Då och sen

"I'm sad and horribly messed up. Terrified of the future and haunted by the past. But other than that, I feel really good about things."

Nä, nu är det snart inte roligt längre. Livet kan vara grymt ironiskt ibland men det här börjar växa till löjligt stora proportioner. För ett par veckor sen sprang jag på D, och det sjuka med det hela var att han tycktes dyka upp överallt dagen efteråt också. Redan då var det något av det märkligaste jag varit med om. Och nu dyker M upp, visserligen är det inte jag som träffat honom, men att bara se honom på bild och förnimma känslor från 2004 är smått bisarrt... Nä, nu är det inte ens roligt längre!

Annars? Ja, lite lagom ångest inför framtiden men det var kanon på Grönan igår. Det var en liten doft av framtiden, som kanske kan bli något bra - trots allt. I morgon ska jag springa det loppet jag tränat för de senaste månaderna, men en gammal känning i hälsenan oroar mig lite... Nåja, jag har sett en hälsena gå av och så illa lär det inte bli. Formen är perfekt och håller foten tror jag det kommer gå undan. Watch out!

But... it was like... a blast from the past.

"Du är på väg"

Det var en speciell känsla i luften och jag rös över hela kroppen. "Du är på väg." Olga är min idol. När denna öststatsdam säger något så stannar min klocka. Idag började vi för första gången tala om livet utan mina mediciner. Ja, det är en bit kvar och det kommer inte vara en spikrak kurva. Men för varje dag som går och jag lyckas hålla mig ifrån mina destruktiva handlingar växer jag mig starkare. Jag har gjort min resa från skymning och börjar ana gryningen... jag är på väg. På riktigt.

Livet utan Kulturama är ett bra liv. Jag börjar se kopplingarna och trots att jag träffat många härliga människor ska det bli skönt att sätta punkt för den här tiden. Kanske är det dags att sätta punkt för kapitlet om skådspelaren Fredrik Eriksson? Och låta ett nytt ta vid? Jag vet inte men vad jag vet är att jag behöver en paus från teatern. Det är dags för något nytt.

"Ser du ljuset?
Mörkret skingras nu
Livet börjar om igen
Alla drömmar får sin andra chans
När jag möter gryningen"

Jag vill lämna det som var.

En lååång dag

Ja, nu ska jag strax iväg till skolan... 9-21 gäller idag! Det känns inte direkt upplyftande, men det ska väl gå det också. Just nu skulle jag vilja sätta mig själv på autopilot - men det är inte så enkelt. Så det är väl bara att ta sig genom dagen så gott jag kan. Förhoppningsvis blir det bättre än vad jag anar...

"All of the happiness you seek
All of the joy for which you pray
Is closer than you think
It's just 100 tears away"

En dag kanske jag kan se tillbaka på den här tiden och säga till den osäkre killen att det kommer ordna sig, att det kommer bli bra... men jag är inte där ännu... men en dag... en dag...

Kämpigt... men det går

Det är lite kämpigt med psyket just nu, men jag kämpar på med bravur och nånstans känner jag att jag kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Det är mycket som rör sig i knoppen helt enkelt... men min inställning är det inget fel på. Jag ser fram emot att få träffa min psykolog på torsdag, jag ser fram emot utbildningen på Grönan på fredag och jag ser fram emot en lugn och skön helg. Jag gör så gott jag kan just nu, och även om jag skulle vilja må bättre än vad jag gör just nu, så försöker jag acceptera att det är som det är. Det kommer nog att ordna sig. Det gör alltid det.

Jag försöker... och det räcker.

Att förlåta sig själv

Idag har jag ett konstant dåligt samvete hängande över mig. Det är hemskt att det är så, att man i sina svartaste stunder gör illa de man älskar som mest. Mamma. Marica. Jag är välsignad som fått deras förlåtelse gång på gång, och jag försöker verkligen göra allt för att den destruktiva sidan inte ska hoppa fram igen. De här relationerna är ovärderliga, och sakta men säkert tar jag mig framåt... Och jag har varit himla duktig den senaste veckan. Jag går vidare, tar en dag i taget och hoppas att tiden och min inre styrka ska lösa det här. För jag vill hemskt gärna förlåta mig själv. Och när allt kommer omkring kan jag inte hjälpa att jag blev sjuk. Nej, jag har gjort framsteg, även om det är en bit kvar... men sånt här tar tid.
Och det som inte dödar. Det härdar. Är det inte så?

