Vi syns i januari

Vi tar en paus med bloggandet. Jo, så får det bli. Jag har inte varit så überpepp på att blogga på sistone och eftersom jag snart ska häcka i skogarna nere i Borås känns det som att det är läge för pauseri just nu. Men jag kommer tillbaka. Så klart. Känner bara att det varit kul att prioritera annat just nu. Kanske blir det några skriverier runt nyår om året som varit. Eller så nöjer jag mig med att konstatera att det varit det bästa året i mitt liv. Ja, det räcker ibland med ett konstaterande. Så jag kör en comeback i januari med full kraft istället och blåser omkull hela bloggvärlden. Så gör vi.

Men jag kan i alla fall sammanfatta dagarna som gått. Idolmaskerad i fredags där jag var Kevin och Simon piffade till sig till the blob (också känd som Loulou). Helgen var annars mest chill och lite Väsby. Igår var det opponering i skolan (heligt skoltrött just nu) och sen blev jag och Simon frälsta på Willys. Vi hjärta Willys. Jag tackar den affären för vår halvfabrikerade minijul vid hade idag. Och jag tackar Simon för en vansinnigt fin och skön tröja. Jul är bra. Jag har nog inte haft så mycket christmas spirit på flera år. Minijul med Simon slår julafton. Big time.

I morgon drar vi till Ikea och fönstershoppa hyllor. Och så får vi se till att införskaffa en kattlåda inför Henning och Hoppis återkomst till Stockholm. De har haft nog med semester i södern vid det här laget. På torsdag flyger för övrigt Simon söderut och jag tuffar åt det hållet dagen efteråt. Innan dess ska vi också hinna med vårat första filmmaraton. Eller Piff och Puffs filmkalas #1 som vi kallar det. I morgon kväll blir det Kejsarens nya stil, Dogville, Dawn of the Dead, Lilja 4-ever och Instängd.

Och vi syns i januari. Om jag kan hålla mig från att blogga vill säga. Förmodligen skriver jag i morgon.

Datastrul, Stureplan, pistolskott och sånt

Sju gånger hängde den sig igår. Fy farao. Och så var det dumt eftersom jag skrivit ett personporträtt om just Farao. Inte Egyptenvarianten men en annan. Sen brann tunnelbanor och jag tror jag hörde ett pistolskott i närheten. Sen hanns det med en creddig überklassfest på Stureplan mitt i alltihopa. Ja, säg detta liv.

Idag skolkade jag en smula. Men jag ville faktiskt. Var helt risig när jag vaknade och valde att sova vidare istället. Sen fortsatte jag med att persa på min träningsmil. Inte så pjåkigt.

Hunk

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Eller vad säger ni? Tack tack min älskade fotolergök för min nya profilbild. Jag är alldeles betagen av min hunkighet.

Längtar till allt

Längtar till "Simon och Fredriks barnkalas" på fredag. Längtar efter vår "minijul" nästa vecka. Längtar efter att du flyttar in här i början av nästa år. Längtar till att bara få finnas till med dig. Längtar efter vår sunkiga kryssning som vi planerar. Längtar till alla resor som Skottland och en och annan billig charter. Längtar till alla stordåd med Golden Days. Längtar efter att vi blir två WoW-nördar. Längtar till alla TV-spel vi ska tackla ihop. Längtar till all denna ack så omoraliska men så jäkla snitsiga internhumor. Längtar till alla enkla men ändå så lyckliga stunder. Som nu.

Kort sagt längtar jag till allt med dig.

Klappar och piff

Man får faktiskt vara nöjd med julklapparna i år. Vi skriver sjunde december och jag har två stycken kvar. Men 50% av dom vet jag vad det blir och Simon är dessutom med på 100% av dom. Så jag är glad. Sen har vi unnat oss en gemensam julklapp tillsammans till oss själva. Det måste man få göra tycker jag. Jag passade dessutom på att springa in i Solid Snake. Det var roligt. Och vår julklapp blev fjärde säsongen av Lost. Ännu roligare.

Nästa vecka siktar jag på att vara så jäkla färdig med klapparna för i år. Ett besök i Gamla Stan, lite Ikea kanske och så borde jag vara fit for (julklapps)fight. Känns soft att slippa braka in i väggen dagen innan julafton.

På väg till Magdas födelsedagsfest igår passade Simon på att bli lite vilsen. Men han hittade rätt och festen var piffig med glögg, pepparkakor, skumma tomtar, sallad och så lite tårta. Det var en mix med människor av pojkväns syskon, klasskamrater, avlagda sådana och julgransfolk. Tack för en übertrevlig kväll med mucho piff. Jag kunde inte bett om mer.

Idag sprang jag en mil minsann men det var igår jag hade min riktiga styredemonstration. 8km på 40min är nytt personbästa och träningen hela den här veckan har bara varit en njutning. Kanske har jag tryckt på lite för hårt men jag har samtidigt återhämtat mig bra. Veckans betyg av min demontränare a.k.a. Simon blev VG. Han tyckte milen kunde gått lite snabbare. Töntigt tycker jag. Nästa vecka blir det MVG.

Och Golden Days kommer förövrigt att bli så grymt. Två inköp från eBay är klara och vår plan börjar ta en konkret form. But this is only a prelude of what is yet to come.

Mannen som gav tandköttet ett ansikte

Ja! Kevin är i final. Det var väl fint. Söta "Kevboy" är mumsig som en liten sockerkaka och har tandkött nog att göda ett helt u-land. Att han verkar vara tappad som en vagn är nästan lite gulligt. Nästa fredag håller jag mina tummar och lår för att att Kevboy gör slarvsylta av stora stygga Alice.

Det var också en kväll

Spy Bar och Simons skolavslutning. Jag vet inte riktigt hur man beskriver en sån kväll. Men det var en och annan munspelsman, Idol-Robin på dejt och Hanna med H. Och så lite fashion förstås. Omtumlande, bisarrt och jag vet fortfarande inte om kvällen var rolig eller inte.

Idag vill jag nog inte lämna Bergshamra känns det som. Jag sprang ytterligare ett pass när jag vaknade och det kändes fint denna morgon också. 8km och 43min och då är det ändå ett lugnt pass enligt schemat. Mitt träningsprogram är väl på gränsen till "att ta sig vatten över huvudet" men jag vill hemskt gärna ta stora kliv i min utveckling nästa år också. Skulle sitta fint.

Spy Bar nästa

Faktiskt.

Dagen efter

Jag vaknade av alarmet 6:45. Och jag ville dö en smula. Efter att ha skrivit och skrikit i femtielva timmar igår behövde jag sömn, vila... men nej då. Idag började mitt träningsschema inför the maraton i maj nästa år. Oj vilken stor dag kan man tycka.

Men jag var så trött. Och det regnade. Och när jag väl kom ut till elljusspåret så var det inte igång. Att ge mig ut i regntung och lerig terräng i kolmörker var inte direkt något alternativ. Så jag lunkade hemåt tjurig över att premiärpasset i det nya schemat försvunnit i regn och mörker. Så jag gjorde det enda rätta. Jag skippade skolan, kröp ner i sängen och gjorde sen mitt absolut bästa pass sen Hässelbyloppet i oktober. Nu har vi drygt 100 kvar (lite grovt uträknat sådär) inför Stockholm Maraton.

Idag konstaterade jag och Simon att bittra gamla banktanter i kort frisyr och fula tröjor borde stoppa upp någonting nånstans där inte solen skiner. Om ni ursäktar att jag är så grov.

Klar och glad

Klockan 9 i morse steg jag upp och nu, strax innan 23, lämnade jag in min artikelserie. Klar och glad. Äntligen. Idag har min mentala hälsa bara kraschat två gånger. Men nu är reportaget, krönikan, faktaartikeln och arbetsrapporten inlämnad. Och jag är nöjd. Jag har försökt ta till mig av kritiken jag fått och skrivit därefter. Och bildsättningen ser genuint proffsig ut. Fast inte undra på när jag hade min egna fotograf.

