Jag och verkligheten

Det är ett citat jag återkommer till årligen, men det brukar alltid stämma. "Ja, här står jag. Offer för alla mina misstag. Och jag har bara börjat..." Det är mycket känslor i mitt hjärta för tillfället. Jag är förväntansfull, rädd, förvirrad och lite allmänt galen. Det är som det brukar vara. På vissa plan är jag en vanlig 23-åring, men i andra avseende är jag som en bångstyrig kalv på grönbete. Det finns känslor i mig jag aldrig riktigt vågat möta.

Men jag är hoppfull. Med tanke på hur många personer som tycker om mig så måste jag besitta en del goda egenskaper. Det ska bli nice att komma tillbaka till Stockholm. Nog blir det full fart men det ska bli lite spännande att möta verkligheten. Vi är nog redo för varandra. Till slut.

Men först blir det till att blåsa liv i våran förstelnade vänskap... "what can't we face if we're toghether?"

I'm here.
I'm queer.
Get used to it.

Ville bara ha det sagt... Och jag står för allt jag gjort. ;)

Vi syns till sommaren!

Jaha, det verkar inte riktigt vilja sig med Kajsa och inomhusmästerskap. Nu har hon inte varit med sedan IVM i Birmingham 2003. Då blev det guld med felfri hoppning. Sen har hälsenor, vrickade fötter och sviktande form kommit i vägen. Det är lite synd att hon lägger ner säsongen bara så här, men jag förstår henne. Har man hoppat 2.08 så är det inte så värst kul att riva ut sig på höjder en decimeter lägre. Jag ser istället med tillförsikt fram emot sommaren och att hon både har möjlighet att slå världsrekord och försvara sitt VM-guld. Sista kapitlet i sagan om Kajsa Bergqvist har ännu inte skrivits...

Och det samma gäller mig. Nu har jag städat upp i mitt inre och det känns skönt. Måhända kanske det inte blir som jag trott och hoppats på, men jag ser med tillförsikt fram emot mars. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Nu kör jag!

"Ödet blir min väg... den tar mig överallt... tillbaka till mitt liv"

Lugnt och tryggt

Jag har svårt att förstå det, men jag kan ändå inte blunda för en så fin komplimang. Tydligen besitter jag den egenskapen att jag kan få mina vänner att känna sig lugna och trygga. Jag vet inte hur jag gör, men då måste det ändå betyda att jag gör något rätt. En dag kanske jag även kan hitta det lugnet och den tryggheten inom mig själv. Jag hoppas det. För inom mig är det mest kaos och hysteri... livet är bra ironiskt ibland.

Vi har varit med om så mycket. Det senaste året har innehållit mer än en hel livstid, för oss båda. Jag har sagt och gjort saker jag ångrar. Du har säkert sagt och gjort saker du ångrar. Vi kan inte ändra på någonting, och det enda vi kan göra är att blicka framåt och se vart den nya vägen tar oss. Jag hoppas det blir bra.

"Inget kan gå fel, inget kan gå fel, nej, inget kan gå fel om vi tror på varann"

Och nu har jag tagit tag i det hela... men hellre att det blir så här än att det går som för två år sen. Nu får jag åtminstone veta.

"I'd rather hear the truth and have to say goodbye... I'd rather take a blow, at least then I would know... But baby dont you break my heart slow..."

Lov och lopp

Yay! Formen är på gång! På riktigt! Jag var ute och kutade i sörjan (hata snö!) alldeles nyss och kroppen svarade precis som jag ville. Benen var rappa och den enda smolken i bägaren var att jag fick håll ett par gånger. Men annars kändes det kanon. Åtta kilo lättare, massa spinning och flera pass i benen har gett resultat. Om drygt en månad ska jag springa mitt första riktiga lopp på evigheter. Mitt lilla mål är att vara i mitt livs formtopp! ;)

Jag och Stockholm behövde en paus från varandra. Jag gillar den staden, men alla frestelser lilla jag utsätts för blir för mycket. Ibland tappar jag bort mig själv. När jag återvänder tänker jag försöka styra upp en del. Jag ska försöka banka in i min tjocka skalle att jag inte behöver ändra hela mitt jag för att duga i andras ögon. Det var längesen jag lovade mig själv att sluta upp med att bekräfta mig genom andra. Ändå faller jag hela tiden tillbaka i mina gamla vanor. Är ju inte mer än människa. Jag ska göra allt för att släppa kontrollen på saker jag ändå inte kan rå över... och så klart kommer jag göra tusen misstag. Men det viktiga är att jag lär mig av dem.

