Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.