Mot alla odds

När jag sneglar mig över axeln ser jag tillbaka på ett motigt år. Med tanke på den livskraften och den glöden jag kände inför 2007 känns det sorgligt. Men jag ångrar inte att jag hoppades och ville. Där och då var det skönt att känna tro igen. De senaste åren har varit ett helvete och med några få lysande undantag har mitt liv alltsedan juldagen 2004 varit en kamp. Men som jag har kämpat. Oavsett hur den här historien om mig slutar så kan ingen nånsin ta ifrån mig hur ofattbart stark jag varit när det krävts som mest. Hade någon sagt för fem år sedan att jag hade kraften inom mig att vinna alla de här striderna hade jag nog skakat på huvudet. Jag har vuxit som människa genom mitt helvete. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag vägrar bli klassad som en kroniker. Med tanke på alla depressioner, ångest, tvångstankar och annan skit jag utstått så tänker jag ändå inte finna mig i att käka piller hela mitt liv. Det finns en väg ut ur det och jag har insett att jag längtar efter ett liv utan mina antidepressiva. Målet står fast och det är att finna styrkan i att bara vara jag. Just nu står jag fortfarande och faller med svikna löften, krossade drömmar och hjärtesorger. Jag tar fortfarande ut mina problem i tvångstankar och mat. Jag är inte särskilt stark i mig själv. Ändå så är mitt mål att jag vid den här tidpunkten nästa år ska vara fri från alla piller. Förutsättningarna är på många sätt sämre i år men på flera plan bättre. Den tredje januari är det till exempel ett halvår sedan jag skar mig senast.

Mina problem med mat är något nytt – fast ändå inte. Fram till jag var tjugo var jag rejält överviktig och jag tror jag vägde 125 som mest. På ett år gick jag ner 40 kilo men ändå är det här och nu jag känner mig fet och äcklig. Låter inte det konstigt? Jag klämmer på min mage, suckar åt spegelbilden, suger åt mig av komplimangerna jag får när jag gått ner i vikt och är livrädd för att lägga på mig ett extra kilo. Vågen var min värsta fiende men nu har jag inte stått på den sen i oktober. Det är en jäkla skillnad med tanke på att jag till slut stod på den ett tiotal gånger om dagen. Den blev en drog. Jag har bestämt mig för att inte stå på den förrän i juni nästa år – om jag vill. Det allra bästa skulle vara om jag på något sätt blev så nöjd med mig själv att jag gjorde slut med vågen för gott. Vi får se.

Sen jag drabbades av mina depressioner har jag både tröstätit och helt låtit bli att äta. Förra hösten gick jag upp tio kilo när jag försökte fylla hålet i själen med mat och godis. Det håller inte. Sen gick jag ner allt och mer därtill på bara ett par månader. Jag tyckte inte jag dög och till slut ville jag knappt se åt mat. Självklart gjorde det här inte saken bättre. Jag fick mer ångest men någonstans är maten fortfarande någonting jag kan kontrollera när tankarna blir för tunga. Jag har fortfarande problem med maten. Jag klappar mig själv på axeln när jag lägger mig hungrig, myser åt att mina kläder blir för stora och tror fortfarande att jag ska bli mer omtyckt av mig själv och andra om jag väger si och så mycket. Att inte äta på ett dygn är inget man glömmer. Det händer inte en vanlig frisk människa. Det är fel men jag förstår det inte. Det är kanske det som är en ätstörning.

Mina tvångstankar är också ett kapitel som vållat mig ångest genom åren. Jag har bestämt mig för att aldrig berätta om dem. Det skulle bara sätta tankarna i fokus och det är inte själva problemet. Tvånget uppstår när jag får så mycket ångest att jag inte klarar av att hantera den. I dagsläget har jag fortfarande problem men jag hoppas att jag en dag snart ska sluta att ta ut mina problem i tvångstankar. De har inte sett likadana ut men likheten är att de förstör relationen till mig själv, mina nära och hela min identitet ställs upp och ner. Där har vi nog det största problemet.

Det finns inget enkelt svar på varför jag blev sjuk men jag har lärt mig att se en röd tråd. Jakten på mig själv och min identitet har varit på väg att göra slut på mig alltför många gånger. Men jag har kommit en lång bit på väg. Det stora okända skrämmer inte riktigt lika mycket längre och lite spännande tycker jag det är. Jag erkänner att jag längtar efter närhet, ömhet och kärlek. Det fanns en tid då det här skrämde livet ur mig men längtan blev till slut starkare än rädslan.

Så mot alla odds möter jag 2008. Jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag vill först och främst lyckas göra slut på mina tvångstankar. Problemet med maten sitter också i tvånget. Tankarna blir så tunga och så svåra att hantera att jag desperat måste kontrollera något. Där kommer maten in i bilden. Att sitta med ångest framför all julmat och godis som dukats fram de senaste dagarna har varit tufft. Varje kväll har jag lagt mig med en tom mage som skrikit efter näring. Jag har tagit långa promenader, joggat tills jag nästan spytt och pressat min kropp och mitt psyke till max. Det håller inte. Vill jag nå under två timmar på Göteborgsvarvet kan jag inte svälta mig själv. Jag kan inte komma dit utan vare sig fett eller muskler och förvänta mig en topptid. Jag vill springa för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att det är min meditation. De senaste dagarna har jag ätit mig hyggligt mätt och inte tränat innan frukost. Det är alltid en början.

Jag är jag. Mot alla odds lever jag vidare och mot alla odds är min plan och förhoppning att 2008 ska bli ett bra år. Kanske sitter jag här ett år senare med krossade drömmar men då har jag åtminstone försökt. Igen och igen tills det går. Det är min filosofi. Jag måste ändå minnas att många lyckliga och levande dagar har lyst upp också det här året. Det är kanske överraskande med tanke på allt som hänt. Men nu vet jag att det finns en lycklig, varm, kärleksfull och glad kille långt där inne. Det gör mig motiverad att fortsätta. Det sista kapitlet i sagan om Fredrik har ännu inte skrivits. Historien har knappt börjat.

Årets :( … drömmarna som försvann.

Årets :) … endorfiner... wow.

”Min Kärlek ska brinna
så klar som en stjärna i natten
Min Kärlek ska finna
sin väg i det djupaste vatten”

Tack min älskade familj för att ni består genom mina ljusa och mörka dagar. Vi förstår inte alltid varandra men ni finns alltid där. Jag älskar er och att ha hittat tillbaka till er är en dröm som blivit sann. Tack Henning, jag älskar dig som ingen annan. Tack Hope, jag älskar dig lika mycket. Ni gör mig till en stolt pappa och jag ska krama er till tvångstankarna tystnar. Det lovar jag. Tack min ängel för att jag fick ha dig i mitt liv och fortsätta ha dig i mitt hjärta. Jag glömmer dig aldrig. Tack Emelie för att du står ut med mina kriser. Ditt stöd genom det här året har varit ovärderligt. Tack Lenni för den trygga hamn du är för mig. Det du gett mig betyder så mycket. Tack för att du tror på mig. Tack Bonette för att du är lillasystern jag alltid önskat mig. Tack Mini och Joffe för att ni får mig att tro på kärlek. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Tack Blonde för att du lyste upp mörkret. Jag är så glad att resan äntligen blev av. Tack Marica för de fina åren vi fick. De kommer jag alltid bära med mig. Tack Tomas för att du kom tillbaka in i mitt liv. Det känns bra och ibland räcker det så. Tack mina kära vänner på Grönan för att ni fick mig att våga börja om på nytt. Det var en fantastisk sommar. Tack Maria för all kärlek. Vi har något stort på gång. Tack Anton och Sara för alla nördiga, onyttiga och underbara dagar. Nice on! Tack till guldklimparna på Studentconsulting för chansen ni gav mig. Tack Henrik ”Baggis” för att det alltid känns så lätt att umgås med dig. Du är den bästa roomie vi kunde få och det kommer alltid vara du, jag och Marie. Tack GAMEcore för att jag efter fyra år fortfarande är motiverad och utvecklas. Hos er stannar jag kvar. Tack Micke för att du visade dig vara en besläktad själ. Tack Sara för det speciella vi delat i så många år. Vi hörs kanske inte så ofta men du är en speciell vän. Tack Lisa för att ingen är som du. Dina mail lyser alltid upp den grå vardagen. Tack Elin och Olga för den hjälpen jag fick. Det var en ära att ha er med en bit på vägen. Tack Ann och Göran för att inget är tabu eller konstigt nog. Det kommer hålla hela vägen. Tack Teater 2 för att ni fick mig att känna mig mindre ensam och att ni gjorde tiden på dårhuset uthärdlig. Tack mina tre ”S” för obeveklig inspiration och musik som tar mig genom allt. Tack Kajsa för att du fortfarande är du och inspirerar mig att leva mina drömmar. Du kommer alltid vara min största förebild. Tack Tina Nordlund för att din självbiografi fortfarande lyser upp de svartaste dagarna. Min egen är faktiskt på gång. Tack alla ni andra som inte nämns här men som ändå berikar min väg och gör den så spännande att gå.

Och kom ihåg… ta inte den kortaste vägen, ta den vackraste.

Trött på att höra...

Jaaa, vad roligt. Då var man här igen. Seriöst... även om det är så roligt att höra hur jäkla bra man är så undrar man vad som är felet. Nej, jag är så trött på den här jakten. Disney har seriöst förstört min bild av kärlek... och Ally McBeal. Men mest Disney.

