Måndagdrömmar

Måndagar är lika med terapi och efter påskuppehållet hade jag och psykologen lite mer att prata om. Jag har fortfarande inte riktigt grepp om det psykodynamiska perspektivet, men idag trillade ett par poletter ner. Jag är på god väg att lära känna mig själv och mina mönster. Tidigare okända begrepp har blivit rena vardagspratet. Ja, jo... det är klart jag drömmer om den dagen jag är klar med psykiatrin... men den tiden kommer.

För övrigt är jag skoltrött. Knasigt. För tre månader sen var jag närmast besatt av att komma in på min utbildning. Nu är den vardag och det känns som jag alltid gått där. Ja, ena dagen drömde jag och nästa lever jag min dröm. Ändå tycker jag det är lite orättvist att en ny kurs började idag... jag har ju inte hunnit hämta mig från den förra!

Men det största glädjeämnet i mitt liv just nu är ändå joggingen. Jag är fortfarande omtumlad efter gårdagens bragdlopp. Idag har jag dagdrömt om vilka tider jag är kapabel att göra på Göteborgsvarvet. Helt plötsligt är en tid kring 1:45 helt realistisk, men jag måste samtidigt komma ihåg att det är en sak att springa en mil på 49 minuter och en annan att avverka 21 kilometer. Men är jag hel och frisk kommer jag krossa mitt pers på 2:20. Jag ljuger om jag inte säger att jag skulle bli besviken om jag inte kom under 2:00. Sen finns det en kittlande tanke på att sänka perset med en halvtimme till 1:50. Då är jag plötsligt bättre än brorsan. Nere på 1:45 är det inte långt till farsans noteringar. Men... en sak i taget. Först och främst ska jag vara hel och frisk. Jag vill slå mitt personliga rekord från 2005. Allt annat är enorm bonus.

Men... det är klart jag drömmer...

Under dröm 50!

Oj, jag vet inte vad jag ska börja. Uppladdningen har varit närmast optimal och med bra fysisk form, en hel och fin hälsena och ett fantastiskt vackert vårväder hade jag stora förhoppningar att slå mitt pers från i fjol på 54:30… 49 minuter och 22 sekunder senare blev drömmen sann. Inte nog med att jag slog personligt rekord med fem minuter, jag sprang för första gången under 50 minuter på milen. Det är en stor dag i mitt ganska färska löparliv. Jag sprängde en gräns och jag har så många framför mig. Närmaste loppet i kalendern är Kvantumloppet i Huddinge om två veckor. Jag vet ingenting om banan och dämpar således förväntningarna. Dessutom tänker jag inte gå ut så hårt, för i ärlighetens namn var andra varvet av dagens lopp en bragd utan dess like…

Formen: Jag bestämde mig att jag skulle springa på allt vad jag hade från början. Jag ville ge drömgränsen en rejäl match och således satte jag fart redan från början. Det var lite vanskligt att möta motstånd för första gången på ett år. Förra året lyckades jag springa mitt eget lopp, men i år drogs jag med i en alldeles för hög fart. Efter halva loppet stannade mellantiden på 23:28 (!) och med tanke på att jag som bäst gjort 26 på 5.2 kilometer var det en öppning i värsta laget. Andra varvet blev en enorm uppvisning av min tjurskalliga viljestyrka. Benen stumnade, jag tappade fart, blev omsprungen mest hela tiden och ett tag funderade jag på att ge upp och spy i närmsta buske. Men jag fortsatte. Det var massor av tankar som for genom skallen men jag tvingade mig vidare och tog en kilometer i taget. Jag hade för länge sedan gett upp dröm 50, men jag ville hemskt gärna slå mitt pers. Så, när mållinjen närmade sig, ropade speakern att det fortfarande var tid kvar för att klara drömgränsen. Ni fattar inte hur lycklig och glatt överraskad jag blev när jag sluggade i mål. Glad, stolt och med Sonja Aldén i hörlurarna korsade jag mållinjen på 49:22.
Tid/Distans: 49.22/10
Dagens låt: ”Här står jag” – jag uppfattade inte mycket av låtarna under loppet, för jag var fullt upptagen av mina tankar… men att höra Sonja Aldéns ljuva stämma efter mållinjen var balsam för själen.

För alltid

54:30 är tiden som ska slås! Inte 54:20... men 10 sekunder hit och dit. I morgon hoppas jag det ska handla om minuter. Jag är verkligen så peppad man kan bli. Min MP3 är fylld med inspiration, precis som själen. Benen är redo för den mest spännade löparsäsongen hittills. Jag är fortfarande så ny på det här. Jag har så mycket att lära. Det tar tid att gå från dryga 120 kilo till att springa långlopp som Göteborgsvarvet. Även om kilona för längesen rasat av mig så finns det så mycket att förbättra. Jag har fått bygga upp min kropp och kondition från en fruktansvärt låg nivå och får jag sia kommer det ta många år innan jag är som allra bäst. Men det känns bra. för jag kommer alltid springa. Jag tänker springa när jag är glad, ledsen, har ångest, älskar mig själv, hatar livet, är förälskad, mår skit... ja, jag kommer alltid springa.

