skip to main |
skip to sidebar
Viss rutin har jag må jag lova. Elva av de tolv jag tippade gick vidare till finalen på lördag. 33-åriga Amy Acuff var den enda som fick ge sig men det var också henne jag hade sist på min lista.
Nu blev kvalet lite speciellt eftersom det hällregnade på morgonen och de till och med fick skjuta upp tillställningen en timme. Det riktigt tunga regnet gav visserligen med sig men banorna och höjdhoppsmattorna (de hoppade ju i två grupper) var fortfarande dygnsura. Kanske på grund av detta beslöt arrangörerna att avbryta tävlingen efter 1.93 och därigenom släppa fram femton tjejer till finalen. Detta ska nog Emma Green vara glad för som tog 1.93 i sista försök och slapp hoppa på årsbästat 1.96. Detta ödet delade hon med den regerande olympiska mästarinnan Slesarenko som var sjukt nära att missa finalen. Hon rev grovt två gånger på 1.93 men klarade i sista - om än med massa darr på ribban.
Det var inte många felfria i kvalet. Till och med självaste Blanka Vlasic rev en gång men vädret ursäktar den rivningen. Utöver de elva jag tippade kom Marina Aitova, Iva Straková, Romana Dubnová och Vita Styopina även med till finalen. Nu tror jag ingen av dem kommer ha något med medaljerna. Som det känns nu tror jag medaljerna hamnar hos Kroatien, Ryssland och Belgien... men vi får se. Jag återkommer inför den stora finalen på lördag.
Det här var de femton tjejer som tog sig till final (utan någon innebördes rangordning). Jag återkommer med mitt tips inför finalen på lördag.- Blanka Vlasic
- Elena Slesarenko
- Anna Chicherova
- Tia Hellebaut
- Vita Palamar
- Ruth Beitia
- Ariane Friedrich
- Chaunté Howard
- Svetlana Shkolina
- Antonietta di Martino
- Emma Green
- Vita Styopina
- Marina Aitova
- Iva Straková
- Romana Dubnová
Med eller utan Kajsa kommer jag nog alltid tycka det är något speciellt med damernas höjdhopp. Under hennes karriär blev det ju så att jag vid sidan om Kajsa började följa ett gäng andra idrottskvinnor som fortfarande håller på och därför har jag en speciell relation till grenen. I natt är det kval och med min rutin vad gäller höjdhoppet så har jag försökt mig på att tippa de tolv finalisterna. Kvalhöjden är smått galna 1.96, men jag tror inte det kommer krävas fullt så högt för att nå finalen. Sen lär det kanske trilla in en och annan överraskning i finalfältet. Så var det i herrarnas tävling och i mästerskap kan allt hända, men jag har ändå försökt mig på att tippa finalisterna och dessutom rangordnat dem.
(Namn, årsbästa, personbästa)
1. Blanca Vlasic - 2.06, 2.07
2. Elena Slesarenko - 2.03, 2.06
3. Anna Chicherova - 2.03, 2.04
4. Tia Hellebaut - 2.00, 2.05
5. Vita Palamar - 2.01, 2.01
6. Ruth Beitia - 2.01, 2.02
7. Ariane Friedrich - 2.03, 2.03
8. Chaunté Howard - 1.98, 2.01
9. Svetlana Shkolina - 1.98, 1.98
10. Antonietta di Martino - 1.97, 2.03
11. Emma Green - 1.98, 1.98
12. Amy Acuff - 1.95, 2.01
Japp, dessa har jag plockat ut av de drygt trettio startande. Blanka Vlasic och de två bästa ryskorna är givna och kunde Tia Hellebaut nå final i Osaka förra året med en sargad fot borde hon lätt kunna knipa en plats nu också. Hon är ju dessutom galet bäst när det gäller.
Vita Palamar brukar alltid nå final och har mängder med rutin och Ruth Beitia har också varit med ett tag och ska nå final - även om hon visat lite svajig form i sommar. Ariane Friedrish är årets komet men hon floppade stort vid inomhus-VM så det är inte säkert på något sätt, men förhoppningsvis lärde hon sig något. Chaunté Howard tror jag inte kommer falla på sina nerver, men hennes teknik, som mest bygger på snabbhet, kan vara lite upp och ner. Men final ska hon nå.
Så kommer vi till det mera osäkra gänget. Ryskan Shkolina är en helt ny bekantskap för min del men ryskor och mästerskap brukar funka så jag tror nog hon når final. Antoinetta di Martino var fjolårets sensation med 2.03 två gånger om och ett VM-silver, men här kan det lika gärna bli fisk som fågel. Hon är dessutom inte alls lika bra i år. Emma Green har visat bättre takter på slutet och det kan bli final om allt stämmer. Tjejen har faktiskt ett VM-brons på sin meritlista. Min sista finalplats går till Amy Acuff. Hon hoppar uselt men har mest rutin av alla de andra jag satt som finalister. Jag tror nog Amy kan nå final om hon får till det.
Jag återkommer efter kvalet så får vi se hur rätt (eller fel) jag hade.
Det var något av det häftigaste jag sett. Världsrekordet på 100 meter var inte helt oväntat men att någon redan nu skulle slå Michael Johnsons "omöjliga" världsrekord på 200 meter kom som en blixt från klar himmel. Alla trodde att titeln som spelens kung var vikt åt Michael Phelps - men Usain Bolt bevisade motsatsen. Han är det häftigaste som hänt friidrotten på många år. Och killen är bara 21.
Tentan är gjord, restuppgifterna inlämnade och det känns himla gütt. Målet var att börja höstterminen utan massa skräp i bagaget. Det känns som det kommer bli så. Nu ska jag fixa ihop mina sista texter till GAMEcore - och det känns fint att sätta punkt.
Och... fan, vad Simon är bra. Sjukt bra. Han är så bra för mig och jag tycker så himla mycket om honom. Jag har tagit så många bra beslut sen Simon kom in i mitt liv. Att han flyttar upp hit känns som starten på något nytt. Och spännande. Och tryggt. Jag tycker om känslan. Den känns bara så fin. TV-spel, pussar, film, mys, träning och... ja, helt enkelt en überfin vardag. Ja, det känns mucho brabra. Helt enkelt.
"Med nån som du
Blir hela världen underbar
Jag har drömt så många drömmar
Kan den här nu bli sann
Med nån som du"
Självfallet blev Stefan Holm fyra. Det känns inte riktigt rättvist men inte heller oväntat. Stefan ska ha tack. Med mängder av medaljer sedan 2001 med OS-guldet i Athen som höjdpunkt har han gjort det makalöst bra. Men precis som för Kajsa ska han gå i höjdhoppspension. Det känns som det är dags. Hans kropp börjar säga ifrån och jag tror han är nyfiken på vad som väntar bortom höjdhoppsmattan. Tack Stefan. Först och främst får Linus Thörnblad och Emma Green ta över som våra främsta höjdhoppare men det finns liv efter dem med Ebba Ljungmark och Erika Wiklund. Svenskt höjdhopp kommer leva vidare. Men Holm fick aldrig försvara sitt guld. Det känns lite snörpligt.
Är hoppet ute nu? Jag säger nej. Jag säger Carolina Klüft.
Med ett bra hopp tog sig Carro sig vidare som fjärde kvinna till längdhoppsfinalen. Okej, längdhopp kanske inte är vad sjukamp var för henne men vad gäller medaljer har varken Johan Wissman eller Emma Green sucken av en chans. Klüft har vunnit allt som går att vinna med OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld. Tro fan att hon inte tänker lämna mästerskapen utan en medalj.
Nej, jag ger mig inte. Det är inte över förrän det är över. I övermorgon slår Klüft personligt rekord (6.97), det svenska rekordet (6.99) och blir första svenska kvinna över drömgränsen i godkänd vind. Att det ska räcka till guld är måhända lite väl orealistiskt... men jag tror fan att Klüft kommer visa alla. Jag vet inte hur många krönikor jag läst på sistone där hon sågats längs fotknölarna för att hon skänkt bort guldet i sjukampen. Men varför ska hon fortsätta om hon inte vill? Carro är inte bara en av våra största idrottskvinnor någonsin. Hon är också människa. Själv tycker jag det är roligare än alla guld i världen att hon hittat glädjen igen. Den har jag inte sett på ganska många år - och det är den som räknas.