Ingenting är som det en gång var, men det är det å andra sidan nästan aldrig.

Om jag bara kunde hitta pusselbiten... jag saknar dig så mycket... jag saknar det vi hade så mycket... kommer vi nånsin hitta tillbaka?

Skandal!

Nu är jag förbannad. Igen. Enligt mitt tycke och smak fanns det bara två låtar värda namnet ikväll, och dessa stod Sanna Nielsen och After Dark för. Att Sanna kom till andra chansen var i och för sig helt okej, men hur After Dark kunde komma femma begriper jag inte. Usch!

Min enda svårighet var att utmejsla vem som var min favorit i kväll. Sanna stod för den där klassiska schlagern jag är så löjligt förtjust i. Dessutom har hon lätt Sveriges bästa röst. Hon brukar alltid vara min favorit när hon äntrar festivalen och vore det inte för en viss Sonja Aldén är det inte omöjligt att Sanna blivit min favorit i år igen. Vågar du, vågar jag var en bra fortsättning på Igår, idag, Världen för mig och Du och jag mot världen. Kikar man på titlarna märker man slående likheter men lyssnar man på materialet så står det klart att Sanna alltid bjuder på nytt material. Hon kopierar inte gammal skåpmat och trycker ut en dålig kopia. Eller vad säger du, Andreas Johnson?

La dolce vita var min favorit 2004 och jag föll som en fura för årets bidrag. Det är så skönt att se några få som vågar gå mot normerna och chocka publiken med något annorlunda. Visserligen fanns det fler som chockade mig, men det är skillnad på att förvånas och förfäras. Emile Azar förfärade mig genom att sjunga en slibbig och smörig svensk version av Westlifes World of our own. Caroline af Ugglas chockade mig bara genom att vara sig själv. Jag tycker kvinnan är störtskön men det finns gränser...

Sen måste jag erkänna att jag inte tokhatade Magnus Ugglas För kung och fosterland. Då ska vi komma ihåg att jag avskyr allt gubben står för. Detsamma gällde med Verona. Här kom en platinablond och bröstförstorad pinuppa men jag tyckte ändå att hennes La musica inte var helt omöjlig att lyssna på. Jag hade förhoppningar på Sara Dawn Finer men till en början var jag besviken. Jag gav dock låten en andra chans när den skrällde hela vägen till Globen och upptäckte till min förvåning att jag blev rätt betagen. Kvinnan sjunger grymt och låten växer sig allt starkare hos mig. Men det går ändå inte att komma ifrån tomrummet After Dark lämnar efter sig…

1. After Dark – (Åh) när ni tar saken i egna händer
2. Sanna Nielsen – Vågar du, vågar jag
3. Sarah Dawn Finer – I remember love
4. Magnus Uggla – För kung och fosterland
5. Verona – La musica
6. Andreas Johnson – A little bit of love
7. Caroline af Ugglas – Tror på dig
8. Emile Azar – Vi hade nåt

Nu håller jag alla tummar för att Sonja Aldén och Sanna Nielsen går hela vägen till Globen. Det blir i tuffaste laget för Sanna men jag tror fortfarande Stenhårt på att För att du finns mycket väl kan sopa hem hela kalaset. Det är det bästa jag hört sen Att älska dig. Det säger en del.

En olycka kommer sällan ensam

Som alla säkert märkt har det varit en jobbig tid i mitt liv den senaste månaden. Det skulle vara lätt att försöka skylla på en omständighet, men det är sällan så enkelt. Jag kan inte radera den här tiden ur mitt liv, men jag ska göra mitt bästa för att lära mig av mina misstag. Det har blivit en del av den varan.