"I söndags sprang jag Premiärmilen och det gick över förväntan. Hälsenan störde mig och hade loppet varit mycket längre hade jag nog inte slutfört det. Men jag bet ihop och sprang i mål på 54:30. Drömmen och målet var att komma under en timme och det uppnådde jag med god marginal. Så nu är jag på gång. Nästa år ska jag under två timmar på Göteborgsvarvet, och jag ger mig tusan på att jag till slut kommer springa London Marathon också. Det är stora drömmar och stora mål... men det är bara det här livet jag fått. Och jag tänker göra det mesta av det."

Vissa saker ändrar sig aldrig.

I mål

Tack... tack för att den här veckan är slut. Det har varit så mycket press, stress och... ja, mycket av allt. Tenta, jogging och jobbet har avlöst varandra i en aldrig sinande ström, och... jag är helt matt nu. Ändå känner jag att allt gått bättre än väntat. Tentan kändes super, min löpning börjar lossna och jobbet, ja, oavsett hur tråkigt jag tycker det är så är jag förbannat bra på att lösa kriser... för det är minst ett par nya. Varje dag.

Men all denna intensivitet har satt sig på mitt psyke. De senaste dagarna har tvånget varit med mig på varenda steg jag tagit. Ångesten har varit med mig dygnet runt. Till och med mina självdestruktiva tendenser har tagit fart och det är en varningssignal om att något är fel. Grovt fel. Ändå har jag lyckats fokusera, stretat vidare och varit som bäst när det gäller, men nu får det gärna bli lite lugnare.

Jag behöver det.

Idag för ett år sen...

Fick för mig att kolla vad som hände i mitt liv för precis ett år sedan... jag låter inlägget från den 27 mars 2007 tala för sig.

"Det är lite kämpigt med psyket just nu, men jag kämpar på med bravur och nånstans känner jag att jag kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Det är mycket som rör sig i knoppen helt enkelt... men min inställning är det inget fel på. Jag ser fram emot att få träffa min psykolog på torsdag, jag ser fram emot utbildningen på Grönan på fredag och jag ser fram emot en lugn och skön helg. Jag gör så gott jag kan just nu, och även om jag skulle vilja må bättre än vad jag gör just nu, så försöker jag acceptera att det är som det är. Det kommer nog att ordna sig. Det gör alltid det.

Jag försöker... och det räcker."

Trots allt... ett härligt formbesked!

Denna förbannade snö vill inte ge med sig. Dessutom lurade termometern mig en smula och det var bra mycket kallare än jag trodde. Lägg till ett riktigt halt underlag så har vi det perfekta receptet för ytterligare ett dåligt lopp... men icke!

Formen: Jag beslöt mig redan efter förra passet att jag skulle ge allt vad jag hade. Jag ville inte komma till Premiärmilen på söndag med ett dåligt genrep, så trots kyla, snö och halka sprang jag på ordentligt. Nerför fick jag verkligen passa mig för underlaget, men annars kändes benen riktigt fräscha. Jag hade varit nöjd med en tid på 28 men nu gick det så bra att jag tangerade mitt pers på 26. Bättre uppvärmning inför premiären kunde jag knappast få. Nu håller jag tummarna för att våren kommer framåt helgen och att dagsformen är god, så ska vi se om jag lyckas slå mitt pers på 54:20... och det ordentligt! ;)
Tid/Distans: 26/5.2
Dagens låt: "Visst finns mirakel" - eller hur?

Beundransvärd inställning

Ja, du Hoppi... önskar att jag kunde ha samma inställning som dig till livet. Men du har å andra sidan inte tenta på fredag... ;)

Bakslag

Ja, men visst... det gick ju lysande det här. Eftersom vintern kände för att göra comeback har jag legat lågt med löpningen. Dessutom har jag lyckats trycka in en påskhelg med massa godis och onyttigheter. I förmiddags var det ändå hyggligt varmt, lite snö har faktiskt smält bort... så jag gav mig ut. Förväntningarna var inte höga och jag hade inte bestämt hur långt jag skulle springa, med tanke på underlaget... men det blev ändå 8.6 km... där det mesta gick fel och kändes tungt.

Formen: ja, det här var helt klart ett bakslag. Benen kändes tunga, särskilt uppför fick jag ingen fart med mig alls. Jag hoppas det hela beror på allt godis jag tryckt in i mig, det ofrivilliga uppehållet och det hala underlaget. Skosnörena gick upp sisådär femtielva gånger och jag lyckades till och med få håll. Det blev pers, men då jag bara rusat den här sträckan en gång, då hälsenan gjorde sig påmind, så säger inte det så mycket. Nu sprang jag 8.6 på en tid jag vill upprepa på söndag, men då på en längre distans. Det känns ju lite omöjligt och hopplöst... men det är just sådana utgångslägen jag älskar. Jag ska ut på torsdag också tänkte jag. Då springer jag en kort runda och satsar på att få upp farten igen... för på söndag ska min kropp grillas som aldrig förr.
Tid/Distans: 50/8.6
Dagens låt: "Weak" - för ibland går allt fel, men då är jag som starkast. Gång på gång.

Irriterande konstateranden

• Tenta är lika med ångest. Alltid.
• Ångest är i sin tur lika med massa gamla hjärnspöken. Dumt.
• Snöfall är lika med dåliga joggingförhållanden, och ovan nämnda punkter höll mig inne hela dagen. Usch.
• Kris på jobbet innebär att lilla jag ska hinna med att vara där ett par timmar om dagen i veckan. Oj.
• Är heligt trött på köttmarknaden. Sluta jaga mig! *suck*
• Samtliga punkter leder till att jag tröttnar på alltihopa och lirar TV-spel istället. Lovely ... tills jag får ångest över allt jag borde göra istället. >_<

Nej! I morgon får det bli mer struktur, så jag siktar in mig på... frukost, jobb, jogging, lunch, plugg, middag och avrunda med lite TV-spel... och inte allt på en gång. Faktiskt.

