Ibland

Jag kan glädjas åt minnena jag bär... men ibland undrar jag varför saker blir som de blir. Det är konstigt. Livet. Människor kommer in, tar en del av ens hjärta... och försvinner. Men de försvinner inte. Inte på riktigt. De lämnar kvar avtryck längst inne i hjärtat. Samtidigt formas vi av dem. Det tror jag på. Det är genom våra möten vi växer och blir oss själva. De vi är menade att vara. Genom de som kommer in i våra liv får vi en chans att förverkliga oss själva. Jag är glad att jag fått den chansen. Trots tårarna som rinner vid avskeden, trots det mest outhärdliga... kommer alltid gryningen där man gläder sig åt tiden man fick tillsammans. Men det är klart... jag saknar ibland. Och det känns bra... på något sätt.

"Du, du gav mig mod
Att möta gryningen
Och våga tro
Och du, du var min vän
Och du såg mig jämt i ögonen
Morgonen är här
Jag undrar var du är

Och jag, jag saknar dig ibland"