För alltid

54:30 är tiden som ska slås! Inte 54:20... men 10 sekunder hit och dit. I morgon hoppas jag det ska handla om minuter. Jag är verkligen så peppad man kan bli. Min MP3 är fylld med inspiration, precis som själen. Benen är redo för den mest spännade löparsäsongen hittills. Jag är fortfarande så ny på det här. Jag har så mycket att lära. Det tar tid att gå från dryga 120 kilo till att springa långlopp som Göteborgsvarvet. Även om kilona för längesen rasat av mig så finns det så mycket att förbättra. Jag har fått bygga upp min kropp och kondition från en fruktansvärt låg nivå och får jag sia kommer det ta många år innan jag är som allra bäst. Men det känns bra. för jag kommer alltid springa. Jag tänker springa när jag är glad, ledsen, har ångest, älskar mig själv, hatar livet, är förälskad, mår skit... ja, jag kommer alltid springa.

"I söndags sprang jag Premiärmilen och det gick över förväntan. Hälsenan störde mig och hade loppet varit mycket längre hade jag nog inte slutfört det. Men jag bet ihop och sprang i mål på 54:30. Drömmen och målet var att komma under en timme och det uppnådde jag med god marginal. Så nu är jag på gång. Nästa år ska jag under två timmar på Göteborgsvarvet, och jag ger mig tusan på att jag till slut kommer springa London Marathon också. Det är stora drömmar och stora mål... men det är bara det här livet jag fått. Och jag tänker göra det mesta av det."

Vissa saker ändrar sig aldrig.