag och små, små tecken knuffade mig hela tiden i en riktning som ödet ville att jag skulle gå. Jag brukar mest tro på slumpen i våra liv men inte ens jag kan blunda för vad den här dagen ledde mig. Jag får se vad som händer, men vad det än blir är det säkert nyttigt för mig... tror jag.

Så har Blonde varit här! Roligt har det varit att träffa henne för första gången på ett halvår. Mario Party, promenader i vår vackra stad, en diet bestående av godis och Simpsons-filmen har avhandlats. Trevligt har det varit. I höst blir det en sväng till London! Det lovar jag. ;)