"Det enda man kan vänta sig är det oväntade." Så sant som det är sagt. Ett världsrekord, en bristning i baklåret, ett missat inomhus-VM, ett ömmande skenben, en sommar av inställda tävlingar och så kraschade hon in i en häck på semifinalerna under OS. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte Sannas år.
Många tvivlade men 12.68 sekunder senare stod det klart att Sanna var tillbaka. Jag hoppas hon har ett par tiondelar till (gärna mer) att ge för det kan bli ett riktigt getingbo i semin och framförallt i finalen. Men håller kroppen så tror jag Sanna tar medalj på tisdag. Vilken valör är omöjlig att säga men när Sanna får häckdjävulen i sig är hon omöjlig att slå.
Stefan såg inte helt briljant ut i kvalet men klarade sig ändå till final ganska komfortabelt. Värre gick det för Linus som hade alla ribbgudar mot sig idag. Han borde vara i final. Det såg ut som han hade så mycket mer i kroppen - men Linus har tiden för sig. Han kommer igen.
På andra håll slog handbollsdamerna Brasilien och möter Norge i kvarten. Den matchen ska rimligen vara ohyggligt svår att vinna, men man vet aldrig. Anna Lindberg kom sexa i sitt fjärde OS och hoppade riktigt bra. Med kinesiskorna med i leken är det snudd på omöjligt att vinna medalj men Anna har hållit en fantastiskt hög klass i så många år - trots skador i parti och minut.
Så tog Michael Phelps guld nummer åtta. Kommentarer är överflödiga.
Efter ett par månader med svajig form kom känslan tillbaka när jag mest behövde det. Gütt! Det blir fler Midnattslopp.
Det var en dag då det var mindre roligt att att vara svensk. Tennisparet ska ha all heder, de förlorade visserligen sin match men vann ett silver. Då hade å andra sidan IOK beslutat att ta Abrahamnians brons. Så nu har vi tre silver. Ida-Theres gick inte att känna igen i sin brottning och slutade fyra. Stefan Nystrand gjorde favorit i repris från 100 meter fritt och slutade också sist på den kortare distansen. Karinens förkylning hade nog satt sina spår och blev sist i finalen. Självklart vann Norge.
Men mest ledsen blev jag för Tessans skull.
Jag kommer ihåg tårarna i Sydney för åtta år sedan. Speciellt idrottsintresserad var jag inte men jag kollade för Kajsas och Therese Alshammars skull. Och Tessan vann två silver men efter andra var det bara tårar. Hon förlorade guldet. Fyra år senare blev hon just fyra. Och så i år... sprack baddräkten. Tessan hann knappt till start och tappade all fokus och koncentration. Självklart räckte inte det till final. Fyra års av uppladdning förstördes av ett jävla blixtlås. Jag hoppas Tessan hittar viljan och styrkan att satsa mot London 2012. Hon är värd så mycket mer. Hon är värd ett guld.
För övrigt var Bolts världsrekord ensastående grymt och Phelps har bara ett guld kvar innan han blir om möjligt ännu mer historiskt. Det sjunde guldet satt långt inne men en hundradels seger är också en seger. I morgon har han vunnit sitt åttonde guld i Beijing. Och i morgon går Sanna in i spelen. Då får det vara slut med motflytet.
Det blir minst silver i tennis! Dubbelparet Johansson och Aspelin vann en galet lång semifinal idag. Jag hann till och med städa hela lägenheten under den fyra timmar och fyrtiofem minuter långa rysaren.
- Handbollsdamerna fick äntligen utdelning och slog Tyskland välförtjänt med uddamålet.
- För fotbolldamerna håller mardrömssviten i sig och ännu en gång fick de stryk av tyskorna.
- Klüft var sisådär i tresteget och med 13.97 var hon långt ifrån att gå vidare. Men jag tror stenhårt på något stort i längdhoppet.
- Nystrand ser ut att få revansch och är klar för final i 50 meter fritt. Det kommer bli ruggigt tajt men jag tror det kan trilla in ett brons i finalen.
- Så steg divan in i tävlingarna och är det någon jag unnar guld är det Tessan Alshammar. Nu såg inte försöksheatet direkt fantastiskt ut, men mycket kan hända.
Så här långt har vi två cykelsilver och ett brottarbrons. Ska vi nå målet med åtta medaljer krävs det fem till. Men jag hoppas på mer. Ska jag tippa med hjärtat (och det måste jag) tror jag Nystrand och Alshammar grejar varsitt brons, Lassi kan ta guld i singelscullern i morgon bitti om inte hans förkylning stör, i tenns blir det silver för bragdparet och i brottning kan Ida-Theres Nerell fixa en medalj om hon bara klarar första mardrömsmatchen. Sen har vi friidrotten och där fixar Klüft silver i längdhoppet, Holm kniper ett brons och Sanna tar guldet och vinner bragdmedaljen och hela svenska folkets kärlek av bara farten.
Tio medaljer skulle kännas fint.
Oj... ja, det är nog rätt ord att använda nu. Det har visat sig att jag måste göra tre restuppgifter (fast jag yrkar på att det är två) plus en omtenta för att ens få börja min andra termin. Intressant är ett annat passande ord. Sen vill jag gärna sträcka mig efter ord som panik och stress - men jag tycker vi struntar i det. Jag får helt enkelt ägna helgen till att grotta ner mig i källkritik, nyhetsvärdering och (urk...) kommun- och riksdagsjournalistik... man kanske skulle söka scenskolan igen? ... haha, nej, så illa är det inte. Men det kan bli en wacko helg. Jag behöver nog ett mirakel för att ro allt i hamn - men det ska jag försöka ordna tänkte jag. :)
Apropå helgen väntar Midnattsloppet på lördagen. Situationen är väldigt annorlunda än i våras. Då satte jag personliga rekord på löpande band och hade ett fantastiskt flyt i min utveckling. Nu är mitt självförtroende i löpningen stukat, rekorden kommer alltmer sällan och jag vet inte riktigt var jag står. Ändå tror jag det är fullt möjligt att mitt personliga rekord ryker på lördagen. Det borde kunna gå. Om jag kommer dit i bra dagsform, hittar min andning, får en bra start och lyckas snitta kilometern under fem minuter så... kan det gå. Slår jag personligt rekord nu med mitt utgångsläge är det en bragd och ett litet mirakel också... och en bit på vägen att nå under 45 minuter.
Ja, ett par mirakel skulle sitta fint.
"Jag har levt efter orden
att ensam är stark
men nu vet jag bättre
ensam är ensam"
Mhm...så är det. Tack för att du finns.
Hah... fasen vilka sega dagar. Jag går bara runt och saknar allmän inspiration eller motivation. I morgon det grillning med mina psykokompisar. Säga vad man vill om oss - men tråkigt blir det aldrig. Förhoppningsvis slutar inte kvällen på Sankt Görans psykakut... haha. Nej, det blir nog grillning, god dryck och massa internhumor, gamla minnen och så. Kan nog bli skoj.
Och så Midnattsloppet på lördag. Kroppen känns lätt men benen är däremot tunga som bly. Den här veckan har jag medvetet kört lätta pass för att försöka toppa formen. Nu har jag ett pass kvar och jag funderar på att trycka på lite mer bara för att få lite självförtroende i löpningen. Jag skulle bara behöva känna en gnutta av mitt gamla jag i spåret. Men... det känns som jag behöver ett mirakel för att få ordning på det här.
Fan, jag borde rycka upp mig. Det kommer fler lopp, nya chanser och så vidare... men, äh, fuck it.
Stefan Nystrand sätter svenskt rekord och blir återigen ett medaljhopp på 100 meter fritt. De svenska fotbollsdamerna fortsätter skada sig men är klara för kvartsfinal efter en finfin match mot Kanada. Nu väntar i och för sig mardrömmen Tyskland - men det är hög tid att de får stryk. Med rätt inställning och lite flyt kommer kanske under att ske. Vi får se.
För Håkan Dalby gick det inte alls, men å andra sidan har han gjort en del torftiga uttalanden... så jag tycker så inte synd om honom.
