Fredrik är förkyld. Usch. Tyck synd om mig. Nåja, idag är det bättre än igår och förrgår men mitt humör blir inte så lite kinkigt när halsen ömmar, huvudet dunkar och näsan rinner. Men jag är inte så förvånad. Loppet i lördags var en sällsynt fysisk och psykisk tömning av allt jag hade. Då kommer det någon slags effekt. Självklart kan jag inte träna nu heller. Jag lekte faktiskt med tanken häromdagen, att aldrig få springa igen. Även om jag visste att det bara var en tanke fick jag en smula panik. Inte springa? Det finns inte. Så idag får jag nästan tvinga mig ifrån löparskorna för även om halsen inte gör ont känner jag mig stundom lite febrig. Bättre att vila någon dag till än att tvingas till månader av rehabilitering. Hemska tanke.
Annars har jag i princip färdigställt mitt personporträtt idag. Jag tänkte dra till skolan tidigt i morgon och fixa det sista. Så nu sitter jag och väntar på käraste Simon. Idag ska jag hem till honom - för första gången. Vilket steg! Jag peppar på annat än gårdagens "ångestbullar"... mhm!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hej lille "lunsen" min jag tycker synd om dig om du vill för jag älskar ju min lillis... Hoppas att du snart är frisk så att du kan ut i spåret igen... Här är allt som de ska saknar dig och hela familjen var rädda om er och hälsa S även om ja inte fått chansen att lära känna honom men jag är säker på att han är bra för dig och det är det viktigaste ju....
Kram från syster yster me familjen... Lilla hälsar oxo till "Sin" favorit morbror...
Skicka en kommentar