Äh... fuck it. 2008 ska bli så jäkla bra. Jag bestämmer det. 2007 har varit mest motigt, jobbigt och allmänt trist. Nästa år vill jag... ja, jag vill lämna mitt tvång bakom mig, depressionerna och alla jäkla piller. Hittills har jag varit mest tacksam för dem, men nu inser jag vad det kostar att vara ett levande apotek. Åt helvete med prozac, benzo och mirtazapin.

Dagens :( ... då var det dags igen!

Dagens :) ... tvångstankarna bleknar... yay!

"Det värsta är den där klappen på axeln
och orden du som är så fin
du borde väl ändå kunna hitta nå'n snart
men håll ut det kommer ta tid"

Det skulle göra mindre ont om du inte var så himla fin...

Övning ger färdighet

Löpningen börjar redan ge resultat. När jag är ute och kutar brukar jag springa två slingor. Den ena är lite längre. Där började jag för några veckor sedan på 40 min, fortsatte med 39 och nu i veckan blev det 37. Jag tror mitt pers ligger på en tid runt 35 där men med den här farten så ligger jag väldigt bra till. Min kortare runda har gått ännu bättre. Jag började med 36, sänkte det veckan efter till 34 och idag smått otroliga 31. Där har jag ett fenomenalt pers på 29 som jag satte en sen kväll den första september. Just den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag flög fram, kunde bara släppa iväg benen - och jag stannade ändå och knöt skorna två gånger.

Jag älskar mål. Därför tänkte jag sätta upp ett par drömresultat jag vill nå och som jag tänker sträva efter. Den långa rundan borde jag kunna komma ner på 33 och vad gäller den korta så skulle inte 27 kunna vara en omöjlighet. Det lär nog dröja ett tag med tanke på årstiden och kylan. Men så länge snön håller sig borta så ser jag inga hinder.

Dagens :( ... tankarna bråkar fortfarande med mig.

Dagens :) ... du är söt.

"Jag vill fly mot horisonten

bara lämna allt ibland

men min allra högsta önskan

är att landa i din hand"

Kanske... ja, kanske kan livet vara en Shirley-låt.

Jul?

Jag har nog missat det mitt i allt kaos men julen är på ingång. Den kom också i år. Ärligt talat så är inte mina tankar riktigt där ännu men julbordet med jobbet igår hjälpte mig en liten bit. Kvällen blev sjukt lyckad och det kan jag tacka mina kära kollegor... Ali, Fredrik, Martin, Jonatan och alla de andra... tusen tack för en väldigt trevlig kväll! Jag är så glad att jag fått den stora chansen att få vara en del av er. Om än bara för ett litet tag.

Måendet i själ och hjärta är bättre. Om jag ska vara uppriktigt så har den senaste månaden varit brutal med ihållande tvångstankar och en malande ångest. Men tankarna lättar. Vissa dagar känns riktigt sköna och jag möter mitt frostiga Stockholm med ett leende. Men så kommer det mörkare dagar då ångesten kommer krypande. Det är svårt att bara vara när jag mår så. Men det händer allt mer sällan. Det är ingen spikrak väg upp ur svackan. Den är krokig och gropig... men det går framåt.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste åren. Mina tvångstankar beror på många saker. Dels så är jag en tänkande människa nära till det ljusa så som det mörka. När ångesten greppar tag i mig skapar jag tankar att plåga mig med. Vi människor vill se en anledning till allt lidande men ångest är just ångest. Jag märker att tankarna blir lättare att släppa när ångesten ger med sig. En annan orsak till tvånget är min konstanta jakt på min identitet, på vem jag är och vad min plats är. Jag verkar aldrig riktigt få ro i mig själv.

Dagens :( ... tvivlet på mig själv.

Dagens :) ... trollmor... du finns alltid i mina tankar.

"Jag tror att meningen
förde mig hit
har inte funnit den men jag
tar det bit för bit
står inför framtiden och
ödets makt
har inte vunnit än men jag
väntar stolt och starkt"

Jag har aldrig varit så redo som jag är nu.

Ökad dos... och 14 reserv!

Jag hade ett läkarbesök förra veckan som var guld. Det kändes som en bit av framtiden. Jag ökade på dosen av en medicin och det har gett effekt, på ett jobbigt vis. Sommaren 2005, när jag satte in medicinerna, var ett rent helvete där jag mer eller mindre låg sönderskavd i min ångest och tvångstankar. Nu känner jag av en liknande effekt. Ångesten ökar, tankarna blir tyngre och dagarna tycks blekna bort i en tjock dimma... men (och det är ett viktigt men!) jag vägrar låta mig lamslås. Jag stretar vidare, joggar, jobbar och lever.

För framtiden känns så nära just nu. Jag kan sträcka ut handen och röra vid den och jag tycker om känslan. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans just nu. I dagarna har jag väntat febrilt på antagningsbeskedet från Södertörn. I somras var jag 49 reserv och nu blev jag... 14 reserv. Det är en rejäl höjning och jag har verkligen hoppet. Men kommer jag inte in nu så blir det någon annan gång, eller också blir det något annat. Det viktigaste är trots allt att må bra och få vara hel och frisk i kropp och själ.

Dagens :( ... benzo? Det skrämmer mig en smula.

Dagens :) ... formen är på gång! Jag kommer bli grym.

"Din blick är sorgsen
Vet vad du känner jag förstår så väl
Att tankarna skrämmer
I en värld full av människor växer vår ensamhet
Och i mörkret inom dig finns vilsenhet

Men i dina blå ögon speglas jag
I dina blå ögon finns havet och himlen
Så var inte rädd att leva här
För dina ögon, dina ögon har fått sin färg
Av förtröstan"

Allt ordnar sig. Det vet jag.

Marie!

Åh, vilken jävla lycka! Marie, Marie, Marie! Jag var där och var så sjukt jäkla tvärsäker att Amanda skulle vinna. Men jag ville inte det. Det är så sjukt kul! Närmare 30, kurvig och med ett sånt fint hjärta. När hon vann studsade jag upp och ner som ett litet barn. Det smög sig också in en och annan tår. Jag skäms inte en sekund för att jag blir så berörd. Idol har alltid, i mina ögon, varit relativt platt och trist. Vinnarna kom, sågs, segrade och... försvann. Men det Marie har gjort i höst har berört mig ända in i hjärtat. Hon sjunger som en gudinna och ger så mycket av sig själv. Som Kishti skulle sagt det: "Go girl!"

Nej, nu ska det julstädas i mitt rum!

Dagens :( ... aj, foten gör ont!

Dagens :) ... peppad på jul och det som komma skall.

"This moment will last"

Kan det bli så?

Tankens kraft

Tankarna de mal i mig och det är svårt att fly... för man kan inte fly från sig själv. Så jag väljer att fylla mitt liv med så mycket vackert jag kan, och med så många vackra människor. Veckan har hittills bestått av en Final Fantasy-konsert med Anton, Hairspray med Maria och i morgon blir det Idol i Globen med Baggis. Jag väljer att säga "ja" istället för "nej". En dag... en dag snart... hoppas jag att de sjuka tankarna lämnar mig. Tankar är tankar... men ibland kan de få en väldigt stor makt över mig.

Dagens :( ... när tankarna mal sönder mig.

Dagens :) ... lätt Hairspray, tack Maria!

"So let me come to you
Close as I wanna be
Close enough for me
To feel your heart beating fast
And stay there as I whisper
How I loved your peaceful eyes on me
Oh, did you ever know
That I had mine on you"

Fick bli lite Final Fantasy veckan till ära. Vacker text... tycker om den. Vill ha det så.

Inte utan min mirtazapin...?

Terapi är bra. Terapi får mig att inse saker. Jag är rädd för att göra någon i min närhet illa, jag anklagar mig själv för minsta lilla, jag vill vara alla till lags, jag har en stark längtan blandad med en lika stark rädsla... men annars är allt faktiskt bara bra. Faktiskt. I morgon ska jag träffa en läkare och diskutera min medicinering. Det har jag faktiskt inte gjort sen jag började med mina piller och jag kan inte komma ifrån all jäkla ångest jag utstått den senaste månaden. Ja, folk får säga vad de vill men jag tycker antidepressiva är bra. De har hjälpt mig mycket och gjort livet lättare att hantera och fått mig att orka lösa min problem istället för att fly från dem.

Dagens :( ... usch, vilken ångestladdad morgon.

Dagens :) ... en vecka med två konserter och en bio känns bra.

"Vem vet rätt och fel
sant eller falskt
kan inte tänka mer men jag
tar mig ändå fram
har inget facit som
leder mig helt rätt
hur jag än gör just nu så
blir det inte lätt"

Jag ska rida ut den här stormen också... jag klarar ju allt!

De första stegen

Jag väljer mina tillfällen. Nollgradigt. Kylande blåst. Piskande regn. Men idag började jag min stora satsning mot Göteborgsvarvet 2008 och en tid under två timmar. Det har varit mitt mål i flera år nu men så har det alltid kommit nåt i vägen. Men inte i år. Jag ska stå där på startlinjen i mitt livs form. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Dagens :( ... känner mig lite ensam.