• Jag har tappat ruskigt mycket i vikt. Och väldigt fort. Visserligen ville jag få bort några kilon men går det så här fort hänger psyket inte riktigt med.
• Jag har slarvat med mina mediciner ett par gånger. Dels har jag missat dem och sen så har jag lärt mig att alkohol och antidepressiva inte är en bra kombination.
• Sömnen har varit dålig, och för att jag ska fungera hyggligt normalt behöver jag mina åtta timmar. Dels har jag stressat och sen har det blivit en del grubblerier om nätterna.
• Det är trots allt början av ett år, och den perioden har aldrig varit bra för min del. Just i år blir det ännu mer påtagligt med mörkret och kylan, vilket inte är konstigt.
• Samtliga scenskolor gick åt skogen. Jag vet att det är något av det svåraste man kan söka, men det är klart att självförtroendet får sig en törn. Sen sliter det att åka runt hela Sverige.
• Jag har av naturliga skäl tvingats spendera mycket tid för mig själv. När psyket är som det är så känns det rätt jobbigt.
• Jag har, på eget bevåg, tvingats möta min största rädsla. Vet inte hur det kommer sluta, men det är tufft att möta den delen av livet som skickade mig rätt i helvetet.
• Allt jag varit med om har jag tagit ut på min bästa vän, och under några veckor har jag sagt oförklarliga och oförlåtliga saker. Hon kan förlåta, men jag har svårt att förlåta mig själv.

Så nu ska det bli skönt med lov. Jag ska verkligen försöka vila upp mig, äta bra och unna mig av livets goda. Jag behöver fundera på hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden. En glasklar plan kommer jag aldrig kunna skapa, för jag vet aldrig vad som händer. Jag ska försöka förlåta mig själv för det som varit, och verkligen banka in i min tjocka skalle att jag duger som jag är. Vad som händer, vad jag kommer jobba med och hur jag kommer bo... det är ett stort blankt blad. Framtiden är för tillfället skrämmande, spännande och fruktansvärt oviss.

Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända. Men det är okej att inte veta.

The word is... TERAPI!

Min psykolog är min gud. Så enkelt är det. Det gick alldeles utmärkt på terapin idag. Visserligen kommer det ta tid att banka in alla dessa rena och friska tankar i min tjocka skalle, men det får ta tid. Det kommer krävas sjukt mycket arbete, men ärligt talat är det mer motiverande att jobba med mig själv än att plugga monologer till scenskolan. Man får lite nya perspektiv... Idag fick jag veta att jag är ett kontrolfreak... bland mycket annat. Jag har lärt mig att inte hänga ut mig själv till allmänt åtlöje. Från och med idag är jag lite mystisk, och har dessutom en ny tuff stil... ;)

Nej, nu ska det bli skönt med lov. Stockholm och jag behöver en paus ifrån varandra. Marica behöver en paus från mig. Det skulle i och för sig jag också behöva, men så enkelt är inte livet. Tyvärr. Jag hoppas i alla fall livet blir lite lättare efter lovet... det vore på tiden! Nej, nu ska jag minsann ringa Emelie och få lite uppföljningsterapi... det behövs alltid! :)

Men alla dessa självgoda gifta människor... ibland vill jag bara skrika... högt!

Tårar om natten

Vrider och vänder mig. Tårarna trillar sakta. Sömnlöshet.

"Why does my heart go on beating?
Why do these eyes of mine cry?"

... Men tro inte för en sekund att jag inte unnar dig det här. Du är värd det. Och mer därtill. Jag håller alla mina tummar för att du ska få den kärlek du förtjänar. Jag älskar dig. Go for it! ;)

Det rör på sig

1.95, 1.95, 1.95, 1.97 och så 1.98. Det är i alla fall framsteg, och visst värmde det att se Kajsa hoppa live för första gången på två och ett halvt år. Sånt känns. Hon hoppade lite knackigt, men jag tror att Kajsa är på gång nu. 2.10 i sommar ska väl inte var omöjligt...