Intressant

Som jag har färgat håret genom åren, men nu är det faktiskt ett helt år sen sist. Då blev det mörkbrunt med en röd slinga och en frisyr som kändes... lite som jag var då, svårt att beskriva det bättre... men nu kör jag en enkel variant med min naturliga hårfärg. Det där andra var ju sååå 2007... ;)

För övrig väntar en hel vecka med tentaplugg... usch.

Bästa påsken ever

Detta måste vara den bästa påsken nånsin! Att bara få vara för mig själv, slappa, njuta och bara vara... samt att vända på dygnet. Men det är lyx att försjunka i världens mysigaste TV-spel, unna mig en härlig pizza, krama min "terror-Henning", låta "gos-Hoppi" ligga i mitt knä... ah, inga bör och ska så långt ögat når... det är så livet ska vara. Enkelt och lätt att leva.

Jag tänkte jogga i morgon... men termometern är just nu nere på -8... jag har satt min smärtgräns vid -3... och det är ganska skönt att kura ihop inne i min lägenhet också. Faktiskt. ;)

"När ingen ser, när ingen hör
När ingen vet, vad jag gör
Och alla dom, vänner jag samlat på
Försöker förstå
Hur det kan va, vara så
Att inte jag, kan gå att nå
Denna kväll, när vännerna samlat sig
Då tar jag min egen tid"

Påsksmällen

Så himla respektlöst! 14 år, svenskt rekord och EM-guld. Redan nu är Sarah Sjöström bättre än vad Anna-Karin Kammerling och Johanna Sjöberg varit under hela sina karriärer. Det var en härlig påsksmäll!

Rappa ben i snön

Hoppi ägnade sig åt att jaga snöflingor från fönsterbrädan, och det såg ut som att mitt planerade lopp skulle få ställas in med tanke på snöyran. Men framåt eftermiddagen kom solen fram och jag beslöt mig för att snöra på skorna. Jag förväntade mig inga stordåd och hade vissa planer på att korta loppet, men det var inte särskilt halt och solen värmde lite grann längs min väg, som kändes som ett vackert julkort... dagen innan påskafton...

Formen: Oh, vad bra det går nu! Trots dåliga väderförutsättningar kändes det riktigt bra. Förkylningen är helt borta och jag var fyra minuter bättre än senast jag sprang den här distansen. Det innebar ett tangerat pers så det ser lovande ut inför premiären, som är nio dagar bort. Planen är att springa 8.6 på söndag, 7.9 på tisdag, 6.6 på onsdag och så avsluta med 5.2 två dagar innan loppet. Förhoppningsvis blir det en bra formtoppning... och förhoppningsvis är det vårväder nästa söndag.
Tid/Distans: 43/7.9
Dagens låt: "För att du finns" känns inspirerande med "lätta spår i sanden" när det mest är tunga steg i snön... ;)

Benen längtar...

Snö, minusgrader men ändå ett riktigt bra lopp!

Formen: Morgonjogging är inte min favorit, men jag måste vänja kroppen vid det också... och mitt senaste pers sattes hör och häpna på morgonen. Jag hade förhoppningar idag också men snön och kylan satte stopp för planerna. Kroppen svarar dock som jag vill, benen känns rappa och jag längtar ihjäl mig efter säsongsöppningen... som bara är en och en halv vecka bort. Jag vidhåller att målet är att slå mitt pers på 54:20... men jag har en liten, liten dröm att nå under 50 minuter. Det skulle vara en perfekt inledning på löparåret 2008!
Tid/Distans: 37/6.6
Dagens låt: Empty room - årets bästa schlagerbidrag är liksom ganska given!

En saga är slut... och en ny börjar

En epok är över. Carolina Klüft lägger av med sjukamp. Efter tre VM-guld, två EM-guld och ett OS-guld är hon mätt. Redan som junior bärgade hon två JVM-guld och ett JEM-guld. Lägg till ett världsrekord för juniorer, ett Europarekord för seniorer, två EM-guld inomhus och ett VM-guld inomhus... så förstår ni. Och tjejen är bara 25. Bara 25 år. Hon slänger bort ett givet OS-guld i Beijing för en osäker framtid som längd- och trestegshopperska. Jag tycker det är det modigaste och bästa beslut hon någonsin tagit.

Det var fantastiskt 2002. Carro var fortfarande junior och slog alla tanter på EM för seniorer på vägen till ytterligare ett världsrekord för juniorer och ytterligare ett guld. Men samtidigt var det ett monumentalt genombrott. Den spontana och livliga tjejen visade en sådan otrolig glädje för idrotten att ingen kunde låta bli att beröras. På en natt blev hon hela svenska folkets älskling. Alla älskade Carro och kärleken blev bara större efter VM i Paris 2003. Efter första dagen var hon i en överlägsen ledning och var på väg mot 7000 poäng. Då kom övertrampen. Det blev ett, två... och ytterligare ett hade krossat alla gulddrömmar. Vi vet alla hur det gick. Carro hoppade 6.68, tog guld och blev tredje kvinnan i världen över den magiska gränsen. 7001 poäng skrevs in i historieböckerna efter en dramatik ingen idrottsintresserad svensk någonsin glömmer.