Tanken att bli klar förra veckan sprack ganska ordentligt och det blev ännu en gång "panik i sista stund"-aktigt. Men det hör väl till. Antar jag.

Up yours teknik!

Teknik suger och sånt. Och i kombination med mig blir det direkt livsfarligt. Jag och Simon satt i ett par timmar och var galet nöjda med bildsättningen av mitt reportage, men sen gick allt åt fanders ändå. Jag tjurade, tänkte att jag borde byta karriär och sen sov jag. När jag vaknade var jag helt väck och självklart hade min knight in shining armor (eller fotolergök i mysbyxor) fixat allt. Så i morgon ska allt gå bra. Det är bestämt. Men jag och datorer tycker inte riktigt om varandra.

Fast bortsett från det här knaset var det fint att tända första ljuset.

Knarka jul

Först och främst: INGEN jävel puts my baby NÅGONSIN i ett corner. Punkt. Vederbörande dör.

Gamla stan och julklappshets idag. Klassiskt och klyschigt som fanken men när vi gick därifrån hade vi införskaffat två klappar var. Let's knark christmas. Och när vi kom hem fortsatte missbruket. Tomtar, ljus och snögubbar i en aldrig sinande ström. Nu fungerar dock inte ljusstaken så julen är tills vidare uppskjuten. Tills i morgon i alla fall. Då ska vi droga ner oss med första advent.

The Golden Days are here

Igår föddes officiellt Golden Days. I framtiden kommer folk runt om i världen prata om före och efter Golden Days genombrott. Vi kommer inte bara bli rika. Vi kommer lägga världen för våra fötter. Det är en ny tid. Minns var ni läste det först. Minns den nya gryningen för mänskligheten.

Jag och Simon ska börja sälja retrospel. Köpa billigt. Sälja dyrt. Och jag tycker storhetsvansinne klär mig.

Vårt liv

Det blev ingen levande sjungande julgrann. Det blev halsont istället. Och Köttfärs på golvet, krossade tomater över spisen, ett lock smälter ihop... och lite så kan det se ut när Simon för första gången ska tillaga sin berömda köttfärssås. Men den smakade mumma. Och vår lägenhet står kvar. Just ja, vi ska bli sambos.

Jo men visst, det bestämde vi för några veckor sen. Fast praktiskt taget bort vi redan ihop, men det blir ännu mer officiellt om vi det görs riktigt ordentligt. Jag rådiggar tanken på vår lägenhet och vårt liv. Grymt, härligt, gütt. Jag har bestämt mig för att det är okej att vara så här lycklig. Det är fint att två kan bli ett.

Fjortisar med horn

Idag har jag mest drömt mig tillbaka till den där dagen. Fascinerats och förundrats över svartsminkade fjortisar med horn. Det var annorlunda. Och jag är verkligen grymt sugen på att testa spelet själv. Känns som det kan vara något för mig. Simon borde fixa hit sin dator. Pronto.

Ja, ännu en dag, ännu en artikel. Men jag lyckades hitta skrivglädjen när jag knåpade med reportaget. Nu har jag väl nåt som skulle kunna ses som första utkast på både den och min faktaartikel. Nästan. Lite mer finslip behövs det. I morgon blir det antingen krönika eller så kollar jag vidare på de andra texterna. Och får för all del inte glömma en levande sjungande julgran på kvällen. Men innan dess blir det alltså fjortisar med horn.

I morse anmälde jag mig för övrigt till Stockholm Marathon. 735 är bara absurt dyrt för att få springa. Usch. Men jag vill och ska. Smakar det så kostar det försöker jag intala mig själv.

Som ett litet jävla julkort

Jag sitter här och tänker tillbaka på helgen. Den var så bäst. Intensiv och händelserik, lugn och skön på en och samma gång. En tiopoängare. Den började dock i kyligaste laget på fredagen. Varmvattnet försvann men jag ville ändå springa. Jag chansade och hoppades välkomnas av en varm dusch. Det blev inte riktigt så. Men löpningen stämmer bättre och bättre. Det kan nog bli ett lyckat löparår 2009 också med rekord, adrenalin och endorfin. Jag smygstartar redan på Nyårsafton tänkte jag, med ett lopp i Göteborg.

Men någon dusch blev det alltså inte. Ofräscht, förvisso, men jag är en sån där som sällan eller aldrig svettas under löpningen. Så jag bänkade mig framför TV:n och spelade skräck. Och väntade på Simon och Frej. Frej är Simons bästis och en märklig figur som inte riktigt finns men gör det ändå. Vi har bara setts på Arvika och då var jag mest ett ångestmonster så det kändes fint att vi fick börja om. Tyvärr fick vi göra det i en kall lägenhet men med kakor, cider och skräckspel kommer man långt. Vi kom ända till Mariatorget och en vernisage med crème de la crème, som för övrigt var Simons favoritutryck för dagen. Men jag och Frej var mest missanpassade. Roligare hade vi med att spela memory på en sunkig bar (ett av mina favoritutryck - alltid) och förfasas och förfäras av alla regler man kunde hitta på. Och tänk att jag hittade mina riktiga föräldrar genom det spelet. Och tänk vilken fin snöängel Frej avslutade kvällen. Som ett litet jävla julkort.

Lördagen var Frejfri och bara en sån där perfekt dag jag och Simon längtat efter i evigheter (två veckor - men ändå). Nybakta frallor till frukost, snö som virvlade utanför fönstret, tända ljus, TV-spel i flera timmar, gudabenåade pizzor från Bennys med mycket kärlek. En dag med mycket kärlek helt enkelt. En dag som aldrig bör ta slut. Och många fler sådana ska vi ha. Att få älska Simon från tåspetsarna till hårfästet och bli älskad tillbaka är det bästa som finns. Lite cheesy, men så är det.

Min söndag började med att springa en mil i snön. Som ett litet jävla julkort här med. Gnistrande snö, en stigande sol och lugn och skön löpning. Sen bar det av in till stan och übercoola Beyond Retro och lika coola (nåja) Frej. Jag och Simon jublade över att få se en supermegastor affisch på High School Musical. Och jag skuttade. Men eftersom det mest var kallt så hamnade vi hemma och spelade Frejs egna ihopknåpade brädspel. Jag svär att den där killen har sjuk talang för sånt. I timme efter timme körde vi och även om reglerna nån enstaka knappt förstods av Frej själv var det sjukligt underhållande. Självklart vann jag. Och Frej åkte hem. Avslutningen blev varm choklad framför Lost. En perfekt helg kunde inte fått ett bättre slut.

Men helgen är över och idag har jag skrivit faktaartikel sen åtta i morse med värmeljus på bordet och ett konstant snöande utanför fönstret. Jag har pausat med frukost, lunch, dusch, Top Model, Coop och det här. Nu lägger jag nog snart ner för dagen. Känns som att jag har ett helt okej första utkast på min faktaartikel och i morgon blir det nog reportage tror jag. Och en kort runda i snön. Med en längtan efter helgen. När jag är klar och glad med min artikelserie.

Ordning, struktur och lite panik

"Jag tänkte börja nästa vecka!" Simon tänkte annorlunda. Så nu har jag planerat artikelserien, letat upp lite artiklar och det kommer nog bli lättare att ha ordning och struktur på måndag. Och lite panik. Men det hör ju till. Plugget har faktiskt gått bra i höst. Två kurser är godkända och lagda till handlingarna med tenta, reportage, personporträtt, recension och annat. Och på vägen har jag tro det eller ej haft ganska roligt mitt i all panik och prestationsångest.

Nüll artikelskrivande, mucho kärlek

Jag kikade ut genom fönstret igår och såg hur snön började lägga sig. Lite mysigt. Jag gillar snö, jul och allt det där. I år tänkte jag frossa i allt som har med det att göra. Det känns som det är läge för en riktigt god jul. Jag fixade faktiskt min första klapp idag. Barnsligt nöjd. Att den blev bra var bra.