"All I need is time
A moment that is mine"

Igår var det mysigt, även om det blev lite väl sent. Därför tog jag en liten sovmorgon... Nu ska jag strax iväg till skolan. Det blir sent ikväll, tidigt i morgon och så ser det ut ett tag nu... Men jag vet att jag klarar det mesta, om jag bara ger mig tusan på det. Jag hoppas allt löser sig. På något sätt.

Sann mot mig själv

Skönt att vara hemma... skönt att sova, äta, jogga, promenera och bara umgås med min familj...

Och det blir min nya målsättning - att vara sann mot mig själv. Det låter kanske självklart men jag märker att jag ibland gör saker för att bevisa något för mig själv och alla andra. Nej, de kommande veckorna tänker jag vässa formen, göra saker jag vill, planera för den spännande och skrämmande framtiden och göra just det jag behöver göra för att må bra. Jag har alla verktygen så nu ska jag bara se till att använda dem också. Det som ligger framför mig är osäkert men det är å andra sidan helt nytt. Och jag behöver en nystart.

Något som dock ger mig en klump i magen är skolan... och så ska det inte behöva vara. Nej, situationen kan inte bli värre nu. Men det har jag å andra sidan sagt i tre veckor... Men ska man se det från den ljusa sidan så är det två månader kvar nu... bara två månader...

Sen blir det en sommar på Gröna Lund! Och det ser jag verkligen fram emot. :)

65 000... bye bye

Nej, man kommer till en gräns då man inte pallar mer. Att vara packad under en repetition är helt oacceptabelt. Idag fick jag nog. Må vara att jag blir ovän med några stycken, men man kan inte vara älskade av allt och alla. Det är trots allt länge sen jag gjorde slut med den konflikträdde veklingen jag en gång var. Tack och lov finns det lika många "kindred spirits" i min klass, så det fungerar trots allt. Dessutom har jag pratat med Emelie i x antal timmar och det är alltid upplyftande... kan behövas efter en sådan här kaotisk dag.

Så det går framåt. Man ska aldrig ångra något man gjort och visst har jag fått ut en del av Kulturama, men jag ska inte sticka under stolen med att jag längtar ihjäl mig tills det är över. 65 000 spänn har jag fått betala för att må dåligt och få mina skådisdrömmar krossade... men det fick det faktiskt vara värt. I morgon blir det i alla fall hemfärd och ett par lugna dagar med familjen. DET kan verkligen behövas.

Men vilken dag... puh...

Hem, hem, hem!

På fredag ska jag hem! Det ska bli så himla skönt... Träffa min bror, mina föräldrar och bara vara ett par dagar. För det är tufft just nu i min lilla värld. Det är så mycket som ska fixas, kollas upp och tänkas igenom... Ja, det ska bli nice att komma hem igen. Men att komma hem på riktigt är inte lika lätt...

"Sometimes I wonder if I'm ever gonna make it home again
It's so far and out of sight"

Vill så gärna!

Jag undrar jag... Jag har äntligen hittat en utbildning jag är sjukt intresserad av, men det är svårt att komma in och jag kan inte söka med mina folkhögskolebetyg. Usch, jag sätter så mycket press på mig. Men om jag kom in där skulle så mycket falla på plats. Jag skulle ha lägenhet, en trygghet tre år framöver och få utbilda mig till något jag verkligen vill bli... Nåja, det blir aldrig som man tänkt sig. Undrar hur det blir? Blir det egen lägenhet? Delad? Jobb? Utbildning? Önskar jag hade svaren, men det är tyvärr svårt i dagsläget... Men jag tror nog det kommer ordna sig det här också. Det är ju bara så att det måste gå.