Och friidrotten och "OS på riktigt" närmar sig. Natten till lördag drar det igång på allvar och från träningarna talas det om en Carro i storform och en Sanna på väg mot en fantastisk bragd. Där kan vi ha två olympiska medaljöser vad det lider. Kanske till och med två guld?
Simherrarna slog världsrekord i lagkappen - tyvärr gjorde fyra andra lag det också. Det är den känslan man får. Svenskarna simmar snabbare än någonsin, men resten av världen gör det lite bättre. Jag tror ändå på att Nystrand och Tessan kommer greja varsin medalj. Lassi Karonen kommer också ta medalj vad det lider. Handbollsdamerna gör det inte men höll så när på att skaka stormakten Ryssland.
Coolast av alla är självfallet Michael Phelps. Efter sex guld i Athen siktar han på osannolika åtta i Beijing. Det kommer gå vägen. Två är redan lagda till handlingarna och lagkappen var dessutom det svåraste guldet.
Bläää... Henning är i vägen precis överallt idag. Han välter ut glas, stoppar ner tassarna i brödrosten och att tvätta blir helt jävla omöjligt när han måste synas, höras och kräva all uppmärksamhet. Hoppi å andra sidan gör sig osynlig. Henning borde ta efter sin syster idag...
Fan, jag borde inte sovit till ett. Allting blev upp och ner och jag blir bara stressad, irriterad och gnällig. Men jag måste tvätta - jag har ju inte gjort det på några veckor. Och i morgon måste jag städa - jag trivs inte med att bo i ett råtthål. Jag tror jag behöver semester från min semester. Ellet nåt...
Yay? För stunden är jag helt körd. Jag känner för att lägga mig och gråta, men jag vet inte riktigt varför. Jag tror jag och min PSP bosätter oss i tvättstugan ett tag. Sen är jag nog glad igen - förmodligen. För jag har trots allt semester och trots gnället känns det mucho fantastico. Faktiskt. :)
OS för Sveriges del suger riktigt hårt än så länge. Förvisso vann fotbollsdamerna men 1-0 skrämmer inte och det måste till ett mirakel om det här ska sluta med en medalj. Simmarna plaskade bort sig. Den enda som egentligen kladde var härliga Lassi i singelscullern. Han var grym i försöken och där blir det nog en ädel medalj vad det lider. Men annars var svenskarna lite sisådär idag.
Nej, då var jag betydligt bättre i min tävling. Japp, det vankades final i Webhallen och jag var galet laddad. Visst var det kul att komma till final och jag var nöjd med det, men när jag väcker tävlingsmänniskan i mig går jag inte att stoppa. Väl där fick vi veta att det handla om fem grenar och vi femton skulle slås ut allteftersom för att till slut bli blott tre i den sista grenen. Klart som fan att jag ville vara en av de tre. Blev man 4-15 vann man ett spel värt typ 400 spänn. Men blev man trea fick man en MP3, tvåan en mobil värd sisådär 4300 och ettan fick välja mellan en PS3 eller en 360 plus OS-spelet.
200 meter Här slet jag omgående bort stora skinnflagor på min hand. Men efter en urusel start var jag tvungen att kompensera det och till slut blev jag delad tvåa med bara Idol-Christoffer Hiding framför mig. Hade starten blivit bättre så kunde jag vunnit och kanske sparat handen, men vidare var jag. Så var vi bara elva kvar...
Frigymnastik Hjälp! Den här har jag bara kört en gång och så börjar dessutom Idol-Christoffer med en grym serie på den tuffaste svårighetsgraden. Jag väljer också att köra på den nivån och det visade sig vara en lyckoträff. Min serie var inte bra men eftersom resten av fältet fegade och valde en lättare svårighetsgrad så gick jag ändå lätt vidare. Och så var vi åtta kvar...
1500 meter Vill man vinna måste man vara lite taktisk, så här gick jag in i en pakt med "Idolhoppan" (no offence så klart) och ett par till och vi valde medvetet det andra heatet. På det sättet kunde vi gå på deras tid (vilken var jäkligt tuff) men ändå klå den med ett par sekunder. Jag blev trea och fjorton hade blivit fem...
Luftpistol Fan! Ännu en gren jag bara kört en gång men då mina nerver var utanpå kroppen vid det här laget så valde jag ändå att köra som tvåa. Det gick helt okej även om jag kanske stressade lite väl mycket. Men tack och lov gjorde ett par andra killar nybörjarmisstag och jag blev trea och tillika en av tre i final...
Längdhopp Wow, det blev verkligen en nervig final med galet hög klass. Det var jag, Idol-Christoffer med tre grensegrar och så en annan kille (vi kan kalla honom Bertil) som vann luftpistolen. I första hoppet fegade jag med handen och hoppade pinsamma fem meter. Samtidigt hoppade Christoffer över åtta meter och Bertil strax under. Nej, ville jag vinna så var handen tvungen att offras...
I andra flög jag iväg över 8.50 och ledde finalen. Jag gjorde verkligen en sjukt bra serie och mina fyra sista hopp blev alla mellan 8.74 och finfina 8.81. Jag saknade den där fullträffen och en sådan fick Christoffer på i sista omgången med 8.91. Jag hade chansen att svara och hade avstampet blivit lite bättre så... men jag mäktade med 8.75 i mitt sista och nu blev det en andraplats på 8.81 med Bertil på 8.75.
Christoffer vann välförtjänt en Playstation 3, jag fick en lyxig mobil (som inte dyker upp förrän den 21 augusti, men ändå!) och Bertil fick en MP3-spelare. Sjukt nöjd är jag i alla fall... och det var grymt härligt att plocka fram tävlingsmänniskan i mig. Det är en sida av mig jag har en hatkärlek till, för det är vinna eller försvinna som gäller... men shit vad jag kan fokusera och vara bäst när det gäller som mest. Och det är speciellt att känna adrenalinet pumpa. Nej, tävlingsdjävulen är här för att stanna - hoppas jag.
Äntligen! Dagen är här! Nu blir det två veckor med Kallur, Klüft, Holm, Alshammar, Nystrand, Vickan, Gren, Lindberg, Wisman, Thörnblad och massa andra. Sen ser jag löjligt mycket fram emot internationella stjärnor som Vlasic, Bolt, Gay, Felix, Phelps, Slesarenko, Isinbayeva, Marta, Xiang och sjukt många andra som jag säkert glömt.
Allt tjuvstartade ju för några dagar sen med att damlandslaget i fotboll lite oförtjänt förlorade mot dumma Kina. I morgon måste de klå Argentina och innan dess spelar handbollsdamerna mot Ungern. Det kan bli tufft. Men det jag ser mest fram emot i morgon är ändå simningen. Sarah Sjöström har hunnit bli riktigt gammal (hela 15 år...) och simmar försök på 100 meter fjäril. Shit, jag har inte hämtat mig sen hennes EM-guld i våras. Så simmar damerna försök på 4x100 meter fritt. Det ska bli spännande att se var Tessan står.
I morgon tävlar dessutom jag i OS. Det är sant! Klockan 12.00 på Webhallen möter jag 14 andra och jag har legat i hårdträning. Vi kan se till vad jag presterade där. Jag simmade på 21.48, hoppade 2.40 i höjd och fick 115 poäng i pilskyttet. Nu har jag hoppat 2.46 i höjd, gjort hela 118 poäng i pilskyttet och mitt bästa resultat... 20.97 i simningen. Åh... fan, jag vill vinna hela skiten i morgon!
Det sägs att man ska lägga av när man ligger på topp, men vad är vitsen med att sluta när det är som roligast? Jag menar istället att den dagen man är mätt så är det dags att gå. Fem och ett halvt år har jag skrivit för GAMEcore.se. Det är mer än en femtedel av mitt liv. Hade jag hållit ut ytterligare någon månad så hade jag varit uppe i 200 texter - men jag är mätt. De första åren var som roligast och även om jag verkligen försökt komma igen med full kraft har jag aldrig haft samma gnista som 2003 och 2004.