Dagens :) ... "boom-boom-boom...boom-bom-bo-bom-boom"

"Tror du på livet
eller tar du för givet
att allt det goda alltid kommer av sig själv
Men du kan välja
vi har allt i oss själva
så möt det som vi har
och lämna svikna löften kvar

För denna eviga längtan
och stora förväntan
leder mig tillbaks"

Hur svart det än är så lyckas alltid längtan leda mig tillbaka... också denna gång.

Hon kommer tillbaka

Det var en tung sommar för Kajsa och sen hon lade ner säsongen i förtid har hon inte tränat något alls. Men i december tar hon återigen sats mot OS i Beijing och karriärens sista mål. Hon har allt - utom just ett OS-guld. Med tanke på konkurrensen och hur den senaste tidens hoppning sett ut blir det ingen lätt uppgift. Men kan nån klara det så är det Kajsa.

Dagens :( ... är minnena som förföljer mig.

Dagens :) ... thank god it's friday!

"This is the moment
this is what we've been waiting for
all of our dreams will finally
become reality for sure

No hesitation
fortune will favor all the brave
there is no way of stoppin' us
it's now or never"

Nej... oavsett vad som händer... hon kommer tillbaka. Vi kommer tillbaka.

Tunga kliv... men ändock framåt

London blev ett skönt uppehåll från allt kaos som pågår inom mig just nu. Det var super att träffa Blonde igen, shoppa alldeles för många filmer, glädjas åt en sjukt rolig musikal, uppleva en queer sida av staden jag älskar, fika ett flertal gånger på Starbucks och släppa taget om tvångstankarna.

Nu är jag hemma igen och jag tar mig framåt. Jag har börjat jobba lite smått igen vilket känns bra. Det blir en liten mjukstart den här veckan och jag hoppas jag kommer kunna köra för fullt redan på måndag. Men nu hoppas jag först och främst på en lugn helg i min ensamhet. För jag behöver vara ensam just nu och försöka plocka upp spillorna.

Dagens :( ... dessa småsaker jag vrider och vänder på.

Dagens :) ... är så glad för att de är så förstående på mitt jobb.

"Jag tog mina minnen och gav mig av
Jag reste mot min längtan och jag reser än idag"

Jag undrar om jag nån gång kommer ända fram?

Tvångstankar

När problemen blir för stora så har vi männskor olika sätt att handskas med dem. Somliga tar att ut sina sorger i mat, alkohol och droger. Det finns dem som skadar sig själva för att lindra smärtan. Jag tar ut mina problem i tankar. Jag är sjuk igen. Tvångstankarna mal dag ut och dag in. Jag kämpar mot dem, vet att de inte sanna men minnen som är nästan tio år gamla vill säga mig något annat. Men jag hoppas en dag finna ro i den tanken att det är okej att tänka vad som helst, så länge det inte återspeglar sig i det man gör.

Jag är inte på jobbet just nu, jag har tackat nej till julmarknaden på Grönan och jag orkar inte göra så mycket överhuvudtaget. Det är svårt att ta sig upp ur sängen och det är kämpigt att ens klara av vardagens små bestyr. Där jag just nu. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här igen. Men jag vill tro att när de här tankarna inte stört mig på många, många år så måste det finnas ett sätt att finna ro i dem igen. Ska sanningen fram så har jag aldrig bearbetat just de här tankarna och kanske måste jag slå i botten för att kämpa mig uppåt igen. Jag vet inte. Jag önskar att jag visste. Det enda jag vet är att den här gången tänker jag inte berätta om tankarna. Det skulle bara göra dem mer levande och sätta dem i fokus. Det är inte det riktiga problemet.

Nu kan jag bara ta en dag i taget och göra vad jag kan. Veckan har varit tung på många sätt men jag klarar fan så mycket mer än vad jag tror. Jag har träffat min psykolog två gånger, pratat ut med Emelie och haft ett långt och vackert samtal med världens bästa dramafröken. Nästa vecka blir det ett möte med en ny läkare där min medicinering ska diskuteras. Jag hatar att vara mitt i helvetet igen men... det går att bli frisk.

:( ... vägen tillbaka känns så lång och osäker.

:) ... en resa till London kanske är vad jag behöver.

"Vi visar oss
I skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tro oss se
Vi låter det bli sanningen och styrs av allt omkring
Och vi som ser hur vårat inre dör
Vet att det är så vi alla gör"

Kanske är det så... att jag förvandlar verkligheten till nåt annat.

Så himla vuxen

Min vardag har förändrats radikalt sen jag började heltidsjobba. Jag har nog inte lyckats smälta allt riktigt ännu med fast lön, dator, mobil och så vidare. För mig är det coolt värre. Det känns lite psykat att varje dag åka till sitt kontor, sätta sig vid sitt skrivbord och jobba åtta till sjutton. Det känns vuxet. Håller jag på att bli vuxen? Ja, ännu mer vuxenpoäng lär det bli i januari då jag åker på en konferens i Luleå. Hur det här ska sluta är det ingen som vet...

Dagens :( ... tankarna är ofta tunga.

Dagens :) ... snötäcket piggar upp lite grann.

"Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen
nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld finns det någon tro
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen"

Dagens Shirley är en Marie... men för mig är det Shirley.

Ny väg

Jag är fortfarande här. Och nu är jag tillbaka. Pausen blev till slut sisådär en månad och det kändes välbehövligt. Jag behövde bli sugen på att blogga igen.

Den psykodynamiska terapin, som trevligt nog ligger i huset bredvid, börjar ta form och jag börjar förstå den. Det är stor skillnad mot KBT och på många sätt betydligt mer påfrestande. Men jag tror att jag behöver bearbeta det svåraste för att bli helt frisk och stark i mig själv. Jag har kommit en lång väg men jag känner mig ofta otrygg i mig själv... den jag var och den jag är. Men jag vill hemskt gärna bli trygg i den jag strävar efter att bli. Det är mitt mål, och har så länge varit det... att finna styrkan i att vara jag.

Dagens :( ... att det är ett grått och trist november med en grå och trist vardag.

Dagens :) ... måste tillägnas min söta DS med gulliga Chocobo Tales som jag spelar just nu.

"Jag vågar ta steget ut och gro
och jag önskar att jag funnit min tro
att jag klarar allt
som den långsamma blomman
som äntligen slagit ut"

Dagens Shirley blev en klassiker jag finner styrkan i... alltid.

18 000 anledningar att jubla!

Ska det va, ska det va, ska det va... brukar jag ju säga. Och nu är det läge igen. Sedan några veckor har jag jobbat som säljare på com hem för student consulting. Det har varit ett knatande i trappuppgångar, sena kvällar och blandat med utfallet på försäljningen. I onsdags fick jag dock veta att jag behövdes inne på kontoret, och det var en ära att få chansen. Nu har jag i tre dagar bokat upp oss hos olika bostadsföreningar, vilket är mer spännande än det låter. Det är att göra hela tiden och jag känner mig verkligen behövd och produktiv. Sen skadar det inte att det hela känns rätt flashigt. Kalla mig ytlig men jag får en kick av att sitta på ett kontor inne i Stockholm i en snygg skjorta och känna mig stilig. Men historien slutar inte här...

Idag skulle jag prata med en överordnad om framtiden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hela mötet överträffade mina vildaste förväntningar. Nu sitter jag här några timmar senare och försöker hämta mig från den omtumlande upplevelsen. Jag är anställd som personalassistent på student consulting och dessutom på heltid med en månadslön på 18 000. Det kanske inte låter så mycket, men för en ung kille vars enda anställningar räknats i timmar är det häftigt. Det här är så sjukt något kan bli... men också jävligt roligt!

Dagens :( ... så var det med all min egna tid...

Dagens :) ... men... heltid, 18 000 i månaden, kontor inne i Stockholm, tjänstemobil, dator... ja, listan kan göras lååång!

Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.

Kändes rätt

Jag kortade det förra inlägget. Det kändes inte bra att publicera det, även om det var så jag upplevde situationen som förstörde så mycket. Men jag var uppriven och allmänt jävla ledsen. Jag är väl fortfarande det, men jag måste tro på förlåtelsens väg... jag måste det.

Ensam

"Du förstod aldrig riktigt
Hur illa det var
Du lät mig va ensam
När jag slöt mig i mitt skal
Jag kan fortsätta ångra
Jag kan fortsätta le
Men min allra högsta önskan
Är att ha dig bredvid mig

Men jag är ensam
Här utan dig
Du kommer aldrig tillbaka
Se vad du gjort med mig
Men jag är ensam
Jag vill så gärna förstå
Du lova på hedersord
Det finns tid för oss två"

"Var det värt att se mitt hjärtas blod?"

En udda trio

Jag, Micke och Bitte på ett billigt hak var en riktigt lyckad kombination. Egentligen är vi en rätt udda trio som av några lyckliga slumpar blev vänner. Men trevligt var det med gott sällskap, billig öl och timmarna flög iväg. Fler sådana kvällar tack!

Det har varit riktigt trevliga dagar också, även om jag i vanlig ordning saknar min egna tid. Det är svårt att peka på varför jag behöver den så innerligt. Jag vet faktiskt inte. Men det är väl ingen idé att ta reda på det. Jag kan väl istället vara glad att jag trivs i mitt eget sällskap. ;)

Utbytt

Jag har blivit utbytt. Och det är klart att det gör ont. Det gör ont ända in i själen. Att bli av med den som betyder mest av allt är något man aldrig riktigt kommer över. Men man lär sig leva med det.

