Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"