Beslutet kom till mig igår. Då hade jag Beijingturneringen på Webhallen i färskt minne och den stora glädjen jag kände där. Nästan lika kul har det varit att träna på det och det är just den relationen jag vill ha till TV-spel. Det ska vara jäkligt kul helt enkelt. Så när jag satte mig för att skriva recensionen kom jag på mig själv med att bli grinig, sur och allmänt uttråkad. Sen kan jag inte minnas senast det var kul att skriva en text för GAMEcore. Det känns som jag ger, ger och ger utan att få något tillbaka. Det räcker inte för mig. Jag utvecklas inte längre och då är jag skyldig mig själv och GAMEcore att sluta.
Sen har självklart mycket annat i mitt liv spelat in. Jag vill leva och inte överleva. Jag vill spendera massa tid med min Simon i höst, vara med mina vänner, kunna satsa fullt ut på min utbildning, utveckla min löpning och finnas där för mina katter. Sen finns det en plan att söka något mer seriöst inom TV-spelsjournalistiken. Som läget är nu finns inte orken eller motivationen då GAMEcore sugit upp det sista som funnits kvar. Men som det ser ut nu kommer jag ta en lång och välbehövlig semester från TV-spelsjournalistiken. Jag behöver känna mig sugen igen - och då kanske jag är redo att starta påbörja något annat. Och något större. Det är dags för något annat.
Fan, vilken otroligt skön känsla det är med adrenalinkickar. Jag vet att det finns en galen tävlingsmänniska i min skalle och även om jag tycker den sidan varit lite jobbig, så var det så otroligt skönt att plocka fram den idag. Det är så svårt att beskriva. Sinnena skärper sig, jag är bara fokuserad på en enda sak och det enda som finns är att vinna. Samtidigt gnager tvivlet och det är en skör balansgång mellan att vilja vinna och att tillåta sig att inte vara rädd för att förlora.
Och då var det "bara" en tävling i TV-spel. Men det struntar jag i. Känslorna var lika starka som när jag korsade mållinjen på Göteborgsvarvet. Det gällde OS-spelet och den senaste veckan har jag nött Beijing 2008 så mina händer bokstavligen gått sönder. Igår lyckades jag slå upp en blåsa när jag sprang 100 meter och det sved som faen - men jag vann loppet och det var det viktigaste.
Idag tävlade jag på Webhallen och målet var att kvalificera mig till lördagens final. Det började sjukt bra med att jag krossade dagens bästa notering i simning och sen följde jag upp det med att bli totaltrea i höjdhopp. Vinner man en gren så är man i final - men säg den lycka som varar. Jag blev av med förstaplatsen i simning och trots att jag var snubblande nära att ta tillbaka den så räckte det inte riktigt. Och då var bara bågskytte kvar - en gren jag bara kört en gång hemma.
Inför finalen var dagens bästa poäng där 113 (max är 120) och jag var så jävla revanschsugen. Jag ville bara till final och då var jag tvungen att vinna en gren jag knappt visste något om. Inte blev mina odds bättre när en kille fixade 115 poäng i finalen. Så vad gör jag? Jag grejar också 115 poäng och allt avgörs i en skiljerunda. Där sätter jag tre fullpoängare och är klar för final. Så summan blev totalseger i bågskytte med 115 poäng (tvåan på samma notering), tvåa i 50 meter fritt på 21.48 (två gånger om dessutom, och ettan på 21.42) och så trea i höjdhopp på 2.40 (ettan på 2.46 och tvåan på 2.44).
Jag är stolt, jag är nörd och är sjukt laddad för final på lördag. 15 pers är det som gör upp om finfina priser och det kommer bli sjukt svårt att räcka hela vägen... men också sjukt skoj. Fasen, vad tänd jag kommer vara. Adrenalin igen? You bet!
Emma Green över 1.95 är kanske inte världens största sensation - men hon hade ett par riktigt bra försök på 2.00. Det skulle kännas mumma om hon kunde få till det i OS och ta sig upp emot (och kanske över?) drömgränsen.
Mmm... börjar bli pepp på OS nu.
Igår drack jag och miss Blonde cider, sen öl med Nicci, därefter tyckte vi det var en bra idé att vara vakna till 5:30 i morse... fast å andra sidan sov jag till 14:00 idag. Det var meningen att vi skulle på bio, men vi bokade lite knas. Det blev godis och Wii hemma istället. Mysigt det också.
Det regnar ute... det kan bli ett nöje att träna framöver.
Förresten tycker jag om Simon... mycket. Det ni.
Jag: "Fan vad lite jag jobbat idag."Andreas: "Samma här."
Livet är grått för stunden, inte svart, inte vitt... bara ganska grått. Men, men... jag peppar ändå på att augusti blir en fin månad. Blonde kommer hit om cirka 22 timmar, jobbet är slut om en vecka, sen två veckors ledigt med OS och lite "bör och ska", ett Midnattslopp och vips flyttar finaste Simon upp till stora Stockholm och skolan drar igång igen.
Men nu då? Va? ... Nåja, lika bra att sova... jag lär ju inte komma fram till något revolutionerande här och nu ändå.
Då var julis femton träningspass lagda till handlingarna och... jag blir faktiskt positivt överraskad när jag sammanställde statistiken. Visst, det har varit en månad när benen inte varit så pigga och jag verkligen fått slita för att få bra tider med mig. Jag saknar studsigheten i kroppen och känslan när det är så befriande lätt att springa. Men jag tror mig veta vad som behövs för att hitta känslan igen. Den kommer igen. Snart.
Jag börjar ana ett mönster i mina framsteg. Just nu är det lite "varannan månad". I februari snittade jag kilometern på 5.33 min, i mars höjde jag mig ett snäpp till 5.30 men det var i april jag tog årets största kliv, och den här trenden jag var inne på började ta form. 5.11 blev facit i makalösa april och i maj följde jag upp med 5.21. Det känns på sätt och vis lovande att jag inte var i mitt livs form när jag sprang Göteborgsvarvet. Det finns mycket att ta av. Om inte annat visade jag det i juni när jag snittade på grymma 5.06. Och så juli... mitt facit blev faktiskt 5.13. Bättre än väntat. Mycket bättre. Det visar att jag har grymma saker på gång när väl formen kommer igen. Om trenden håller i sig finns möjligheterna att augusti blir min bästa månad. Kan jag snitta under 5.00? Kittlande tanke.
Men det enda jag kan förvänta mig är faktiskt det oväntade. Det är en del av tjusningen med det hela. Jag vet i alla fall att Midnattsloppet är den 16 augusti... och då vill jag vara i form.
21:00 "Det låter ju vansinnigt gott med vaniljglass, vit choklad och marshmallows. Verkligen. Men om jag inte missminner mig så var inte det här en hit den enda gången jag testat den. Nej, jag hade säkert fel. Det här kommer bli grymt gott!"
21:06 "Mmm... vit choklad är mumma och marshmallows... mhm! Lite småtråkigt med vaniljglass i och för sig, men å andra sidan har de inte snålat med de andra två ingredienserna. Detta var sjukt mycket godare än vad jag kom ihåg. Jag tänkte väl att jag hade fel!"
21:10 "Hmm... det är ganska tråkigt i längden och smaken blir ganska enahanda."
21:15 "Jag vill inte mer. Jag vill aldrig mer se vit choklad..."
Nej, Baked Alaska ingen direkt succé. Det blir godkänt mest för att det börjar så bra. Fortsättningen är dessvärre inte lika njutbar. Nånstans tycker jag kombinationen låter ljuvligt god, men det lyfter aldrig riktigt, snarare hinner jag tröttna rejält på smaken innan jag når burkens botten. Godkänt - varken mer eller mindre.
Tänk vad lite jag bloggat under juli. Men jag tror det beror på att jag blir så hispig när jag väl är ledig att jag vill hinna med kvalitetstid med Simon, träna, träffa kompisar, ta hand om katterna, spela TV-spel och så vidare… och så vidare. Därför bloggar jag från jobbet idag. Busigt.Ja, säg denna träning. Tanken var att försöka ta mig under 45 minuter på Midnattsloppet men med några veckor kvar börjar jag inse att det kan bli svårt att nå mitt livs formtopp. Jag hoppas verkligen det ska lossna men tiden börjar rinna ut. Mitt pers är på 49:23 och det skulle kännas bra att slå det. Sen har en viss Kajsa gjort milen på 48:40 i år och det ska inte vara någon omöjlighet. Men jag har valt att sänka mina mål, åtminstone just nu, för det skulle kännas tärande att komma dit och floppa. Då är det bättre att sänka kraven en smula och känna mig nöjd med det jag presterar. Men att inte komma under 50 minuter för tredje gången i år skulle göra mig besviken. Jag vill åtminstone känna att jag stabiliserat mig på den nivån.