"Om du vill
Får du gärna se åt ett annat håll
Om du vill
Får du gärna gå
Om du vill
Så förneka allt utan förbehåll
Om du vill
Kan du leva så"

Idag är jag glad och tacksam för mina vänner jag har... om än inte nära... så åtminstone nära mitt hjärta. Ni är ovärderliga för mig. Lova att aldrig byta bort mig.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig"

Själsfränder?

Småsjuk, småstressad och smånojig...

Usch, lite förkyld håller jag minsann på att bli. Det kunde jag vara utan, speciellt som jag idag ska vara lite av en "vikarierande coach" på jobbet. Oj, oj, oj! Hur hamnade jag här egentligen? ... Och så lite stressad också! Gibbe kommer i morgon. Det blir trevligt, för det är ju liksom över två år sen vi sågs ju! Men jag måste hinna tvätta lite innan tror jag minsann... oj, oj, oj...!

Och så denna abstinens... men jag har klarat mig sex dagar nu... sex hela dagar!

Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"

Mitt liv som försäljare

Jo, men visst... jag har ju ett nytt jobb! Numera är jag säljare på Com hem och knatar runt över heeela stooora Stockholm (vilket hittills innebär mest Upplands Väsby...). Hur går det då? Ja, det går faktiskt sjukt bra vad gäller försäljningen. Den här veckan har jag sålt tolv tjänster, vilket motsvarar 2400 i provision. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera så bra, men det kommer bli bäst att få lön i november också... Sen är inte allting guld på jobbet eftersom jag tenderar att hänga upp mig på småsaker mest hela tiden. Allting är ju inte på liv och död, även om jag ofta lyckas vrida och vända verkligheten till min sanning.

Men sån är ju jag... men jag vill må bättre...
och jag SKA bli stark och frisk.

"So I found a reason to let it go
Tell you that I'm smiling
But I still need to grow
Will I find salvation in the arms of love?
Will it stop me searching, will it be enough?

I don't want your sympathy
Sometimes I don't know who to be
Hey what you're looking for
No one has the answer but you just want more
Hey who's gonna make it right
This could be the first day of my life

The first time to really feel alive
The first time to break the chain
The first time to walk away from pain"

Vidriga ångest

Varför... varför lämnar den mig aldrig? På riktigt...? Den tryckte sig över mig, fantasin skenade iväg... och det som var för längesen kändes som idag... Jag vill ju lämna det som var och jag vill bli stark i mig själv. Men jag måste minnas... att när det blåser snålt... jag är på väg.

Idag är det tre månader sen jag skar mig senast.

Så var det över, och konstigt är det... på alla de sätt

Slut liksom... ja, då var sommaren på Gröna Lund över. Det känns konstigt och jag fattar det inte riktigt. Det är ju där jag ska vara. Nästan fyra och en halv månad har det blivit men det skulle lika gärna kunnat vara fyra och ett halvt år. Grönan har blivit mitt liv och att bara säga hej då till det känns en smula bisarrt. Det blev i alla fall en trevlig pubkväll som ett bra avslut på det hela. Trots att det blivit lite väl mycket ibland kommer jag sakna det. Visst har det varit långtråkigt och mentalt påfrestande många gånger men jag är samtidigt tacksam för tryggheten mitt jobb och de vänner jag träffat där har gett mig när det stormat som värst i mitt liv. Det kommer jag alltid vara tacksam för.

"Please lock me away
And don't allow the day
Here inside, where I hide with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love

Birds sing out of tune
And rain clouds hide the moon
I'm OK, here I stay with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love"

Men jag går runt med en konstig känsla... som jag i och för sig är rätt van vid. Den handlar inte om att jag känner mig ledsen eller nere. Jag känner mig bara utanför. Det känns som det finns en verklighet nånstans som jag försöker nå, och jag vet inte riktigt varför. Vill jag nå den? Bli en del av den? Är den för mig? Det känns som jag tappar greppet om den ibland och flyr in i min egna drömvärld. Alla suddas ut och blir till konturer. Ändå trivs jag bättre där - åtminstone ibland. Jag sluter mig i mig själv och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag försöker ta mig ur bubblan men när jag själv inte vill är det svårt. Antingen är jag för bra för världen eller också är den för bra för mig - men den räcker inte till.

Hoppas verkligheten är lite mer närvarande i morgon och att jag känner mig lite mindre konstig...

81 av 82

Märkligt känsla... men i morgon jobbar jag sommarens sista pass på Grönan. Det känns både bra och dåligt, men det känns skönt att få ett brejk. Faktum är att de senaste månaderna har jag levt för samlingen, rasten och att lämna in kassorna. Lite småtrött är jag alltså på mitt kära tivoli. Men kul ska det bli med en sista pubkväll! Yäää!

Och på söndag ska jag bli com hem-säljare. Jag ligger inte på latsidan...

X-ning

Wheeew... vilka dagar det har varit! X-ning med Grönanfolk är icke att underskatta. Så mkt mat, så mkt öl, så mkt nice folk. Himla trevligt var det och jag låter min skörd från tax free tala för sig själv!

Idag har jag tagit en välbehövlig dag med massor av egen tid. Men jag har också promenerat och joggat en timme vardera. Snart ska jag sjunka ner framför Idol med lite glass. Mums! I morgon väntar ett möte på mitt nya jobb (!) och något så kulturellt som ett besök Liljevalch.

Over and out!

Från "lotteryboy" till "qruiserboy"

Då var ytterligare två dagar på Grönan avklarade och det har bara varit "lott, lott och lott" men ändå helt okej. I morgon blir det kryssning med några av mina kollegor. Me like!

Det bästa jag har

Livet är som det är och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Anton och Sara har varit här ett par dagar. Vi har umgåtts, sett blodig skräck och insett hur sexistiskt Mario Golf verkligen är... Igår hände det dock en hemsk sak när lilla Hope lyckades olyckligt trassla in sig i en sladd till en Wii som Anton precis lyfte upp. Ännu olyckligare var att Hope skadade sig och hennes vänstra bakben ville inte riktigt bära henne. Till en början såg det värre ut än vad det var och Hope låg och skakade, säkerligen efter chocken och Henning var rejält uppstressad. Men vi var kyliga och en gick till datorn, en började ringa runt och en klappade Hope.

Igår insåg jag ännu en gång hur mycket jag älskar mina kattungar. Det har bara gått veckor men de är en stor del av mitt liv och jag skulle gå genom elden för deras skull. Jag fick aldrig någon riktig panik även om jag blev rejät uppskakad. Det enda som fanns i skallen var att se till att Hope fick bästa möjliga hjälp. Jag handlade på ren instinkt och det är på nåt sätt facinerande att se vad så stark och villkorslös kärlek kan göra med mig. Så vi begav oss allihopa till Södra Djursjukhuset där vi blev sittande några timmar. Det gick helt okej att ta sig med två uppskrämda kissar genom stora Stockholms rusningstrafik. Henning var lite gnällig men jag ville ändå ta med honom eftersom han aldrig varit hemma ensam och dessutom har han och Hope aldrig någonsin varit åtskilda. Det här skulle inte bli ett undatag. Ett stort tack till Anton och Sara (och till Frida som dök upp lite senare) som var med hela vägen dit och hela vägen hem. De var verkligen med när det gällde.

Och allt gick bra även om det i slutändan blev lite rastlöst för två lekfulla kattungar i en liten bur. Hope lugnade ner sig snabbt efter olyckan och veterinären trodde inte att det var så farligt. Riktigt säkert hade varit att kolla med röntgen men då kissarna inte är försäkrade hade det kunnat dra iväg uppemot 4000 pix. Nu slutade det på strax över tusenlappen och Hope fick smärtstillande och idag har jag köpt lite medicin till henne. Nu mår hon bra och hon leker och spinner som ett tröskvärk, även om hon kanske inte är på topp riktigt ännu. Benet är lite ömt och hon stödjer inte gärna på det. Men det viktiga är att hon mår bra och att det kommer ordna sig. Sen vore det toppen om Henning slutade leka fullt så våldsamt med sin stackars syster. ;)

"Ni är det bästa jag har

Ni ger mycket mer än ni tar

Ni är mitt rop och mitt svar

Ni är det bästa jag har"

På besök i helvetet... eller Hjul 5

Hade verkligen tänkt slita alla timmar som var kvar men... let's face it. Hjul 5 is hell. Jag skrev upp mig på "gå-hem-tidigare"-listan, som jag och mina kollegor knarkar för tillfället... och jag fick gå hem 18.30 istället för 23.00. Usch för ekonomin, men yay för mig själv. Dessutom har jag sökt fem jobb sen jag kom hem, så jag ligger inte på latsidan... ;)

Och vips så är det bara fem pass kvar! Nedräkningen har börjat...

Jobbångest

Jag är verkligen trött, trött, trött på jobbet just nu. Visserligen är det faktiskt bara sex dagar kvar men de känns alldeles för många och långa. Grönan är tömt på folk och man står mest och hänger hela dagen. Näää... bläää! Jag vill bara hänga här hemma... softa och bara vara. Sen behöver jag städa lite också känner jag, både i mitt rum och i mitt inre. Men det hinns ju inte med riktigt, eftersom jag ska iväg om en halvtimme.