- Jag kände lite inför tredje att tar jag det inte här kan jag lika gärna lägga ner, inomhussäsongen i alla fall. Jag tror det var bra att utsätta mig själv för lite hot.

Det är nog sant. De senaste veckorna har jag varit så nära att lägga ner allt, och bara sticka hem. Jag hade sån goo känsla när jag kom tillbaka från lovet i julas. Allting kändes så enkelt och självklart. Men det är sällan det... Flera gånger har jag velat ta nästa tåg till Borås... och med tanke på vad jag känner för den staden, så säger det en hel del. Men jag har hållit mig kvar... Nu ska det i alla fall bli skönt att komma hem en vecka. Jag behöver fundera på vart mitt liv är på väg, och vad jag egentligen vill. Det känns som jag försöker bevisa massa saker, och denna ständiga press på mig själv och min person har varit nära att knäcka mig... Det är ett kaos av känslor i mitt virriga huvud. Jag vet inte vart jag är på väg... Jag önskar att det var åt rätt håll, men jag tvivlar.

Men det är kanske naturligt när man öppnar en dörr som varit stängd i två år? Det är en bit kvar... trots allt.

Tack för festen!

Ja, jag tippade guld i super-g, guld i kombination, guld i störtlopp och brons i storslalom. Nu kom ju bronset i slalom istället, och dessutom glömde jag bort lagtävlingen. Så fem medaljer, tre guld, ett silver och ett brons är ett sjukt facit. Lägg där till ett silver till Maria P-H och ett brons till Patrik "Go Borås!" Järbyn. Det var ett fantastiskt VM, men ingen kan förneka att det var Anjas show.

Nu hoppas jag mest på att Kajsa ska hitta rätt i Globen i morgon. Det ska bli lite speciellt. Det är första gången jag ser min stora förebild hoppa sen den 18 juli 2004. Det var då hälsenan brast och drömmen om ett OS-guld i Aten rann ut i sanden. Nej, när jag får se Kajsa hoppa igen kommer det kännas i hjärtat... Annars är jag schlagerberoende, tvivlande på vart livet är på väg och sugen på en ny tuff stil... som vanligt alltså! :)

Men allra mest tacksam är jag över att få gå till Globen med dig. Tack. Jag älskar dig.

Ett mål

Jag älskar att sätta upp mål för mig själv. Just därför har den senaste tiden varit rätt så omtumlande. Mitt liv är på väg nånstans, och jag har ingen riktig kontroll längre. Och ja... jag älskar ju att ha kontroll. Så nu har jag tagit upp löpningen på allvar. Jag blev lite besviken när det visade sig att Göteborgsvarvet krockar med mina föreställningar, så jag har varit ambitiös och leta upp nåt annat. Den 1 april ska jag springa Premiärmilen på Djurgården... och det är inget skämt. ;)

Annars är det som det är. Jag accepterar det, men jag behöver inte gilla det...

En ny slags resa

Jag kikar mig omkring. Världen är så stor och skrämmande. Jag ryggar tillbaka, men viljan står fast. Jag tar steget ut. För att finna styrkan i att bara vara jag, så måste jag påbörja en ny resa. En dag kommer jag vara den killen jag vet att jag innerst inne är. En dag är alla sjuka tankar brutna. Jag tar ett djupt andetag, och tar ett steg i taget. En dag i taget. Ett andetag i taget.

Det är inte frågan om längre... det är frågan om när.

Magiskt ögonblick

Så kom det till slut. Också i år fick jag mitt magiska ögonblick. När Shirleys väninna trädde fram och sjöng För att du finns ville jag stanna klockan. Ikväll såg vi faktiskt en ny stjärna tändas. Måhända kom Sonya bara till andra chansen, men den vägen gick också Shirley när hon kom tvåa 2004. Ruggigt vacker låt. Ruggigt vacker text. Och så ruggigt mycket Shirley. Får jag sia tror jag den här låten kommer växa och nå topp tre i den stora finalen.