Men det blev aldrig lika kul. Klüft kändes mer och mer präktig, tråkig och var en hel verklighet från den spontana och livliga tjej hon slog igenom som. Det blev ytterligare två VM-guld, ett OS-guld, ett EM-guld... men någonstans försvann också glädjen. Carro kändes mer ansträngd, folkets kärlek växlade till en oerhörd press på nya guld och glädjen efter gulden byttes till en enorm lättnad.. för att hon pallat pressen gång på gång. Jag har saknat den gamla Carro. Jag har saknat hennes spontanitet och äkthet. Den försvann någonstans i myllret av alla guld och rekord. Kanske kan hon hitta den i längdhoppsgropen?

Många höjer med all rätt på ögonbrynen idag. Konkurrensen är mördande inom längdhoppet och tresteget. Carros personbästa på 6.97 har några år på nacken, men samtidigt har hon för första gången på många år en rejäl utmaning. Klüft kommer få kämpa för att ens ta sig till OS. Hon kommer få slita för att nå final och väl där kommer det krävas precis allt för att ens kunna kriga om medaljerna. Jag gillar det här utgångsläget och jag tror Carro känner likadant. En epok tar slut men en ny börjar. Carolina har inte tagit sin sista medalj och inte satt sitt sista rekord.

Tjejen är trots allt bara 25.

Jag är på G!

Yay, jag fick G på min första tenta! Jag trodde aldrig jag skulle vara så nervös, men hjärtat dunkade hårt i bröstet sekunderna innan jag fick se resultatet. Efteråt skakade jag så mycket att jag knappt kunde skriva min signatur. Jag visste inte att jag brydde mig så mycket... men nu är jag mest lättad och kan se framåt, för nästa fredag väntar ytterligare en tenta... hej och hå... >_<

Formen: Med perfekta väderförhållanden lyckades jag slå mitt pers. Det kom ärligt talat ganska oväntat efter en ohälsosam helg med Mini där vi frossat i massa onyttigheter... men glad blev jag! Efter 30 för ett par veckor sedan, 28 här om dagen blev det 26 och ett nytt pers med en minut. Senare i veckan laddar jag för längre distanser för att inför premiären toppa mig med några korta och explosiva lopp. Jag är sanna mina ord på väg mot mitt livs formtopp. Målet är personligt rekord på milen och vill det sig väl kan jag krossa min tidigare notering... men det är två veckor kvar och mycket kan hända.
Tid/distans: 26/5.2
Dagens låt: "Someday" - ja, en dag ser jag på livet med nya ögon... och jag förstår.

Sanning

När sanningen enbart sårar är det inte rätt väg att gå. Eller? Jag tycker nog... om det inte löser något så ska man bara släppa och gå vidare.

Två vinnare

Rätt låt vann. Charlotte fick mest röster sammanräknat med både juryn och svenska folket. "Hero" har en livsfarlig refräng och Charlotte är livsfarligt snygg och läcker. Hon ska ha all ära för att palla pressen och hennes facit i Melodifestivalen är skrämmande bra. Två gånger har hon ställt upp, vunnit bägge plus en seger i Eurovision. Kan hon upprepa den senare? Jag tror inte det, men hoppas gör jag.

Och så Sanna Nielsen. Jag har varit en beundrare av Sveriges bästa röst sen hon var tio och jag elva. Att till slut få se henne få hela svenska folkets kärlek känns mäktigt. "Empty room" är tveklöst årets största låt och trots att nu Sanna "bara" blev tvåa känner jag mig inte det minsta besviken. Hon fick folkets röst och då är man också en vinnare. Frågan är om man inte är den moraliska segraren? Vad gäller folkets röster har Sanna på vägen slått både Carola och Charlotte Perrelli. Större än så blir det knappast.

Utöver det har jag ett par bekännelse. Jag har börjat rågilla Nordman. Texten drar in mig och historien om den stackars flickan på bålet griper mig. Extra synd blir det om henne när hon nu har brunnit upp hela fyra gånger. Usch. Sibel skriker, skriker och skriker men en liten del av mig tycker hennes ballad är ganska vacker. Ibland. Christer Sjögrens nummer är fortfarande en orgie i dålig smak, men det är en orgie jag börjat få en hatkärlek till.

Annars är Linda Bengtzing en livs levande duracellkanin, Amy Diamond kommer alltid vara tolv och Frida är hopplöst tråkig. Men Headline är söt. BWO levererar ett snyggt och proffsigt nummer men blir aldrig bättre än trea. Bard blir aldrig folklig, men som vanligt behöver ju de inte Melodifestivalen. De är så stora ändå. Varför kommer de alltid tillbaka? Slutligen vill jag hemskt gärna gilla Rongedal, men jag gör inte det. Knepigt.

• Sanna Nielsen: "Empty room"
• Charlotte Perrelli: "Hero"
• Nordman: "I lågornas sken"
• BWO: "Lay your love on me"
• Linda Bengtzing: "Hur svårt kan det va"
• Sibel: "That is where I'll go"
• Christer Sjögren: "I love Europe"
• Frida feat. Headline: "Upp o hoppa"
• Rongedal: "Just a minute"
• Amy Diamond: "Thank you"

Nästa år hoppas jag Sanna tar en paus. Hon är 23 år och är med för femte gången. Dessutom går det inte att toppa "Empty room". Shirley lär vara mammaledig men jag hoppas att Sonja dyker upp igen. Jag behöver åtminstone ett av mina tre "S".