Jag har också märkt att de dagarna jag är ledig oftast är bra dagar, medan jag känner mig lite mer under isen de dagarna jag sliter på jobbet. Då kommer tvånget igång lättare, mina hjärnspöken bråkar, jag hänger upp mig på onödiga småsaker... som alltid känns mindre jobbigt eller inte alls när jag är ledig.

Behöver jag säga att jag är trött på jobbet?

Yay! Mitt liv är sååå bra!

Ja, men det var ju ett väldigt långt tag sen sist jag skrev om lilla mig i min stora och förvirrade värld. Men faktum är att allt är så jävla bra just nu. Livet är på väg mot en riktning jag känner mig helt tillfreds med. Jobbet lugnar ner sig alltmer och jag får tid över till mig själv och det jag vill.

Vad gäller min depression, så tror jag inte den finns kvar. Det må låta helt sanslöst men jag tror det är så. Jag har fortfarande kvar spåren av den och min grundpersonlighet är färgad av hur jag mått de senaste två och ett halvt åren. Jag har gått igenom två depressiva perioder, där den sista var riktigt djup. Det sätter sina spår. Men de värsta tvångstankarna är borta, jag svälter inte längre mig själv och jag undviker att skada mig själv. Därmed är det inte sagt att impulserna finns där. Det gör de och så kommer det nog vara ett bra tag framöver. Det viktiga är vad jag gör av impulserna och för varje gång jag bryter mina destruktiva handlingar, så växer min själ sig lite starkare.

Men som sagt finns spår kvar i mig och jag är mer benägen att kritisera mig själv, känna mig osäker i relationer och hänga upp mig på småsaker. Det är just den biten jag måste jobba med för att göra allt som står i min makt att inte hamna i en tredje depression. Enkelt uträknat är det lättare att trilla dit igen för varje depressiv episod man går igenom. Det är inte kul, men det är verkligheten. Så för att göra upp med allt, hitta till en personlighet jag trivs med så ska jag få börja i psykodynamisk terapi. Min läkare och psykolog tycker jag behöver det och anser att det är viktigt att mina problem tas på största allvar och bearbetas. Det känns bra att ha ett sånt stöd bakom mig. Jag är glad att jag mitt i helvetet haft sådan bra erfarenhet av psykiatrin. Jag vet att det är få förunnat.

"Här står jag med världen i min famn
Och jag flyger över hav och land
För lyckan bär mitt namn"

Nåt som är väldigt sunt är att jag för första gången på väldigt länge börja planera för en långsiktig framtid. Jag har kommit till insikten att jag är värd en sådan. Jag behöver bo själv. Jag längtar ihjäl mig efter det och behöver ha ett eget krypin där jag kan stänga in mig och ta så jävla mycket egen tid jag bara kan. Sen har jag ett jobb jag nog kommer vilja jobba med varje sommar så länge jag pluggar, för trots att jag är mätt på det just nu så älskar jag mitt tivoli! Så till januari planerar jag att hitta en fantastisk studentetta där jag kommer bo i tre år samtidigt som jag utbildar mig till journalist. Bara så jävla bra!

"Men lyckan kom när jag stod still
Vände om, och glömde vad jag vill
För ingen människa rår..."

Men det är ändå här och nu jag fokuserar mitt liv och det är just här och nu som får mig att må jävligt bra. Jag börjar hitta en perfekt balans med egen tid och allt trevligt hängande med mina nya och gamla nära och kära. Idag har jag till exempel umgåtts med Maria och Olivia i Väsby, och kollat på tre sjukt bra filmer. I morgon kommer Anton och Sara hit och vi tänkte nörda oss med TV-spel hela dagen lång. Nästa vecka blir det (äntligen!) ett Sagan om Ringen-marathon. Därefter väntar en kryssning, lite resor neråt landet, ett par utanför och så lär det dyka upp en och annan här och hälsa på. Helt enkelt perfekt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

För så är det (även om jag hellre dricker cola...). Oavsett hur många vänner och hur mycket jag älskar min familj så mår jag som allra bäst när jag bara får vara och rå om mig själv. Så är det och det är jag så himla glad för. De senaste åren har ensamheten tärt på mig och tryckt ner mig men de senaste månaderna är det den jag hämtar styrka i. Då är allt på mina villkor vilket passar mig som handen i handsken. Styrkan i att bara vara jag börjar infinna sig, och när jag bara är jag så spelar det ingen roll vad jag jobbar med, vilka vänner jag har eller vad jag ska plugga till. Det är så det ska vara. Att hitta styrkan i att bara vara Fredrik såg jag länge som en omöjlig dröm men nu har jag den inom mig. Den kanske inte är där varje dag, men tillräckligt ofta!

"Jag vill alltid ha er nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår"

Något som tar upp väldigt mycket av min egen tid i mitt liv är mina små. Henning och Hope har ju flyttat in här nu, och allra längst in i mitt hjärta. Ibland irriterar de mig till vanvett men jag kan inte blunda för att jag älskar de så mycket att jag nästan går sönder. De är mina små ungar som jag skulle gå genom elden för. Oskar Henning Eriksson och Kajsa Hope Eriksson är nåt av det bästa som hänt mig och att ha de nära är det finaste och renaste jag tänka mig. Villkorslös kärlek är den bästa.

"För ni är där när ingen ser mig
Ni är där när stormen yr
Ni är där när natten skrämmer
Och ni är där när dagen gryr"

Som avslutning på mitt långa inlägg (får bli lite oftare och kortare i fortsättningen...) vill jag delge med er ett meddelande jag fick från en jag håller väldigt nära mitt hjärta, och som är en stor trygghet i livet oavsett om jag mår toppen eller är på botten.

"Du är en bra människa, glöm ALDRIG det! Du duger precis som Du är. Det räcker att Du gör Ditt bästa. Du har modet att våga kliva upp varje dag o se livet i vitögat med alla kamper som finns. Du har kärleken i Dig att kunna se att livet är underbart. Du har glädjen att kunna vara stolt över Dig själv. För Du duger precis som Du är. Du är bra! Så tycker i alla fall jag att Du ska se på Dig själv."

Tack. Dagen då jag fullt ut kommer tro på de orden väntar runt hörnet.

Tack för i år!

Ja, om jag ska blogga blir jag mer eller mindre tvungen att göra det om mig själv och mitt liv i fortsättningen. För nu har Kajsa lagt ner den här säsongen och satsar på att vara i gott slag till nästa år istället. Vi tackar för en svajig säsong där mästerskapen blev stora besvikelser (ja, det inomhus åkte hon inte ens på...) men med ett årsbästa på 2.02 kan Kajsa ändå glädja sig över att vara över den magiska gränsen för sjunde året i rad.

Alltid nåt! ;)

1.90... men vi ser framåt!

1.90 i Golden Leauge låter som en smärre katastrof, speciellt när Vlasic vann på 2.04 och Slesarenko blev tvåa med 2.01. Men faktum är att Kajsa blev delad fyra med bland andra de två övriga VM-medaljöserna. Höjningsschemat var dessutom i tuffaste laget så lite ursäktad är Kajsa trots allt. Det har inte varit hennes år men också Kajsa har rätt till ett mellanår. Nu ser vi framåt mot OS och höga hopp. Jag vet inte vad Kajsa behöver, men jag tror att en tränare som har tid att för henne skulle hjälpa en del. Sen måste hon också hitta tillbaka till glädjen och förstå varför hon hoppar höjd. Finns inte glädjen så kan man lika gärna lägga av. Men Kajsa kommer hitta den igen, för hon vill hemskt gärna kröna sin långa karriär med ett OS-guld. Bättre sporre kan man knappast få...

***

Ja, jag vet. Det var hemskt längesen jag bloggade om mig och mitt liv... för det har ju hänt en del. Men behovet har inte riktigt funnits där. Jag blev väl lite mätt efter mitt konstanta bloggande om Kajsa hit och dit... men jag ska snart vara tillbaka med full kraft. Jag lovar! :)

1.94... och nu var Kajsa i tårar

Njaaaäää... det här blev väl inte så bra. Det blev 1.94 och en delad sjundeplats vilket var en stor besvikelse. Men säsongen har sett ut så här. Varje tävling har varit fruktansvärt osäker och de höga hoppen har kommit alltför sällan. Visst har det funnits ljuspunkter med några hopp över 2.00 men emellanåt har det sett motigt och besvärligt ut. Kajsa kan inte hoppa höjd just nu. Punkt.

Men alla har mindre lyckade år i karriären och trots att Kajsa snart är 31 år gammal så tror jag inte att vi sett det sista av henne. OS nästa år har sedan hon slet av hälsenan varit den största sporren och får Kajsa ordning på maskineriet så kommer hon att komma dit i sitt livs form. Visst... det kanske inte blir så, men jag måste ju hoppas. När jag såg Kajsa slet av hälsenan bestämde jag att det där OS-guldet var menat för henne. Så ska det bli också.

Annars var höjdfinalen riktigt högklassig med smått otroliga fem tjejer över 2.00. Blanka Vlasic fick ordning på nerverna och vann med ett fenomenalt hopp på 2.05. Sen överraskade di Martino alla med att greja silvret på det tangerade personbästat 2.03. Samma höjd fixade Anna Chicherova som snuvade sina landsmaninnor på bronset. Både Slesarenko och Savchenko stannade på 2.00. Vem var det som varnade för Ryssland?