Världsrekordet på milen är för övrigt 27:02… nästa år kanske? :PJa, jakten på den försvunna formen tycks jag dela med friidrottarna. Till och med jag börjar ge upp hoppet om Sanna. Nu avbröt hon ett träningspass och frågan är om kroppen ska hålla för tre maxlopp i Beijing? Gör den det tar hon guld. Det tror jag. Men jag tror inte den gör det. Jag hoppas jag har fel. Holm kan också ta guld men han har också hoppat tämligen beskedligt i sina två senaste tävlingar. Däremot har jag fått en känsla av att Carro kommer ta guld i längdhopp. Låter det galet? Kanske… men ingen är bäst när det gäller som Klüft och med ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld i bagaget vet hon vad som gäller. Jag tror ta mig fan att hon kommer flyga över 7.00 i Beijing och göra det som hon är bäst på… vinna.Om en och en halv vecka invigs OS samtidigt som jag jobbar min sista dag på kontoret. Bra tajmat där!
Det svänger så mycket nu inom mig. Vissa dagar känns livet lätt, rätt och självklart. Men idag känns det svårt, fel och tveksamt. Men jag vill klara det. Jag visste att det kunde bli en prövning att sätta ut medicinerna - och det är det. Just nu är jag så jävla trött på det här att jag vill spy. Jag kämpar med de mörka tankarna och försöker hålla mig flytande. Och jag vill tro att jag kan klara det. Jag vet att den här tiden inte kommer hålla i sig för evigt men när man är mitt uppe i det tär det något enormt.
Jag kanske är en idiot, men jag vill tro att jag räcker. Och att jag kommer klara det. Faktiskt.
Det snurrar på ganska ordentligt nu. Livet alltså. Jag har hunnit med att träna en del (letar fortfarande efter formen), tokstäda lägenheten, varit på kalas, fått tillbaka mina katter samt varit på DN-galan med mor och far. Det var häftigt att vara där. Varje år sedan 2000-talets början har jag suttit som klistrad framför TV:n och att äntligen få se det hela på plats var härligt. Dessvärre verkar svensk friidrotts guldålder vara förbi. Christian Olssons karriär tog troligen slut igår, Sanna ställer in tävling på tävling, Holm lägger av efter OS, Carro letar efter de långa längderna, Wissman är småskadad, Emma Green står stilla i utvecklingen och Musse kommer aldrig kunna slå de bästa från Afrika. Tyvärr. Jag hoppas jag har fel men i OS är det upp till bevis.Jag skaffade biljetterna till DN-galan med förhoppningar om att få se Kajsa tävla live en allra sista gång. Nu blev det inte så. Men jag fick se det allra sista kapitlet i sagan om höjdhopperskan Kajsa skrivas igår. 
Det var stort att vara på plats när hon avtackades på ett ärovarv runt om Stockholms stadion - som var hennes tävling. Det är hemmaplan för henne och det var här Kajsa var som närmast 2.10 en kväll sommaren 2006. Och det var här hon hyllades som aldrig förr igår. Jag har bara sett Kajsa gråta en gång förut. När hon vann VM-guldet i Helsingfors 2005 kom tårarna redan sekunderna efter hon klarade 2.02. Men igår var hon gripen. Det var stående ovationer hela vägen runt och jag är så tacksam att jag fick chansen att vara där. Det var jävligt häftigt och så mycket känslor i luften. Det kommer bli ett fint minne.
Nu har jag tänkt att gå in för att pröva alla smaker av Ben & Jerry's vilket sedemera innebär att jag måste ge mig i kast med de mindre lockande. Vanilla Toffee Crunch har varit en sådan. Det är liksom mest vaniljglass och när jag unnar mig lyxglass vill jag ha... mer liksom. Nu finns det faktiskt chokladöverdragen knäck i burken och det gör den annars förutsägbara smakupplevelsen ett par snäpp trevligare.
Ibland är det enkla ganska gott också. Ben & Jerry's varumärke är mer eller mindre märkliga kombinationer och öser gärna på med hur mycket som helst. Hela tiden. Men less is more i det här fallet. Även om jag kanske inte lär springa och köpa den här sorten igen så var det ganska mumsigt med vaniljglass toppat med ljuvlig chokladöverdragen knäck. Vanilla Toffee Crunch känns som ett säkert kort som kanske inte överraskar men är god ändå.
Man ska inte ropa hej... har jag märkt. De senaste dagarna har mina utsättningssymptom slått tillbaka och jag är återigen fast i ett kaos av känslostormar. Jag hatar det en smula. Men det får gå. Även om jag känner mig fruktansvärt svag just nu så vet jag att när jag ser tillbaka på den här tiden kommer jag förstå hur stark jag var. När det väl gäller är jag som starkast. Det vet jag. Och det räcker.
Jag är så jävla bestämd. Tidigare har jag inte haft så mycket att kämpa för men det har jag nu. Jag har så många anledningar till att inte ge upp. Det räcker att jag ser mig omkring i rummet jag är nu. Det räcker att jag tänker på mitt liv det senaste halvåret. Det räcker att jag tänker på drömmarna jag vill leva de kommande åren. Här och nu är tufft... men framtiden och drömmarna som blivit sanna kan ingen ångest i världen ta ifrån mig.
"Ingen hade väl sagt mig
Att stark kan förvandlas till svag
Över en dag
Längtan är allt jag har"
Och den räcker...
När jag inte spelat Guild Wars, Fire Emblem eller Syberia har jag glott på Thundercats och recenserat Top Spin 3. Sen har jag glott en del på friidrott också. Stefan Holm är en man att lita på. 2.37 är nytt personbästa utomhus och sista försöker på 2.40 var inte helt oävet. Yes, jag är en nörd.
Jag hann också med en runda idag där låret kändes helt men formen var inte speciellt märkvärdig. Nu var det förvisso mitt första morgonpass på ett tag, men jag tycker inte om att det går så mycket upp och ner. Ena dagen är benen pigga och sen känns det motigt. Jag har inte den där tryggheten just nu... men den ska väl komma. Nu gäller det att träna på så kommer det lossna förr eller senare.
Sen börjar jag så smått tro och hoppas att de värsta utsättningssymptomen av mina mediciner har lagt sig. Det har varit omtumlande veckor med ångest, yrsel, massiv aptit, noll aptit, hjärtklappning och ett psyke som pendlat lite väl mycket... men nu har jag varit stabil i flera dagar. Kommer det hålla? Det får vi se. Ångest har jag... över att jag måste jobba i morgon. Usch.
Nu blev det inte höjdhopp men väl i stavhopp. Yelena Isinbayeva höjde sitt tre år gamla rekord med två centimeter. Hon var skyhögt över 5.03 och om en och en halv vecka får jag se henne live på DN-galan. Häftigt.
Blanka gjorde däremot säsongens sämsta tävling och hoppade "bara" 2.00. Ändå är hon helt överlägsen och var ruggigt nära på 2.05. Henne får jag också se på DN-galan där hon persade förra året med 2.07. Också häftigt.
Ja, friidrott är bra och roligt, men jag har tappat den där sjukt heta passionen för det. Jag saknar Kajsa. Det kan jag inte förneka. Sen gör det nog sitt att i princip alla svenskar har både den ena och andra skadan. Dock inte Emma Green. Hon är hel och frisk... och för alltid fast på höjder strax över 1.90. Ja, hon gör väl så gott hon kan... men något säger mig att Kajsas 2.06 ute och 2.08 inne nog kommer stå sig... hur lång tid är för alltid?
Kom ihåg var ni läste det först...
Själv har jag en sträckning i låret, men det gick ändå riktigt, riktigt bra att springa idag. Jag kände av det under gårdagens pass men lite vila i morgon bör göra mig fit for fight för en fin runda på söndag.