Annars så kan man lätt säga att det blev en kväll i Idols tecken. Det är trots allt lite lustigt. När Fame Factory härjade som värst trycktes de mupparna in i tävlingen. Nu var det Måns och Sebastians tur. Måns Cara mia var riktigt jäkla bra, även om jag kanske inte delade Maricas (kåta?) entusiasm. Sebastian var dock inte riktigt min stil. Jag och rock går liksom inte ihop. Det kan vara mina schlagergener som säger stopp. Nej, jag tror inte den kommer räcka så långt i Globen. Men jag haft fel förut...

Jag hade väldigt fel vad gällde Nanne. Jag måste kyssa dig var en taskig och tråkig kopia av Håll om mig, men jag var ändå lite rädd att hon skulle gå vidare på gamla meriter och sympati. Men jag hade fel. Det samma gällde Magnus Carlsson. Fan, jag är lite kär i killen. Men ikväll gjorde han fel vad gäller det mesta. Kläderna var en katastrof, frisyren var tråkig och låten var rätt okej - men inte så himla mycket mer. Nej Magnus. Du kan bättre. Ta en paus några år. Det kan både du och festivalen må bra av.

De andra tre var av lite blandad kompott. The Attic med Therese i spetsen var rätt slätstruken. Showen var cool och genomtänkt, men när låten inte var bättre så var det tack och hej. Lite synd med tanke på att artisten och numret var klockrent. Missmatch var inte helt fel. Tjejerna hade attityd och låten var rätt härlig. Dock skrämdes jag av den bisarra kören. Hilfe! Sheida var årets bottennapp. I viss konkurrens med Lustans Lakejer.

1. Sonya - För att du finns
2. Måns Zelmerlöw - Cara mia
3. Magnus Carlsson - Live forever
4. The Attic feat Therese - The arrival
5. Nanne - Kom och kyss mig
6. Sebastian - When the night comes falling
7. Missmatch - Drop dead
8. Sheida - I mina drömmar

Nästa vecka kommer Sveriges största röst, Sanna Nielsen, blåsa mig av stolen. Hon gör alltid det i de här sammanhangen. After Dark kommer vara helt grymma. Möjligen kommer Caroline af Ugglas gå hem hos mig. Jag gillar henne, hon har en egen och unik stil. Annars håller jag tummarna för att Magnus Uggla blir hopplöst sist... you can dream.

Tro?

"Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort"

Jag har tagit ut alldeles för mycket på dig. Jag kommer aldrig förlåta mig, men jag hoppas du förlåter mig... Nu kommer jag gå ensam. Jag kommer behöva mycket stöd och massa kramar, men... den vägen måste jag gå själv.

Varför?

Jag vill så hemskt gärna tro att jag en dag ska bryta med mina tankemönster för gott. Jag vill bli frisk. Jag vill leva i ljuset. Jag vill bemästra min ångest. Jag vill älska mig själv. Jag vill tycka om att leva. Jag vill skratta. Jag vill träffa någon. Jag vill bli pappa. Jag vill tro att jag förtjänar den kärleken. Jag vill tycka om min kropp. Jag vill tycka om den jag är. Jag vill glädjas för mina vänners lycka. Jag vill lyckas med det jag åtar mig... Kommer jag nånsin tycka om mig själv? På riktigt?

Lyckas jag med det här...
då är det större än allt.

VIKTig information

De flesta som känner mig vet att jag en gång i tiden vägde hyfsat mycket, ja, sisådär 125 kg. På nio månader lyckades jag bli av med hela min övervikt, men är jag nöjd? Hell no! Nu har jag tagit tag i det igen. Jag har kommit fram till att målet är 75 kg. I december vägde jag 94 och just nu står vågen på 87. Men det känns inte som det spelar någon roll. Hur mycket jag än går ner så är jag alltid den där tjocka och finniga pojken...

I en värld där ätstörningar och sjuka ideal är vardagsmat måste man passa sig. Jag skulle varmt rekommendera två böcker. Tina Nordlunds Genom helvetet och nyligen avslutade Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin är två fantastiska självbiografier. Läs dem och tänk till. Visst skadar det inte att gå ner i vikt om man är sjukligt fet, men man måste göra det av rätt orsaker.