"Att tveka
Att tänka
Att tvivla
Att vara jag
Att fundera
Att förvirras
Att förundras
Att vara mig
Att längta
Att lockas
Att leva
Att vara just jag"

Dylan, you and me are... history

"Did you think you'd stop my heart the day you said goodbye?
Did you think I'd crumble inside?
Well I hate to tell you
But I'm doing just fine
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on

Touch me now
Sing with me that nevermore refrain somehow
Time has come to give my very last goodbye
I'm running out of tears
I've been facing all my fears
Mr. Memory, you and me are... history"

Ja, där går man mitt i Stockholm och så upptäcker man... Dylan på andra sidan gatan. Världen är fruktansvärt liten. Livet är löjligt ironiskt. Jag blev mest chockad och apatisk av mötet, och saknar verkligen inte den tiden av mitt liv... men man upphör aldrig att förvånas. Jag hade kanske inte så fel ändå...

"Not that I forgot the nights of endless, aching pain
I didn't think I'd ever find my strength again
But look who's still standing with eyes out of tears
I loved you hard, I loved you long
But now my love is moving on

Now that I know who you are
Tomorrow belongs to me, and now
I'm free to live my life"

Mina fem kraschar

Pratade med mamma alldeles nyss, och det var ett bra samtal. De senaste månaderna har jag för första gången börjat känna deras stöd fullt ut genom mitt helvete. Jag berättade om min senaste krasch, och det är klart hon blir orolig. Men hon förstår. Jag betedde mig på ett sätt jag inte gjort sen i somras, och fram till i förrgår var det bara min mamma som sett den destruktiva sidan av mig. Men nu vet alla om den. Marica. Min klass. Jag har kraschat fem gånger det senaste halvåret. I somras. I oktober. Strax innan jul. För en månad sen. Och i förrgår... Mina kraschar är på väg att knäcka mig, men jag kämpar på... så gott jag kan. Jag vill ju bli den kille jag är... innerst inne... Fan, vad jag vill...

Men rent praktiskt sett börjar saker ljusna. Jag har ett sommarjobb på Gröna Lund, funderar på en utbildning vilket i sig skulle leda till att jag fick ta över en studentlägenhet av en kompis, vilken ligger i ett kanonläge! Ja, jag vet inte hur saker och ting kommer bli... men jag vill verkligen en gång för alla göra slut med min destruktiva sida. Det vore på tiden. Men jag kan inte garantera något... Jag kan bara göra så gott jag kan.

"The game is on
And I know the way it'll end
The battle lives on
No need to pretend"

Och vad jag älskar dig. Jag ska göra allt jag kan för att du ska återfå förtroendet för mig. För du är det finaste jag har. Jag kan inte säga det nog ofta. En dag ska du vara lika stolt över att ha mig i ditt liv som jag är över att ha dig. DET kan jag garantera.

Ångest...

Som jag hatar den. Jag vet att jag inte är min ångest, men det känns som att den ödelägger mitt liv... och förstör allt jag byggt upp. Den förändrar mig. Den förstör hela mig... Jag vet ju vad som får mig att må sämre, och ändå fortsätter jag... Önskar jag var starkare... Nåja, jag ska ta mig samman och gå till skolan. Här och nu kan jag ändå inte lösa nånting... Läget är jävligt, men man måste gilla det också...

"And if you keep falling down
Don’t you dare give in
You will arise safe and sound
So keep pressing on

Step fastly
And you’ll find what you need
To prepare
What you say

I can make it through the rain
I can stand up once again
On my own and I know
That I’m strong enough to mend
And every time I feel afraid
I hold tighter to my faith
And I live one more day
And I make it through the rain"

En resa till det som var

Märkligt... Norrköping. Senast jag var där var läget annorlunda. Livet var annorlunda. Svårt att säga om det var till det bättre? ... Jo, det var det nog. Men problemet var att jag aldrig kände efter då, och... ja... saker blev som de blev. Blir det bättre? Jag hoppas det...