Premiären närmar sig

Idag sprang jag en kortare runda och var bara minuten från mitt pers. Det känns bra. Nu är det bara två veckor till säsongsöppningen och målet att slå personligt rekord är inom räckhåll, men det kommer bli tufft. Förra året visste jag knappt om jag kunde genomföra loppet. Hälsenan värkte och hade det varit mycket längre hade jag nog avbrutit... men jag var ändå i fysisk kalasform. Nu vet jag inte riktigt var jag står i jämförelse. Det jag är övertygad om är att jag kommer höja mig flera snäpp när jag får motstånd. Vi får se hur det går. Jag måste också komma ihåg att det inte är nu jag ska vara i toppslag, den riktiga toppen ska komma om ett par månader...

Formen: Det har regnat mest hela dagen, så banan var rätt lerig och trög att springa. Men trots det flöt det på riktigt bra. Förkylningen är helt borta och faktum är att jag var två minuter bättre idag än förra söndagen, då jag var snuvig och snorig. Förhoppningsvis kan jag slå mitt pers inom en snar framtid, men då vill det till perfekta förutsättningar, både vad gäller vädret och min egen form.
Tid/Distans: 28/5.2
Dagens låt: "Go the distance" - har gett mig så mycket kraft och inspiration i snart tre år. Den håller jag alltid nära mitt hjärta.

Min största kärlek

”Kom ihåg att ha kul!” Jag vet. Jag vet så väl. Ändå glömmer jag. Jag glömmer allt mitt i intensiteten. Men för att nå tillbaka till den sanna glädjen och livslusten, så måste jag göra slut med min största kärlek. Jag vet inte hur. Bara att det måste ske. Vi har gått sida vid sida i snart tre år. Periodvis har jag lyckats släppa taget. Men trots att det kan gå dagar, veckor och månader så orkar jag inte värja mig. Jag slås ner, tappar greppet och mina dagar fylls av det destruktiva förhållandet. Jag blir lika arg och besviken varje gång jag trillar dit. Det är så svårt att orka gå emot det jag tror som mest på… men när jag är stark går jag rakryggad mot det min kärlek säger att jag måste göra. Straffet blir hårt men belöningen stärker mig. Det är genom ångesten jag måste gå. Jag måste vara stark när det gäller som mest. Jag måste. Ja, jag måste. Jag måste släppa greppet.

Jag måste göra slut med mina tvångstankar.

Så kan det gå

Så kan det gå. Det blev inget bra VM för Sanna. Det blev inget alls. Efter försöken lyckades hon slå upp en liten, liten skada... och så var det över. Trevligt nog lyckades Holm ta guld och Wissman silver, så jag är rätt nöjd ändå. Trots allt. Sanna får ta sitt guld i sommar istället.

Blanka Vlasic tog för övrigt guld på 2.03, men Kajsas världsrekord rådde hon inte på. Det överlevde den här vintern också... puh! ;)

Formen stiger

Wow... i efterhand kom jag på att jag sprang mitt längsta lopp på närmare tre år. Jag grillade kroppen ordentligt när jag genomförde mitt längsta lopp sen Göteborgsvarvet 2005. Den här gången blev det ett halvt "varv" på 59 minuter. Jag trodde inte jag var redo för att pressa mig under en timme, men det höll. Hälen höll. Om näsan kunde sluta snora så skulle det kännas ännu bättre, men ett steg i taget. Nu är jag redo för Premiärmilen om tre veckor. Målet är att slå mitt pers där, vilket kommer bli tufft... men jag vet att jag har en högre växel, särskilt när jag möter motstånd. Bäst när det gäller? Hell, yeah!

Formen: Inte riktigt lika segt. Men att det fortfarande känns tungt i benen gör mig hoppfull. Faktiskt. Att det finns massor att ta av känns grymt inspirerande. Jag vågar inte riktigt sia om vad det blir för resultat när det släpper, men jag hoppas formen kommer stiga de närmaste veckorna. För om precis tre veckor gäller det. Wow...
Tid/Distans: 59/10.5
Dagens låt: "Vägen hem" - har följt mig längs min väg så länge. Den förtjänar en plats när jag ska springa varvet.

Det höll... nästan

Först pch främst måste jag erkänna att jag under kvällens lopp omvärderat två låtar. "One love" var betydligt bättre med en nedtonad Carola och en Andreas i högform. Numret var varmare, ärligare och mer tight. Carola kändes fortfarande en smula för mycket... men annars hade inte hon varit hon. Men jag tror att Andreas i ensamt majestät lyft låten för hans intro fick min värld att stanna. Resten av låten var dock inte lika glimmrande, men den hade sina stunder. Så här i efterhand hade jag nog hellre sett den än Nordman, men det var hugget som stucket. Ingen av låtarna kommer bli någon favorit hos mig.