Det är underligt hur lat jag kan vara med mitt artikelskrivande. Och fantastiskt hur mycket jag behöver Simon. Jag har skrivit nüll, zero, zip den här veckan och hängt med Simon lite överallt. Det handlar väl om att prioritera och jag är nöjd med min prioritering. Även om jag är icke önskevärd av somliga lustigkurrar i studion, tycker inte Väsby gör någon glad och sedan välter ner allt när Simon ska plåta, så... ska jag ju vara där han är. Faktiskt. Jag får ta smällen att det blir mycket skrivande nästa vecka.

Åh, åh, åh! Och Simon passade på att fixa nya profilbilder till moi i studion. Fina grejer blev det. Om jag ska använda skålar vet jag inte riktigt. Gav bilderna lite karaktär i alla fall.

Idag ska jag fika med the girls i klassen och så ska jag sakna, tänka och älska. Mycket.

Artikelskrivande stundar

Nu när vi inte ska vara i skolan på två veckor hade man hoppats på en pampig avslutning. Istället fick vi lida oss igenom en dag av meningslöst tjat och onödiga övningar. Plus för att läraren hade rolig frisyr. Det var nästan en tröst. Nu stundar några veckors skrivande om WoW. Om 15 dagar ska hela kalaset vara inlämnat. Men jag har fortfarande en förhoppning om att fixa klart det bra mycket snabbare. Kanske redan den här veckan? Möjligen orealistiskt, but a guy can dream.

Ibland

"Det händer ibland att tanken står still
Försök förstå ett under som just nu
Och det händer ibland att det blir som man vill
För ingen är så underbar som du"

Vill och ska öppna ögonen och se just nu och blunda för det andra. För fan, vad bra allt är egentligen.

WoW it is

Det blir bestämt en artikelserie om World of Warcraft. I förrgår var jag och min fotograf (alltså Simon) och bevakade releasen av spelets nya tilläggspaket. Bisarrt. Gothfjortisar med horn, danstävling till Brittan, galna fans på en busskur och... ja, det var en upplevelse. Att sedan prata med människorna var också det intressant. Jo, det kan nog bli en bra artikelserie det här. Min handledare var peppad och jag är peppad av tanken på att jag har stoff nog redan nu att sitta hemma och skriva. Ack ja. Det är nog min svaghet som journalist. Är en smula lat. Fast jag var ute i god tid den här gången så jag tänkte använda mina extra dagar till annat. Kan bli skönt. Och jag har ett litet hemligt projekt på gång... höhö.

Sen kan vi diskutera hur smart det är av mig att själv besluta mig för att testa WoW. Med tanke på min tendens att hypa upp mig och bli passionerad (besatt) slutar det nog med att jag sitter uppe dygnet runt i mitt nya alter ego som dvärgen Fshasiofangora. Eller nåt. Nåja, det kunde väl vara värre. Turligt nog gör jag inte en artikelserie om knart. Och skämt åsido känner jag att det är etiskt rätt att faktiskt testa spelet vars värld jag ska granska. En 19 pix dyr testversion på två veckor känns ganska lagom.

Och jag är ute ur bubblan. Det var lite bubbligt där inne. Mission accomplished Simon.

Bubbla

I en bubbla. Tyst. Tråkig. Avstängd.

Simon ska få ut mig ur bubblan. Fixar han inte det får han stryk.

Lite skrivkramp

Detta är typ tjugonde gången jag börjar författa denna bloggen. Det lossnar inte riktigt. Löpning var lite tråkigt. Har skrivit om det till leda. Att berätta om att november är mörk och kall är nog ganska uppenbart. Jag och Simon höll hand i morse när jag glodde på Top Model och han sov. Det var fint men blev lite cheesy att skriva det tyckte jag. Så... nej. Lite skrivkramp kanske? Förmodligen. Hoppas den lossnar till denna härliga artikelserie som väntar de kommande veckorna. Jo, det får den göra. Ska den göra. Vad jag ska skriva om? Säger jag inte. Jag säger bara "wow",,, wow liksom. Wow.

"Det gör ont"

Lisa var här igår och vi skulle storma våra hjärnor kring våra artikelserier. Det gjorde vi i en halvtimme kanske. Sen var vi nöjda. Simon överraskade med att komma hem tidigt och sådana överraskningar hamnar under kategorin "wunderbara überraskningar". Vi tjötade, åt kaka (H&MOK fungerar också väl kyld - bara så ni vet) och efter att ha hänfört Lisa med massa prat om TV-spelens förlovade värld så var ju flickan bara tvungen att testa. Hon har nog oanade talanger vill jag lova. Hade vi inte tryckt av wii:n hade hon suttit där än idag.

Efter att ha lyxat till måndagen med taccos ville Lisa väldans gärna kolla på min gamla Vinterrevy från min gamla folkhögskola. Eftersom Simon plågades till döds häromkvällen var han inte riktigt lika pepp... och efter en stund var inte Lisa det heller. Men hon försökte ganska ordentligt. Fast när hon till slut sa orden "det gör ont" förstod jag att det nog inte skulle bli toppbetyg. Den här gången heller.

Fast jag var ganska vacker på den tiden.

Henning och Maltes oboykaka

Idag tog vi ett stort steg. Jag och Simon bakade vår första kaka och vi gav den det självklara namnet "Henning och Maltes oboykaka". Kaka, kaffe och oboy tillsammans med "Ensam mamma söker" är för övrigt en numera klassisk kombination. Receptet på kakan? Det kommer följa oss i graven.

Mycket usch är bra

Jag och Simon har haft lite Saw-tema den senaste tiden. Då är det givet att vi skulle se den femte delen. Man kan ju tro att filmerna ska vara rejält urvattnade men konceptet håller fortfarande. Jag blir fortfarande illamående, vill helst gömma mig och får en smula panik. I Saws fall är det ett gott omdöme. Fyran var rejält virrig men den här gången känns storyn lite mer samlad och även om det uppstod ett par lösa trådar fick jag också svar. Och dödsmakapärerna var... ja, bara usch. Och mycket usch i Saw är bra.

Fyra av fem fotöljer känns som ett rättvist betyg. Detta var helt klart ett värdigt tillskott i serien.

En liten Idolkväll

Igår vankades det en liten Idolkväll hos Rebecca på Söder med mycket skratt, mycket klass och mycket hembakat. Lisa smällde till med chokladbollar som hon sedan knuffade undan lite diskret när Matilda kontrade med en Idolkaka - med logga och allt! Jag och Simon tyckte hembakat var sååå 2006... vi köpte chips.

Mitt i röran var det lite Idol också. Alice var som vanligt bäst. Kevin har mest tandkött.

Hur man fördriver fyra håltimmar

Idag hade vi håltimma i skolan, eller rättare sagt fyra håltimmar. Jag, Matilda och Lisa åt lunch i två timmar. Sen fikade vi och blev höga på socker. Sista timmen satt vi i datasalen, läste om Blondin Bella, jämförde Facebook-vänner, pratade om kanelbullar och allt annat vanligt man kan göra. Dagen avslutade vi med att Lisa skrev "öppna dörren för helvete" eller något liknande varpå hon släckte ner hela salen (där alla var kvar) och sedan sprang vi därifrån (utan att tända). Busigt.

Nu är jag med Simon i Väsby men vi är inte direkt hypade över det här stället, så vi drar hem sen istället. Min pojk ska tvätta lite och så ska jag kolla TV lite. Sen sticker vi. Roligare så faktiskt.

Man behöver inte alltid

Det här var en lång dag och det har hänt massa grejer. Men den har varit bra ändå. Lite tårar, skratt och jag vet knappt var jag ska börja. Så jag gör det inte. Man behöver inte alltid. Så jag äter onsdagsglass istället. Och pussar på Simon. Så klart.

Jag måste börja någonstans

I morse klockan 7ish snörade jag på mig skorna och sprang mitt första pass sen Hässelbyloppet den 12 oktober. Och det kändes. Tungt och flåsigt men så jäkla skönt att vara igång igen. Och jag måste börja någonstans. 5 kilometer på 28 minuter är inte särskilt bra men jag vet att det snart kommer gå snabbare. Jag tänker se november som en uppstartningsfas och nästa månad sätter jag igång med det löparschema som ska leda fram till Stockholm Marathon nästa år. Schemat ser smått ruggigt ut men det kommer också ge resultat. Det här blir grejer.