Men jag är faktiskt väldigt, väldigt glad att Blanka vann. Hon var grym och hade hon fått på 2.05-hoppet på 2.10 så hade Stefka Kostadinovas tjugo år gamla världsrekord inte blivit äldre, men nu får det hänga med ett tag till. Kajsa har varit nära, Cloete var nära, Slesarenko likaså men tro mig när jag säger att det är Blanka som tar det...

... men OS-guldet i Beijing tillhör Kajsa. Och hör sen!

Men nu är nu

Jag återkommer till VM i Helsingfors, världsrekordet i Arnstadt och EM i Göteborg lite senare... för här och nu är det trots allt finalen i Osaka i morgon vid 11.30 som gäller. Galet nog är hela 16 tjejer med i finalen, men sätter man kvalgränsen till måttliga 1.94 så får arrangörerna skylla sig själva. Finalen kommer med andra ord bli lång och riktigt spännande hoppas jag. Kajsa gör sin sjätte raka final i sitt sjunde VM, och nerverna lär vara helt hysteriska med mig i morgon. Men jag tycker om det... tror jag. ;)

Så här 10 timmar innan finalen drar igång tänkte jag kolla av vilka konkurrenter jag tror blir tuffast. Hur jag än vill se på det så finns det faktiskt fler stjärnor än Kajsa.

Vita Palamar - Hon är bra och har varit med i cirkusen sen början av 2000-talet. Personbästat är bra med 2.01 och i år har Vita hoppat 1.98 och varit hyggligt stabil. Men medalj tror jag inte på. Hon kommer vara med där uppe men blir aldrig bättre än sisådär femma. Det är precis den placeringen Palamar haft i de senaste mästerskapen.

Blanka Vlasic - Favorit är bara förnamnet. Blanka har fullkomligen dominerat och har de fyra högsta hoppet i världen i år. 2.07 är grymt men lika grymt är alla hennes medaljmissar i mästerskapen hon ställt upp i. Nerverna och vädret avgör om det blir en guldmedalj för den långa och unga kroatiskan.

Jelena Slesarenko - Varning, varning och väldigt mycket varning. Slesarenko är mitt hetaste guldtips. Hennes personbästa som är 2.06 sattes när hon vann OS i Athen och i år har hon hoppat över 2.02 två gånger. Dessutom mörkar hon formen eftersom hon inte tävlat sedan början av juli. Se upp för Slesarenko!

Tia Hellebaut - Hade Tia varit i samma form som i fjol när hon tog EM-guld eller i vintras när hon hoppade 2.05 hade jag varit tvärsäker. Nu har formen varit väldigt tveksam och ibland har hon knappt orkat med ens 1.80. Med en tejpad fot och ett stukat självförtroende får Hellebaut det svårt, och var dessutom rätt darrig i kvalet.

Anna Chicherova - Här har vi en tjej som kommit starkt på slutet. 2.01 hemma i Ryssland är respektabelt och lika angenäm var hennes stabila hoppning i kvalet. Efter ett par mindre lyckade säsonger kanske Chicherova äntligen kan göra sitt fenomenala personbästa på 2.04 rättvisa. Så är också Ryssland lika med en röd varningsflagga!

Ruth Beitia - Usch, jag tycker inte om Ruth. Kalla mig ytlig men jag tycker hon är så jäkla ful och jobbig att titta på. Man kan dock inte blunda för hennes 2.02 och ett par medaljer inomhus är inte heller helt oävet. Får Ruth till det i finalen kan hennes första medalj utomhus vara inom räckhåll. Men det vill jag inte... usch.

Emma Green - Så måste jag så klart nämna vår andra svenska i finalen. När Emma tog brons i Helsingfors på 1.96 var det en enorm skräll, men här kommer inte den höjden räcka långt. I år har Emma hoppat 1.95 och kikar man på startfältet måste hon höja sig flera snäpp för att kunna återupprepa triumfen.

Antonietta di Martino - Visserligen har hon hoppat 2.03 men hennes form har sviktat en del och blir det regn har jag svårt att tro på di Martino. Emma lyckades till exempel slå henne (och Kajsa!) i ett regnigt Sollentuna vilket tyvärr säger mer om Antoniettas hoppning än Emma. Nej, jag tror inte på italienskan.

Jekaterina Savchenko - Och här har vi Ryssland igen vilket är väldigt mycket varning, varning! Savchenko har hoppat 2.00 för första gången i år och kan smyga med i finalen. I kvalet var hon visserligen inte felfri men hennes hoppning såg ändå riktigt imponerande ut. Här vill jag annonsera om en möjlig skräll.

---
Jag var ute och joggade nyss. Formen var fantastisk. Jag kunde veckla ut mina långa ben och det kändes som jag kunde springa i all evighet. Jag vet inte vad det betyder, men jag minns att jag bestämde att både jag och Kajsa skulle vara i toppform just här och nu.

18 juli 2004

Kajsa försökte gå till botten med sina problem, men när hon tyckte hon var på rätt väg började problemen alltid om. Dessutom bytte hon tränare mitt i allt kaos. Bengt Jönsson hade tränat henne i halva hennes liv, men något brast under säsongen 03 och numera var Yannick Tregaro hennes tränare, mest känd som mannen bakom Christian Olssons framgångar.

Men problemen fortsatte trots operationer och tränarbyte. Kajsa avbröt inomhussäsongen efter tre tävlingar och hon sköt fram utomhuspremiären. När det var dags för tävlingen i Båstad den 18 juli var det en nervös Kajsa som stod på ansatsbanan. Jag var också där.

Det första hoppet på beskedliga 1.80 var briljant. Kajsa strålade ikapp med publiken efter hoppet och Yannick knöt näven. Hon var tillbaka på riktigt! OS i Athen låg bara någon månad bort och det var ju den tävlingen inriktat hela sin karriär på. Det var där hon skulle vara som bäst och vinna en olympisk guldmedalj... men ödet ville annorlunda.

I nästa hopp hände det otänkbara. Hälsenan släppte från sitt fäste redan i ansatsen och Kajsa ramlade ihop på mattan i smärtor. Publiken tystnade ögonblickligen. Yannick skyndade sig ner och började bära ut Kajsa från allt folk och all uppmärksamhet, men Kajsa ville annorlunda. Hon slet sig från Yannick och svingade sig över staketet, på ett ben. Det säger en del om vilken slags människa Kajsa är. Jag satt bara nån meter från allt det här. Vad som rörde sig i Kajsas huvud vet ingen, men en gränslös besvikelse var det alldeles säkert. Hennes stora dröm gick i kras och nu väntade en lång och oviss rehabilitering. Kanske kunde hon vara tillbaka till EM i Göteborg 2006? VM i Helsingfors 2005 låg alltför nära i tiden... om hon ens orkade komma tillbaka överhuvudtaget.

Så mycket som jag grät de här dagarna har jag aldrig gråtit. Det kanske tycks lite patetiskt att jag brydde (och bryr) mig om en tjej jag inte ens känner, och säkert inte har så mycket gemensamt med. Men det jag fick se av Kajsa den här dagen och det kommande året skulle bara göra henne till en än större förebild. Kajsa besitter alla de egenskaperna jag beundrar och jag jobbar varje dag för att bli en så stark och envis människa, som jag tycker hon verkar vara. Att slita av hälsenan är varje höjdhoppares mardröm men Kajsa... "Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt." Sagt och gjort. Kajsa skulle tillbaka. Hon skulle vinna OS i Beijing 2008. Guldet var inte inställt, det var bara uppskjutet.

"Häl"vetet börjar

Allt sedan vintern 2002 hade Kajsa haft både det ena och andra problemet med hälen. Det handlade om att kontrollera smärtan och det hade gått riktigt bra, men sommaren 2003 gick det inte längre. Tekniken brast och till slut hade Kajsa problem med att ens hoppa höjdhopp. Säsongen började annars lovande. 2.01 i Ostrava var ett härligt besked och en bra värdemätare på vad hennes nya ansats skulle betyda för framtiden. Men efter den här tävlingen gick det utför. Kajsa tog timeout och försökte komma tillbaka till Golden Leauge i Rom, men här blev hon bara elva och den forna och dominerande Kajsa hade numera problem med att ens ta sig över 1.90 och fick kämpa för höjderna kring 1.95. Alltså tog Kajsa ännu en timeout och när det var dags för den klassiska i tävlingen i Eberstadt ville hon ha ett besked på att hon åtminstone var på rätt väg...

2.06. Den 26 juli 2003 gjorde Kajsa den största bragd jag nånsin sett. Hon kom från den djupaste formsvackan i sin karriär och hoppade det högsta hoppet på nästan femton år. Hon hoppade höjd som aldrig förr. Lekande lätt tog hon 1.98, 2.00 och 2.02 innan hon med lite darr klarade 2.06 i sitt andra försök. Kajsa var med i matchen igen och här och då var ett VM-guld i Paris fullt realistiskt men... vad ingen visste var den enorma smärta Kajsa kände i hälsenan dagen efter rekordhoppet. Hon kunde knappt gå. 1.86 på SM någon vecka senare. På DN-galan mäktade hon med 1.95 och eftersom Hestrie Cloete totalt dominerade med en oerhört jämn hoppning med en topp på 2.05 i Berlin så var läget dämpat. Kunde Kajsa bemästra smärtan? Skulle hon vinna kampen mot klockan? Kunde hon ens klara av kvalet i Paris? Frågetecknen blev bara fler och fler och sagan om Kajsa Bergqvist tycktes vara på väg in i ett svart kapitel.