Den andra låten jag fick upp ögonen för var Sibels "That is where I'll go". Det är en ganska okej ballad, som har ett par grymma ögonblick... men resten är tyvärr en platt och skrikig soppa. Nej, jag hade mycket (mycket!) hellre sett Ola i finalen. "Love in stereo" satte sig från första stund och jag nynnar fortfarande på den. Sen ska jag inte sticka under stolen med att Ola är sjukt snygg. Det vinner man röster på också. Ibland. Nu räckte det inte hela vägen, men det var inte långt borta. Gemensamt med både Ola och Sibel (förutom ett visst TV-program...) är att de slog ut två bleka bidrag. Jag gissar på att de tog promenadsegrar över E-Type, Caracola och alla pudlarna. De duellerna kändes som en ren formalitet.

En duell som kändes jobbig, redan på förhand, var den mellan Suzzie Tapper och Thérèse Andersson, men den duellen tyckte jag "Terran" avgjorde med sitt bästa framträdande hittills. Det var blixtrande, intensivt och bara så läckert. Nu höll inte folket med mig och skickade Suzzie till semifinal mot Nordman. Jag tycker Suzzie var en smula blek i första duellen mot schlageroperan, men hon tog en härlig revansch i andra omgången. Det var varmt, äkta, innerligt... men räckte inte riktigt. Det var synd. Men Suzzie gjorde det bra ändå.

• Thérèse Andersson: "When you need me"


• Ola: "Love in stereo"


• Suzzie Tapper: "Visst finns mirakel"


• Johnson & Häggqvist: "One love"


• Nordman: "I lågornas sken"


• Sibel: "That is where I'll go"


• Caracola: "Smiling in love"


• E-Type & The Poodles: "Line of fire"
  

Och så var det bara en vecka kvar innan det smäller! I morgon ska skivan införskaffas och den är förmodligen sönderlyssnad inom kort. På fredag ska jag och Mini dessutom se genrepet på plats och sen får vi se vad vi hittar på till finalen. Det enda jag kan lova är att den kommer bli grym. Jag gissar på en topptrio med Sanna, Charlotte och BWO... men det har varit skrällarnas år. Vi får se vad som händer, men jag tycker det är hög tid för en ballad... men det visste ni kanske redan?

"Direktblogg" från andra chansen

Nu när jag för ovanlighetens skull följer Melodifestivalen i min ensamhet tänkte jag grotta ner mig ordentligt i hela sändningen och de stenhårda duellerna, som är nerviga för såväl tittare som artisterna själva. Det här blir lite live... på något sätt. Allt kommer väl publiceras i efterhand... men ändå. Det blir en annorlunda blogg, och varje duell kommer analyseras ut i mina fingerspetsar. Bara ett av bidragen får en röst av mig... och först ut är:

E-Type & The Poodles vs. Sibel
Nej, rock är inte min grej och jag tycker fortfarande inte Martin och... eh... "pudelns" (?) röst gör sig bra ihop. Den senare har dock en pipa av toppklass som lyfter refrängerna. Faktiskt skulle jag strukit E-Type och behållit hundarna. Det hade bidraget vunnit på.

Och denna Sibel... kisar också idag, men inte lika mycket. Jag gillar inte hennes röst och låten är inte mer än en okej ballad. Men nu när Sibel inte dras ner av E-type (det hade varit en syn för gudarna) så får hennes rätt snygga nummer min röst. Synd att Sibel har sin personlighet att dras med bara... usch.

Min röst: det tar emot, men... Sibel.
Folket: jag mår lite illa, men... Sibel.

Ola vs. Caracola
Ola är snygg, snygg och himla snygg! Ja, ibland får man vara ytlig. Och "Love in stereo" är catchy och rolig. Refrängen är så härligt medryckande och så är han snygg... oh, så snygg. Rösten är bättre ikväll också så självklart har han min röst... redan innan "barbiesarna" har tagit ton. Och nu är det dags föralltså plastic fantastic, närmare bestämt...

Ja, tjejerna i Caracola är väl också snygga... om man är lagd åt det hållet. Plasthållet. Nej, Fredrik ska vara snäll. Refrängen är rätt söt, och det är mycket "ooohaaayieeeh" som säkert går hem hos många. Jag har dock fått min överdos av fjollor redan i och med Sibels seger. Så Caracola med sin perfekt synkade (tillika stela) koreografi får tummen ned.

Min röst: Ola är så snygg, snygg! Och lite bra också!
Folket: JAAA! Det blir en Idolsemi! och Ola är snygg!

Johnson & Häggqvist vs. Nordman
Jag ska försöka vara någorlunda snäll. Försöka. Carola är bättre ikväll, även om jag tycker hon sjöng bättre förr i världen. Men numret är varmare, tightare och Andreas gör det ruskigt bra. Låten är inte helt tappad bakom en vagn, men jag tycker Andreas liksom pudlarna har en tung ryggsäck i och med sin sidekick. Carola är sååå 1983...

Nordman
... och Nordman är sååå 1995 (eller när nu "Vandraren" kom) men det är skönt med lite annorlunda sound i finalen. Det är ett lite platt försök till en scenshow och verserna är mest jobbiga att lyssna på med Håkans stånk och stön, men refrängen sätter sig. Jag lämnar det osagt hur pass hett det är att bränna flickor på scen så här inför den internationella kvinnodagen.