Och så vill Simon att jag skriver att han är bäst. Och det är han ju.

Älskar

Ett halvår babe. Tack för att du finns. Älskar dig.

"Lätta spår i sanden
Och en vind som smeker ömt
Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid drömt
Så kom närmre mig
Låt mig värma dig

För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen"

Läskiga barn

Det är bara att konstatera att barn kan vara läskiga. Mycket. Vansinnigt mycket. Tror ni mig inte så kan ni kolla in ungen jag fotade. Hon gick på stan med en läsk i handen... kind of.

Idag skulle jag och Simon kolla lite julklappar tänkte vi kanske. Jag hittade filmer (till mig) för 20 kronor styck på Hötorget. Det var roligt. Sen drack jag och Simon varm choklad. Det gjorde mig glad. Simon tänkte hitta en klapp till sin kristna granne. Det gick sådär. Så mycket julklappar blev det inte denna dag.

Före, under, efter

Tänk vad lite hårfärg kan göra för en själens glädje! När Simon började dagen kände han sig grå och tråkig. Men lite snitsig färg satte fart på Simons liv. Följ förvandlingen och se vad glad han blev! Att hårfärgen sen blev mer eller mindre likadan som innan tycker jag inte är så viktigt i sammanhanget. Simon har ju funnit lyckan.

OBS: inga djur kom till skada under denna hårfärgning.

Henning's life as a fashion model

Undrens tid är inte förbi

Hurra, hurra, tentan gick bra! Så trodde jag inte riktigt det skulle kännas efter gårdagens miserabla pluggande men jag är inte den som är den. Så jag klagar inte. I morgon ska jag fixa till lite krönikesheiss och så ska väl kursen vara lagd till handlingarna. Nice. Gillar vi. Högmod går ju före fall men, äh, det gick bra. Helt enkelt.

Mmm... vill ha en lugn och skön helg nu. Står högst på min önskelista.

Leka tenta

I morgon har jag tenta. Och jag som inte vill. Men jag tänkte försöka mig på Emelies variant och "leka tenta". Det kan nog också vara en variant. Ja, jo... jag får väl plöja lite i mina anteckningar, läsa de angivna kapitlen i boken och glädja mig åt att tentaångesten återigen är lika med noll. Konstigt. Är det bra eller dåligt? Återstår att se i morgon klockan 13.00.

Att städa ger mig dock en smula ångest. Men jag tror det finns ett ljus i tunneln. Kläderna ska fixas, tidningarna, spelen, skivorna och filmerna ska sorteras, TV-bänken ska piffas till och så ska det ökända golvet våttorkas big time.

Nu kör vi!

Jag har badat nakenbad

Efter att ha städat i sju timmar tyckte Simon jag behövde komma hemifrån. Jag satt i en hög på golvet och stirrade rakt ut i luften. Så vi åkte till stan för att leta pussel, äta gott på Kungshallen och simma några längder i ett badhus. Vi hamnade på ett nakenbad. Slemmiga farbröder som stirrar är inte roligt. Nånstans. Faktiskt. Jag slöt en pakt med mig själv att aldrig mer gå dit. Det känns bra. Men jag har badat nakenbad och man ska ju testa allt sägs det (även om jag klarat mig bra utan detta).

För att bearbeta traumat tyckte Simon vi ska äta glass ikväll. Han är klok, min man. Sen är han den finaste som finns i hela vida världen och det är ju en fin bonus. Mhm!

En helg på Sveriges framsida

Tåg i fem timmar. Simon spelade DS. Jag läste om Irak. Henning charmade fjortistjejer. Hoppi ville dö. I Alingsås kastade vi av katterna till mina föräldrar. Pappa sprang in i en random människa. Han svor såklart. Mamma sprang bättre. I Göteborg träffade vi Kerstin. Sen träffade vi en förvirrad blond liten sak. Emelie. Vi drack vin hela kvällen. Och åt tacos. Jag och Simon vaknade mitt i natten. "Hej", sa jag. "Hej, hej", sa Simon. "Jag har ont i huvudet", sa jag. "Jag är trött", sa Simon. Sen sov vi.

På lördagen tittade vi på konst. Simon gjorde narr av den. Jag och Kerstin såg i syne. På samma gång. Samma sak. Ett pannkakshus. Vi frågade en snäll göteborgare (trodde vi) efter vägen. Han sa (skrek) ordet pannkaka säkert femti gånger på två minuter. Två centimeter från Kerstin. Det blev Mingeling istället. Ris och kyckling. Tråkig mat. En cool kvinna som drev stället dock. Dramtisk röd klänning och lika rött läppstift. På Mingeling sålde man också "ovanligt kaffe". Spännande.

Jag och Simon var inte peppa på musikal. Vi var bakis. Mini och Joffe var inte heller pepp. Men musikal skulle det bli. Och vi kunde dött på kuppen. Mini klagade på sina dåliga nerver, gjorde u-svängar på motorvägen (typ), höll på att krocka titt som tätt och hade mest panik över Göteborg. Men hon skrattade, jag hade roligt, Simon fruktade för sitt liv och Joffe var cool. Men skojigt var det.

Bonettes musikal rockade fett. Och hela klanen Bonette var där också. Det blev pinsam tystnad. Pinsamt var det överlag. Så vi flydde Balettakademien och åt på Donken i Scandinavium. Där hade det varit High School Musical på is och så. Massa barn hade glittriga hattar och jag och Simon ville ha. Vem vill inte det? Och Simon tyckte om Mini och Joffe. Dom fick skyhöga betyg och alla var glada. Avslappnat och roligt. Det gillar vi.

Senare på kvällen blev det lam skräck med flickorna. Kerstin hade köpt världens största godispåse med massa choklad. Men så kom hon på att choklad gör henne arg. Och sedan ledsen. Det var nog ingen bra idé. Så vi sov.

På söndagen var vi bakis igen. Konstigt. Ingen logik. Men vi fick ju en extra timme upptäckte vi så det var skönt att inte stressa. Lång frukost och lång dusch. Skönt. Och det vankades mina föräldrar med mera. För första gången. Ångest, ångest, ångest. Men det gick nog bra. Pinsam tystnad ibland. Kattsnack den mesta av tiden. Och massa mat. Massa godis. Massa kakor. Och mamma tyckte vi skulle ha ännu mer. Inte konstigt att jag vägde uppemot 130 kilo förr i världen. Men med tillbaka till Stockholm fick jag en extra väska med mat, godis och kakor. Och så pengar till pizza.

Det var en intensiv helg. Rolig. Och trötta var vi. Inte konstigt. Simon fick se hela min livshistoria på ett par dagar. Men överlag fick allt och alla höga betyg. Synd att Mini och Joffe inte bor här. Vi skulle kunna ha skitkul ihop tror jag. Men det kommer mera. Och mina föräldrar klarade sig också bra, även om alla inblandade nog var spända och nervösa. Såklart.

10 000 anledningar att jubla

Och så hurrar vi för Simon som precis fick 10 000 pix i och med ett trevligt stipendium. Hurra, hurra, hurra och puss! :)

Götet nästa

Hej och oj. Om tre timmar ska jag börja stuva ner Henning och Hoppi i buren. Och så ska vi och Simon sitta på ett tåg i fem timmar. Var det inte bara lite dumt av mig att inte boka "djur tillåtet"? Va? Knasigt. Hur kunde jag glömma det... men jag får hålla tummar och tår för att det ska lösas ändå. Klart det gör... eller hur? Jaaa... oj.

Ikväll blir det Kerstin och käraste Emelie som jag inte träffat sen midsommar 2005. OMG. Undrar om vi känner igen varandra? I morgon blir det väl lite "göra stan" och så musikal med Bonette på kvällen. Självfallet har jag tvingat med Mini och Joffe. Och så på söndag blir det hem till urskogen och föräldrar. Det blir grejer. Grejer med semester.