Kajsa överlevde kvalet i VM och i början av finalen hoppade hon riktigt lovande. Emellan hoppen fick hon dock kyla ner sin hälsena med is och smärtan var stor. Detta visade sig på 1.98. Där rev Kajsa grovt två gånger innan hon klarade med mycket luft till ribban i tredje. I det här läget var Kajsa fyra. Hestrie Cloete såg helt omöjlig ut och även Marina Kuptsova hoppade bättre än på ett bra tag. Sen lurade den bulgariska Venelina Veneva som Kajsa snuvat bronset på ett par år tidigare i Edmonton, men... också i Paris blev Veneva fyra. I sitt andra försök på 2.00 ville ribban ligga kvar. Kajsa var i med hela kroppen och ribban darrade länge, länge... men den låg kvar. Kuptsova fick en liten revanch från München och blev tvåa på samma höjd. Åt Cloete fanns inget att göra. Hon dominerade fullständigt och var felfri över 2.06.

Och Kajsa var glad och lättad över medaljen. En Kajsa i normal form hade kanske varit besviken men med tanke på förutsättningarna var brons på 2.00 ett fantastiskt facit. I både Sydney och Edmonton hade hon varit i toppform men hoppade ändå högre nu. Det säger en hel del. Det säger en del om Kajsa Bergqvist. De gångerna förlorade hon också guldet, men den här gången vann hon ett brons.

Kvalfyllt

Så blev det vinter och Kajsa fortsatte hålla samma höga klass. Det blev 2.00 i parti och minut och allra bäst hoppade hon i Globen där det blev hela 2.03. Sagan fortsatte således, men den röda armén hotade från öst. Ryssland tycktes få fram nya kapabla hopperskor minst en gång i veckan. Bland andra imponerade den nya unga stjärnan Anna Chicherova stort som slog till med hela 2.04, efter att ha höjt sig över en decimeter. I början av säsongen blev Kajsa slagen ett par gånger av de ryska stjärnorna, men det var trots allt Kajsa som var stjärnan och den alla ville slå.

Det var dags för inomhus-VM igen som den här gången skulle gå i Birmingham. Kajsa var regerande mästarinna men insåg att det kunde kräva riktigt höga höjder för att vinna. Ryssland skickade Anna Chicherova och den gamla räven Yelena Jelesina, som hade hittat tillbaka till sin OS-form. Mer tjejer fick inte ryssarna skicka, trots att hela fyra stjärnor studsat över 2.00 på de ryska mästerskapen. Det säger en del om vilken stormakt det forna Sovjet fortfarande är.

Kajsas största motståndare skulle komma att bli henne själv. Kvalet lär varken jag eller Kajsa nånsin glömma. Efter att ha övertygat upp till och med 1.93 så rev hon klart två gånger på 1.95. Inför sista försöket var förutsättningarna glasklara. För att komma till final var Kajsa tvungen att klara. Det var vinna eller försvinna som gällde. Kajsa sprintade fram, hoppade och var högt, högt över, men... på nedvägen var hon i ribban riktigt grovt. Ribban studsade, dallrade och Kajsa satt andlöst och livrädd, men... den låg kvar.

Och finalen? Kajsa var helt felfri och vann guld på 2.01. Fler hopp gjorde hon inte och lite stolt kunde hon lägga ännu ett VM-guld till handlingarna, även om det den här gången var farligt nära platt fall...

Min och Kajsas resa

Ibland sker underverk när man minst anar det. Hela vintern och våren 02 hade Kajsa problem med hälen och tvingades korta ansatsen för att minska belastningen på foten, så hon gick från åtta till sex steg. Detta skulle komma att bli en lyckoträff. Hon hade känt på ansatsen under inomhus-VM i Lisabon och där och då hade det slutat med ett guld. Med den kortare ansatsen blev Kajsa än mer explosiv och fick bättre kontroll över upphoppet. Redan i den tredje tävlingen för säsongen kom beskedet. Kajsa hoppade 2.02 men nöjde sig inte med det och innan den härliga kvällen var över hade hon också skuttat över 2.04. Tävlingen i Lausanne lär jag aldrig glömma. Jag var så glad och lycklig att jag knappt kunde somna... men det skulle komma mera!

Månaderna fram till EM i München var en härlig transportsträcka. Kajsa tycktes tvärsäker på höjder runt 2.00 och på DN-galan var det väldigt nära att bli hela 2.05. Den enda som kunde konkurrera var Hestrie Cloete, men hon var ju från Sydafrika och fick således inte vara med på EM. Vägen till guldet såg spikrak ut...

Kvalet i München tyktes bara understryka Kajsas form. Hon såg grym ut och den enda som var en möjlig konkurrent var vinterns suveräna Marina Kuptsova. Hon var bra också utomhus men hade inte nått samma klass som under vintern. Så läget var perfekt för Kajsa. Hon slapp dessutom en del press eftersom Carolina Klüft och Christian Olsson redan hade blivit mästare, och Stefan Holm och Staffan Strand hade bärgat ett silver och ett brons i det manliga höjdhoppet. Det var redan här Sveriges bästa mästerskap på ett halvt sekel, och så klart ville inte Kajsa vara sämre.

Den här sista söndagen av EM vräkte regnet ner över München. Det var kallt och det var bedrövliga förhållanden för att hoppa högt. Men detta tycktes inte bekomma Kajsa, och hon hoppade lätt över 1.92. Redan här verkade tävlingen få ett hastigt slut. Ingen av konkurrentera lyckades bemästra vädret och till slut var det bara Kuptsova som med darr klarade i tredje försöket. Kajsa replikerade snabbt och gled över 1.94 och här började Kuptsovas sluga taktik, eller rättare sagt var det mer pappa Kuptsova som höll i taktpinnen och noga följde sin dotter från läktaren. Hon behövde klara en högre höjd och stod således över och tvingade upp Kajsa på 1.96. Även där klarade Kajsa men nu var det med darr på ribban. Inte helt oväntat kom första rivningen på 1.98. Där klev Kuptsova in igen men rev klart. Samma visa upprepades i andra försöket för de bägge och nu hade två kryss vardera i protokollet.

Finalen hade blivit nästan onödigt spännande. Kajsa var fullständigt överlägsen men med sin taktik hade Kuptsova hållit sig kvar ända in i slutskedet. I sitt tredje försök på 1.98 tog Kajsa till sist död på tävlingen. I hällande ösregn gled hon över och slog, skulle jag tro, ett inofficiellt världsrekord i ösregn. Kuptsova gjorde ett försök på 2.00 men var aldrig riktigt nära och Kajsa hade till sist vunnit sin första stora titel utomhus. Guld på 1.98, med tvåan på 1.92 och trean på 1.89. Mer överlägsen kan man knappast bli och Kajsa underströk det här ytterligare genom att göra det högsta höjdhoppet på många år ett par veckor senare. I polska Poznan gled hon över 2.05 och hade ett par riktigt hyfsade försök på världsrekordhöjden 2.10. Från att ha varit skadad och uträknad hade Kajsa tagit ett hårt grepp om sina konkurrenter och dominerade fullständigt.

Det var också här jag började en resa. Tjock och tung ville jag ha en förändring. Kajsa var min stora förebild och... jag ville ju också. Jag ville hoppa höjd och känna mig sådär lätt och smidig. Jag var måhända ung och naiv, men jag ville slå rekord och spränga barriärer. Inspirationen efter Kajsas guld i München blev startskottet för mina långa resa... och efter ett år hade jag bantat bort 40 kilo. Och det räcker kanske för att förstå vilken stor plats och betydelse en förebild kan ha. Och självklart har jag kvar drömmen om att en dag själv hoppa 2.00...

Kval i Osaka

Låt oss en stund glömma all nostalgi och raskt bege oss till idag. I natt kvalade Kajsa, Emma och Ebba. Det gick så bra man kunde begära. Ebba klarade 1.88 men hennes teknik och inställning kommer göra henne till vår nästa höjdstjärna. Emma blandade superhopp med mindre lyckade, men hennes sista två hopp i kvalet var bländande. Det räcker måhända inte till ett nytt brons men hoppning uppemot hennes pers på 1.97 är fullt realistiskt.

Och så Kajsa. Felfritt över 1.94 är skönt, men det var lite darrigt och nervöst. Men kval är som de är - direkt kvalfyllda. Det blev ändå final i hennes sjunde raka VM. Utöver henne är det 15 andra kapabla hopperskor och det kommer bli ett riktigt getingbo. Vlasic, Slesarenko, Hellebaut, Chicherova, Beitia, Di Martino... ja, de är med allihopa. Det kommer bli tufft, hårt men också väldigt, väldigt spännande på söndag.

Bekymmer

Det blev en svajig vinter för Kajsa och när dessutom den unga ryskan Marina Kuptsova dominerade så var prognosen inför EM i Wien i början av mars inte så god. Anledningen till varför Kajsa aldrig kom högre än 1.97 i premiären var en inflammerad slemsäck i hälen. Hon hade ont större delen av säsongen och skulle så ha i över två år framöver.