Min röst: svårt... men okej... knapp övervikt för Nordman. Carola har gjort sitt.
Folket: Carola är slut. Oj. Lite chockartat är det. Men. Oj

Thérèse Andersson vs. Suzzie Tapper
Här har jag verkligen inte bestämt mig... för hade jag fått styra hade just dessa fått gå vidare ikväll. "Terran" är ju så jäkla cool med sin poppiga och elektriska schlageropera. Hennes röst är oerhörd och som artist är hon grym. Så intensiv. Inte lika bra som Pay TV... men låten växer sig starkare för varje lyssning. Grymt framträdande ikväll! Oj, oj...

Och Suzzie... är så skör, varm och raka motsatsen till Thérèse. Hon har en sån botten i rösten, som berör mig. Ända in i själen. När texten dessutom är skriven av Suzzie själv blir jag extra rörd. Men det är ingen "För att du finns" eller... "Empty Room". Med det vill jag ha sagt att det inte är en av de stora schlagerballaderna. Det räcker inte riktigt hela vägen.

Min röst: gick lätt till "Terran". Trots beslutsångest körde hennes opera över mig. Lovely!
Folket: det blev inte tre av fyra rätt... men jag är ändå glad. Nu ska Suzzie ta Nordman!

Sibel vs. Ola
Och nu ska vi rösta lite till. Men det är slutröstat på Sibel för min del. Möjligen är Suzzies ballad inte en av de största, men bättre och mer äkta än Sibel är den alla dagar. Kanske skulle Sibels "That is where I'll go" fungera med en sångerska som var mindre... Sibel. Den har sina stunder men jag tycker den för det mesta är skrikig och lite platt.

Snygging där! Den här låten ville jag skulle gå till finalen redan i delfinalerna, men då var inte Olas röst på topp. Men han är grym ikväll och löjligt snygg. Låten växer lite för varje lyssning och jag vill nog säga att det är hans bästa framträdande. Hittills. Jag håller tummarna för att jag och Mini får se han live på fredag.

(Sticker in med att "Jag saknar dig ibland" skulle vara i final. Bredvid Sanna har Ainbusk den bästa balladen. Det ska vara en ballad i år... och Ainbusk är nog lite bättre än Kristian. Lite. Ibland.)

Min röst: Olala!
Folket: F*ck it... inget ögongodis på genrepet! Dumma Sibel...

Nordman vs. Suzzie Tapper
Jag ska ge Nordman all heder för att han skuffade bort Carola från festivalen. Okej, jag kanske är lite väl hård mot allas vår schlagerdiva, men "I lågornas sken" sätter sig. Mot bättre vetande. Hade däremot Andreas gjort "One love" själv hade jag troligen röstat annorlunda. Carola har gjort sitt. Och nu tycker jag Nordman också gjort sitt, för...

Suzzie är ju ack så tapper! Hade tävlingen gått ut på att gå in i hjärtat så hade Suzzie kunnat ro hem hela kalaset. Jag tror hon vinner mycket där, precis som Sonja i fjol. Mitt bland all pompa och glam behöver vi det enkla och avskalade. Vi behöver Suzzie. Och så fick hon till slut min röst ikväll.

Min röst: sjukt bra framträdande i andra omgången för Suzzie. Hon är ett litet mirakel.
Folket: Attans... very attans... men okej då. Grattis Nordman!

Mer analyser, åsikter och annat kommer när jag hämtat mig efter den här nervpersen...

Ibland

Jag kan glädjas åt minnena jag bär... men ibland undrar jag varför saker blir som de blir. Det är konstigt. Livet. Människor kommer in, tar en del av ens hjärta... och försvinner. Men de försvinner inte. Inte på riktigt. De lämnar kvar avtryck längst inne i hjärtat. Samtidigt formas vi av dem. Det tror jag på. Det är genom våra möten vi växer och blir oss själva. De vi är menade att vara. Genom de som kommer in i våra liv får vi en chans att förverkliga oss själva. Jag är glad att jag fått den chansen. Trots tårarna som rinner vid avskeden, trots det mest outhärdliga... kommer alltid gryningen där man gläder sig åt tiden man fick tillsammans. Men det är klart... jag saknar ibland. Och det känns bra... på något sätt.

"Du, du gav mig mod
Att möta gryningen
Och våga tro
Och du, du var min vän
Och du såg mig jämt i ögonen
Morgonen är här
Jag undrar var du är

Och jag, jag saknar dig ibland"

Fredrik tippar VM

I morgon drar inomhus-VM i Valencia igång. Jag har följt sanslösa Sanna hela vintern men för ovanlighetens skull tänkte jag ägna ett litet ögonblick åt de andra svenskarna. Men Sanna är stjärnan. Punkt. Det blir tre medaljer. Holm får nöja sig med silvret i en duell där Rybakov är för svår. Wissman lyckas kriga sig till guldet i en fantastiskt jämn final. Sanna tar guldmedaljen i överlägsen stil, som den stjärna hon är.

Nu kör vi! :)

Tankeställare

Ann fick mig att tänka till igår. Jag sätter ofta upp mål och genomför dem oftast med bravur. Men nöjd blir jag aldrig. Det finns hela tiden saker att förbättra, tider jag kan slipa, meningar jag kan formulera bättre... och så vidare. Ann tyckte att jag skulle ta mig en funderare på om jag skulle belöna mig själv emellanåt. Men... jag vet inte hur man gör. Det låter säkert hur konstigt som helst... men jag vet inte. Vidare kom vi fram till att jag allt som oftast inte tillåter mig att vara mänsklig, och göra misstag. Där försöker jag utmana mig själv. Det är inte lätt, ger upphov till ångest... men jag måste börja nånstans.