Fredrik goes Bree

Ibland känner jag mig såhär. Typ. Igår väntade jag med maten och värmde den till Simon när han kom hem. Självklart gjorde jag matlådor också. Idag har jag gjort i ordning frukost till honom, diskat, städat och ska snart iväg och fika med några väninnor. Så blir det när man går hemma. Men jag vill inte vara desperat. Än mindre husfru.

Nu tycker jag i och för sig det låter hemskt skoj och trevligt att fika, ibland är det skönt att kunna dega hemma och kunna göra det jag känner för... ja, men ni fattar. Lite frustrerande blir det ibland.

Kan man också göra

Och i eftermiddag och ikväll har jag bara suttit i telefon. Så kan man också göra. Någon städning har jag inte riktigt tagit itu med. Jag resonerar som så att jag väntar med det.

Städtajm

Fy vad jag måste städa här. Kläderna är intryckta i garderoben (eller på golvet framför). Disken staplas på hög (och hur spisen ser ut ska vi inte ens prata om). Och badrumsgolvet ger mig bara ångest (tänk kattsand som klumpar ihop sig av duschvattnet och torkar på golvet... usch). Nej, från och med i morgon och fram till fredag blir det grandiosa höststädningen som gäller. This place is gonna sparkle! I morgon börjar vi med badrummet... hilfe!

Men ikväll satsar jag på en get away till Upplands Väsby. Det är roligt med en liten minitripp så här mitt i veckan. Till helgen blir det en lite längre tripp. Då far jag och Simon ner mot mina hemtrakter. Jag har faktiskt inte varit hemåt sen mitten av juni.

Det hårda livet som journaliststudent

Förra veckan gick jag två timmar i skolan. Den här veckan chockar de oss med två och en halv timme. Det är inte konstigt att jag börjar känna mig som förtidspensionär. Simon föreslog att jag skulle börja sticka. Kanske vore något. Eller också håller jag mig till TV-spel, som för dagen ger mig beslutsångest. Jag tror jag testat fem-sex stycken spel idag sådär tio minuter vardera. Super Mario RPG var för retro. Dead Rising hade för liten text. Silent Hill 3 var så 2003. Star Ocean: Till the End of Time kändes för maffigt. GTA IV var inte det jag sökte idag. Paper Mario till Gamecube får jag inte spela eftersom jag och Simon ska köra det ihop när han är klar med originalet. Det är inte lätt. Men nu har jag bestämt mig för Kingdom Hearts II. Det känns helt rätt med Disney och Final Fantasy i en salig blandning. Och något måste jag ta mig för när jag inte är peppad på att sticka ihop en egen kollektion.

Starkare än då

Det är nuet som räknas. Helt enkelt. När jag är stark och glad vill jag vara där. Men idag dras minnena tillbaka till det gamla. Jag kör fast i mina tankar. Det är tjatigt och det tär på mig. Jag svär... jag vill aldrig mer proppa kroppen full med piller och sånt. Aldrig mer. Vill inte.

Jag lär väl komma ur det här starkare. Har en tendens att göra just det. Men när jag är mitt uppe i det är det svårt. Det är svårt att fatta hur lyckan kan svänga så vansinnigt fort. Men det är också skönt att ha vetskapen i mig att det kan pendla tillbaka. Och jag är starkare än då.

Idag har jag och Simon gjort stan. Lekt turister och så. Men jag var mest moody. Även om Simon säger de finaste sakerna vill min dumdumma tankar hemskt gärna svärta ner sånt också. Dumt. Hemskt dumt. Förlåt.

Simon tar saker, jag äter choklad

Idag har jag och Simon sprungit ett par kilometer. Simon dog lite. Sen fick vi gratis choklad. Simon stal en plansch. Jag köpte skräckfilmer. Vi åt pizza. Så nu är vi alla glada.

Clamp is back

Och självklart jublar jag över att Shirley är med i Melodifestivalen nästa år. Trots allt har hon inte varit med sedan 2005. Återkomsten är välkommen.

Trött och färdig

Reportaget är färdigt, inlämnat och jag är trött. Lite som att luften gått ur mig. Men jag är ändå glad och nöjd över vad jag fixat ihop. Kan hända är jag också trött p.g.a. att sömnen fortfarande är rubbad sen jag slutade med mina mediciner. Det fungerar okej vissa nätter, sämre andra... men det får gå.

I morgon är det fredag. Det är sant! Fredagar är alltid bra grejer.

Vem läser?

Vem, vem, vem? Alla som klickat sig in här nu måste kommentera. Fredrik är nyfiken.

Jag går lite sönder varje gång

Och denna Hoppi. Nu har hon fått några läskiga bölder ovanför ögonen. Riktigt nasty. Så länge det var ovanför det ena var jag ganska cool. Jag tänkte väl att hon och Henning lekt ihjäl varandra - som de brukar göra. Men idag blev jag uppskakad. Och rädd. Hoppi har skrämt upp mig rejält ett par gånger det senaste året och det här är väl det tredje av nionde livet som ryker.

Men jag resonerar som så att så länge Hoppi är som vanligt ska jag avvakta. Det är sjukt egentligen. Jävligt sjukt. Jag vet att det lätt skulle kunna gå på flera tusen om jag gick till veterinären. Det är helt enkelt orättvist. Vad är det som gör att dumma, dumma människor ska få operera sig till höger och vänster utan att behöva betala nånting när en liten och oskyldig kattflicka ska behöva punga ut med tusentals kronor. Det är bara lågt.

Men jag hoppas och tror att det ska bli bra. Det måste jag tro. Men jag går lite sönder varje gång Hoppi råkar illa ut. Bättre går det för Henning. I morgon ska han bli modell. Som den stjärna han är.

Något jag saknar

Det har gått ett dygn och tio minuter sen jag sprang. Och jag har abstinens. WTF!? Men jag har lovat min kropp att vila åtminstone till oktober blir november. Den behöver det. Jag vill vara pigg och fräsch tills nästa satsning påbörjas. Jag älskar löpningen så jävla mycket. Men det har knappast undgått någon. Hur jag ska hålla benen i styr de kommande veckorna blir intressant.

Någonting finns det ändå som jag saknar när jag springer. Jag vill ha någon vid min sida som jag kan springa med och tävla med. Är en träningsgrupp rätt väg? Jag tvivlar. Tanken att passa tider och sånt är långt bort från den frihet jag förknippar löpningen med. Nej, en träningskompis är det jag vill ha som håller ungefär samma nivå som mig och som jag också vill hänga med när vi snörat av oss skorna. Jag springer Göteborgsvarvet med farsan, Simon har blivit min mest hängivna (och kritiska) supporter och det är sjukt peppande. Men tävla och träna med någon skulle säkerligen få mig att utvecklas ännu mer.

Idag skriver jag reportage. Också det om löpning. Tänka sig! Tanken är att skriva fram till "16-nånting-sånt" och sedan ta mig egen tid ikväll. Det går ganska bra tycker jag. Reportaget börjar ta form och sen blir det strykning, finslipning och sånt där. En smula prestationsångest gör sig påmind men jag intalar mig att det är nyttigt.

47:12

Så var den myten krossad. Det går att grunda inför ett lopp med vin, chips, cola, pizza och choklad. Hässelbyloppet idag markerade en ny nivå i min löpning.

Yes! Helt enkelt wow! Och yay! Och woohoo! När året började hade jag 54:30 som personligt rekord på milen. Jag sänkte det till 49:22 på Premiärmilen i slutet av mars. Och idag fick jag till 47:12 i säsongens (troligen) sista tävlingslopp. Mer behöver inte sägas egentligen. Det var mitt livs lopp. Allting fungerade från start till mål. Det var en grymt fin höstdag och när krafterna började tryta efter halva loppet tog jag rygg på folk och lyckades hålla farten och dessutom kom lättheten tillbaka i benen när målet nalkades. Spurten sen runt stadion i Hässelby var så skön. Bara det att jag hade krafter kvar var grymt peppande.