"Bortom alla berg
Finns det ett land
Bortom alla hav
Ser jag en strand
I min fantasi
Ser jag en bro
Som leder fram
Dit jag vill nå"

Undrar bara hur...?

Svårt

Jag vill ju så gärna hjälpa, räcka till. Jag vet... Jag vet att jag i första hand ska se till mig själv. Men jag känner mig så maktlös. Och när jag känner så här, då vill jag bara fly... till världens ände. Men det är aldrig så enkelt. Så jag möter problemen istället. Men jag tycker ändå... nån gång kan det väl vara lite lättare för mig också? Nej, jag tycker inte synd om mig själv, men jag tycker ändå att det snart är min tur att få lite vind i segeln...
Det skulle inte vara mer än rättvist.

"Rör vid min själ mitt frusna hjärta ropar
av längtan till en lust som föder liv
Rör min själ jag väntar i den tystnad
som tusen läten gömmer sig uti"

Det är inte så lätt att hjälpa andra i mörkret när man kämpar med sitt eget.

Kaos i klassen

"Life's so fragile and love's so pure
We can't hold on but we try
We watch how quickly it disappears
And we never know why"

Vad säger man? Flera i min klass är på väg att krascha, och jag vill i vanlig ordning gärna räcka till för allt och alla, men jag har lärt mig att det är fel att sätta andra i första hand. Jag gör så gott jag kan och försöker ta hand om mig själv. Relationen man har till sina vänner är viktig, men den viktigaste relationen har man till sig själv. Det kanske låter egoistiskt men lyckas jag tycka om mig själv så har jag mycket mer att ge.

Och idag är det ett halvår sen jag gjorde slut med mina tvångstankar...

Sonja och Sanna IRL

Är jag ytlig? Jag blev till exempel smått lycklig idag av att besöka en skivsignering med Sonja Aldén och Sanna Nielsen. Den senare har jag lyssnat på i tio år, och Sonja var verkligen hur trevlig och söt som helst så det är ett faktum att jag fått en ny idol. I slutet av april kommer hennes skiva. Jag längtar! Kändiskåt? Hell yeah!

Och sagt av en annan idol... "Jaha, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt." Jag önskar det var så enkelt, men det är sällan det. Kan det inte bara sluta göra så förbaskat ont? Allra helst vill jag lägga mig ner och gråta, men det är snarare destruktivt än konstruktivt... Ja, den där terapin kommer förändra mig, för gott... Det finns ju bara en väg, och den känns rätt snårig för tillfället... men det kommer alltid en morgondag, som inte gör lika ont som dagen innan.

Problemet är att ta sig dit välbehållen.

15 röster senare

Jag är nog inte riktigt frisk, men det struntar jag i. Jag tänkte rösta tre gånger på Sonja. Det blev 15. För att du finns är det bästa jag hört på många år och det står jag för. Hon kom sexa och det tycker jag är en besvikelse. Men jag är så lycklig att jag fått chansen att ta del av den här låten. Den kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och jag har fått en ny idol. Det är inte så illa.

Och rätt låt vann. The Ark är grymma och deras framträdande lyfter bidraget flera snäpp. När sedan låten handlar om något så speciellt som panikångest kan jag bara kapitulera. Svenska folket sa sitt. Juryn sa sitt. The Ark kommer vara enastående i Helsingfors och jag skulle inte bli förvånade om de ror hem hela kalaset.

Marie Lindberg fick inga juryröster. Ändå blir hon femma. Svenska folket fattar ännu en gång sympatier och tokröstade på kvinnan som gör för sången vad Lasse Brandeby gör för dansen. Sedan måste jag ge mig en klapp på axeln när jag förutsåg att Tommy Nilsson skulle bli sist med noll poäng. Det känns lite oförtjänt när Anna Book lyckades med konststycket att få till en kråka i sitt nummer. Nej, Anna ville alldeles för mycket och Samba Sambero borde aldrig gått till final. Den enda som sjöng sämre borde aldrig lämnat skolbänken.