Plötsligt var det lite av den gamla Fredrik i spåret... och fasen vilken skön känsla! Nu känns det som att formen är på gång igen och som jag har längtat. Även om det är en bit kvar till benen och kroppen är så rappa som jag vill så vågade jag och kunde trycka på hela vägen idag. Det blev ett nytt pers på min näst kortaste distans (6.6 km) och vägen till 33 minuter har sen februari gått från 38, 36, 40 (här var jag snorig och hostig!), 37, 38, 34, 36 och nu 33. Jag älskar att slå rekord. Det är så befriande underbart. Där och då finns det inga gränser på hur bra jag kan bli. Och med tanke på att kroppen inte kändes helt optimal idag så ser jag inga begränsningar.
Och från det ena till det andra så tog jag igår min sista fluoxetin. Bara en medicin kvar. Oj.
Det är fest i min mun och alla är bjudna. Alltså... jisses vad underbar Bohemian Raspberry är. Mumsig vaniljglass och chokladkakor i en oas av hallonsås. Detta är något alldeles fantastiskt och jag tänker inte ens försöka vara kritisk.
Det är lönlöst. Smaken är ny för i år och jag tror den är här för att stanna. Sen skadar det inte heller att en krona av varje såld burk går till att bekämpa AIDS. Man är snäll samtidigt som ens smaklökar är i extas. Perfekt. Betyget behöver vi inte ens diskutera.
Det är sådär typiskt att man inte hinner blogga när det händer som mest. Men... oh well, sent omsider så kommer min redogörelse för de första dagarna i juli.
Jag var på Arvika. Och överlevde. Det var helt klart en intressant upplevelse. Somlig musik klickade bättre än annat, men överlag kände jag mer för musiken än vad jag trodde. Se där ja! Hygienen skrämde mig ännu mer innan och den var väl sisådär. Usch. Men samtidigt kändes det som alla sunkade ner sig så det gick väl an att inte duscha på några dagar. Sista dagen kom dock värsta grymma åskskuren och hela Arvika höll på att regna bort. Självklart utrymdes festivaltältet vi var i under inte alltför kontrollerade former. Skrik och panik. Bäst på festivalen? Förutom min finaste Simon var det mitt tält från forntiden. När det stormade som värst var det som bäst. Det borde K-märkas.
Däremot har utsättningssymptomen börjat störa mig å det grövsta. Tyvärr satte det igång under festivalen och jag klarar helt enkelt inte av att umgås när jag fastnar i min ångestbubbla. Jag är inte mig själv helt enkelt. Allt jag känner och tänker blir negativt, vilket färgar sig på allt jag häver ur mig, och i slutändan blir jag ännu deppigare. Jag vill ju vara bara jag, men det går inte riktigt med ledsna ögon, en ångestklump i magen, illamående, försvunnen aptit, rastlöshet, oro och... nej, det är inte synd om mig. Detta är något jag måste ta mig igenom. Och någonstans känns det bättre när jag kan möta ångesten på mina villkor.
Men idag är det en bättre dag. Visserligen tråkar jobbet ut mig, men efteråt sprang jag det skönaste passet på sjukt länge. Det längsta också blev det. 10, 5 kilometer avverkades och även om formen är s
ådär fanns verkligen glädjen där idag. Det var så kul att springa. Mycket kan bero på att Kajsa sommarprat fanns i min MP3 och... ja, Kajsa är Kajsa. Jag kan försöka förklara men jag tror nog aldrig någon kan förstå vidden av vad hennes karriär och prestationer betyder för mig. Hon inspirerar mig till underverk. Och kommer fortsätta göra så. Visst är det jag själv som har tagit mig så här långt, men jag är sjukt tacksam för att jag har en sådan fantastisk förebild. Det inspirerar mig liksom alltid lite extra.
Så där ja! Det var mitt juli så långt. Resten av månaden blir jag kvar i Stockholm och jobbar, joggar och gillar Simon. Det känns fint.
Tänk att det äntligen är dags. Från och med i morgon börjar jag trappa ut mina antidepressiva. När 2008 började var det mitt enda konkreta mål, men någonstans på vägen glömde jag bort det. Faktiskt. Mitt liv blev helt enkelt så mycket bättre att jag slutade tänka på mina piller. Men den senaste tiden har jag känt mig beredd. Rädd. Men beredd. Det känns en smula skrämmande - det erkänner jag. Det är nästan på dagen två år sedan jag totalkraschade och vägen tillbaka började. Där och då var de antidepressiva nödvändiga för att jag skulle orka ta mig upp till en någorlunda stabil nivå. Men... nu är jag äntligen redo för att frigöra mig. Min ena medicin kommer jag trappa ut under den kommande veckan. Sen kommer det dröja några månader innan jag ger mig i kast med den andra. Det får ta tid. Det får det verkligen. Sen kan utsättningsperioden bli svajig, men jag klarar av det också. För att jag vill.
Är jag frisk idag? Det är en omöjlig fråga att svara på. Det går inte. Jag är jag och kommer alltid vara det. Vad som är friskt eller sjukt vet jag inte riktigt. Så sorglös som jag var innan 2004 kommer jag aldrig bli igen. Men jag lever på ett annat sätt idag. Jag är mer levande och har så mycket mer att ge. Sen vet jag att alla möjliga odds talar emot mig. Statistiskt sett löper jag en stor risk att bli sjuk igen. Men... "mot alla odds" var det. Och det är lönlöst att oroa sig för framtiden. Och det som har varit. Men jag kommer göra det - då och då. Jag har mina toppar och jag har mina dalar. Men jag måste tro och jag tror verkligen att jag har de bästa vägarna kvar. Fan... jag har underbaraste Simon, min älskade familj, två tokfina katter, goa vänner, pluggar min drömutbildning, fortsätter spränga barriärer i min löpning och bor i världens mysigaste lägenhet kompletterad med nördiga prylar så att det räcker och blir över. Och jag har mig själv. Vad ska jag med antidepressiva till?
I morgon far jag till Arvikafestivalen och kommer inte blogga på några dagar... eller duscha. Oj, jag trodde Melodifestivalen var den enda festival jag skulle besöka, men undrens tid är inte förbi...
Om en liten stund börjar jag mitt sista pass på Grönan. Tänk att det är över nu. Men det känns rätt att stänga den dörren. Jag är klar med det kapitlet av mitt liv.
I morgon börjar återigen livet på mitt kontor... måndag till fredag, lediga helger, fria kvällar, struktur, rutiner, bättre lön, "noise-team" och... ja, mycket som känns bra. Den dörren öppnar jag gärna igen.
Jag var hopplöst sen med mina raster, hade precis plågats med att plocka bollar i Häxträffen för femtielvte gången den här veckan och då hörde jag och såg Sonja sjunga. Trots stressen var jag tvungen att stanna till en stund och njuta. Det var ungefär ett år sedan hon sjöng "För att du finns" på Grönan och i år var hon tillbaka med "Nån som du". Behöver jag säga vilken härlig kick jag fick?
Detta var min 92:a arbetsdag på Grönan. Det var en av de bättre. I morgon är det min allra sista.
Jag är så glad att jag tog beslutet att lämna Grönan. Det känns så rätt. Det var liksom där och då. Sommaren 07 var det en så befriande känsla att komma dit, men nu är jag mätt. Det är dags att gå.
Ikväll ska jag springa ett långt pass, ett lugnt pass... känns som det är precis vad som behövs just nu. Löpningen är mitt sätt att slappna av, mitt sätt att bara vara och det är en befriande känsla att låta tankarna flyta och... känna att det räcker att bara vara jag.