Jag hade en dröm om att komma under 48 minuter och kvalificera mig till tävlingsklassen och det gjorde jag med god marginal. Personligt rekord med över två minuter och drömmen om att nå under 45 minuter nästa år är inom räckhåll. Kanske ännu längre? 40 är också en drömgräns som ska nås. Förr eller senare. Men det kommer. Idag är jag bara glad, nöjd och stolt. Jag är duktig. :)

Avslutningen hägrar

I morgon blir det Hässelbyloppet och avslutningen på min säsong. Till skillnad från mina senaste tävlingar har jag varit i kanonform inför och även om de senaste dagarna varit chipsiga, viniga och pizziga så känns det som att mitt pers från Premiärmilen i våras hänger löst. Jag har en dröm om att komma under 48:00 men vi får se. Känns i alla fall skönt med en semester från träningen efteråt. Jag har trots allt varit igång sedan början av december förra året.

Jag har kommit fram till att jag behöver fler hemmakvällar. Den här veckan har det varit spelkväll, bio, söndagsklubben, Idolkväll och även om det varit skojsigt suktar jag efter att bara chilla. Jo, nästa vecka blir det bara två grejer. Bio och söndagsklubben. Det får räcka.

Allt jag behöver

"Jag hjärta dig." Tack. De enda orden jag behövde höra för att göra en dag av den här dagen också. Det här kommer gå över. Jag behöver väl bara intala mig det tusen gånger innan det går in i skallen.

Men idag jag gav ångesten en rejäl käftsmäll och tog mig till Löplabbet och gjorde en riktigt givande intervju. Efter fick jag testa skor, deras utrustning, kolla fötterna och så fick jag veta att mina fossingar är optimala för löpning. Wow! Jag är en talang. Liksom. Coolt. :)

Ikväll blir det Idolkväll med Simon och några vänner. Blir trevligt.

Ärrad, stolt och trygg

Idag är det min tredje medicinfria dag. Jag har inte varit utan sedan de första dagarna i juli 2006. Utsättningen av den andra går okej. De första veckorna när jag sänkte dosen märkte jag inte så mycket förutom att jag mer eller mindre var på väg att tvätta sönder mina händer. Inte så bra. Nu när jag är helt utan är min sömn ordentligt rubbad. Och utan nattsömnen tappar jag energin och ångesten kommer och knackar på.

Men det får gå. Det måste gå. Målet i år var att bli medicinfri och jag klarade det. Inga mediciner och ingen terapi. Jag är ingen patient längre. Häftigt. Skrämmande. Det var så länge en del av min identitet att det också blev en trygghet. Jag har förskönat min sjukdom, känt mig stolt över mina ärr och en del av mig vill inte släppa taget. Men den största delen vill. Jag vill. Jag vill flyga. Jag är flygfärdig.

"Ärrad, stolt och trygg
Naken vid din rygg
Och aldrig igen blir jag den som jag var..."

Det tär att känna av utsättningssymptomen. Tankarna vandrar tillbaka när kroppen och själen känns som för länge sedan. Det som gör mest ont är att utsätta Simon för hela röran med ett humör som växlar från timme till timme. Men jag är fortfarande jag. Jag är inte mina symptom. Jag vill att du ska veta det. Kärleken till dig är lika stark. Om inte starkare. Jag är jag. Och du är min. Helt enkelt.

Big (?), blond and beautiful

Min senaste passion är helt klart Top Model. Och så vann en av mina favoriter. I modellvärlden är Whitney mullig. Galet, jag tycker mest hon ser sund ut. Och jävligt snygg. Coolers.

Åh, jag är helt såld. Hoppas den elfte säsongen letar sig hit snart!

Gott liv

Jag rågillar min klass. Ärligt talat var jag inte alls så pepp förra terminen men den här hösten känns allt mucho bra. Jag har hittat min plats och människor jag kan vara mig själv med. Mucho trevligt. Nästa vecka går vi hela TVÅ timmar i skolan, annars är det mest eget arbete med reportaget, så då har jag och de coolaste kidsen i klassen (tycker jag i alla fall) passat på att lägga in en spelkväll på måndag med middag och vin samt en Idolkväll på fredagen. Trevligt!

Ja, min utbildning, som jag i och för sig diggar skarpt, är ganska slapp. Men jag gillar det. Det är skönt att ha massa tid över tid till annat. Det är ett privilegium helt enkelt. Jag kan träffa meine Simon mycket, har inga problem att hitta tid till träningen och kan lägga ner min energi på livskvalitet (typ massa TV-spel). Det tycker jag om.

I morgon vankas det middag med så kallade "söndagsklubben". Visserligen är det fredag men det blir nog bra ändå. Det är jag och lite fashion people. Ska bli skoj tycker jag. Livet är gott. Helt enkelt. Det är nog poängen med det hela.

Nog med reportage för idag

Jag... behöver... motivation! Till mitt reportage. Motivation utöver det har jag gott om. Nåväl, jag har fått ihop mitt idépapper och research idag i alla fall. Min synopsis tar vi i morgon. Nu ska jag släppa röran för idag och strax springa ett lugnt pass på åtta kilometer. Den här veckan ska jag träna tre gånger och nästa vecka blir det ynka två inför loppet. För nu är det formtoppning som gäller och jag tror det finns lite till att finslipa. Resten av kvällen tänkte jag dega framför Top Model och Desperate Housewifes. Dega är grejen. Simon är också grejen. Jag tycker om känslan av att han är min och jag är hans. Tänk att jag saknar honom fast vi sågs i morse. Knasigt. Men också ganska fantastiskt.

I säsongens elfte timme

I årets hundraelfte löparpass kom också ett av det allra bästa någonsin. Helt otroligt. Så här bra har jag inte varit sen i juni och då jag sprang som besatt. Då stämde allt. Precis allt. I livet och i löpningen. Nu är jag där igen. Äntligen. Om två veckor i Häselbyloppet så tror och hoppas jag att mitt pers på milen kommer ryka. Det är mer än realistiskt. Min kropp och knopp orkar med en formtopp till. I säsongens elfte timme har jag hittat storformen. Såväl i kropp som i själ.

Men efter att ändå ha känt mig trött och sliten i kroppen den senaste tiden har jag kommit fram till att efter loppet om två veckor tar jag semester från löpningen. Minst två veckor. Jag behöver vila ut och hitta orken och motivationen för träningsprogrammet som tar sin början i december. Den som ska leda fram till Stockholm Marathon nästa år. Även om 2008 varit som en dröm så vill jag nå ännu längre nästa år. Det kommer jag göra också.

Inte mellanmjölk

Alla dagar kan inte vara yahoo. Dumt. Det måste vara tisdag. Dagen började annars ganska fint med solsken i blick men på seminariet så fick jag veta att jag måste skriva om mitt personporträtt. Det känns sisådär. Eller både och egentligen. Hade jag inte brytt mig så skulle det nog vara värre. Men jag har börjat känna hungern och glöden igen. Jag vill inte vara mellanmjölk. Jag vill briljera och vara galet bra. Riktigt där är jag inte uppenbarligen just nu. Jag har försökt ta eftermiddagen och skriva om. Det har gått hyggligt ändå. Men nu har jag ont i skallen, känner mig opepp och kom fram till att jag åker till skolan tidigt i morgon och färdigställer det. För jag vill vara klar innan nästa stora uppgift slängs över oss. Och jag vill inte vara mellanmjölk.

Vackert

"I den bästa av världar är kärleken störst så låt inte ditt hjärta få dö utav törst"

Dags nu

Nu börjar min andra och sista nedtrappning. Om några veckor är jag totalt fri från mina mediciner. Bra, härligt gütt!

Under mitt tak

Den 8 oktober kommer Sonjas nya album. Hennes förra och första slår allt som Sanna och Shirley gjort så jag peppar på att "Under mitt tak" blir galet bra. Och galet fint. Jag längtar.