Annars är jag rätt nöjd. För första gången började jag fatta lite tycke för A little bit of love. Måns Cara Mia är en ruskig adrenalinkick. Sanna Nielsen har Sveriges bästa röst. Med de små intrycken sätter jag punkt för mitt bloggande om Melodifestivalen 2007. Nästa år ser jag gärna att Sonja kommer tillbaka, men en viss fröken Clamp borde lämpligen återkomma. Att älska dig har trots allt ett par år på nacken nu. Vad sägs om en duett? Shirley och Sonja? Den som lever får se.

1. Sonja Aldén - För att du finns


2. The Ark - The worrying kind


3. Måns Zelmerlöw - Cara Mia


4. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag


5. Sarah Dawn Finer - I remember love


6. Andreas Johnson - A little bit of Love


7. Sebastian - When the night comes falling


8. Tommy Nilsson - Jag tror på människan


9. Anna Book - Samba Sambero


10. Marie Lindberg - Trying to recall

Men det är det jag drömmer om. En strand. En solnedgång. Jag. Du. Min bästa vän sjunger. Det är en dröm jag tänker hålla vid liv tills den dag den kanske blir sann.

"För att du finns... nånstans"

Finaldags

Hela veckan har gått åt till att lyssna sönder skivan, och igår såg jag och Marica genrepet på plats. Finalfältet är jäkligt starkt men Sonja Aldén är outstanding. Jag vill verkligen stanna klockan när hon sjunger För att du finns. Det är tre minuter ren lycka. Men det vet ni redan. Jag har kommit till en punkt där superlativen tar slut. Jag tror kanske inte att den kommer ta hem hela kalaset, men att komma topp tre ska inte vara omöjligt. Vad som är ännu mer troligt är att Sonja får det genombrott hennes bästis fröken Clamp fick 2004 med Min kärlek.

Ikväll kommer en ny stjärna födas.

Och räkna med att jag återkommer med mina sista tankar och funderingar kring årets festival inom kort. Vinner någon av Sonja, Måns, The Ark, Sanna eller Sarah kommer jag vara nöjd... så jag kommer bli nöjd. ;)

You can dream...

Yay! Genrepet blir det ikväll! Skoj! Jag har typ lyssnat på skivan hela veckan, och jag är faktiskt rätt nöjd med finalfältet. Men man kan drömma och då hade jag nog hellre sett dessa tio i Globen, men att få med hälften av dem är inte så fel heller.

• Money - Elin Lanto
• Move - Andreas Lundstedt
• Rainbow Star - Regina Lund
• The worrying kind - The Ark
• Cara Mia - Måns Zelmerlöw
• Live Forever - Magnus Carlsson
• För att du finns - Sonja Aldén
• Vågar du, vågar jag - Sanna Nielsen
• (Åh) när ni tar saken i egna händer - After Dark
• I remember love - Sarah Dawn Finer

Annars är det helt okej. Jag tar mig framåt, fokuserar och tar varje dag som den kommer. Det fungerar bra just nu och jag är tacksam för det. Jag har börjat lära mig vad som sätter igång mina destruktiva handlingar och jag gör allt för att bryta mina mönster. Det är inte lätt, men det går bättre än väntat.

I'm on my way...

En orolig sort

Ja, jag kan bli så himla trött på mig själv. Vi skriver den 7 mars 2007, men jag oroar mig istället för allt som kommer - om en timme, om en vecka, om en månad, om ett år... Jag önskar jag kunde bryta med de här tankarna, men de är trots allt en del av mig. Och jag accepterar dem. Så oroa er inte, för det gör jag själv så det räcker och blir över! ;)

"Words, I like to break 'em
Words, I like to shake 'em
Shake 'em from my troublesome mind
'Cause sometimes you'll find that I'm out of my mind
But baby, I'm the worrying kind"

Mot mitt livs formtopp?