Tävlingen i Wien blev en uppvisning av Marina Kuptsova. Hon var felfri över 2.01 och tog även 2.03 i andra försöket. Kajsa hoppade på toppen av sin nuvarande förmåga och lyckades knipa en delad andraplats på 1.94. Priset var dock högt eftersom Kajsa bedövat sin skada och då lyckats förvärra den. Framtiden såg osäker ut med både skador och en ny generation höjdhopperskor som såg ut att vara kapabla att hoppa på höjder Kajsa bara varit uppe och nosat på.

Hårfint

Sommaren det här VM-året var ungefär lika bra som föregående år för Kajsa. Skillnaden var att hennes 2.01 stod sig och hon lyckades bara hoppa över 2.00 en enda gång. Läget var i princip det samma för de andra i höjdhoppscirkusen. Många klarade två meter men det var ingen som dominerade. VM i Edmonton såg alltså ut att bli en rysare.

När tävlingen skulle avgöras var det de tre stora i topp. Där var så klart Kajsa. Vi hade Inga Babakova som hade chansen att ta ännu en VM-medalj. Sedan fanns där också väderkvarnen från Sydafrika - Hestrie Cloete. Alla tre hade klarat 1.97 men det var bara Kajsa och Hestrie som var felfria. Kajsas första försök på 2.00 var fullt tillräckligt... men ribban ramlade ändå ner. I efterhand diskuterades det om Kajsas frisyr hade strukit ner ribban. Vad som definitivt stod klart var att luften tycktes ha gått ur henne. I andra klarade båda de andra och sedan var det ingen som hoppade högre. Guldet gick alltså till Cloete på 2.00, silvret till Babakova på samma höjd och Kajsa fick med sig ännu ett brons... också den här gången med guldsmak.

Världsmästarinnan

2000 hade varit Kajsas verkliga genombrott och när inomhussäsongen började var hon ett jagat byte. Men likaväl fortsatte Kajsa att vara nummer ett. Hon övertygade alltmer ju fler tävlingar som averkades och till inomhus-VM i Lissabon kom hon som världsetta med 1.99. Men när finalen var inne i slutskedet tycktes guldet gå till Ukraina och den evigt unga Inga Babakova...

Ribban låg på 2.00 och den som sett säkrast ut var tveklöst ukrainskan. Lätt och ledigt flög hon över alla höjder och hade greppet om guldet. Kajsa hade vissa problem med ansatsen och tvingades korta den eftersom ansatsbanan inte var tillräckligt lång, men hon höll sig kvar och ville sin vana trogen inte ge sig så lätt. På just 2.00 skulle det här ge utdelning. Kajsa flög över i första försöket i ett hopp som skulle visa sig räcka hela vägen till guldet och titeln världsmästarinna.

I efterhand skulle det visa sig att ansatsen Kajsa experimenterat här skulle leda hela vägen till ett världsrekord, men här och då var det guldet som glänste mest. Ett halvår senare skulle hon även ha alla möjligheter i världen att bli mästare också utomhus.

Tårar i Osaka

Nej, så här ska det inte gå till. Det som såg så bra ut blev till tårar och en fjärdeplats. 12.51 är fantastiskt och var en hundradel från ett brons och ytterligare en neslig hundradel från ett silver. Men Sannas tid kommer. Nästa år är det OS och Ludmilas 12.47 kommer ligga risigt till. Men just idag känns det mest sorgligt...

Sen har det pratats om guldmedaljösen Michelle Perry var över på Sannas bana och kostade henne en medalj. Jag vet inte. Jag tycker det är onödigt att älta och lämna in protester hit och dit. Perry var överlägsen och möjligen kanske "incidenten" kostade Sanna ett brons, eller också inte. Det kommer vi aldrig få veta. Låt oss istället gå vidare.

Dagen var inte slut. Samtidigt som den dramatiska häckfinalen gick av stapeln hoppade Stefan Holm och Linus Thörnblad för guld, men... nej. Det här var en dag då det mesta gick emot svenskarna. Linus finns det inte mycket att säga om. Han floppade och stannade på löjligt låga 2.16. Stefan hoppade grymt och var högt, högt över 2.33 men sen tog det stopp. Samtidigt skuttade tre andra över 2.35, och så var ytterligare en snörplig fjärdeplats i hamn.

VM för Sverige så här långt har varit lite halvknackigt. Klüft levde upp till alla förväntningar och satte ett nytt fantastiskt Europarekord i stor stil, men sen har det varit stolpe ut. Musse slog hela världen... förutom Kenya. Sanna gjorde karriärens bästa lopp... men tre var bättre. Holm hoppade på topp... men ribban ville inte ligga kvar. Nu har vi en realistisk medaljchans kvar. Jag talar inte om Johan Wissman. Han krossar det svenska rekordet gång på gång... men att han blir bättre än sexa vore en sensation. Så bra är motståndet.

Nej, den andra medaljen kommer på söndag. På något sätt lyckas hon alltid krångla sig till en medalj. Annars skulle inte hon vara just Kajsa.

Första medaljen utomhus

2000 var ett speciellt år eftersom OS skulle gå av stapeln. Spelen var dessutom belägna i Sydney och i slutet av september. Förutom en liten skada i början av säsongen fortsatte Kajsa att övertyga som aldrig förr. När de olympiska spelen skulle starta hade hon höjt sitt personliga rekord till 2.01 och hade vid ett par tillfällen varit ytterst nära att hoppa ännu högre. Från en lovande talang hade Kajsa blommat upp till ett stort guldhopp.

Redan innan tävlingarna drog igång stod det klart att Kajsa var i sitt livs form. För första gången klarade hon 2.00 på träningen och kvalet gick lekande lätt. När hon gled över 1.94 såg det ut att finnas en decimeter till godo...

Det var också här jag fick upp ögonen för tjejen som skulle komma att bli min inspiration under så många år framöver. Det var nånting med Kajsa jag beundrade från första stund. Hon var tuff och envis men ändå väldigt ödmjuk. Jag tog henne till mitt hjärta och bestämde mig för att hon skulle ta guld i finalen... men det fanns ett par hinder i vägen.

Finalen gick till en början lekande lätt för Kajsa. Hon hoppade enkelt över 1.85, 1.90, 1.93 och 1.96. Den enda som såg lika säker ut var den rutinerade och iskalla ryskan Yelena Jelesina. När Kajsa rev knappt på 1.99 fortsatte ryskan att ta tillsammans med den unga sydafrikanskan Hestrie Cloete, vilken jag kommer få anledning att återkomma till flera gånger framöver...

Kajsa redde upp i andra men på 2.01 var hon inte riktigt nära i sitt första försök. Yelesina fortsatte att ta, och verkade tämligen oberörd. Cloete gjorde det samma och var däremot överlycklig när hon satte nytt årsbästa och var väldigt nära en ädel medalj. Med i beräkningen måste vi ta att året innan hade Cloete hoppat fenomenala 2.04 men ändå floppat totalt i VM.

Tävlingen var nu inne i ett kritiskt skede och Kajsa hade greppet om bronset men behövde ta 2.03 för att lyckas bärga guldet. Så hon sparade sina två sista försök till 2.03 trots att rumänskan Oana Pantelimon sensationellt klarat 1.99 och i nuläget var på delad bronsplats med Kajsa och kunde sno bronset till sig själv om hon tog en höjd till. Men Pantelimon rev en, två och tre gånger och Kajsa hade tagit ett OS-brons. Men hon var inte nöjd...

2.03 låg ribban på och den höjden skulle ingen komma att klara den här dagen även om det gjordes två riktigt vassa försök. Bägge stod Kajsa för. Hennes första var nära och hade troligen räckt till 2.01. Det andra och sista var så retligt nära att ribban lika gärna kunde ha legat kvar. Men det blev ett härligt brons och Kajsa fick vänta fyra år innan hon skulle få chansen att vinna ett OS-guld... vilket i verkligheten blev åtta år.

Men det är en annan historia där Kajsa gjorde en resa från himmel till helvete och tillbaka igen...

Sagan om Kajsa

Kajsa Bergqvist har tagit medalj i varenda mästerskap hon ställt upp i på den här sidan milleniumskiftet. Det är ingen underdrift att hon genom åren vuxit till min största idol och personliga förebild. Nu när det bara är knappt en vecka till finalen går av stapeln i Osaka tänkte jag beta av viktiga moment i Kajsas karriär det här årtusendet. Det har varit många lyckliga och sorgliga stunder. Stundtals har det handlat om en resa mellan himmel och helvete, men intressant har det åtminstone varit - och ibland lite väl dramatiskt.

Sagan började på inomhus-EM i Gent 2000. Då hade jag ännu inte fått ögonen för vår nya stjärna (och inte för sport heller, om jag ska vara ärlig). Kajsa var ung och hungrig på framgångar. Hon hade sensationellt slutat fyra respektive femma i VM 97 i Aten och VM 99 i Sevilla. Vintern 2000 skulle komma att bli hennes definitiva genombrott. Den 15 februari skuttade hon över 2.00 för första gången, och den bedriften upprepade hon på EM ett par veckor senare vilket räckte till guld. Hittills har hon passerat drömgränsen vid ytterligare ett 50-tal tillfällen. Det kunde ingen ana. Och vad ingen heller visste var att det här var det verkliga startskottet på svensk friidrotts största guldålder, som hittills har sträckt sig i sju fantastiska år... och vi anar ännu inget slut.