Hela vägen

Jag har grubblat en del de senaste timmarna, men för en gångs skull är det inte enbart av ondo. När jag skriver ner svart på vitt vad jag vill uppnå, då blir det verkligt på något sätt. När jag ser mina målsättningar med terapin... ja, då blir jag lite hoppfull. Tanken att nå hela vägen, kanske lämna teatern, all prestationsångest och finna styrkan i att vara Fredrik. Bara Fredrik. Det kittlar mig mer än alla scenskolor nånsin gjort. Det finns många tankar jag måste göra upp med, och hitta ett sätt att bryta, men jag vill hemskt gärna lyckas. Min psykolog ser inga hinder till varför jag skulle misslyckas, och är jag beredd att lägga ner tillräckligt med tid... ja... då kommer jag nå hela vägen. Målet är detsamma som alltid - att hitta styrkan i att bara vara jag.

Du ser på mig. Jag ser på dig. Du pratar med mig, men jag behöver inte lyda.

Långt kvar...

Man blir ibland medveten om hur långt man har kvar. När jag sitter på terapin och börjar prata märker jag det. Det finns mycket jag tänker som är fel. Det finns mycket jag gör som är fel. Jag vet att jag aldrig kommer ställa allt till rätta, men jag kan försöka stå för det jag gjort och be om ursäkt. Skillnaden den här gången är att säger precis allt. Ingenting lämnas kvar. Ingenting är tabu.

Men det var oförlåtligt. Förlåt.

Rädd och beredd

Nej, det gick inte i Göteborg heller. Det är knepigt det där med scenskolorna. Nåja, jag hade kul med Bianca och Christoffer. Att bli rejält eftermiddagspackad en vanlig tisdag är inte alltid en dum idé - åtminstone inte där och då. Idag har jag dock mått som jag förtjänat, men ibland måste jag jag leva också.

Vet inte var jag är på väg, vet inte vad som kommer hända. Jag försöker hänga med så gott jag kan och fokusera. Jag vill så gärna tro. Det är märkligt ändå... att det kan göra så förbaskat ont och vara så svårt att hoppas. Jag har rivit så många barriärer, och det tar på min energi... för de svåraste och tuffaste är kvar. Vet inte när de kommer falla. Vet bara att de måste det.

"Att vara rädd innebär inte att jag inte är beredd. Jag har aldrig varit så beredd som jag är nu."

Tankar mitt i en audition

Då var den fjärde sökningen lagd till handlingarna. Ja, nu är jag i Göteborg och i morse var jag allra först ute och framförde min monolog. Det kändes bra. Jag försöker vara nöjd med det. Självklart vill jag gå vidare, men så länge jag är nöjd med min prestation spelar det ingen roll. Troligen gjorde jag min bästa audition på en scenskola någonsin. Om jag kommer tillbaka nästa år vet jag inte. Kanske orkar jag hålla drömmen vid liv? Kanske inte. Just nu sitter jag på ett internetcafé och försöker samla lite tankar. Det var skönt att lämna Stockholm en stund. Också trevligt att träffa min kloka vän Sara. Våra liv har blivit märkligt lika varandra, och trots att vi inte levt sida vid sida har vi formats av liknande upplevelser. Det är lite häftigt.

"Vi visar oss i skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tror oss se
Vi låter det bli sanningen
Och styrs av allt omkring"

Jag försöker släppa kontrollen, men det är svårt. Just nu är det mycket av min trygghet som håller på att blåsa bort. Jag ser det som att jag har tre punkter i tillvaron som är viktiga för mig. Jobb. Boende. Kärlek. Just nu står jag och vacklar på alla tre plattformarna. Teatern är på väg bort och det som väntar efter det är ett nytt oskrivet blad. Gröna Lund blir det, och det känns åtminstone bra. Vad jag kommer leva och hur jag kommer bo är också helt främmande efter den sista maj. Och vad gäller den sista punkten... jag vill bara fly. Till världens ände.

Men jag kommer hem igen.
Jag gör alltid det.