Formen: Det var i alla fall nollgradigt idag men snö och slask gjorde att jag sprang med en viss försiktighet. Åh, jag längtar tills det är snöfritt och massor av härliga plusgrader! Men jag får nöja mig med vädret som det är, för det kunde ha varit värre. Formen är fortfarande frånvarande, benen känns sega och näsan är täppt. Men skam den som ger sig... för lika mycket som jag längtar efter våren ser jag fram emot pigga ben och toppform. I helgen ska jag köra ett rejält test med 10, 5 kilometer... vilket är ett halvt Göteborgsvarv. Håll tummarna! ... Kanske skulle belöna mig med en god pizza när jag genomfört passet? Oavsett hur det går. Är det så man gör? :)
Tid/Distans: 40/6.6
Dagens låt: "Jag saknar dig ibland" - väcker så många känslor... och minnen av två människor som jag saknar. Ibland.

Omstart

Nu är ni hemma igen. Ni är hos mig igen. Det är så det ska vara.

Jag har varit hemma, ätit gott, varit förkyld... och nu är det en knapp månad kvar till Premiärmilen 2008, och jag känner för en omstart. Förra året var jag taggad men nu är jag nära på besatt i målet att nå mitt livs form. Trots att snuvan sitter i var jag ute i bitande kyla och kutade knappa åtta kilometer i morse. Hur det gick? Det är just löpningen jag tänker fokusera på de kommande månaderna, tills jag står på startlinjen till Göteborgsvarvet framme i maj. Jag kommenterar formen, resultatet och vilken låt som "bara måste komma på min mp3" innan Premiärmilen (om den inte redan är där).

Formen: Seg efter förkylningen, näsan rann och i minusgraderna kändes det motigt. Men i takt med att snuvan ger sig och kroppen återhämtar sig tror jag de gamla takterna kommer återkomma. Jag kan så mycket bättre.
Tid/Distans: 47/7.9
Dagens låt: "Ingen mår så bra som jag" - vilket jävla lyckopiller!

Värdigt

Eftersom jag suttit fast ute i skogen och haft diverse strul med min dator har mina kommentarer om den sista delfinalen låtit vänta på sig. Men... nu är jag online igen och jag är så nöjd så. Favoriterna höll och det var rätt att skicka Linda och Charlotte till Globen. Den sistnämnda var helt outstanding och hennes snygga, fantastiska och explosiva "Hero" fick mig på fall. Hon är bättre än för nio år sedan, låten håller högre klass men frågan är om Charlotte slår Sanna? Jag vet inte. Jag kanske är naiv men jag tror kampen kommer stå mellan dem. Jag kan ha fel. Men jag tycker det är dags för en ballad. Det vore på ta mig fanken på tiden. Jag tror inte Linda Bengtzing har något att göra med slutstriden. Låten var en härlig uppföljare på "Alla flickor" och "Jag ljuger så bra", men inte så mycket mer. Det är ingen vinnarlåt. Men Linda kanske kan överraska? Med hennes intensitet och glöd kommer man långt. Jag menar... hur svårt kan det va'?

Nordman var helt okej tycker jag. Det var ett himla ståhej om att det skulle brännas häxor på scenen, men i slutändan tyckte jag låten talade för sig. Gillar man Nordman fungerar den nog. För egen del rycker jag lite lätt på axlarna. Min glädjechock bjöd istället Fronda på. Jag satt och skrattade mig igenom hela "Ingen mår så bra som jag". Det var ett genialiskt lyckopiller som fick mig på fall. Det fanns en anledning till varför han fick min andra röst. Den första fick Charlotte. Ibland måste man blunda för musiken och låta hjärtat bestämma. Jag vet att hela jag blev glad av Fronda.

Calaisa var duktiga och sjöng riktigt vackert, men den något platta låten glömdes bort rätt omgående. Ännu snabbare lyckades jag tack och lov förtränga Nicklas Strömstedt. Men Sibels gälla pipa fastnar i mina öron. Nej, hon låter inte bra. När Sibel tar i gör hon det hellre högt än bra och det i kombination med hennes fjolliga och fjantiga personlighet gör att jag hellre springer och gömmer mig. Möjligen är hon en arvtagerska till Carola... och det är definitivt ingen komplimang. Daniel Mitsogiannis då? Ja... när man tänker på hans skumma dans och... ehum... "utrustning" (seriöst... vad hade han i byxorna?) mer än själva låten är något fel. Synd, för bortom all koreografi döljde sig en riktigt bra låt.

• Charlotte Perrelli: "Hero"
• Linda Bengtzing: "Hur svårt kan det va"
• Fronda: "Ingen mår så bra som jag"
• Daniel Mitsogiannis: "Pame"
• Nordman: "I lågornas sken"
• Calaisa: "If I could"
• Sibel: "That is where I'll go"
• Nicklas Strömstedt: "För många ord om kärlek"

I Kiruna kommer det bli hett värre. Jag tror och hoppas på att Ola går vidare för hans låt förtjänar en plats i Globen. Den andra matchen lär vinnas av Carola (och Andreas) men jag vill hemskt gärna att Nordman ger henne (och honom) en rejäl match. Sen ser jag mycket hellre att Thérèse Andersson eller Suzzie Tapper kniper finalplatsen. Men det ska mycket till för någon att rubba Häggkvist (och Johnson).