Denna måndagen har jag lekt radioreporter, frusit, förvirrats och känt mig trötter. Nåt läkarbesök blev det aldrig. Det tar vi i morgon istället. Förvirrad som jag är. Jag har åtminstone ingen feber.

Hängig och febrig men bra ändå

Jo'rå, det kändes som förkylningen var på väg ur kroppen. Jag körde ett par lugna pass och igår simmade jag med Simon. Så i eftermiddag blev det ett stenhårt pass. 29 minuter på sex kilometer är inget jag gör varje dag men effekten efteråt är sisådär. Jag känner mig hängig, frusen och febrig. Lamt! Men jag peppar på att det är ett falskt alarm och att jag snart är igång igen. För formen är verkligen tiptopmegabra. Jag vill avsluta den här fina säsongen med ett personbästa framme i oktober. Bättre än 49:22 ska det bli på Hässelbyloppet. OMG... vad jag vill!

Annars råder det uppenbarligen bloggtorka hos mig. Men så är det ibland. Jag pluggar, springer och leker med Sajmon. Idag var jag med min snubbe i hans studio och fixade en fotouppgift. Vi ska dokumentera en person i sin yrkesroll på 4-5 bilder och modefotograf kändes tokroligt. Det blev nog några fina bilder idag tror jag. Skolan är faktiskt tokrolig den här terminen. Helt enkelt yay!

Och på tisdag har jag nästa läkarbesök. Nu vill jag och ska trappa ut mina sista mediciner. Sen tycker jag det är dags för mig och psykvården att gå skilda vägar. Jo. Jag är inte lika shaky över att trappa ut de här medicinerna. Insättningen gick smärtfritt - bortsett från att sömnen blev blytung i början för att sedan ha fortsatt vara tung i två års tid och jag har haft svårt att komma ihåg drömmar. Men jag vill drömma igen. Mycket. Det är skoj att drömma helt enkelt. Och jag vill bli fri från mediciner, terapi och allt sånt som varit en vardag så länge.

Nu är jag ganska så himla slut i kroppen. Men jag vill vänta uppe på the man. Att somna utan att säga god natt till honom känns bara felfel.

A bit förkyld

Fredrik är förkyld. Usch. Tyck synd om mig. Nåja, idag är det bättre än igår och förrgår men mitt humör blir inte så lite kinkigt när halsen ömmar, huvudet dunkar och näsan rinner. Men jag är inte så förvånad. Loppet i lördags var en sällsynt fysisk och psykisk tömning av allt jag hade. Då kommer det någon slags effekt. Självklart kan jag inte träna nu heller. Jag lekte faktiskt med tanken häromdagen, att aldrig få springa igen. Även om jag visste att det bara var en tanke fick jag en smula panik. Inte springa? Det finns inte. Så idag får jag nästan tvinga mig ifrån löparskorna för även om halsen inte gör ont känner jag mig stundom lite febrig. Bättre att vila någon dag till än att tvingas till månader av rehabilitering. Hemska tanke.

Annars har jag i princip färdigställt mitt personporträtt idag. Jag tänkte dra till skolan tidigt i morgon och fixa det sista. Så nu sitter jag och väntar på käraste Simon. Idag ska jag hem till honom - för första gången. Vilket steg! Jag peppar på annat än gårdagens "ångestbullar"... mhm!

Smütt och gütt

Jag var offline lite grann. Det gjorde mig ledsen. Jag fick en smula utbrott på datorer, internet och allt sånt. Sen förbannade jag det faktum att jag är så beroende av hela röran. Nästa dag var det ordning på torpet. Då vart jag glad igen.

Jag har hunnit med den andra filmen om Arn. Chockartat nog var den en smula jättebra. Konstigt. Jag har intervjuat "lady" Anna Högström till mitt personporträtt. Det blev ett fint samtal som jag nog kan göra något riktigt bra av. Igår sprang jag så Stockholm Halvmarathon i regn och rusk. Och det mesta i utrustningsväg gick helt jävla fel. Men i mål kom jag på 1:50.41. Nio sekunder snabbare än Göteborgsvavet. Nio sköna sekunder. Så personligt rekord blev det. Gütt! Och gulle Simon som var med och väntade på mig.

Ja, meine Simon har varit här några dagar. Lite film, Monopol, fotouställning, massa mys och så en ölkväll som inte blev mer än en brownie och kyligt kaffe på 7-eleven. Men det blev fint ändå. Med 21 kilometer i benen orkade jag inte så mycket mer. Och nu känns lägenheten konstigt tom. Men det är skönt att längta också.

Inget mer tävlande i år

Då lägger Sanna ner tävlandet för säsongen. Bra beslut. Bättre att fokusera på att bli hel och frisk till 2009 än att tävla småskadad resten av säsongen. Låt oss istället hoppas på ett galet bra 2009 med svenskt rekord och VM-guld. Och OS-guldet kommer i sinom tid. Det kommer ett olympiskt spel i London 2012 också.

Sista terapin

Nu har jag lyckats hitta en person till mitt porträtt. Det blir nog bra det här känns det som. Det blir en diva. Nu ska jag strax iväg och träffa Simon en kortis för ett udda ärende och sen blir det den allra sista terapin.

Tänk att det är dags nu. Jag har gått i terapi sen februari förra året, väntat på det sen 2006 och behövt det ännu längre. Men det är dags nu. Mina egna ben är inte lika darriga längre och jag klarar av att stå på dem. Jag tror inte jag har mycket att vinna på terapi längre. Risken finns att jag ältar, förstorar och kör fast. Jag tror jag satsar på att leva istället.

Blir det som jag tror och hoppas kommer jag också börja trappa ut mina sista mediciner i mitten av den här månaden. Ingen terapi. Inga mediciner. Galet. Galet bra.

Ut med augusti och in med september

Augusti är slut om sisådär tio minuter och jag pratar med Simon och lyssnar på Linda Ronstadt. Det blev en fin månad tycker jag med facit i hand. Vad ska det bli av september?

Trött skoldag

Jag borde ha legat kvar i sängen hos Simon idag. Skolan var ganska seg. Jag hade nån liten energitopp efter lunchen men annars var jag mest trött. Roligt att vår bästaste föreläsare redan gett mig en stämpel. Japp, tydligen är jag ganska tydlig med att skylta om min friidrottspassion. Hon droppade något om att jag kunde skriva om någon höjdhoppare till personporträttet. Det är min plan.

Terminens första torsdagsöl ikväll. På Carmen. Sunkigare kan det knappast bli. Men det blir nog roligt.

Som jag vill ha det

Simon är fin. Trots att han säkert känner sig lite crapped över allt det nya tycker jag det är så skönt och bra att han är här. Det här med vardag känns som något vi kommer bli bra på. Lite mindre skräpmat bara men, hey, det är ju första veckan och lite speciellt. Livet är allt för kort för att man inte ska kunna sunka ner sig emellanåt. Vi har hunnit med shopping, TV-spel och varandra. Det känns helt enkelt tokbra - och som jag vill ha det. Och jag har börjat gilla nåt slags kaffe. Undrens tid är inte förbi.

Skolan har flugit igång igen och det är faktiskt väldans skoj, inspirerande och skönt. Bortsett från att CSN hatar mig (och det är mycket ömsesidigt) känns kursen grymt motiverande och jag tror det kan bli en bra termin. Nu kan jag lägga mer tid på skolan också - och det är som jag vill ha det.

Hösten är på ingång

OS är slut och sommarlovet är slut. Kanske är inte sommaren slut på riktigt men det känns nästan så. När sommarlovet tar slut så börjar hösten och massa nytt väntar. Det känns bara bra. I morgon börjar plugget igen och förutom det nästintill traditionella strulet med CSN känns det skönt att få sätta mig i skolbänken igen. Det är där jag ska vara nu. Inte på nåt tivoli. Inte på ett kontor.

Och så ska jag vara med Simon också. Väldigt mycket. Tänk att han flyttat upp nu. Galet, underbart och jävligt fint.