Nu är det bara fyra pass kvar innan min karriär på Grönan är över. Nästa vecka blir det struktur och rutiner. Det kanske låter lamt men det är vad jag behöver och vill ha. Jag vet att det kommer göra min träning gott också. Jag är fortfarande så grymt pepp på min löpning och jag ser fram emot att spränga många fler barriärer senare under sommaren och i höst. Det blir Midnattsloppet, Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Och jag blir bättre och bättre. Inför Premiärmilen snittade jag en kilometer på tider strax över fem minuter. Nu ligger jag en bra bit under fem minuter och då jag kunde springa en mil på 49 minuter i vår hoppas jag på något i stil med 46-47 minuter om ett par månader. Kanske ännu bättre. Att nå under 45 minuter redan nu är en dröm, möjligen inte realistisk ännu, men jag vet att jag höjer mig flera nivåer när det gäller som mest. Sen hoppas jag nå under 1:45 på höstens halv mara. På Lidingöloppet väljer jag att inte sätta några mål. Det är tre mil och det längsta jag sprungit. Bara att genomföra det kommer bli en utmaning som heter duga.
Och jag har börjat väga mig igen. Det känns bra och det är under kontroll. Jag känner mig själv ganska bra vid det här laget och en gång i månaden kommer vara fullt tillräckligt. Men som jag anade hade jag tappat en del kilon och för att bli ännu bättre siktar jag på att tappa ett par till inför Midnattsloppet. Vägen via "dröm 45" går via "dröm 75". Och... jag vet att jag måste vara försiktig när det gäller vikten. Men det är en sak att ta ut sina andra problem på mat och en helt annan att tappa onödiga extrakilon för att bli bättre och nå sina mål. Skillnaden är ganska självklar men när man är mitt inne i smeten är den svår att se. Men jag ser den nu.
Tänka sig att ni fyller ett idag. Det är ett stolt uppdrag att finnas där för er. Precis som ni finns där för mig. Och nu är det väl hög tid att sluta kalla er för min kattungar. Ni är ju stora nu. Tack för året som gått och för åren som jag hoppas kommer. Jag går genom elden för er skull, Henning och Hoppi.
Oj, det var alltså så här trött jag var hela förra sommaren? Att jag orkade. Åh, Grönan tar all min energi just nu. Jag orkar knappt blogga - och då är jag trött. Men ett pass kvar i morgon och sen tre lediga dagar... tack! Det behövs. Sen anar jag slutet på min karriär på Grönan... tänka sig.
Jag lovade att jag skulle bli världsbäst på att vara 24. Så enkelt blev det inte. Men det har varit ett viktigt år. Ett år som varken gör mig glad eller ledsen är bortkastat och det har inte mitt tjugofjärde år varit. I juni föddes Henning och Hope. I juli lärde jag mig hur stark jag är. I augusti föll jag på mållinjen till min utbildning jag så gärna ville gå. I september förlorade jag min bästa vän. I oktober gled jag in på ett heltidsjobb med fast lön, kontor, jobbmobil och jobbdator. I november fick jag ett tungt bakslag. I december sprack min illusion av kärleken. I januari kom jag äntligen in på min drömutbildning. I februari flyttade jag till min egna lägenhet. I mars nådde jag mitt livs formtopp. I april träffade jag Simon. I maj blev det vi två och jag slöt min cirkel genom att springa Göteborgsvarvet en haltimme bättre än för tre år sedan. I juni beslöt jag mig för att sluta på Grönan och ta en annan väg. Och idag ställde jag mig på vågen för första gången sen i oktober. Summan är en del dåligt men också väldigt mycket bra. Jag har lärt mig mycket... och fortsätter att lära mig.
Det blir bara Grönan i två veckor - för idag sa jag upp mig. Det är ett beslut som har vuxit fram den senaste tiden. Jag har inte motivationen och glöden som krävs längre för att slita så hårt för så lite pengar. Att jobba på Grönan fuckar upp hela ens liv. De lediga dagarna går åt till att komma någorlunda hanterbart skick igen. Det är inte värt det. Jag kommer sakna mina vänner, att få jobba utomhus och dessa härliga pubkvällar. Men å andra sidan hinner man knappt ses under arbetstid, de kommer dra in på pubarna och i Sverige regnar det på sommaren. Valet var inte så svårt. Jag vet dessutom var jag har mina vänner. Vi kommer ses ändå.
Från och med den 30 juni blir det StudentConsulting. Att få jobba måndag till fredag med fast månadslön och ha ett stenkast till jobbet känns lyxigt. När nu träningen blivit så viktigt känns det super att kunna ha lediga kvällar, fasta tider och rutiner som gör att jag kommer kunna och orka satsa vidare. Att sen få se Ali, Nils, Andreas och de andra varenda dag känns också kanon. Det är ju fan mitt "noise team". Ja, sommaren blev inte som jag trodde, men det här känns bättre.
"Jag tar en annan väg
och jag följer min vision
så gott jag kan
jag lever igen
Tar en annan väg
bara kastar av mig allt
jag svävar i härlig ovisshet
om det är så allt jag vet så"
Då var mitt korta sommarlov till ända och jag är hemma i Stockholm. Hem. Hemma. Jag tycker om det ordet. Jag har nog aldrig känt mig så hemma som nu. Som här i min lilla etta i Kungshamra. Har man flyttat sex gånger de senaste fyra åren blir tillvaron rotlös, men nu har jag äntligen hittat hem. Jag blev nästan löjligt lycklig när tåget rullade in på centralen. Borta bra, men hemma så sjukt bäst.
Jag har varit i Göteborg några dagar med Simon. Det blev Liseberg, konst, bio och lite annat. Det har gått så fort. För två månader sen visste jag inte att Simon fanns. Nu finns han överallt. Jag vet att det inte finns garantier på att det alltid kommer vara vi två. Men jag vet att han förändrat mig. För gott. Och på ett eller annat sätt kommer vi alltid ha varandra. Det vill jag
Jag har alltid haft en naiv syn på kärleken. Jag har byggt mina luftslott, drömmar och levt långt ifrån verkligheten. Min inre värld har alltid varit väldigt rik men jag insåg att jag var tvungen att möta världen. Våga leva i den. Och jag har upptäckt att den kan vara ganska bra också. Jag har märkt att kärlek när det är på riktigt är så mycket större än drömmarna. Och svårare. Men det viktiga i livet är inte enkelt. Det tål att upprepas.
"Solen lyser på oss
Om vi vårdar varann
Det faller ett regn
Som kan kännas tungt ibland
Men så länge vi vill
Så ordnar sig allt
För med viljan kommer känslorna på nytt"
Var det så klokt egentligen? Vad tjänar jag på att riva upp ett gammalt sår? Ska jag inte bara låta dem vara? Vet inte. Grejen med mig och problem är att när jag inte har några ser jag till att skaffa mig nya. Kanske är jag allergisk mot lycka? Hoppas inte. Det jag vet är att jag varken är arg eller bitter längre för det som varit, men jag erkänner att jag är rädd för mitt förflutna. Jag är rädd för att det alltid ska jaga mig vad jag än gör och vart jag än går. Nåja.
Nu blir det Göteborg några dagar, och det känns mucho bra. Mhm.
Det är tydligt att jag höjt mig åtminstone en nivå i min löpning det senaste halvåret. I julas sprang jag en runda här hemma som bäst på 41 minuter. Då var det egentligen bättre väder för att uträtta stordåd, så i den här värmen trodde jag det skulle bli tufft att persa. Men 37 minuter senare visade det sig att jag ännu en gång underskattat min förmåga. 4 minuter är kanske inte mycket att skriva hem om, men i den här värmen är jag galet nöjd. I julas var jag totalt slut efter samma runda, men nu hade jag krafter kvar.
Var ska det sluta? Vem vet...
Du har flyttat in i mitt hjärta, och där vill jag ha dig. För att du är du.
"Jag har drömt så många drömmar
Kan den här nu bli sann
Med nån som du"
För varmt. Men jag sov sisådär tio timmar i natt. Det behövdes efter att ha missat en del sömn. Så trots värmen känner jag mig hyggligt pigg. Jag träffade Mini och Joffe i Borås idag. Dom två är typ det enda bra med den staden. Inte undra på att dom vill flytta därifrån.
Nu börjar det bli kväll och jag tänkte ge mig ut och springa. Sen blir det ett rejält styrkepass efter genomköraren. Att vara ledig är fortfarande en smått otäck känsla, men jag ska nog kunna vänja mig. Jag tänkte förresten försöka passa på att vara totalt ledig hela augusti. Det innebär att säga upp mig från Grönan. Men jag är heligt opeppad på det stället... en och en halv månad räcker mer än väl.