Totalt psykat! Jag var ute och sprang alldeles nyss, och så bra har det inte känts på två år. Jag hittade tillbaka till mitt tävlingstempo och kunde springa länge, länge... Lättheten, styrkan, viljan... ja... allt finns där! Jag påbörjade min satsning vid nyår (det brukar ju vara så...) men aldrig hade jag kunnat ana att det skulle gå så fort och bra. Ny kropp, ny form...

Nytt liv?

Oj, så bra

"Lätta spår i sanden
Åh en vind som smeker lätt
Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid sökt
Så kom närmre mig
Låt mig värma dig

För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Du lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen
För att du älskar"

Oj, vad bra den är. Oj. Igår var jag självklart och införskaffade årets mest självklara köp - Melodifestivalen 2007. Sonja är min solklara favorit. Ingen kommer ens i närheten att rubba hennes position. Nej, den här veckan känns helig. Melodifestivalen är något av min religion, och det ska bli sjukt kul att se genrepet på plats.

Annars? Ja, det är lite knasigt nu, men det får gå. Min sömn är rubbad. Jag har inte sovit ordentligt på en vecka, och det stör mig. Killar är konstiga, och trots att jag är en själv kommer jag aldrig förstå mig på dem. När jag nu förstår mig på tjejer, varför kunde jag då inte bli straight? Nej, så enkelt ska det inte vara. Uppenbarligen. Det stör mig. Trots att jag älskar min klass, så är jag inte peppad på teater just nu. Jo, det stör mig. Så kom våren av sig också och, ja, det stör mig. Och just det, det är tisdag.

Det stör mig alltid.

Tuffa tider

Formen börjar infinna sig. Benen känns rappa, och kroppen är lätt och smidig. Att springa gata upp och gata ner, det är frihet för mig. Där och då springer jag från alla sorger som drabbat mitt hjärta. För det har varit mycket på sista tiden. För mycket.

Det kommer säkert vara tufft ett tag nu, men det är naturligt. Jag kan bara försöka fokusera, ta varje dag som den kommer och göra mitt bästa. Och jag är trots allt lite positiv. Jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag har världens bästa vän, som tar emot mig när jag faller. Jag går än så länge i världens mest psykade klass, där man får vara hur konstig som helst. Jag har min familj i ryggen, som alltid stöttar och älskar mig... Det har tagit tid att inse det här. Och det kommer ta tid att nå ända fram... men jag vill hemskt gärna gå den vägen. Hela vägen...

"För att du finns
För att du förstår..."

Tack för att jag har dig...

Rätt låtar vann!

Ja! Äntligen gick det precis som jag ville. Rätt låtar gick vidare till finalen. Sanna Nielsens Vågar du, vågar jag är möjligen ingen blivande klassiker, men hennes röst lyfter låten till oanade höjder. Sonya däremot! Oj, oj, oj! För att du finns är det bästa som hänt festivalen. Det trillade faktiskt några tårar när Sonya tog ton. Det var så rent, så äkta - och så mycket Shirley!

Sällan eller aldrig går Melodifestivalen precis som jag vill. Men den här kvällen kändes det som allt rullade min väg. Därmed inte sagt att de andra bidragen var dåliga. Nej, tvärtom! Jessicas Kom tycker jag fortfarande förtjänar en plats i finalen, årets första favorit Money höll fortfarande klass - och till slut hände det otänkbara. Jag blev rätt förtjust i Magnus Ugglas trallvänliga slagdänga. Ingenting är omöjligt.

1. Sonya Aldén - För att du finns
2. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
3. Jessica Andersson - Kom
4. Elin Lanto - Money
5. Magnus Uggla - För kung och fosterland
6. Nanne - Jag måste kyssa dig
7. Jimmy Jansson - Amanda
8. Uno Svenningsson och Irma Schutz - God morgon

Nästa vecka smäller det. Sonya, The Ark, Sanna eller Måns är de fyra jag just nu håller som mina favoriter. Men saker kan ändra sig. De brukar ha en tendens att göra det. Och ärligt talat kommer jag bli en smula besviken om inte För att du finns tar hem hela skiten. Nu kör vi!

...nej

Nej, det här gick inte.
Det var en chansning som inte höll...