080824 - så summerar vi

Det blev inga guld. Vi får nöja oss med några silver och ett brons. Inte bra. Inte roligt. Ska bli skönt att slippa skiten på fyra år.

Dröm 75

Oh my jisses vad det är krävande med träningsschema. Idag stod 17 kilometers löpning på programmet och den enda gången jag varit uppe på de distanserna är på mina Göteborgsvarv. Men vet ni vad? Det kändes riktigt bra. När jag varit uppe på de här distanserna förut har benen stendött efteråt, min fot har gjort vidrigt ont och det har känts som att jag aldrig mer skulle kunna ta ett löptsteg. Men efter dagens långpass är jag tämligen oberörd. Det bådar gott inför höstens kommande lopp.

Men det finns en bit som jag vill och måste förbättra för att bli ännu bättre. Jag måste helt enkelt tappa ett antal kilo. Så vad är inte bättre än att sätta upp ett mål? Lagom till jul vill jag att vågen stannar på 75. Jag tror det är ganska lagom men det är klart att jag får utvärdera när jag väl är där. För jag kommer nå dit. Det viktiga är att det får gå sakta men säkert. Jag vet hur det är att tappa kilon i för snabbt takt. Energin tvärdör. Jag vill gå ner samtidigt som formen bibehålls - och gärna blir ännu bättre.

Det kommer inte bli lätt, men jag älskar utmaningen. Let's face it... jag älskar att tävla. Mot andra. Mot mig själv. Utan mål och utmaningar skulle jag inte vara jag.

080823 - så förstörde Tia ännu en fest

Tia Hellebaut vet hur man förstör fester. I EM-finalen i Göteborg hade Kajsa greppet om guldmedaljen men efter en hårfin miss av Kajsa studsade Hellebaut över 2.03. Då var den festen förstörd. I Beijing hade Blanka Vlasic greppet om guldmedaljen - och en svit på 34 segrar i rad. Med felfri hoppning över 2.03 såg hon stensäker ut. Men så rev Blanka en gång på 2.05 och fram kliver en Hellebaut och tar höjden. Blanka tog visserligen 2.05 i sitt andra försök men festen var redan förstörd. 2.07 blev för högt för Blanka Vlasic och en iskall Hellebaut stod över sina två sista försök och kunde inkassera ett OS-guld.

Övrigt intressant att notera är att Anna Chicherova knep bronset med ett tangerat personbästa på 2.03. Slesarenko slutade precis utanför pallen på 2.01. Sommarens nya namn, tyskan Friedrich, klarade bara 1.96. Det gjorde Emma Green också - med god marginal. Det var sjukt kul. Hon nådde liksom en helt ny nivå och jag ger mig sjutton på att hon snart är över drömgränsen och blir att räkna med i framtidens stora finaler. Det var en högklassig final med fyra tjejer över 2.01. Den hade allt med spänning, galna resultat och en överraskande segrare. Idrott är sannerligen en orgie i oväntade resultat.

1. Tia Hellebaut - 2.05
2. Blanka Vlasic - 2.05
3. Anna Chicherova - 2.03
4. Elena Slesarenko - 2.01
5. Vita Palamar - 1.99
6. Chaunté Howard - 1.99
7. Ariane Friedrich - 1.96
7. Ruth Beitia - 1.96
9. Emma Green - 1.96
10. Marina Aitova - 1.93
10. Antonietta di Martino - 1.93
12. Iva Straková - 1.93
12. Vita Styopina - 1.93
14. Svetlana Shkolina - 1.93
15. Romana Dubnová - 1.89

För övrigt tycker jag svensk media ska ge fan i att jaga Carolina Klüft. Hon vill inte fortsätta med sjukamp. Punkt. Fortsätter media på detta viset så kommer hon att lägga ner idrottandet helt och håller. Visst gick det inte så bra men historien har ändå visat att "avdankade" sjukamperskor har massa mer att ge. Naide Gomez är världsetta i längd och så har vi Tia Hellebaut. Behöver jag säga mer?

Dags för en höjdarfinal

Inte ens nära
Det kommer krävas över 2.00 för att ta en medalj. Senast i Athen vann Slesarenko på 2.06, Hestrie Cloete tog silver på 2.02 och Vita Styopina tog brons på samma höjd. De här fem tjejerna har aldrig varit över drömgränsen och bör stanna på höjder kring 1.95. Tjeckiskorna Dubnová och Straková tror jag inte alls på. Då är ryskan Shkolina mer intressant. Hon är ung, på uppgång och har vunnit ett gäng medaljer på juniormästerskap. Emma Green har dock den tyngsta meriten av de alla med ett VM-brons. Hon har dock stått stilla de senaste åren och utomhus är hennes persobästa tre år gammalt. Den jag tror på mest i gruppen är Marina Aitova. Hennes personbästa på 1.96 skrämmer inte men hon har lyckats med bedriften att bli sjua på VM förra året, femma på inomhus-VM i vintras och ser med andra ut att vara bäst när det gäller som mest.

Risk för skräll
Antonietta di Martino tog ett jättekliv i utvecklingen förra året med sina 2.03 och VM-silvret i Osaka. Hon är dock i ojämnaste laget och det kan bli lite vad som helst när hon hoppar. 1.97 som årsbästa skrämmer inte heller. Chaunté Howard är en liknande hoppare. Hon lever på sin fart och är hysat ojämn. Howard är tillbaka efter mammaledighet och har hoppat 1.98 i år men har ett personbästa på fina 2.01. Precis som di Martino har hon ett VM-silver sen tidigare. När Vita Styopina tog OS-brons för fyra år sedan var det en ordentlig skräll. Sen dess har hon backat ordentligt och har bara ett årsbästa på 1.95 - men Styopina vet hur det är att vinna en OS-medalj. Det vet inte hennes landsmaninna Vita Palamar men hon är å andra sidan mer rutinerad och har flera fina placeringar på olika mästerskap. Dessvärre har hon bara hoppat 1.94 utomhus i år, men i vintras hoppade hon 2.01 och tog brons på inomhus-VM.

Chans till medalj
Innan kvalet hade jag satt henne som den främsta utmanaren till Blanka Vlasic om guldet, men den regerande olympiska mästarinnan Elena Slesarenko höll på att försvinna redan i kvalet. Det är inte mästartakter. Men hon har å andra sidan ett fint årsbästa på 2.03 och brukar placera sig bra på mästerskap. Ett OS-guld och ett par andra medaljer vittnar om detta. Bäst när det gäller är också Tia Hellebaut med ett EM-guld och ett guld från EM inomhus. Hennes gällande personbästan är från just de två mästerskapen (2.03 ute och 2.05 inne). Hellebaut är tillbaka från en fotskada och har inför OS klarat 2.00 för första gången på ett och ett halvt år. Hon är på gång. Så har vi Ruth Beitia som har ett gäng medaljer i samlingen - men bara från inomhusmästerskap. Utomhus har hon en sjätteplats från Osaka som främsta merit. Men hon har hoppat 2.01 i sommar och kan utmana om en medalj om formen är god.

Läge för guld
Anna Chicherova hoppar så sanslöst fint när det stämmer och har 2.03 med sig från de ryska mästerskapen i sommar. Hon tog silver på VM förra året men inomhus har hon också lagt beslag på ett antal medaljer. Årets komet är odiskutbalet Ariane Friedrich. Hon har höjt sig flera nivåer och har hoppat 2.03 både inomhus och utomhus. Dessutom är hon hyggligt stabil över drömgränsen och får se som den främsta utmanaren till guldet - som borde vara vikt åt Blanka Vlasic. För vem ska kunna hota en av friidrottens mest suveräna? Vlasic vann VM-guldet i Osaka förra året i stor stil och har inte förlorat en tävling sen i juni förra året. Hon har en nästan lika lång svit av tvåmetershopp och har inte ens varit nära att förlora en tävling sen hon började sin makalösa svit. I fjol hoppade hon 2.07 på DN-galan och i år har hon gjort 2.06 två gånger om. I morgon kan Stefka Kostadinovas världsrekord på 2.09 ligga risigt till.