Jag ser kanske inte fram emot Grönan, men Liseberg nästa vecka känns bäst. Med Simon så klart. Han är också bäst.
Det här gick inte alldeles lysande. Men med i beräkningarna får vi ta att Sanna knappt kört något häckpass i vår och att det är fasligt långt till OS. Det blir bättre. 12.71 är annars en helt okej tid och jag tror det kommer gå ruskigt mycket fortare inom en snar framtid.
För övrigt klarade Blanka 2.04 och försökte på 2.10.
Åren kommer och går men friidrotten består. Förra veckan smällde det igång rejält med Golden Leauge i Berlin och vår lysande stjärna är otvivelaktigen Sanna nu för tiden. Hon sprang in på 12.54, blev visserligen "bara" tvåa men med tanke på tidigare skadebekymmer och att hon bara var 5 hundradelar från sitt pers ska vi inte klaga. I morgon ryker både det och det svenska rekordet på 12.47. Sanna mina ord.
De andra stjärnorna har knappt kommit igång ännu. Klüft har gjort 6.77, Wissman gjorde en okej insats i Berlin och likaså gjorde Emma Green som hoppade 1.93. Dessvärre tävlar hon mot friidrottens nuvarande leading lady - Blanka Vlasic. Hon har hoppat 2.10 innan sommaren är slut.
Och i morgon är det Golden Leauge i Oslo. Jag tippar på att det blir som vanligt. Pappa surar över att det är för mycket reklam och jag gnäller på att vi inte får se nåt höjdhopp. Det kommer bli kul.
Yay! Visserligen känns det inte som när man var liten och sjöng Idas sommarvisa och grejer, men en kursutvärdering av A-terminen kan också andas sommarlov. Jordgubbar i en park hjälpte också till med att få mig i sommarform. Ah... det har varit en bra första termin och även om det känns välbehövligt med en paus så ser jag fram emot åren som kommer. Jag har hamnat rätt.
I morgon far jag ner till skogarna utanför Borås och får träffa mina nära och kära igen. Så här inför är det alltid sjukt roligt, men efter ett par dagar brukar jag inse hur tokigt skönt det är att bo själv. Men det ska bli yay att få träffa Hoppi och Henning igen. Och alla andra. Och att bara få chilla för en gångs skull.
Sommar indeed. Idag var det 41 grader i solen när jag joggade. Svettigt.
Jag börjar mer och mer bli en löparnörd. Faktiskt. Igår sprang jag min korta runda på strax över en halv mil och jag snittade 4.36 per kilometer. Det är totalt vansinnigt. Det tog 24 minuter att springa 5.2 kilometer och jag har förbättrat mig med 7 minuter på bara några månader. Vad beror det på? Självklart gör det mycket att jag ofta är stabil i kropp och själ. Sen säger det sig självt att hård och regelbunden träning ger resultat. Men en viktigt bit är också vikten.
Ja, under 6 år vägde jag mig dagligen. Eller näst intill. Jag kommer till exempel ihåg när jag sprang Göteborgsvarvet 2005. Dagen efter såg jag att jag hade gått upp i vikt och då försvann all glädje över att jag för första gången sprungit 21 kilometer. Men jag hade fortfarande kontroll och vägandet gick inte överstyr. Det var först förra året min och vågens förhållande blev direkt destruktiv. Jag var ledsen. Vägde mig. Jag var arg. Vägde mig. Jag var orolig. Vägde mig. Siffrorna gjorde inte så mycket men det kunde bli tio gånger om dagen. Detta var i oktober.
Då ingick jag i en pakt med min goda vän Emelie, och det var att inte fick väga mig förrän den dagen jag fyllde 25. Den dagen är snart här. Och det har gått lättare än vad jag kunnat ana. Jag har haft abstinens några gånger, men jag har aldrig varit nära att bryta mitt löfte till mig själv. Det är jag glad för. Jag är jäkligt envis när jag sätter den sidan till. Det är en bra egenskap, men jag måste också erkänna att min tjurskalle varit nära att ta livet av mig. Bokstavligen.
Men... det jag egentligen vill säga med det här är att jag troligen tappat i vikt under våren. Jag har tränat hårt och ätit bra. Och det har gjort underverk med min löpning. När jag ställer mig på vågen vet jag inte vad det kommer stå. Vi får se. Det är inte så noga. Jag kommer väga mig en gång i månaden - varken mer eller mindre. Och jag tänker inte föra massa möjlig och omöjlig statistik. Det har jag också gjort. Men det viktigaste är att jag inte tänker börja banta eller dra ner på maten bara för att bli omtyckt. Det om något är sjukt.
Det är svårt att säga hur mycket jag ska väga för att min löpning ska bli optimal. Jag får nog helt enkelt pröva mig fram. Det jag vet är att jag blir snabbare ju mer jag går ner men samtidigt så har jag gått över den gränsen då jag tappar energi. Det är inte heller kul. Men får jag sia om en optimal vikt är det mellan 75-77 någonstans. Vi får se.
Jag måste dessvärre erkänna att jag är ganska så himla nyfiken på vad vågen kommer visa... men det är å andra sidan inte konstigt. Jag har lärt mig mycket av att våga vägra vågen i mer än ett halvår, och jag tror jag är redo för att hitta en balanserad relation till den.
Det är konstigt så det blir. Jag och Nicci bor i samma stad men ändå har vi inte setts på ett och ett halvt år. Men det är skönt att kunna träffas och förstå att man kan ta vid där man var sist. Och jag och min "Barbie" hade en del att ta igen. Det känns som en evighet sen vi joggade där nere i Markaryd och driftade allt mellan himmel och jord... speciellt bra jogging blev det inte. Men det var bra på ett annat sätt.
Och någon ny bild tog i inte... så vi får nöja oss med den här. Nicole är blondare och min kalufs har kapats ett antal centimeter. Men det är ju vi.
Hemma igen! Och märker att det är juni och tropisk värme. I morgon ska jag ta mig ett dopp tänkte jag. Känns lite lyxigt att ha en strand bara minuter från min lägenhet. Mindre lyx är alla saker jag måste ta tag i... alla "bör och ska". Usch. Nej, det tar vi i morgon...
Men i helgen (och lite innan) var det skåne och Simons avslutning, bland annat. Det kändes lite konstigt att vara där. Jag menar... jag ville vara där men det kändes underligt. Många minnen gick tillbaka till Markaryd för två år sedan. Det känns bra att minnas den tiden. Jag är lyckligt lottad som fick ett sånt år. Bara de som varit där vet hur det var. På något sätt lär man sig älska allt - det bra, det dåliga och allt mittemellan.
Resten av tiden i skåneland blev det lite gott och blandat. Jag undrar om vi nånsin
hittar en vardag? Jag tror det. Nu blir det snart Liseberg och sen Arvika. Vi får ta det bit för bit. Helt enkelt. Här och nu. Det känns som allt ska vara ett sådant jäkla projekt bara... men det är det värt. Det viktiga och stora i livet är aldrig enkelt. Man måste kämpa för det som räknas. Och det här räknas. Tokmycket. Sen är jag som jag är... det ska vara Shirley, Sonja och Sanna. Men det kan inte alltid vara det. Livet kommer i vägen.
Jag trodde nånstans att jag skulle komma ur mina depressioner vis och klok. Men det är inte så enkelt. Jag måste akta mig för mina demoner dagligen. Men skillnaden numera är att jag klarar av att hantera de själv. Jag klarar det. Det har varit på gång ett tag, men... nu kan jag lika gärna göra det officiellt. Inget är hugget i sten men i sommar kommer jag troligen slutföra terapin och börja trappa ned på mina mediciner. Det känns sjukt, härligt och självklart tokigt skrämmande. Men jag är beredd... rädd men beredd. Är jag frisk? Jag vet inte. Hur vet jag om jag är sjuk? Jag vet inte. Man vet aldrig... och det är väl lite av tjusningen med det hela.
Nu har jag varit klok så det räcker och blir över för hela juni.
Viss rutin har jag må jag lova. Elva av de tolv jag tippade gick vidare till finalen på lördag. 33-åriga Amy Acuff var den enda som fick ge sig men det var också henne jag hade sist på min lista.
